I USA har överlevare lämnat in stämningar mot Pornhub. Den svenska sexköpslagen erbjuder en unik möjlighet att kunna åtala också Onlyfans ägare för koppleri, eftersom uppsåt inte behöver bevisas. Även prenumeranterna kan åtalas för sexköp. Max Waltman förklarar hur lagen kan användas.

Lagar för att ta itu med skadorna av pornografiproduktion har föreslagits av olika anledningar alltsedan 1600-talets brittiska obscenitetslagar (s.k. sedlighetslagar).¹ Emellertid erbjuder Sverige en särdeles kraftfull lag sedan 1999, då vi beslutade att kriminalisera sexköpare. Förvisso var hallickar och bordellägare redan kriminaliserade. Sexköpslagens koncept var dock att hålla personer i prostitution avkriminaliserade samtidigt som de andra parterna kriminaliserades. Denna lagstiftning baserades på en feministisk förståelse av prostitution som relaterad till våld mot kvinnor, könsförtryck, exploatering och substantiell ojämlikhet snarare än relaterat till ett ömsesidigt utbyte mellan två jämlika parter.² Vi kan utvidga detta rättspolitiska förhållningssätt till pornografiproduktion.

Regeringens proposition från 1998 avvisade kriminalisering av människor i prostitution eftersom de ”åtminstone i flertalet fall” var ” den svagare parten som utnyttjas av andra”.³ Faktum är att regeringen ville ”motivera” dem att ”söka hjälp för att komma bort från prostitution” – en ståndpunkt som talade emot alla former av påföljd för att de varit verksamma som prostituerade.⁴ Sexköpslagen erkänner att köpare och personer i prostitution inte har samma sociala, politiska och ekonomiska makt. De senare har i de överväldigande fallen upplevt allvarliga sexuella övergrepp under barndomen, extrem fattigdom, psykisk sjukdom och tillhör oftare en minoritet som drabbats av social diskriminering och andra svårigheter på grund av hudfärg eller etnisk tillhörighet.^{5 6} Köparna har pengar, precis som pornografiproducenter och distributörer, och därför ”övertaget” över de som utnyttjas i prostitution och pornografi.

Aktivister i USA och några andra länder pratar ofta med stolthet om de pågående stämningarna som lämnas in av överlevare, till exempel vid en federal domstol i Kalifornien den 17 juni 2021 av trettiofyra kvinnor som blivit utnyttjade i pornografi.⁷

Syftet är bland annat att bevisa hur aktörerna bakom Pornhub såg kriminella produktionsmetoder som en konkurrensfördel, inklusive människohandel och utpressning.⁸

Aktörerna bakom Pornhub såg kriminella produktionsmetoder som en konkurrensfördel, inklusive människohandel och utpressning.

De huvudtilltalade anklagas för att ha samarbetat med östeuropeiska hallickar som producerade pornografi som var omöjlig (eller för dyr) att producera lagligt i USA, men som ändå genererade mer intäkter.⁴ Sådana stämningar är ohållbara för att stödja alla de många personerna som vill lämna sexindustrin. Varför? Därför att de riktar sig mot de värsta fallen: uppenbart olagliga situationer där andra allvarliga brott lätt kan bevisas utom rimligt tvivel såsom människohandel med barn, serievåldtäkter, människorov, fysiskt olaga tvång, människohandel och upphovsrättsintrång utan samtycke (s.k. hämndpornografi).

Just hämndpornografi är ett samtyckesbrott mot de stereotypa ”snälla tjejerna” som är enkelt att bevisa utom rimligt tvivel. Emellertid befinner sig få kvinnor i vanlig prostitution i en så privilegierad situation att de kan undvika att ”samtycka” hela tiden de utsätts för övergrepp, utnyttjas eller kränks. Detta gäller särskilt inom pornografi, men också inom webbkamera och på OnlyFans.⁹ Kärnan i exploatering är att det vanligtvis samtyckes till.

Emellertid befinner sig få kvinnor i vanlig prostitution i en så privilegierad situation att de kan undvika att ”samtycka” hela tiden de utsätts för övergrepp, utnyttjas eller kränks.

