Hon heter Sanam Gharaee, är barnpsykiatriker, grundare av föreningen Lex Tintin och författare till boken “Glöm aldrig Tintin”. Hon är också mamma till Tintin och det senaste året har hon kämpat med överjordisk energi för att barn till förövare ska få rätten att överleva. Kajsa Ekis Ekman har träffat henne.

Plats: Le café Entré, Åhléns City, Stockholm. Åt: Laxpasta (båda) Drack: Kaffe (båda).

I Spanien har det ett namn. Det kallas violencia vicaria och ses som en form av patriarkalt våld. När förövaren istället för att ge sig på kvinnan, skadar eller dödar hennes barn. Detta för att tillfoga kvinnan maximalt lidande. Han vet att det värsta som kan hända en mamma är inte att dö, utan att leva vidare när hennes barn har dött.

I Sverige har vi inte ett begrepp för det. Inte ens forskarna har kontextualiserat det, utan talar om det som “hämnd på partner” i könsneutrala termer.¹ Men violencia vicaria äger rum även här, och en av anledningarna till att alltfler börjar få upp ögonen för det och att även politiker börjar inse behovet av samhällsreformer sitter framför mig.

Hon heter Sanam Gharaee, är barnpsykiatriker, grundare av föreningen Lex Tintin och författare till boken “Glöm aldrig Tintin”. Hon är också mamma till Tintin och det senaste året har hon kämpat med överjordisk energi för att barn till förövare ska få rätten att överleva.

Tintin dödades av sin far Alexander Rad den 8 januari 2023. En månad tidigare hade fadern getts obevakat helgumgänge av Luleå Tingsrätt.

Sanam Gharaee kämpade i åtta år för sin son. Det var inte ett fall som gått under samhällets radar – tvärtom hade fyra VBU-utredningar (vårdnad/boende/umgänge) och sex BBIC-utredningar (Barnets behov i centrum) gjorts. Hela åtta förhandlingar hade hållits i rätten om vårdnad och umgänge. Tintin hade uttryckt många gånger att han inte ville vara med sin pappa. Han drömde mardrömmar och visade symptom på trauma. Han ritade teckningar som visar på rädslan. Ändå lyssnade inte samhället.

Nu har Gharaee skrivit boken “Glöm aldrig Tintin” tillsammans med Sofia Rutbäck Eriksson (Lind & C:o). Hon är i Stockholm för att tala med politiker om behovet av en förändring. Jag träffar henne på ett kafé på Åhléns bottenplan. Hon är lik sig från bilderna; det glänsande silverhåret, den målmedvetna blicken och samtidigt ser hon så mjuk ut att jag bara vill krama henne.

När bestämde du dig för att skriva boken?

När jag bestämde mig för att leva. Bara några dagar efter Tintins död, när jag var inlagd, slog det mig att om jag ska leva vidare måste jag skriva en bok.

Har du alltid varit en fighter?

Jag har alltid varit engagerad i diverse föreningar. Sen har ju tyvärr eftervåldet gjort att jag fått träna mycket på olika copingstrategier för att komma dit jag är idag, inte låta Tintins mord förgöra mig utan använda det konstruktivt.

Berätta om Tintin som person, vad var hans intressen, vad tyckte han om att göra?

Tintin var en pojke som var lätt att tycka om! Han var snäll, empatisk, social och hade humor och lätt till skratt. Han var väldigt mogen för sin ålder. Reflekterande, och det var intressant att föra samtal med honom. Han var uppfinningsrik och hade många små projekt hemma, älskade att bygga lego och egna världar med sina leksaker och kunde leka själv länge.

Han spelade basket, gick på karate, teater och i slutet blev han väldigt frälst av ishockey, men han har alltid älskat friluftslivet, åka skidor, slalom, vandra, vara i skogen och plocka bär och springa lopp. Han ville bli skådespelare och programledare, gärna på melodifestivalen. Han älskade musik. Jag lyssnar fortfarande på hans Spotifylista med Hooja, Imagine dragons och Skillet.

Drömmer du mycket om honom?

Jag drömmer jättemycket. I början drömde jag att han kramade mig. Nu drömmer jag om att han inte finns. Jag kan drömma att han är där, och att jag tycker det är konstigt; du finns ju inte. Det var finare drömmar i början.

Det kanske kommer tillbaka, det här med känslolivet… Att kunna ha ett gediget känsloliv. Saknad har jag ju, ilska, sorg. Glädje kan jag ha i stunden, men inte långvarigt.

