Efter att ha varit med och höjt pensionsåldern till 67 år vill S nu införa 35-timmarsvecka. Det är i princip inget fel på förslaget – men det är för lite och försent. Tyska metallarbetare genomförde 35-timmarsvecka redan 1984 utan att deras konkurrenskraft sänktes, skriver Mats Alexandersson.

Århundradets frihetsreform kallar den socialdemokratiska arbetsgruppen ”Ett hållbart och utvecklande arbetsliv för alla” sitt förslag om bland annat en 35-timmars arbetsvecka. Vilket dessutom skulle ta 10 år, fram till 2035 att genomföra. I ledningen för gruppen finns riksdagsledamoten Annika Strandhäll och fackliga företrädare såsom Handels ordförande Linda Palmetzhofer och GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö.

Gruppens främsta argument är att en 35-timmars vecka skulle förbättra många människors arbetsliv och livskvalitet. Men också för att lösa livspusslet för många arbetstagare. Det är i princip inget fel på förslaget att minska arbetstiden, samtidigt som jag gissar att initiativtagarna tycker att det är ”realistiskt”, ”inte för utmanande” och förmodligen skulle kunna gå att övertala företagsledare om att genomföra. Speciellt om det också skulle kunna hålla tillbaka ”omåttliga” löneökningar som ”driver upp inflationen” och skapar ”negativa effekter” för exportindustrin.

Begreppet ”den svenska snigeln” myntades av Ernst Wigforss som en kritik av det långsamma socialdemokratiska reformarbetet. Det passar utmärkt som beskrivning på arbetsgruppens förslag.

Begreppet ”den svenska snigeln” vilket myntades av Ernst Wigforss som en kritik av det långsamma socialdemokratiska reformarbetet under mellankrigstiden passar utmärkt som beskrivning på arbetsgruppens förslag. Tidigare ”framtidsministern” i Stefan Lövens regering Kristina Persson, tillsatte en analysgrupp ”Arbetet i framtiden” år 2016 med uppgiften att behandla framtidens arbetsmarknad och utmaningar kopplade till teknologiska förändringar, digitalisering och globalisering. I den rapporten skriver författaren och ”senior ekonomen” Klas Eklund att nuvarande faktiska veckoarbetstid, alltså 2016, är 38,5 timmar.¹ En sänkning av veckoarbetstiden från 38,5 till 35 timmar på 10 år, så ser en århundradets frihetsreform ut i socialdemokratiskt snigelperspektiv!

Först höjer de pensionsåldern – sedan kortar de arbetsveckan?

På ett sätt är Socialdemokraternas nyvunna uppmärksamhet på arbetstiden inte förvånande. Arbetsdagen är trots allt den faktor som styr våra liv. Alla i Sverige måste på ett eller annat sätt räkna på hur länge de arbetar varje vecka – om vi arbetar för många timmar, inte kan få tillräckligt med timmar eller om vi inte kan få något arbete alls. Arbetet definierar och bestämmer våra liv, från tidig ålder till våra sista år.

Glöm inte att Annika Strandhäll var socialförsäkringsminister i regeringen 2019 då åtminstone ”ett halvt århundrades frihetsreform” genomfördes – baklänges – då åldern för garantipension höjdes till 67 års ålder. Hon är i princip ytterst ansvarig för att verkställa förslaget från den oheliga alliansen mellan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna genom den ytterst odemokratiska pensionsgruppen. Deras förslag motiverades med att göra pensionssystemet mer ”hållbart”. Därför är hennes argumentation för 35-timmars vecka ytterst ihåligt.

Sverige har råd med förkortad arbetstid

Under de senaste decennierna har andelen av nationalinkomsten som går till löner minskat, i Sverige från mitten av 1970 talet fram till idag. Medan andelen som går till kapitalinkomster har expanderat. Speciellt har de som ärvt kapital som aktier och bostäder haft stor ekonomisk framgång. Något inte minst Thomas Pikettys forskning har visat.

Samtidigt har arbetsproduktiviteten, som är ett vanligt mått på produktion per arbetad timme, visat sig öka i Sverige med ungefär 1,5 -2 % per år. Sedan Olof Palme sänkte pensionsåldern 1976 från 67 till 65 år har alltså arbetsproduktiviteten fördubblats. I praktiken innebär det att vi hade kunnat behålla 65 år som garantipensionsålder och samtidigt endast behövt arbeta 4 timmar per dag. Alltså behöver vi inte fundera på hur antalet miljardärer i Sverige har fyrdubblats sedan sekelskiftet. Från 20-30 personer år 2000 till över 500 idag. Det finns alltså gott om pengar för en generell arbetstidsförkortning.