Det nuvarande straffrättsliga systemet konstruerades av egendomsägande vita män i Västeuropa och Nordamerika, av helt andra skäl än de som åberopades för att införa Sveriges prostitutionslagar. Dessa män fruktade att andra män skulle ta deras slavar, deras fruar, deras egendom och döda dem – ibland bara för att de höll fast vid en annan religion. Även om slavförordningar har avskaffats har de grundläggande antagandena i vårt straffrättssystem inte blivit föremål för en liknande översyn. Samma liberala synsätt är fortfarande intakt; mycket makt och omsorg ges till den anklagade, skenbart för att förhindra godtyckliga anklagelser från den som anklagar (åtminstone när den åtalade tillhör samhällets dominerande grupp). Därav ligger bevisbördan generellt hos åklagaren, inte förövaren.¹⁰

Men Sveriges prostitutionslagar vänder i praktiken på bevisbördan, som hamnar på de anklagades axlar eftersom lagarna är lätta att tillämpa: att köpa någon, att få en procent på en persons prostitutionsinkomst eller att ”främja” någons prostitution är prima facie bevis för brottsligt uppsåt.

Dessa lagar skulle vara lika lätta att tillämpa på den som betalar någon för att delta i pornografi. Till exempel, om någon administrerar en webbplats eller tar provision från inkomsterna från pornografi; eller om någon betalar en annan för att delta i pornografi, behöver åklagaren inte bevisa ”subjektivt uppsåt” som de behöver under en lag om människohandel, våldtäkt eller barnpornografi.

Dessa lagar skulle vara lika lätta att tillämpa på den som betalar någon för att delta i pornografi. Till exempel, om någon administrerar en webbplats eller tar provision från inkomsterna från pornografi; eller om någon betalar en annan för att delta i pornografi, behöver åklagaren inte bevisa subjektivt uppsåt.

Åklagaren behöver inte bevisa att förövaren haft uppsåt att utnyttja någons sårbarhet, unga ålder eller att de inte förstått att hon inte ”samtyckte”. Prostitutionslagarna gäller nämligen redan alla som köps för sex och (hävdar jag) används i pornografi.

Däremot bygger de amerikanska civilrättsliga processerna mot Pornhub på lagar som gör åtskillnad mellan skyddsvärda och oskyddade individer, barn kontra vuxna, människohandel kontra prostitution, koppleri kontra våldtäkt etcetera. Dessa distinktioner utesluter de flesta personer i prostitution eftersom nämndemän, åklagare och poliser fortfarande mentalt tenderar att separera så kallade bra tjejer från ”dåliga” tjejer, kvinnor i människohandel från kvinnor i prostitution, minderåriga från vuxna etcetera. Ändå är dessa grupper samma människor, bara vid olika tidpunkter.

Till exempel tycks minst hälften av personer i prostitution börja före 18 års ålder.¹¹ Något som också den senaste undersökningen Pornography Production Harm in Sweden, där 105 personer med erfarenhet av pornografisk produktion i Sverige intervjuades, funnit.¹² Dessutom, har en majoritet av personer i prostitution också upplevt allvarliga sexuella övergrepp under barndomen – även detta nyligen funnet bland 75 % av de 105 personerna med erfarenhet av pornografi i Sverige.¹³

Sexindustrin drar fördel av tidigare övergrepp och försummelse, dvs. de förhållanden som skapar en sårbar eller osäker befolkning från vilken pornografer kan rekrytera. När dessa personer blir äldre börjar många fördomar mot dem att verka hårdare så att de får svårare att lämna prostitution och pornografi, inklusive våldtäktsmyter som att ”bara dåliga tjejer blir våldtagna”. I det läget behöver inte längre hallickarna i pornografin använda uppenbart tvång eller våld för att rekrytera – rekvisit som behöver uppfyllas under de nuvarande amerikanska exemplen med stämningsansökningar. Samhällets ohjälpsamma respons bidrar nämligen till att tvinga in dessa utsatta personer i sexindustrin i alla fall.