Berätta om den sista tiden i hans liv.

Vi väntade på huvudförhandling. Vi hade fått ett interimistiskt beslut från Luleå tingsrätt att Tintin skulle ha umgänge med sin pappa varannan helg. Tintin hade vid det här laget börjat bli allt mer tydlig med att han inte ville ha kontakt med sin pappa. Även fysiskt. Inte en puss eller kram. Han berättade: ”Pappa la sin kind på min mun och jag vägrade pussa.” Han började göra alltmer motstånd och säga emot pappan. Men pappans svar blev: ”Du måste sitta i mitt knä.” Han tyckte att han ägde Tintin. Det var därför han tyckte att han hade rätt att ta hans liv. Han tyckte att det var hans. Tintin var ett spel, en leksak… jag vet inte vad han var egentligen.

Månaderna före mordet hade Alexander börjat bli alltmer kränkt. Han hade aldrig blivit ifrågasatt tidigare. Nu hamnade han i polisförhör för barnfridsbrott och ofredande. Den blev nedlagd, men bara att sitta i polisförhör var ändå en sådan kränkning för honom. Jag hade anmält honom för så mycket, men allt hade lagts ner, så det här var första gången han kom till förhör. Hans planer på att bortföra Tintin till Iran hade stoppats. Han började förstå att han inte kunde göra vad som helst. Det eldade upp honom.

Du beskriver ett liv av sadistisk misshandel: han skickar anonyma brev till era grannar, han anmäler dig till soc nio gånger, han kallar dig värdelös häxa, lämnar kartonger fulla av urvuxna kläder på din trappa och polisanmäler dig sedan för att du kastat dem… Något av det plågsammaste är när han klär på Tintin och sätter honom i hallen och säger att mamma ska komma, ringer till dig och säger att du inte ska komma, och så sitter Tintin i två timmar och får höra av sin pappa: ”Mamma bryr sig inte om dig.” Men han slår er inte. Det man förstår när man läser din bok är att en man som inte höjer sin hand kan vara den farligaste.

Hur ska man få samhället att förstå de högutbildade, till synes välfungerande förövarna? Det finns en myt om att de kan vara elaka mot sina fruar, men bra pappor ändå. Jag hade själv gått på den här myten. För tio-femton år sedan när jag hörde om en vårdnadstvist brukade jag tänka: att de inte kan lösa det! Bråkiga föräldrar, stackars barn som kommer i kläm. Vårdnadstvister beskrivs ju alltid som ”infekterade” i medierna.

Till och med efter Tintins död skriver Aftonbladet att er vårdnadstvist var ”infekterad.” ² Som om det handlade om bakterier och inte en våldsam man.

Inte ens när jag själv var i det benämnde någon det psykiskt våld förrän 2021. Jag var inmatad med det här perspektivet att man får skylla sig själv. Jag tänkte: jag har ju i alla fall valt den här mannen, då får man stå ut med vissa saker, men Tintin valde inte den här pappan. Så när jag började kämpa var det för hans skull. Jag såg att han behövde tala med någon. Han hade inte fyllt sju än, och de sa att det var för tidigt. Att man behövde vara åtta-nio för att gå i terapi. Sedan såg de att han var så mogen och kunde berätta vad som hände. Då sa någon på soc att: men du då? Borde inte du söka hjälp för våldsutsatthet?

Du visste inte förrän då att du levde med en våldsam man.

Det var pågående hela tiden. Det var som en konstant akutsituation där allt handlade om skydd. Tintin fick jättemycket självförtroende genom terapin att säga emot sin pappa. Men det blev också problematiskt eftersom ingen skyddade honom. Han var tvungen enligt domstolsbeslut att träffa sin pappa. Och ju mer han sa emot desto mer ökade pappans våld. Till mig sa de: lås in dig, gå inte ut på kvällarna…

Det jag la märke till i boken som var ovanligt var att det var han som gjorde slut med dig – men ändå lämnade han inte. Han fortsatte att kontrollera ditt liv. Ofta brukar det vara så att kvinnan gör slut och mannen inte kan acceptera detta, och då tar till grövre våld.

Han har gjort slut med många tidigare flickvänner. Det har varit som ett maktmedel, eftersom då har kvinnorna fortsatt vilja ha honom. Han trodde förmodligen att jag skulle böna och be, och då skulle han få en utökad maktposition. Jag var väldigt tydlig med att han måste söka hjälp för sina narcissistiska personlighetsdrag. Det hade ingen sagt förut. Hans tidigare flickvänner ställde ju upp som karaktärsvittnen i vårdnadstvisterna, på hans sida.

