Relationerna mellan Ryssland och Israel har pendlat mellan värme och kyla. Perioder av närmanden har avlösts av perioder med ett fullständigt avbrytande av de diplomatiska förbindelserna och en balansgång på randen av militär konfrontation. Hur ser relationen mellan Ryssland och Israel ut idag och vad kan vi vänta oss? Den ryske Mellanösternexperten Artem Kirpichenok reder ut.

Till en början var bolsjevikerna, som tog makten i Ryssland 1917, kritiska till det sionistiska projektet. Kommunistiska internationalens andra kongress, som hölls i Petrograd 1920, fastslog att “… ett tydligt exempel på den förenade imperialismens bedrägeri av arbetarna i förtryckta nationer … är det palestinska äventyret, som drivs av sionisterna i Palestina och som de facto innebär ett fördrivande av de arabiska arbetarna från Palestina, där de judiska arbetarna utgör en liten minoritet, och som utnyttjas av England i landets egna intressen.”

Från mitten av 1920-talet förlorade sionistiska organisationer möjligheten att lagligt verka på Sovjetunionens territorium och 1929 stoppade myndigheterna alla möjligheter för judar att flytta till Palestina från Sovjetunionen.

Sovjetrysslands och Kominterns officiella ståndpunkt var att stödja befolkningens kamp i Palestina mot det brittiska mandatet och skapandet i dess ställe av en socialistisk stat, där det skulle finnas plats för både den arabiska majoriteten och den judiska minoriteten.

Sovjetrysslands officiella ståndpunkt var att stödja befolkningens kamp i Palestina mot det brittiska mandatet och skapandet i dess ställe av en socialistisk stat, där det skulle finnas plats för både den arabiska majoriteten och den judiska minoriteten.

I praktiken låg svårigheten i att genomföra denna politik i det faktum att majoriteten av kommunistpartiets aktivister i Palestina var judar vilka hade blivit desillusionerade av sionismen men som inte kunde locka någon betydande del av de arabiska arbetarna under sina fanor.

Närmandet mellan Sovjetunionen och den sionistiska rörelsen började under andra världskriget. Från och med 1941 började sovjetiska diplomater i Storbritannien regelbundet träffa representanter för den judiska byrån Sokhnut. Man önskade mobilisera en så stor andel av offentligheten i väst som var möjlig, inklusive anhängare av den sionistiska rörelsen, till stöd för Sovjetunionen. Dessa kontakter fortsatte efter andra världskrigets slut, men i takt med att relationerna mellan öst och väst försämrades började de alltmer anta en anti-brittisk inriktning.

Vid denna tid hade relationerna mellan de judiska kolonisterna i Palestina och de brittiska myndigheterna blivit så ansträngda att Stalin började betrakta den framtida judiska staten som en möjlig allierad i Mellanöstern mot Storbritannien. I slutändan ledde dessa överväganden i realpolitisk anda till det berömda talet av Andrej Gromyko i FN den 26 november 1947, där den sovjetiska representanten talade till stöd för uppdelningen av Palestina i två stater.

För den kommunistiska rörelsen i Mellanöstern var avsteget från den traditionella sovjetiska linjen och till stöd för en tvåstatslösning en verklig chock, kanske bara jämförbar med Ribbentrop-Molotovpakten 1939. Många aktivister lämnade partiet. I Damaskus och i andra länders huvudstäder som gränsar till Palestina förstörde folkmassor kommunistpartiernas kontor.

Det bör noteras att i sovjetiska politiska och diplomatiska kretsar var stödet för detta avsteg från den tidigare förda politiken långt ifrån villkorslöst. Genom sin underrättelsetjänst och diplomatiska kanaler visste den sovjetiska ledningen att ledningen för den sionistiska rörelsen inte hade några sympatier för Moskva.

Genom sin underrättelsetjänst och diplomatiska kanaler visste den sovjetiska ledningen att ledningen för den sionistiska rörelsen inte hade några sympatier för Moskva.

Ett exempel på den negativa synen på Israel från sovjetiska dignitärers sida är vad som 1946 anfördes av förste sekreteraren vid Sovjetunionens diplomatiska beskickning i Egypten, A.A. Shvedkoy; “Jag är tyvärr tvungen att säga att Ben-Gurions tal skiljer sig lite från fascistiska sådana. För ett halvår sedan var jag i Turkiet. Turkiska tidningar publicerade hans tal där han konstaterade att Hitlers system och metoder var de bästa och att palestinsk ungdom borde uppfostras i samma anda. Naturligtvis skickade jag dessa handlingar till utrikesministeriet där de gjorde intryck.”