Med den kunskap vi idag besitter om utnyttjande i pornografi och hur lagarna fungerar står det klart att inget utsatt barn kommer att vara säkert om inte alla vuxna också är säkra. Därför rekommenderas att de svenska prostitutionslagarna tillämpas på pornografer, vilka täcker alla personer som medverkar/utnyttjas inom pornografi – inte bara en liten klass av individer som anses skyddsvärda.

Observera att den svenska koppleribestämmelsen i 6 kap. 12 § Brottsbalken (BrB) gäller ”[d]en som främjar eller på ett otillbörligt sättekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning.” Kommersiell pornografi produceras i Sverige och distribueras online, där personer – även i den bästa av världar – bokstavligen har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning.¹⁴ I den något sämre av världar, vår värld, rekryterar pornografer utsatta människor precis som hallickar gör; pornograferna siktar in sig på dem med minst valmöjligheter.

I den något sämre av världar, vår värld, rekryterar pornografer utsatta människor precis som hallickar gör; pornograferna siktar in sig på dem med minst valmöjligheter.

Den svenska prostitutionsutredningen från 1993 föreslog i sitt slutbetänkande 1995 att prostitutionslagarna skulle tillämpas på pornografiproduktion.¹⁵ Den föreslog inte att tillämpa en sexköpslag på pornografiproduktion; även om profitörerna kunde ses som delaktiga i ett sexköp så var pornografiproduktion ”främst ett främjande av eller ett profiterande på att en svagare part utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser, dvs. ett slags koppleri”.¹⁶

I ett annat slutbetänkande publicerat av 1998 års sexualbrottsutredning år 2001 konstaterades att koppleriparagrafen kunde liknas vid sådana allmänna lagar och förordningar som gäller för ”jämförbar verksamhet i näringslivet”, t.ex. arbetsmiljölagen och dess förbud mot barnarbete som reglerar ”produktion och spridning av bilder och filmer”.¹⁷ Utan trovärdiga förklaringar ansågs det dock att om kopplerilagen tillämpades på pornografiproduktion skulle yttrandefriheten bli ”illusorisk”.¹⁸

Därmed inte sagt att det är tillåtet för producenter att bryta mot allmän lag under produktionen – även när distributionen inte kan begränsas annat än genom de två riksdagsbeslut som grundlagsändringar i Sverige kräver. Domen mot konstnären Anna Odell, som simulerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron på Södermalm 2009, är kanske det tydligaste exemplet på att man inte är fri från ansvar om man begår ett brott under produktion av annars grundlagsskyddad media.

Domen mot konstnären Anna Odell, som simulerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron på Södermalm 2009, är kanske det tydligaste exemplet på att man inte är fri från ansvar om man begår ett brott under produktion av annars grundlagsskyddad media.

Odell gjorde motstånd genom att sparka på polis och sjukvårdspersonal medan hon skrek, vred sig och flaxade omkring. Hon dömdes alltså för våldsamt motstånd och oredligt förfarande trots att hennes agerande hörde till ett i övrigt grundlagsskyddat konstverk, vars syfte var att belysa psykisk ohälsa och tvångsvårdsproblem – och vars vidare spridning i media är obegränsad.¹⁹

Högsta domstolen erkänner att pornografi inte tjänar något sådant lovvärt offentligt syfte utan bara är en form av underhållning – och då uppenbarligen bara för vissa grupper.²⁰ Men om Odell dömdes under en filminspelningen borde det inte finnas något konstitutionellt hinder för att tillämpa kopplerilagar på pornografiproduktion.

Andra goda exempel är svenska våldtäkts- och andra sexualbrottsdomar där förövarna filmade övergreppen, ibland med konstnärliga ambitioner, för att producera pornografi. Ingen åtalad åberopade yttrandefrihet ens för att mildra domen eller för att protestera mot konfiskeringen av videorna.²¹