Jag kan tänka mig att under tiden var det en ständig kamp för att bli trodd?

Mina nära och kära frågar sig nu vad de kunde ha gjort, vad de borde gjort. Ingen förstod vad han var kapabel till. Det var bara Tintin och jag som visste. När man ser en människa förvandlas och få det här mörka i sig, då grips man av en bottenlös rädsla som sitter i.

Så du visste att han skulle kunna döda Tintin.

Ja. Jag var hundra. Han skulle mörda mig eller Tintin.

Hade han hotat med det någon gång?

Nej, han är för smart. Han är högutbildad, han skulle aldrig, och det är det som är så problematiskt med de här intellektuella, högfungerande förövarna. Det är passiva hot. ”Som man bäddar får man ligga. Du ska få se. Du ska inte komma undan.”

Och inget av det är straffbart.

Inget av det är straffbart eller räcker för kontaktförbud, eftersom han inte är hotfull enligt polisen. Men när man är traumatiserad av en person räcker det med ett sms i månaden. Ibland kunde han skicka trettio sms till Tintin på raken. Tintin sa, mamma jag vill inte ha det här. Men han var tvungen att ha kontakt med sin pappa, om han hade blockat honom hade domstolen sett det som att det var jag som försvårade kontakten.

Den 4 juni var det den internationella dagen för oskyldiga barn som blivit offer för aggression. Då skrev du på instagram, ”Förlåt för att jag följde domstolens beslut och släppte iväg dig till din förövare.” Men vad kunde du gjort?

Ett förlåt är det enda jag kan be honom om. Och jag tänker… jag kanske kunde… jag kanske… men jag hade tappat vårdnaden om jag inte släppt iväg honom. Tintin hade tvingats bo med sin pappa. Och jag vet att han hade tagit livet av sig då. Jag vet det. Sista gången jag såg honom, sa han mamma jag vill inte till pappa, jag vill inte! Och det enda jag kunde säga är, du måste. Och så torkar han tårarna, fasaden på, och så går han in.

Det är därför jag tar den här kampen nu fast det är så jobbigt. Det är mammor som hör av sig som är i samma situation. För det finns barn som fortfarande har det så. Som mamma vill man allra mest skydda sitt barn, och de får inte göra det. För domstolarna har bestämt att barnen måste ha umgänge med pappan, och om mamman inte följer beslutet blir hon av med vårdnaden.

Jag sover dåligt. Jag kräks. Jag som är barnpsykiatriker orkar inte arbeta med patienter just nu. Men jag måste ta den här kampen.

Vad ska man göra i den situationen, när barnet löper risk för våld, sexuellt våld eller att dö, och domstolen har beslutat om umgänge?

Folk tycker det är jobbigt att lämna över gråtande barn till förskolan. Folk har ångest för det. Sedan ringer förskolan och säger: ”Nu leker de och har det kul, allt går bra.” När man lämnar över sitt barn till en förövare får man inte veta någonting. Man lämnar barnet och vet inte vad man får tillbaka, eller om man får tillbaka. Om man skulle få veta något, så vet man att det bara är lögn. Jag hade mardrömmar om att han gav Tintin nötter för att han skulle få en allergisk reaktion och dö, för att plåga mig. För jag visste att han… han var inte intresserad av Tintin. Inte ens när vi levde tillsammans. Första steget, första tanden, nu fyller han ett år – inget intresse. Det fanns inte.

Jag tänkte då, att om jag kunde hjälpa honom att få den här anknytningen, och jag tog på mig ansvaret att hjälpa honom. Bara han ser vilken underbar pojke Tintin är! Men det gick inte. Inte förrän 2022 sa någon till mig: ”Det är inte du som är ansvarig för Tintins relation till sin pappa. Det är han som är ansvarig.” Hela tiden hade jag fått höra från socialtjänsten: ”vad kan du göra för att underlätta deras relation?”

Hela tiden fick jag höra från socialtjänsten: Vad kan du göra för att underlätta deras relation?