I augusti 1948 sa den israeliske affärsmannen Solomon Tsiryulnikov i ett samtal med representanter för Sovjetunionens beskickning i Israel att ”deras inställning till Sovjetunionen kan inte definieras som neutral, den är fientlig.” Tsiryulnikov noterade också att “kriget med araberna, tyvärr i många fall, inte hade karaktären av en befrielsekrig, utan ett nationalistiskt krig, åtföljt av helt onödig repression och stölder riktade mot den arabiska befolkningen.” På grund av sina invändningar mot en uppdelning av Palestina blev en expert vid Sovjetunionens kommunistiska partis internationella avdelningen, Pjotr ​​Miloradov, avskedad.

Alliansen mellan Sovjetunionen och den begynnande staten Israel blev kortvarig men den kom i ett kritiskt ögonblick för det nya landet. Sovjetunionen blev den första stormakten som kom att erkänna staten Israel “de facto” och det var Sovjetunionen som levererade vapen till Israel från Tjeckoslovakien, en allierad till Moskva. Det var Sovjetunionen som hjälpte den framväxande israeliska armen att genomföra framgångsrika militära operationer mot palestinsk milis och mot Egyptens, Syriens och Transjordaniens arméer.

Sovjetunionen blev den första stormakten att erkänna staten Israel och det var Sovjetunionen som levererade vapen till Israel från Tjeckoslovakien, en allierad till Moskva.

Men “smekmånaden” mellan Israel och Sovjetunionen var ännu mer kortlivad än den sovjet-tyska försoningen på tröskeln till 1941. Den sovjetiska ambassadören i Storbritannien, Ivan Maiski, besökte Palestina 1943 och lämnade anteckningar från sitt möte med ledarna för den sionistiska rörelsen: ”De är mycket bra människor, de utbildades alla i ryska gymnasier och skolor. Vi pratade om klassisk rysk litteratur och det ryska språket, men de tänker på engelska med en amerikansk brytning.” De sista meningen var avgörande. Den judiska kolonin i Palestina var helt beroende av finansiering från USA. Som Golda Meir sa: “Vi kan inte köpa sovjetiska vapen med pengar från amerikanska judar.”

Konflikten var oundviklig. Sovjetunionens taktiska framgångar i konflikten med britterna förvandlades till ett strategiskt misslyckande för Stalin. Den nya staten var, trots alla sina problem i relationerna med London och Washington, utan tvekan en del av västblocket. Dessutom blev Israel en faktor i det interna politiska livet i Sovjetunionen och genom att förklara sig vara hemlandet för alla judar i världen. Detta utmanade det i systemet väl integrerade judiska samfundets lojalitet till Sovjetunionen.

Krisen i relationerna med Israel blev en av anledningarna till den antisemitiska kampanjen i Sovjetunionen mot “kosmopoliter” som började i slutet av 1948. Den 9 februari 1953 inträffade en explosion vid Sovjetunionens delegation i Tel Aviv. Terrordådet var ett verk av högerradikaler, den hemliga så kallade “Tzrifin-gruppen”. Efter detta avbröts de diplomatiska förbindelserna mellan länderna i flera månader.

Efter Stalins död 1953 mjuknade det politiska klimatet i Sovjetunionen och redan i december samma år överlämnade den israeliska ambassadören återigen sitt ackrediteringsbrev i Moskva.

Krisen i relationerna med Israel blev en av anledningarna till den antisemitiska kampanjen i Sovjetunionen som började i slutet av 1948.

Mellan 1953 och 1967 var relationerna mellan Sovjetunionen och staten Israel stabila, även om de inte var goda. Först 1956, när Israel deltog i den engelsk-franska interventionen mot Egypten, försämrades de så mycket att Sovjetunionen hotade att skicka “frivilliga” till Mellanöstern om striderna inte upphörde omedelbart.

Länderna upprätthöll ekonomiska kontakter, stora mängder apelsiner köptes i Israel för försäljning i sovjetiska butiker. Det förekom besök av idrottslag, teatertrupper och till och med mer sällsynt resor för turistgrupper. Ändå var den övergripande trenden i relationerna länderna emellan negativ.