I en annat mer välkänt fall dömdes en journalist på Expressen av HD för olagligt förvärv samt innehav av en halvautomatisk pistol – och två redaktörer till anstiftan respektive medhjälp – trots att köpet och innehavet gjordes för att illustrera en artikel som beskrev lättillgängligheten på illegala vapen i Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet.²² Den wallraffande artikeln kan verkligen beskrivas i termer av ett journalistiskt scoop! Ändå menade HD att ”[t]yngden av det publicistiska intresset har inte motiverat att ett erbjudande om vapenköp fullföljdes”.²³ Om så var fallet vore det väl ytterst märkligt om ”framställningar av ren underhållningskaraktär och utan kulturellt värde” skulle kunna produceras av pornografer med levande människor utan påföljd under koppleriparagrafen i 6 kap. 12 § BrB, vilken straffar den som ”främjar eller otillbörligt ekonomiskt utnyttjar . . . tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning”.²⁴

Koppleriparagrafens direkta tillämpning på pornografiproduktion kan också, utan någon lagändring, stödjas på grundval av HD:s beslut från 1979 att upprätthålla koppleriparafens tillämpning på tidningsannonser för prostitution. Hovrätten hade redan där avfärdat invändningen att en sådan tillämpning vare sig implicerades i paragrafens lydelse eller i dess förarbeten, vilket inkluderade ett utredningsbetänkande publicerat så sent som 1976.²⁵ Likaså skulle avsaknaden av omnämnande av pornografiproduktion i koppleriparagrafens förarbeten inte hindra tillämpningen av kopplerilagen på pornografiproduktion idag.

Kom ihåg koppleriparagrafens lydelse i 6 kap. 12 § BrB: ”Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.” Bestämmelsen gör ingen åtskillnad mellan köpare, utförare/aktör, personer i prostitution eller andra. Med andra ord säger en individs inblandning i ”tillfälliga sexuella förbindelser” ingenting om huruvida det köpta sexet genomförs med en kund, en utförare/aktör, en konsument, någon annan, eller med en (betalande) tredjepart (t.ex. producent eller regissör) som också utför/agerar. Bestämmelsen verkar således tillämplig på pornografisk produktion som främjar eller utnyttjar personer som ägnar sig åt tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och kräver därför ingen lagändring.

Avsaknaden av uttryckliga hinder för att tillämpa kopplerilagen antyds avett nyligen avgjort fall i Svea hovrätt, vilket kan hävdas vara felaktigt på annan grund. Ett koppleriåtal mot en pornograf ogillades, dock inte på grund av yttrandefrihetsrättsliga skäl – utan för att koppleriparagrafen ansågs otillämplig om betalningen för sex gjordes till ett kommersiellt aktiebolag ägt till hälften vardera av den åtalade personen och av personen i prostitution som utförde pornografin: ”Oavsett om betalningen avsett produktion av en film eller det sexuella umgänget som sådant har det vid dessa förhållanden inte varit fråga om koppleri,” skrev domstolen.²⁶

Men kom ihåg, koppleriparagrafens uttryckliga formuleringen är ”tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning”; den skiljer inte mellan gemensamt eller separat ägda bolag, och inte heller använder paragrafen termen ”tjänst” som sexköpslagen i 6 kap. 11 § BrB – endast ”tillfälliga sexuella förbindelser”. 6 kap. 12 § BrB. Pimping är hallickverksamhet och koppleri är koppleri, särskilt i ett gemensamt bolag där endast en person får betalt för tillfälliga sexuella förbindelser. Hennes affärspartner pimpade henne de facto, dvs. ”främjade” hennes prostitution – inte hans prostitution – och därför utnyttjade han antagligen också ”på ett otillbörligt sätt ekonomiskt” hennes tillfälliga sexuella förbindelse mot ersättning.

Koppleribestämmelsens förarbeten talar för att tolkningen bör vara extensiv snarare än restriktiv, följa den sociala utvecklingen genom implikationer såsom för tidningsannonser och (som jag föreslår) pornografiproduktion. Anledningen till att vi anammade den ”svenska” modellen var för att förebygga prostitution, som vi nu tydligt ser som könsrelaterat våld och ojämlikhet mellan könen. Precis som Högsta domstolens dom 1979 angående annonser för prostitution erkände, dvs. att annonser främjade prostitution med ”mycket starkare effekt” än traditionella metoder för annonsering såsom tips från taxichaufförer eller gatuhallickar, skulle samma rättsanalytiska motiv att förhindra sexuell exploatering och könsbaserat våld kunna åtgärdas genom att utvidga koppleribestämmelsen till att även omfatta pornografiproduktion, om inte mer.²⁷.

