Teaterregissören Anastasia Patlay, 46, lämnade Ryssland två veckor före krigsutbrottet. Nu är hon med och arrangerar en rysk teaterfestival i exil, som ett svar på det alltmer totalitära Ryssland. Parabols kulturredaktör Aleksa Lundberg har pratat med henne om villkoren för konstnärer i landet.

Anastasia Patlay syns på datorskärmen via mötesappen där vi stämt träff. Hon sitter i sin lägenhet i Granada, i södra Spanien, landet hon flytt till för lite mindre än ett år sedan, när repressionerna i Ryssland blev allt för kvävande. Hon är i full fart med att förbereda en festival för samtida dramatik; ”Eko från Lubimovka”.

– Det är ett unikt fenomen, berättar Anastasia, det fanns en festival som hållits i Moskva under nästan 30 år, Lubimovka, för samtida dramatik på ryska. Dramatiker från Ukraina, Belarus och Kazakstan brukar också bidra med sina verk.

I juli förra året tog festivalledningen beslutet att inte arrangera Lubimovka i Ryssland något mer, eftersom många av pjäserna som tävlade om att bli lästa innehöll ordet ”krig” och skildrade det som händer i Ukraina och i Ryssland.

– Efter att mina kollegor lämnat Ryssland började var och en i stället att förbereda en festival där de slagit rot. Den har redan arrangerats i Estland, Israel, Kazakstan, Frankrike, Belgrad, Istanbul, Georgien och snart blir det min tur i Granada. Det har blivit en folkrörelse, ett eko, men dramatiken är inte bara på ryska längre. Pjäser översätts så att vi också adresserar publiken i de länder där vi är.

Anastasia är skådespelerska i grunden. Efter examen från teaterskolan 1999 flyttade hon till Moskva, en stor metropol för henne på den tiden.

– Det var tuffa år. Många hade ekonomiska problem, så jag hade inga planer på att fortsätta med skådespeleriet, utan behövde hitta sätt för att försörja mig. Tio år senare genomgick jag en medelålderskris, du vet när man inser att man inte gjort något åt drömmarna man hade som ung. Jag funderade på att bli filmregissör och började studera dokumentärregi på en filmskola.

Utbildningen visade sig även innehålla en kurs om att regissera dokumentärteater. Professorerna för den delen var teaterrebellerna och grundarna av Teatr.doc i Moskva, som ständigt befann sig i opposition till Putinregimen när de levde, makarna Mikhail Ugarov och Elena Gremina.

– Eftersom jag hade teaterbakgrund blev jag mer intresserad av dokumentärteater än av filmskapande och började gå på Teatr.docs föreställningar.

2009, samma år som Anastasia påbörjat sin utbildning, dog den ryska visselblåsaren Sergej Magnitskij i Butyrkafängelset i Moskva. Han hade avslöjat omfattande korruption på det ryska företaget Hermitage Capital.¹

– Han dog på grund av åklagares, domares och utredares handlingar. De dödade honom bokstavligen, menar Anastasia. Det här var politiskt och Mikhail Ugarov delade sina tankar i klassrummet om hur teater kan hantera brännande ämnen som det här. Han erbjöd oss i klassen att vara med och skapa en pjäs dedikerad till Sergej Magnitskij. Jag fick i uppgift att prata med Magnistkijs mamma, det var mycket svårt eftersom hon förlorat sin son.

Professor Ugarov fick reda på att Anastasia är skådespelerska och erbjöd henne rollen som mamman i pjäsen.

– Jag hade inte väntat mig att komma in i teatersällskapet så snabbt, men så blev det. Det var startskottet för mitt engagemang och för arbetet på Teatr.doc.

Premiären gick av stapeln 2010 och Teatr.doc blev Anastasias nya hemvist. Arbetet kretsade ständigt kring aktuella skeenden i Ryssland, baserade på research och intervjuer med drabbade och sakkunniga.
Teatern bjöd in journalister, författare och oppositionella politiker för att moderera samtal efter föreställningarna. Bland andra oppositionsledaren Boris Nemtsov -före detta vicepremiärminister under Jeltsin och tung kritiker av Vladimir Putin. Som främsta ledare för oppositionen symboliserade han hopp för alla som drömde om ett demokratiskt Ryssland, men 2015 sköts han till döds av fem män som senare dömdes för mordet.² Längst straff fick Zaur Dadajev, tidigare officer i tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs militära specialstyrka.³ Om någon eller några från ryska säkerhetstjänsten varit inblandade har det spekulerats om sedan dess.

Har din konst alltid varit i opposition till regimen?