De revolutioner som svepte över arabvärlden från mitten av 1950-talet förde till makten i Kairo, Damaskus och Bagdad regimer som var mycket mer lojala mot Sovjetunionen än deras föregångare. Nästan alla dessa regimer kände sig hotade av Israel, som drömde om ett “fortsättningskrig” (termen är tagen från Benny Maurices bok “Israels gränskrig”) och ytterligare territoriell expansion. Dessa arabstater begärde militär hjälp av Moskva.

Efter 1948 fick Sovjetunionen oväntat nära band till den arabiska befolkningen i Israel. Efter att den traditionella palestinska eliten hade flytt till Kairo, Damaskus och Beirut under Nakba (fördrivningen av palestinier från det Brittiska Palestinamandatet ö.a.) var det israeliska kommunistpartiet den enda kraft som representerade den arabiska minoritetens intressen. Tusentals palestinska studenter kunde få en utbildning i Sovjetunionen, medan dörrarna till israeliska universitet var stängda för dem.

Tusentals palestinska studenter kunde få en utbildning i Sovjetunionen, medan dörrarna till israeliska universitet var stängda för dem. Detta samarbete kunde inte annat än irritera Israel, som i sin tur försökte bedriva propagandaarbete bland sovjetiska judar.

Detta samarbete kunde inte annat än irritera Israel, som i sin tur försökte bedriva propagandaarbete bland sovjetiska judar. Denna aktivitet skilde sig ibland inte så mycket från underrättelseinhämtning. På så sätt kunde Israel till exempel erhålla texten till Chrusjtjovs hemliga tal vid SUKP:s 20:e kongress 1956.

Hur Sovjetunionen bröt med Israel

Den 6 juni 1967 invaderade den israeliska armen de angränsande arabländerna Egypten, Jordanien och Syrien och erövrade på några dagar stora landområden. Den 10 juni 1967, på initiativ av Moskva, avbröts de diplomatiska förbindelserna mellan Sovjetunionen och Israel.

Med tanke på aktuella händelser kan man inte låta bli att dra paralleller mellan Sovjetunionens politik gentemot Israel 1967 och västvärldens politik gentemot Ryssland 2022. Israel, liksom Ryssland idag, påstod sig då ha utfört en “förebyggande” attack mot sina fiender, ett påstående som varken Kreml eller dess allierade var benägna att acceptera. Nästan alla Kremls allierade (med undantag för Rumänien) bröt de diplomatiska och ekonomiska banden med Tel Aviv.

Sovjetunionen skickade en stort mängd vapen till Egypten och Syrien, vilket gjorde det möjligt för dem att snabbt återuppbygga sina väpnade styrkor.

Sovjetunionen skickade en stort mängd vapen till Egypten och Syrien, vilket gjorde det möjligt för dem att snabbt återuppbygga sina väpnade styrkor. Redan 1967 kunde egyptierna sänka den israeliska jagaren Eilat med sovjetiska missiler. Om händelserna 2022 har knuffat Moskva i armarna på Kina så konstituerade 1967 års händelser slutligen den amerikansk-israeliska alliansen.

Sovjetunionen kom att ta betydande steg i riktning mot en ideologisk offensiv mot Israel, som kulminerade i FN:s resolution 3379 som erkände sionism som en form av rasism och rasdiskriminering (under påtryckningar från USA kom denna resolution att undanröjas 1991).

Israels framgångar stärkte de prosionistiska känslorna bland Sovjets judar. Som vi redan har noterat blev Israel från start inte bara en utrikespolitik utan även en inrikespolitisk utmaning för Sovjetunionen. I juni 1970 försökte en grupp sionistiska aktivister att kapa ett passagerarplan i den sovjetiska staden Priozersk. Kärnan i rörelsens aktivister var personer med högerextrema åsikter som Yakov Kedmi, Abraham Shmulevich, Edurad Kuznetsov och Avigodor Eskin.

Sovjetunionen kom att ta betydande steg i riktning mot en ideologisk offensiv mot Israel, som kulminerade i FN:s resolution 3379 som erkände sionism som en form av rasism och rasdiskriminering. Under påtryckningar från USA kom denna resolution att undanröjas 1991.

Det bör noteras att även de israeliska myndigheterna behandlade dessa personer med stor försiktighet trots att de letade efter allierade bland de radikala.