Bland de 105 personerna som medverkade/utnyttjades i pornografi i Sverige frågade intervjuare hur många som utsatts för våld under produktionen: där hade 55 % blivit slagna (53/97); i 40 % av fallen ingick våldet i regin. Likaså hade 64 % (64/101) våldtagits som en del i pornografin. Av dem som svarade mer specifikt på denna fråga (37 personer) uppgav 8 att de våldtagits en eller ett par gånger, 12 att de våldtagits mellan 3–10 gånger och 17 uppgav att de våldtagits 10 eller fler gånger.²⁸

Bland de 105 personerna som medverkade/utnyttjades i pornografi i Sverige hade 55 % blivit slagna; i 40 % av fallen ingick våldet i regin.

Detta är mycket höga siffror, även i prostitution internationellt sett. Att tillämpa kopplerilagarna på pornografiproduktion skulle motverka precis denna typ av övergrepp, vilka är mycket svåra att få upprättelse för när de utsatta är äldre och inte uppfyller de fyrkantigt dogmatiska rekvisit som annars tillämpas i våldtäkts-, människohandels och misshandelslagar – lagar som de svenska prostitutionslagarna kompletterar så bra. Precis som sexköparen har övertaget utnyttjar kopplaren i praktiken alltid personen i prostitution – även i skenbart ”gemensamt ägda bolag”. Den empiriska kärnan i prostitution och pornografi är exploatering, vilket är anledningen till att vi inte behöver en presumtion om oskuld; bara främjandet av prostitution, inklusive i pornografi, räcker för en fällande dom. Subjektivt uppsåt är onödigt att slå fast när objektivt uppsåt framgår av fakta.

Emellertid måste vi först uttryckligen förkasta den uppenbart felaktiga tolkningen som 1998 års Sexualbrottskommitté gjorde i sitt slutbetänkande 2001, vars vinklade läsning av tidigare förarbeten och praxis okritiskt antagits av dåvarande regering. Jag har följt vart och ett av dess källhänvisningar och mer därtill; kommitténs tolkningar förvrängde det som stod i källorna, klippte det ur sin kontext eller tillskrev källorna påståenden som inte fanns där.²⁹ Min misstanke är att regeringen hade positionerat sig ideologiskt för att avvisa varje reglering av pornografi och därför sade till sina jurister att ”gå och hitta några källor!” Men man kan inte hitta källor om det inte finns några att hitta. Detta faktum förenklade mitt arbete.

Om läsaren har följt mitt resonemang hit kommer hen att notera att en person i prostitution utan hallick inte kan ”koppla” eller ”människohandla sig själv” – inte heller vara sin egen hallick. Därför kräver OnlyFans och annan webbkameraprostitution där det inte finns en hallick som tredje part en särskild rättsanalys.

För det första kan aktörerna bakom plattformen OnlyFans åtalas för koppleri, för anstiftan eller för medhjälp med tanke på att plattformen både främjar och otillbörligt ekonomiskt utnyttjar att personer har tillfälliga sexuella förbindelser med andra utförare – och med tanke på att det ofta finns andra hallickar såsom ”pojkvänner”, chefer eller ”account managers”.

Aktörerna bakom Onlyfans kan åtalas för koppleri, anstiftan eller medhjälp.

Bland de 105 personerna i Sverige med erfarenhet av pornografi uppgav 44 % att deras människohandlare eller hallickar var involverade i produktionen av deras pornografi. Nästan en tredjedel (35 %, 31/89) hade en ”boyfriend” eller ”account manager” vars beteende motsvarade innebörden av termen hallick, det vill säga en person som främjar och otillbörligt ekonomiskt utnyttjar en annan persons prostitution för pornografi eller andra ändamål. Flera kvinnor uppgav att hallickar administrerade deras konton på Scandalbeauties.³⁰

För det andra kan regeringen skriva ett tillägg i nästa proposition om sexualbrotten att sexköps- och kopplerilagarna även ska gälla ”sexuella handlingar” som inte innebär direkt fysisk kontakt – något som redan gäller alla andra sexualbrott i 6 kap. BrB, bland vilka lagstiftarna ”utmönstrat” det föråldrade begreppet ”sexuellt umgänge” till förmån för ”sexuella handlingar”.³¹. Då skulle även prenumeranterna och de som ger dricks kunna åtalas för ”sexköp” med tanke på att de beställer sexuella handlingar direkt från en person som prostitueras av plattformen. Handlingarna specificeras ofta i detalj av dessa prenumeranter.