Sedan när vi separerade stred han för att få ha vårdnad och umgänge, men han var inte intresserad av att umgås med Tintin. Jag kunde aldrig ha något planerat, för under hans dagar hände det ofta att han hörde av sig samma dag och sa: ”Vill du ha Tintin? Jag måste åka iväg.” Då måste jag ju avbryta alla mina planer, men det gjorde jag varje gång för självklart ville jag ha Tintin hos mig. Han kunde strida i domstol för vårdnaden, och dagen efter domslutet hörde han av sig och förklarade att han skulle bo utomlands ett år.

Allt det här handlar om makt och kontroll. Det gick inte att ha någon rutin, för när som helst kunde det ändras. Ingenting jag gjorde var rätt i hans ögon. Det fanns inget facit. Jag önskade så ofta att jag haft en personlig assistent som kunde tala om för mig exakt hur jag skulle agera för att inte väcka hans vrede och för att inte spä på konflikten. Jag gör precis vad ni vill! För jag kunde inte förstå, hur ska jag svara, ska jag svara, när ska jag svara, om jag svarar blir han arg och om jag inte svarar blir han arg.

Inte ens på polisens personsäkerhetsavdelning finns den här kunskapen alltid. När jag ringde för att söka skydd sa en polis sa ordagrant till mig: Du får stryka honom medhårs, för att skydda ditt barn. Nu är det så att alla som kan något om förövare vet att det inte fungerar. Det har offren ofta försökt i flera år. För att få stopp på våldet måste man göra motstånd. Men då ökar våldet och det är just i den situationen man behöver beskydd.

Varför är det så viktigt i Sverige att barnen ska ha kontakt med sina pappor till varje pris, oavsett hur de behandlar dem? Är det en perverterad form av jämställdhetspolitik?

Jag läste er artikel om det. Den var klockren, och ett väldigt radikalt förslag i slutet. (Lotta Lindqvists ”Den svenska vårdnadspolitiken dödar barn, Parabol 1-2023.)

Du vet, Tintin grät inte när han blev lämnad på förskolan, jag kunde lämna honom till mamma eller till vänner. Han var trygg! Han kramade mig och sa: vi ses! När han grät, det var när han skulle till pappa. Han visste aldrig när vi skulle ses igen, för ingen pratade om mamma där. På socialtjänsten sa de länge: ja men du vet att många barn tycker det är jobbigt med separation. Jag sa: det här barnet tycker inte det är jobbigt med separation. Han tycker det är jobbigt att åka till sin pappa. Och ändå fick jag bara höra: det är normalt, han saknar dig. Ingen lyssnade.

Du måste ju haft två röster i huvudet hela tiden. Den ena som sa: Herregud, något kan hända, och en som sa: Ta det lugnt, du överdriver.

Jag brukade läsa på Women To Remembers Facebooksida, om dödade och våldsutsatta kvinnor och barn. När jag var orolig över Tintin försökte jag tänka: du har läst för mycket där, du jagar upp dig. Jag försökte lugna mig, det var en copingstrategi för att överleva.

Folk frågar hur jag orkar nu. Ingen frågade hur jag orkade då.

Folk frågar hur jag orkar nu. Ingen frågade hur jag orkade då. När jag var orolig för mitt barn, varje gång jag lämnade ifrån mig mitt barn och inte visste om jag skulle få tillbaka honom. Nu vet jag att han inte kommer tillbaka. Nu får jag hantera det här. Han är borta.

Nu kan jag dela min sorg med andra. Men min oro kunde jag inte få någon förståelse för. När jag ringde mamma och berättade hur rädd jag var för att han skulle skada Tintin, kunde hon försöka lugna mig och säga: Tänk att han har roligt med sin pappa!

Och du visste att han inte hade det.

Visst kunde de ha roligt en stund, särskilt när andra var med. Det var ofta att han skulle visa andra att han var en bra pappa genom att ha ett fullspäckat schema med aktiviteter. Men sedan när natten kom, och Tintin grät sig själv till sömns, då såg ingen.

Mammor som vill skydda sina barn hamnar i ett omöjligt dilemma, för om du lämnar barnet till pappan utsätter du det för risk, om du inte gör det får pappan vårdnaden då det anses att du saboterar umgänget. Jag förstår inte riktigt hur de resonerar, särskilt i fall där pappan enbart har umgänge korta stunder utan övernattning. Han är redan där bedömd som mindre lämplig. Hur kan man då ge hela vårdnaden till honom bara för att mamman inte lämnar ut barnet? Barnet straffas ju då för mammans beteende.