Yakov Kedmi skrev i sina memoarer:

”Under den här resan träffade vi en ung jude som så att säga befann sig utanför det judiska etablissemanget. Han var känd för sin kamp mot Black Panthers. Han hette Meir Kahane. Mötet ägde rum på hans blygsamma kontor. Han gjorde ett gott intryck på mig: en trevlig jude som sa rätt saker om legitimiteten i kampen för emigration till Israel och att amerikanska judar borde stödja denna strävan. Han hade ganska förnuftiga tankar om att stödja sovjetjudarnas kamp. Kahane hade ett rykte som en försvarare av det judiska folkets heder och värdighet, och vi hade hört mycket om hans kamp mot antisemiter i Amerika. För oss, som kom från Sovjetunionen, ett land med traditionell antisemitism, med minnet av pogromer, var detta utan tvekan ett intressant och spännande möte.” (Meir Kahane var en amerikansk terrorist, dömd för att ha planerat att spränga Libyens ambassad, som sedan flyttade till Israel och blev medlem av Knesset.)

Trots det faktum att de sovjetiska myndigheterna, som en del av “avspänningspolitiken” i början av 1970-talet, tillät utvandring av judar till Israel för “familjeåterförening”, inleddes en politik för att undertrycka den sionistiska rörelsen i landet. Förföljelsen riktade sig mot judiska aktivister och studiecirklar i hebreiska. Idag kan vi i viss utsträckning se likheter mellan undertryckandet av den sionistiska rörelsen i Sovjet och den politik som idag förs att ”cancla Ryssland ” och förfölja dem som stöder Kremls agerande i Ukraina, framförallt i de baltiska staterna och i Östeuropa.

Sovjetstatens förföljelser ledde till ett närmande mellan den sionistiska underjordiska rörelsen och rörelserna för mänskliga rättigheter och för oliktänkande i Sovjetunionen. Kopplingen mellan judiska högerradikaler i USA och Israel, den sionistiska rörelsen i Sovjetunionen och sovjetiska dissidenter, påverkade inte bara den antisovjetiska underjordiska rörelsen på 1970- och 80 talet utan också den ryska liberala oppositionen i början av 2000-talet och även dagen politiska karta i Israel.

De gyllene åren

I slutet av 1980-talet påbörjades Mikhail Gorbatjovs ekonomiska och politiska reformer vilka ledde till Sovjetunionens kollaps och återupprättandet av kapitalismen i de postsovjetiska staterna. För att genomföra sitt projekt vände han sig till västvärlden för ekonomiskt stöd. Detta stöd gavs under villkor att Sovjetunionen skulle göra eftergifter på de viktigaste politikområdena inom utrikespolitiken, inklusive Mellanösternpolitiken. Detta gällde även relationerna till Israel.

I december 1990 öppnades generalkonsulat för båda länderna i Moskva och Tel Aviv. Fullständiga diplomatiska förbindelser mellan Ryssland och Israel upprättades faktiskt först efter Sovjetunionens kollaps i december 1991.

De kommande tre decennierna kan karakteriseras som “guldåldern” för de rysk-israeliska relationerna, där Ryssland behandlade Israel med mycket större empati och intresse än vad Israel behandlade Ryssland. Förklaringen till detta är flera.

De tre decennierna efter Sovjets fall kan karakteriseras som guldåldern för de rysk-israeliska relationerna, där Ryssland behandlade Israel med mycket större empati och intresse än vad Israel behandlade Ryssland.

För det första förklarades varje kritisk inställning till Israel och det sionistiska projektet som, om inte antisemitism, så i vart fall en kvarleva från sovjettiden. Det är lustigt att man än idag i ryska bokhandlar kan hitta böcker som är kritiska till Vladimir Putin eller verk av ryska oppositionella, men inte verk av oppositionella israeliska historiker som Ilan Pape, Tom Segev eller Avi Shalim, som inte ens har översatts till ryska.

För det andra, har flera hundra tusen människor flyttat till Israel från det forna Sovjetunionen. Nästan varje ryss i mogen ålder har klasskamrater, vänner eller släktingar där och det är också i regel genom deras ögon som man ser på händelserna i Mellanöstern. Närvaron av en rysktalande diaspora har bidragit till utvecklingen av affärsförbindelser och kulturellt utbyte mellan länderna. Många representanter för den ryska politiska eliten och affärseliten, såväl som stjärnor inom showbusiness, har blivit innehavare av israeliskt medborgarskap.