Det nuvarande undantaget för ”nakenposering” skulle fortfarande kunna behållas (eller inte).³² Det kan särskiljas genom att personen på OnlyFans köps för specifikt beställda sexuella handlingar åt en viss köpares användning i realtid, ofta inklusive dildos och annan invasiv utrustning. OnlyFans är inte sådan posering som inte faller under sexköpslagen; den involverar ofta specifika erforderliga sexhandlingar, inte endast det som i vardagligt tal menas med ”posering”. ³³ 

Skadorna av till exempel penetration med penisattrapper, ”sexleksaker” eller gruppvåldtäkter som filmas för att tillfredsställa konsumenten är mycket närmare skadorna av prostitution med direkt fysisk kontakt och visar sig vara nära besläktade med de som dokumenterats göras mot personer som används för att göra pornografi.

Om begreppet ”sexuella handlingar” fick ersätta ”sexuellt umgänge” skulle aktörerna bakom OnlyFans och liknande plattformar också kunna åtalas för koppleri där utföraren är ensam – inte enbart där det finns två eller fler utförare.

Alyssa Ahrabare från den franska organisationen Osez le féminisme berättar hur de lyckades åtala människohandlare och pornografer i ett historiskt franskt rättsfall.

Nästa år i Paris kommer ägaren av en porrsajt åtalas. Det är ett historiskt mål som omfattar 40 målsäganden och tre organisationer som civila parter (Osez le féminisme, Mouvement du Nid och Les Effronté-es). Det är en seger för kvinnorörelsen och inte minst för oss i gruppen Osez le féminisme, som drivit frågan och är civil part i målet. Osez le féminisme (“Våga vara feminist”) är en organisation som ger holistiskt stöd till över 40 offer i båda rättsfallen, inklusive juridisk assistans, psykologisk traumaterapi, och socialt stöd, med ett team på 30 jurister, två specialpsykologer och en socialarbetare.

Åtalet rör en rad punkter: våldtäkt, prostitution och människohandel.¹ Föremålet för åtalet är den franska hemsidan ”French Bukkake”, ägd av Pascal Ollitrault (känd som Pascal OP), som lägger upp extremt våldsamma pornografiska videor. Enligt en rapport från Haut Conseil à l’égalité entre les femmes et les hommes (Jämställdhetsrådet) är dessa fall snarare en norm än ett undantag, och den pornografiska industrin gynnas av omfattande straffrihet för att bagatellisera “allvarliga kränkningar av människovärdet”.²

Föremålet för åtalet är den franska hemsidan ”French Bukkake”, ägd av Pascal Ollitrault (känd som Pascal OP), som lägger upp extremt våldsamma pornografiska videor.

Förundersökningen inleddes 2020, och utredarna upptäckte snart att många anmälningar hade lämnats in över hela Frankrike sedan flera år tillbaka, men att de inte hade följts upp. Under arbetets gång avslöjade utredarna ett system för sexuellt utnyttjande i syfte att utföra våldtäkter. En rättslig utredning inleddes då för “gruppvåldtäkt”, “grov människohandel”, “grovt koppleri”, “penningtvätt”, “dolt arbete” och “distribution av inspelning av bilder som rör utförandet av en avsiktlig attack på en persons integritet”.

Undersökningen avslöjade “Bukkake”-filmernas dystra verklighet. Betalande prenumeranter var inbjudna att delta i gruppvåldtäkter baserat på ett särskilt dehumaniserande scenario: många män penetrerade en kvinna (ibland över 80 gånger på mindre än två timmar) innan de kollektivt ejakulerande på offret, som förevisades på en lastpall som en vara. 500 män identifierades i utredningen. Alldagliga män, porrkonsumenter som bjöds in att våldta och tortera kvinnor framför kameran. De är ännu inte åtalade.