Det här systemet är inte utformat för barn. När Tintin var två år bestämdes det att han skulle vara hos pappa varannan helg, och två veckor på sommaren. Varför två veckor? Två nätter, och sedan plötsligt fjorton nätter. Hur ska jag förklara för en treåring? Domstolen sa: det är för att det är semester och då kan föräldrarna vara med barnen mer. Men då utgår man från föräldrarnas och inte barnens behov.

Systemet är inte utformat för våldsamma och farliga män. Systemet är utformat för vanliga personer. Men de hamnar ju sällan i vårdnadstvister eftersom de oftast kan lösa problemen själva.

För tio år sedan, då kunde man säga att man inte visste. Men nu har jämställdhetsmyndigheten kommit med en rapport. I 64% av vårdnadstvisterna finns uppgifter om våld. Jag tror dessutom att det är underrapporterat.

När barnen är små reagerar de på våld genom beteendeproblem, att kissa på sig. Då avfärdades Tintin med att man inte kunde säkerställa vad det var. Sedan när han lärde sig att verbalisera, och började ta avstånd från pappan, då hette det att det var jag som låg bakom, den här alienationsteorin.

Den är inte vetenskaplig. FN har gått ut med att PAS-teorin inte ska användas i domstolar.³ Det finns inga bevis för att ett barn som tydligt uttrycker att det inte vill träffa en person, skulle vara manipulerad.

Men den används ibland i domstolar ändå. Tintins pappa talade om alienation hela tiden. När Tintin i fem-sex-årsåldern började ta mer och mer avstånd från pappan, då fick Alexander ändå omfattande umgänge i hovrätten. De säger inte rakt ut att de hänvisar till PAS, men de ger omfattande umgänge emot barnets uttryckliga vilja.

Den sista domaren menade att han hade gjort något så bra, då han begränsade umgänget.

Domaren som dömde i det interimistiska fallet, Christian Stamblewski, menade ju att det fanns en risk att fadern skulle föra Tintin utomlands. Trots det gav han fadern obevakat umgänge varannan helg. Han hänvisar i domen till att ”barnets rätt till en nära och god kontakt med båda föräldrarna är en lika tungt vägande faktor”.⁴ Har han bett om ursäkt?

Vi har inte haft kontakt. Han har en podd tillsammans med åklagare och domare, “Rättssalen”. Efter Tintins död tog podden en paus. Sedan kom det ett avsnitt. Det hette “Mediedrevet.” Det skulle inte handla om Tintin. Men de kom in på det ändå. Och Christian menade att det pågår ett mediedrev emot honom. Jag vet inte hur han menar – jag har aldrig nämnt hans namn någonstans. Han försvarar sitt beslut och menar att han har följt barnkonventionen, och att Tintins pappa var socialt och ekonomiskt stadgad. I den här podden vill han klargöra att han faktiskt begränsade umgänget jämfört med tidigare domar.

Domaren hade full möjlighet att kunna säga: socialtjänstens utredning har inte kommit än, jag pausar umgänget i väntan på den. Då hade Tintin kanske levt idag.

Saken är att vi väntade på en utredning från familjerätten. Domaren hade full möjlighet att kunna säga: socialtjänstens utredning har inte kommit än, jag pausar umgänget i väntan på den. Då hade Tintin kanske levt idag.

Rättssystemet är den instans som inte har vidtagit några åtgärder efter Tintins död. Jag har haft möte med socialtjänst och polis, men rättssystemet är onåbart. Jag gjorde en JO-anmälan av domstolen, men fick besked att de inte kommer att utreda. Det är allt, annars har ingen från rättsväsendet hört av sig.

Har socialtjänsten gjort en utredning av sig själva?

Ja, en lex Sara. Som kom fram till att de inte gjort något fel. Det står: ”vid behov ska vi se över riktlinjerna.” Har inte behovet kommit nu? Jag hade ju önskat att socialförvaltningen kunde ha skrivit ett utlåtande där med hänvisning till våldet kunde säga att de inte rekommenderar umgänge just nu.

Jag bad dem om det. Jag vädjade till dem. Jag sa: jag kan stoppa umgänget, bara jag får en backup från er. Men de sa att de inte ville skriva det eftersom de fått en tillsägelse från IVO någon gång att de inte skulle göra sådant.

Nu har ett barn dött, för att de inte ville ha en prick i registret.

Du är också barnpsykiatriker och har arbetat med barns mående länge. Utifrån din kompetens och erfarenhet, hur tycker du att barns rättigheter behandlas i Sverige?