För det tredje, var Ryssland inte ett subjekt, utan ett objekt för världspolitiken under de första tio åren efter Sovjetunionens sammanbrott. Ryssland var ett potentiellt föremål för västvärldens kolonisering, vilket omöjliggjorde en oberoende utrikespolitik. Under Boris Jeltsin och hans utrikesminister Andrej Kozyrev, med smeknamnet “Mr. Yes” i väst, följde landets diplomati i Mellanöstern i spåren av amerikansk politik, som i sin tur prioriterade amerikanska intressen.

För det tredje, var Ryssland inte ett subjekt, utan ett objekt för världspolitiken under de första tio åren efter Sovjetunionens sammanbrott.

När Vladimir Putin kom till makten förändrades den politiska kursen något. Den nya presidenten dolde inte sin sympati för Israel och blev den första ryske ledaren att besöka detta land på ett officiellt besök. Dessutom var både den konservativa regeringen och den liberala oppositionen entusiastiska anhängare av sådana aspekter av Israels utrikes- och inrikespolitik som att ignorera grannstaternas intressen och det internationella samfundets ställningstaganden, den kompromisslösa användningen av våld, “vägran att förhandla med terrorister.” etc. Tidigare sovjetiska dissidenter, nu israeliska politiker eller högeraktivister som Avigdor Eskin och Yakov Kedmi (Yakov Kazakov), har blivit stammisar i ryska talkshower.

Det har varit påtagligt att Israels intresse för samarbete med Ryssland har varit mycket mindre framträdande. I Tel Aviv, mycket längre än i andra västerländska huvudstäder, trodde man att Moskva inte längre var att räkna med och att Ryssland var bara intressant som leverantör av emigranter och en potentiell källa för militär teknologi till arabstaterna.

Enligt Alec Epstein, expert vid Moskvas Mellanösterninstitut, kan den israeliska inställningen till Ryssland beskrivas som “att man inte bryr sig “. Med hans ord, “Under de senaste femton åren (fram till 2007 – A.K.) har Israel skickat fyra ambassadörer till detta viktiga land som inte talade ryska och nästan inte hade någon förståelse för rysk politik eller rysk kultur.”

Nedåtgående spiral

I början av 2022 publicerade Jerusalem Institute for Strategy and Security (JISS) en serie artiklar vars huvudämne var Israels ställning i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Experter ansåg att det bästa för landet var att förbli neutralt, med tanke på handelsförbindelserna mellan länderna, den ryska militära närvaron i grannlandet Syrien och det stora antalet emigranter från det forna Sovjetunionen i landet.

Det fortsatta händelseförloppet visade att linjen att upprätthålla neutralitet i konflikten mellan Ryssland och Ukraina inte var realistisk. Även om den israeliska ledningen gick ut med avsikten att medla mellan Moskva och Kiev, och landets premiärminister Naftali Benet till och med besökte Moskva efter att den så kallade Speciella militäroperationen i Ukraina påbörjades, tillät inte Tel Avivs beroende av USA landet att överge sitt stöd till Zelensky-regeringen.

Militära instruktörer, fältsjukhus och humanitär hjälp har skickats till Ukraina. Enligt statistik stödjer upp till 78 % av israelerna Ukraina i konflikten med Ryssland. Efter februari 2022 emigrerade dessutom flera tiotusentals ryska medborgare till Israel, bland vilka fanns framstående personer inom politik, näringsliv och kultur – Anatoly Chubais, en av fäderna till marknadsreformer på 1990-talet, Ksenia Sobchka, presidenten Putins guddotter, popstjärnan Alla Pugacheva och andra.

Händelserna den 7 oktober 2023 bidrog inte heller till en positiv utveckling av de rysk-israeliska relationerna. Dels ökade de Israels beroende av USA, utan vars hjälp Tel Aviv inte kunde genomföra militära operationer mot Hamas och Hizbollah. Dels ledde den till en ny blockuppdelning av världen där Ryssland befinner sig på ena sidan av barrikaden tillsammans med USA och Kina, och Israel och västländerna på den andra.

Israelerna blev också upprörda över besöket av en Hamas-delegation i Moskva i slutet av oktober 2023.