Franska jämställdhetsrådet publicerade en rapport i år om porrindustrins brottslighet där även offrens vittnesmål finns redovisade.³

Utredningen relaterad till “French Bukkake”-fallet har visat på en välorganiserad strategi för att fånga in offren. En man vid namn Julien D. riktade in sig på kvinnor på sociala nätverk. Han närmade sig dem under en falsk kvinnlig profil, kallad “Axelle Vercoutre”, och med hjälp av myten om “lycklig och lukrativ prostitution” övertygade han dem att prova att bli “lyxeskorter”. Han utgav sig sedan för att vara köpare, träffade kvinnorna och våldtog dem. Att våldta offren för att utöva kontroll över dem är en vanlig praxis
som används av hallickar och människohandlare.

Efter våldtäkterna uppmuntrade Julien D. kvinnorna att prova att vara med i pornografiska filmer som endast skulle visas för begränsad publik utomlands. De skulle bege sig till en angiven adress där sedan flera dagar av fasa följde. Producenten, Pascal OP, verkade först trevlig med avsikt att tvinga fram deras samtycke och spela in det. Därefter rapporterar målsägandena att de våldtogs framför kameran, förödmjukades och torterades genom inspelning av förnedrande scener. Håranalys visar även att några av dem drogades utan deras vetskap.

Producenten, Pascal OP, verkade först trevlig med avsikt att tvinga fram deras samtycke och spela in det. Därefter rapporterar målsägandena att de våldtogs framför kameran, förödmjukades och torterades genom inspelning av förnedrande scener.

Kvinnor blev också lurade när de bad om att videos som låg på nätet skulle raderas.⁴) Offren rapporterar om betydande psykiska svårigheter efter inspelningen. Vissa försökte vidta rättsliga åtgärder så tidigt som 2017, men polisen agerade inte: varningar i Toulouse, Brignoles, Les Andelys och Reims (där Julien D. bodde) följdes inte upp.⁵

När utredningen avslutades i juli 2023 väcktes åtal mot sjutton personer (producenter, regissörer och skådespelare) anklagade för våldtäkt (ofta begått som en del av en grupp), människohandel, grovt koppleri. och dolt arbete.⁶) Flera har suttit i häkte i förebyggande syfte sedan 2020.

Rättegången kommer att hållas sommaren 2024.⁷

På grund av bevisen som utredningen lyfte fram har den franska senaten tagit fram en rapport med titeln “L’Enfer du décor” (Helvetet bakom gardinerna).⁸

Resultaten visar tydligt att pornografi är ett system för våld mot kvinnor. Därefter undertecknades en resolution av 255 senatorer (som gör den till den mest undertecknade senattexten av den franska femte republiken) som slår fast att kampen mot pornografiskt våld ska prioriteras. Resolutionen antogs enhälligt vid en offentlig session den 1 mars 2023.

Därefter undertecknades en resolution av 255 senatorer som slår fast att kampen mot pornografiskt våld ska prioriteras. Resolutionen antogs enhälligt.

För de civila parterna i målen är varje steg på vägen en kamp. Målsäganden har inte alltid pengar att resa till Paris för intervjuer, utfrågningar och expertis kring fallet. Många är traumatiserade och lever i mycket prekära situationer på grund av fysiska och psykiska efterverkningar av det våld de utsatts för. Dessutom finns filmerna fortfarande online. Trots otaliga försök har det visat sig omöjligt att få dem raderade.

Många kvinnor blir hotade eller blir igenkända och trakasserade på gatan. De upplever både en social död och en pågående rädsla för att närstående, familjer eller arbetskamrater ska råka se filmerna. Svårigheterna som de går igenom gör det extremt svårt för fler offer att träda fram. Utsattheten belyser ett misslyckande i rättssystemet för kvinnor som utsätts för våld.

Till syvende och sist: ordet pornografi döljer ett organiserat globalt kriminellt system. På videorna kan vi se verkliga personer som utsätts för förödmjukande och nerbrytande handlingar, t ex utlösning i ansiktet, spottande i ansiktet, urinering eller avföring på offret.