Men fördelning under kapitalismen är inte samma sak som frihet från lönearbete. Det finns en intressant aspekt av detta faktum. I andra änden av argumentet om en kortare arbetsdag finns istället kravet på en annan framtid där vi inte längre tvingas arbeta för en lön överhuvudtaget.

Egen tid är frihet. Eller mer bestämt, tiden är en nödvändig grund för frihet.

Egen tid är frihet. Eller mer bestämt, tiden är en nödvändig grund för frihet. Utan tid för att förverkliga vår mänskliga potential, träna våra sinnen och kroppar, kan vi inte göra de saker vi vill utifrån vår egen vilja. Det finns naturligtvis dagliga uppgifter vi måste utföra för att överleva – äta, sova och så vidare. Men bortom tiden för nödvändigheten finns fri tid – frihetens tid, och detta är i slutänden den tid som är viktigast för oss.

Ur arbetsköparens perspektiv anställs lönearbetare för att hålla igång produktionsprocessen. De producerar i vinstsyfte och processen måste hållas på rätt spår för att generera störst möjliga vinst. Denna tvingande verklighet styr hur kapitalisterna ser på företagets processer, dess investeringar och lönearbetarnas arbetstid och löner. All tid är potentiell produktionstid inom en kapitalistisk ekonomi; tid kan och bör alltid förvandlas till pengar om du vill lyckas som kapitalägare.

Det finns en rad positiva exempel både historisk och i nutid på hur det skulle gå till att tvinga fram en förändring. Idag pekas Tyskland ut som en av Sveriges absolut största konkurrenter när det gäller tillverkande industri. Tyskland är en stor konkurrent, särskilt inom fordonsindustrin, maskin- och verkstadssektorn, samt tillverkningsautomation. Hur märkligt är det inte då att den tyska motsvarigheten till IF Metall, IG Metall lyckades genomföra 35-timmarsveckan 1984, utan att deras industri upphörde att vara stark konkurrent till Sverige.

Sjuksköterskestrejken 2024 – och 2025?

Men kampen om tiden är inte begränsad till fabriker och produktion. Även inom samhällets tjänsteproduktion har kvinnor gått i spetsen för att utmana arbetsköparna. Ett bra perspektiv på hur kampen om kortare arbetstid borde bedrivas är sjuksköterskestrejken i somras. Konflikten började i april när förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal bröt samman. Den centrala frågan var att Vårdförbundet krävde en arbetstidsförkortning på 75 minuter i veckan vilket Sveriges Kommuner och Regioner naturligtvis motsatte sig med de gamla beprövade argumenten att det kostade för mycket och inte gick att organisera.

I slutet av juni skrevs ett nytt avtal. De framsteg som Vårdförbundet uppnådde genom strejken är inte speciellt imponerande för förbundets medlemmar. På papperet skulle vissa lättnader av arbetsbelastningen göras genom förbättrad schemaläggning. Vissa löneförbättringar inkluderas i det nya avtalet. Förbättringar i arbetsmiljön diskuterades, inklusive att vissa platser fick mer resurser och bättre personalbemanning, vilket minskar arbetsbördan på vårdpersonal i framtiden. Strejken satte också fokus på behovet av bättre långsiktig planering av resurser i vården.

Trots den modiga kamp som medlemmarna valde och som skapade löften i avtalsskrivningarna, fortsätter det politiska etablissemanget att strunta i sjuksköterskornas krav.

Trots den modiga kamp som medlemmarna valde och som skapade löften i avtalsskrivningarna, fortsätter det politiska etablissemanget att strunta i sjuksköterskornas krav och fullföljer istället nedskärningspolitiken inom den offentliga sektorn.

Just nu genomförs stora nedskärningar inom den svenska vården, vilket drabbar både personal och patienter. I flera regioner planeras eller pågår omfattande personalminskningar. Till exempel ska Region Sörmland minska personalstyrkan med cirka 700 tjänster, varav 400 inom vården. I Region Värmland förväntas omkring 750 tjänster försvinna, och ett varsel kan påverka 300 anställda. Det finns en stor oro över att dessa nedskärningar kommer leda till ökad arbetsbelastning, försämrad arbetsmiljö och längre vårdköer. Helt i motsatt riktning gentemot strejkens resultat.

Lärdomen är alltså att arbetsköparna har tusen och ett sätt att manipulera facklig framgång. Enligt min mening finns det inga omvägar för att sänka arbetstiden, då själva tiden har blivit ett eget slagfält för vår frihet. Ska vi nå en bestående förändring kan man inte göra annat än att uppmana Vårdförbundet till en ny strejk.