Den israeliska oppositionen representerad av förre utrikesministern Yair Lapid och förre premiärministern Ehud Barak, vilken står nära det styrande demokratiska partiet i USA, har hävdat att regeringen inte stöder Ukraina tillräckligt. Israelerna blev också upprörda över besöket av en Hamas-delegation i Moskva i slutet av oktober 2023. Vissa medier och bloggare i Israel har hävdat att Ryssland och Vladimir Putin personligen låg bakom attacken från Hamas.

Paradoxalt nog har närvaron av en stor rysktalande diaspora i Israel under de senaste åren upphört att bidra till närmandet mellan de två länderna. Som vi redan har noterat har en stor andel av emigranterna haft högerradikala åsikter, vilket i många israelers ögon har definierat den rysktalande gruppen som högerradikal. Sedan början av kriget i Ukraina är det dessa människor som har blivit Kievs mest hängivna anhängare och förespråkare av ett fullständiga avbrott av förbindelserna med Ryssland.

Efter händelserna den 7 oktober förespråkar den rysktalande diasporan i Israel med emfas det mest brutala förtrycket mot Gazaremsan, inklusive etnisk rensning. “Jag vill inte njuta av dödandet, men det har blivit som det har blivit”, sa den oppositionella historikern Tamara Edelman om dödandet av civila i Gazaremsan. Den från Ryssland emigrerade statsvetaren Ekaterina Shulman definierade palestinier som “halvmänniskor”.

Efter händelserna den 7 oktober förespråkar den rysktalande diasporan i Israel med emfas det mest brutala förtrycket mot Gazaremsan, inklusive etnisk rensning.

Sådana uttalanden har i hög grad misskrediterat den liberala oppositionen, bland vilka många nyligen lämnade Ryssland för Israel eftersom “de inte ville leva i ett krigförande land.” Både de ryska myndigheterna och den kommunistiska oppositionen har varit snabba med att anklaga ryska liberaler för hyckleri och dubbelmoral.

Ett nytt fenomen är de anti-israeliska känslorna i de muslimska regionerna i Ryssland där det palestinska problemet hittills behandlats med likgiltighet eller till och med med vissa pro-israeliska sympatier. Bara några dagar efter starten av bombningen av Gaza tvingades polisen i Dagestan skingra pro-palestinska demonstrationer och den 29 oktober bröt sig en folkmassa in på den lokala flygplatsen i republikens huvudstad Makhachkala i jakt på israeler vilka förmodligen skulle evakueras till Ryssland. Även om incidenten inte ledde till några skadade väckte den en allmän oro i landet.

Emigrationen efter 2022 av ett stort antal pro-israeliska journalister, kändisar och politiker har också kraftigt försvagat stödet för Israel i rysk media och den allmänna opinionen. I ett samtal med författaren till denna artikel, vid en briefing på den palestinska ambassaden i Moskva, konstaterar många journalister, redaktörer och diplomater att under den pågående konflikten är den ryska pressens inställning till Israel mycket mindre vänlig än tidigare.

För att sammanfatta kan vi notera att utvecklingen av de sovjetisk-israeliska och därefter de rysk-israeliska relationerna inte kan betecknas som kontinuerliga och stadda i tillväxt. Perioder av närmanden har avlösts av perioder med ett fullständigt avbrytande av de diplomatiska förbindelserna och en balansgång på randen av militär konfrontation.

Idag är både israeliska och ryska bedömare överens om att ytterligare en period av distansering och ett eventuellt avbrott i relationerna mellan de två länderna är oundviklig.

Konstanta faktorer vilka har varit rådande under aktuell tid är: a) Israels beroende av USA, vilket uteslöt ett alltför nära samarbete mellan Moskva och Tel Aviv. b) Sambandet mellan Sovjetunionens/Rysslands interna politik och detta lands inställning till staten Israel.

Idag är både israeliska och ryska bedömare överens om att ytterligare en period av distansering och ett eventuellt avbrott i relationerna mellan de två länderna är oundvikliga. Detta bekräftades av den nuvarande israeliska utrikesministern Eli Cohen, som i Kiev sa att “Den strategiska klyftan mellan Ryssland och Israel är oundviklig.” Som vi såg ovan håller också ledarna för den israeliska oppositionen med om detta. Enligt undersökningar förväntar sig 37 % av israelerna att banden med Moskva kommer att frysas.

Artikeln är en originalartikel skriven för Parabol. Översättning från ryska: Anders Karlsson