Till syvende och sist: ordet pornografi döljer ett organiserat globalt kriminellt
system.

Den här typen av våld utgör normen: det är vad industrin kallar “mainstream” , alltså ’vanlig’ porr, med innehåll som uppvisar extremt våld där kvinnor binds, piskas, strypts till kvävning, misshandlas… Kvinnor bär munkorg för att tvinga dem att hålla munnen öppen och penetreras oralt utan begränsning. Kvinnor får elektriska stötar. I alla andra sammanhang betraktas detta som tortyr. I det här sammanhanget innebär det dock att internationella kriminella nätverk som skulle kunna hållas ansvariga inom de befintliga rättsliga ramarna kan komma undan med brott i yttrandefrihetens namn.

EU:s medlemsstater, inklusive Frankrike och Sverige, använder argumentet “yttrandefrihet” för att begränsa det potentiella skyddet av kvinnor och flickor mot våld på nätet, särskilt delning av intima bilder utan samtycke, i direktivförslaget om våld mot kvinnor och flickor som för närvarande diskuteras inom EU:s institutioner.

EU:s ministerråd, som företräder medlemsstaternas “intressen”, har inkluderat ändringar av artiklarna 7 till 10 i direktivförslaget som syftar till att tackla våld mot kvinnor på nätet. Dessa ändringar begränsar kriminaliseringen av icke-samtycke av intima bilder, stalking, s k förföljelse, och uttryck av hat på nätet på betydande sätt.

Villkoret allvarlig skada för offret lades till, likaledes villkoret att gärningen är offentlig, vilket innebär att handlingar i privata grupper eller forum samt betalplatser online inte kommer att
inkluderas.

Villkoret “allvarlig skada” för offret lades till, likaledes villkoret att gärningen är “offentlig”, vilket innebär att handlingar i privata grupper eller forum samt betalplatser online inte kommer att inkluderas. Avslutningsvis står det nu i både domskäl och lagrum att kriminalisering av dessa typer av sexuellt våld på nätet måste balanseras med yttrandefrihet, akademiska hänsyn, konst och vetenskap.

Yttrandefrihet är inte en absolut rättighet. Europakonventionen om mänskliga rättigheter slår fast att den kan begränsas i ett demokratiskt samhälle för legitima syften, såsom skydd av andras rättigheter och anseende. När det gäller ärekränkningsprocesser mot överlevande av sexuellt våld som fördömer förövaren, används inte yttrandefriheten som en sköld. Detta belyser ett mycket farligt paradigmskifte av både synsätt och kultur.

Traditionellt sett skyddar juridiken endast tal som är förenligt med ett humanistiskt samhällskontrakt, inte hatretorik. I den europeiska rättskulturen var yttrandefrihet traditionellt sett en rättighet som skyddade de svaga mot de starka. Denna rättighet är nu mobiliserad i kriget mot kvinnor.

Pornografi är en attack mot alla kvinnors grundläggande rättigheter. Våldet är en naturlig del av dess ekonomiska funktion då innehållet ständigt måste “överraska och chocka” konsumenten.

Pornografi har fördömts och bekämpats i varje våg i kampen för kvinnors rättigheter. Efter 70-talets kvinnofrihetsrörelse gav feministiska rörelser en röst till offer som vittnade om våldtäkter, kidnappningar, våld och sexuell handel. Det här har vi vetat i årtionden. Det är hög tid att kämpa. Det händer nu. Vad vi ser är ett systematiskt, globalt våld som kräver ett globalt motstånd.

Som en allmänt riktad politisk respons efterlyser vi bekräftelse av de grundläggande principer som vårt samhälle bygger på: avvisande av hat och våld, och en uttalad respekt för mänsklig värdighet. Obegränsad frihet för pornokrater innebär att trampa på rättigheterna för de mest utsatta och diskriminerade i vårt samhälle.

I Frankrike har beslutsfattare, särskilt senatorer, varit avgörande för de framsteg som hittills uppnåtts. Det krävs mod att ta ställning mot något som blivit så normaliserat. Vi förväntar oss att även svenska beslutsfattare är modiga. Det är dags att Sverige står på rätt sida i historien även i denna sak.

Översättning: Charlotte Brandin