I vår specialistutbildning är det en hel del fokus med hur man samtalar med barn, hur barn är egna individer med egna behov och rättigheter. Att barnen alltid ska vara involverade i alla utredningar och behandlingar och man utgår från att det barnet säger och känner är det rätta. Så ser det inte alls ut i rättssystemet! Barn får inte komma till tals.

Tintin frågade flera gånger varför han inte fick prata med domaren, den person som ska bestämma om hans liv. Kunskapen om våld och våldets konsekvenser hos barn är också väldigt bristfällig, både inom rättssystemet men även familjerätt och socialtjänst.

Tintin frågade flera gånger varför han inte fick prata med domaren, den person som ska bestämma om hans liv.

Jag är också utbildad traumaterapeut. För att ett barn ska kunna bearbeta ett trauma eller en våldshändelse är förutsättningen att det inte behöver ha kontakt med sin förövare. Tintin gick på en våldsmottagning samtidigt som det inte finns utrymme för socialförvaltningen att stoppa ett umgänge. Det är helt orimligt. BUP tar inte emot barn för traumabearbetning om barnet har fortsatt kontakt med sin förövare, då man inte anser att behandlingen kommer vara framgångsrik. Så barnen som tvingas till umgänge med sina förövare, som Tintin, står utan rätt till behandling för sina trauman. I Sverige 2024!

Er förening, Lex Tintin, vad är det ni kämpar för?

Barnen bör få egna ombud i vårdnadstvister. Vi vill också ha specialdomstolar för familjerättsfrågor. Vi har miljödomstolar och arbetsdomstolar, men barnfrågor hanteras av vanliga domstolar, trots att de också kräver specialkompetens.

Vad är det som garanterar att de kommer att ha ett annat perspektiv, bara för att de ligger på en annan plats?

Det ska vara utbildad personal. För att arbeta där ska man ha kunskap om barnrätt.

Nu ska man dessutom revidera föräldrabalken, så vi har en chans att förändra. Våld är inte förenligt med föräldraskap. Har man brukat våld, vilket våld som helst, även psykiskt, så har man förverkat sin rätt att vara förälder. Om barnet bevittnat eller utsatts för våld, är barnet ett brottsoffer.

Syftar du på domar eller på misstankar här?

Det kommer att vara omöjligt att bara gå på domar. Så många fall läggs ner. Vi vet ju hur svårt det är att få någon fälld.

Det är ju vanligt att kvinnomisshandlare påstår att det är hon som slagit dem. Hamnar man inte i ett moment 22 här, där båda kan säga samma sak om varandra?

Nja, många tror att det är jättesvårt att göra våldsutredningar. Att det handlar om ord som står mot ord. Men kompetenta människor, som de som arbetar på våldsmottagningen, kan avgöra huvuvida det brukats våld eller inte. Att tala med barnet självt är a och o. Tintin fick panikångestsymptom. Ett barn kan inte fejka panikångest.

Utgångsläget måste vara att om ett barn säger nej till umgänge så ska man lyssna. Nu är utgångsläget att det kan vara mamman som påverkat. Om jag som läkare tar emot en patient som har ont, är inte min första reaktion att det kan vara Münchhausen. De som tror att det går att ge ett barn instruktioner för vad det ska säga – så fungerar det inte. Barnets reaktioner går att studera; ett barn som bara upprepar vad det är tillsagt beter sig på ett speciellt sätt.

Du har precis varit i Almedalen, hur gick det där?

Det är bra nätverkande och vi träffade väldigt kunniga och engagerade barnrättskämpar och myndigheter. Tyvärr säger alla samma saker, att det finns stora behov av förändringar för att stärka barns rättigheter i praktiken, men än så länge har inget förändrats. Så jag känner både hopp och förtvivlan. Fint att se att vi är många som kämpar och vill samma, kompetenta, kunniga personer, frustrerande för att det tar så långt tid och inget ännu hänt ett och ett halvt år efter Tintins död. Men det finaste som hände i Almedalen var de unga vuxna som också varit med om tvångsumgänge, som kom fram och tackade för vår kamp. De hade läst boken. Vi grät tillsammans, kramades och jag lovade att kämpa vidare.

Du har ju förlorat två barn, din dotter Celie dog i magen. I boken beskriver du att du försöker med IVF, gör du det fortfarande?

Ja, men det har inte blivit något än. Om det inte går att blir gravid igen skulle jag gärna bli fosterfamilj åt något barn.