– Ja, men du vet, att vara i opposition var inte ett val. Vi såg vad som hände och kunde bara konstatera att det var mycket illa, regimen bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det var inte vårt val att vara politiska eller engagerade i sociala frågor, vi hade bara en idé om att berätta vad som händer i Ryssland.

När Anastasia kom till teatern var den belägen i en liten källare i centrala Moskva. Den var välkänd, hade en stor publik och omskrevs ofta i både nationell och internationell press. Föreställningen om Sergej Magnitskijs öde fortsatte spelas utan problem, men 2014 hände något.

– Vi hade spelat i fyra år och nämnde åklagares, domares och utredares riktiga namn, ingen brydde sig om det. Men det uppstod starka spänningar i Ryssland i och med invasionen av Krimhalvön och dödskjutningarna på Maidantorget i Kiev.

Under hösten samma år skickade fastighetsförvaltningen i Moskva en uppmaning till Teatr.doc att lämna sin källarlokal, som de huserat i sedan starten tolv år tidigare.

– De ville bara kasta ut oss därifrån. Vi vet inte vad den exakta orsaken var, vi gjorde mycket de inte kunde acceptera. Så vi var tvungna att lämna och det var en stor chock för oss alla, särskilt för Elena Gremina och Mikhail Ugarov.

De började leta efter en ny plats att vara på och hittade en lokal som de renoverade, i december samma år. Där fortsatte arbetet med en föreställning om demonstranter som arresterats under manifestationer mot valfusk några år tidigare. Mödrar, fäder, syskon, pojkvänner och flickvänner intervjuades, som alla var förbluffade över att deras nära hamnat i fängelse. Anastasia menar att ”de var välutbildade medborgare som annars köpte sitt kaffe på Starbucks”.

– Polisen kom till teatern med hundar när vi skulle ha premiär, berättar Anastasia och kan inte låta bli att brista ut i skratt. Vi såg poliserna, deras bilar och hundar genom fönstret, det var en absurd situation. De stod utanför, pratade med varandra och rörde sig märkligt. När publiken kom, en halvtimma innan föreställning, såg de polispådraget på teaterns innergård.

Ville de skrämma er?

– Ja, kanske. Elena Gremina, teaterns mamma, fick påhälsning av brandkåren och renhållningsverket några dagar senare. Efter det fick teatern ett nytt brev om att lämna lokalerna, bara tre månader efter inflytten. Att slänga ut oss från våra lokaler var deras taktik. Vi hade inte råd att flytta och renovera varje nytt ställe, de flesta var ju i dåligt skick. Men varje gång det hände finansierade vi med crowdfunding.

Den här gången fick Teatr.doc tag på två lokaler och i en av dessa satte Anastasia upp föreställningen ”Out of the closet”, i centrala Moskva, om att vara homosexuell och komma ut. Året var 2016.

– Ryska föräldrar har inte så mycket kunskap om hbt-personer, många tror på propagandan att hbt-personer är sjuka. Flera föräldrar kom och såg pjäsen och de var mycket tacksamma. Många gånger såg jag mor och son sitta tillsammans i publiken och gråta, det var rörande och hjärtskärande.

På grund av Rysslands lagar mot ”hbtq-propaganda”, som vid tidpunkten förbjöd framförande av ”icke-tradionella sexuella relationer” för minderåriga, valde Teatr.doc att sätta en 18-årsgräns på föreställningen. Lagen har senare skärpts och förbjuder nu all framställning som anses sprida propaganda. Den som bryter mot lagen riskerar motsvarande 70 000 kronor i böter, utländska medborgare riskerar utvisning.⁴

2018 började provokatörer besöka Teatr.docs föreställningar.

– De kom och ringde polisen, som begärde att få se legitimation på alla i publiken. En gång när vi gästspelade i S:t Petersburg hade en mamma tagit med sin tonårsdotter och arresterades, hon hade övertygat oss om att dottern var myndig, vilket inte stämde. Mamman togs till polisstationen tillsammans med sitt barn, det var fruktansvärt. Polisen hotade med att ta dottern ifrån henne.

Modern och dottern släpptes från arresten senare samma dag. Frihetsberövandet var en skrämseltaktik, ett sätt att hota, enligt Anastasia.

– Två dagar senare, under en föreställning i Moskva, avbröt provokatörer mitt i pjäsen och började förolämpa skådespelare och publik. De filmade medan de störde och försökte få någon ur publiken att ta på dem. När en man till slut tog tag i dem ringde de polisen och anklagade mannen för att ha slagit dem. Polisen kom och även jag var tvungen att följa med.

En ung man i publiken hade visat ett pass för Anastasia där han framträdde som myndig, men för polisen visade han ett annat där han framstod som minderårig.

– Det var otäckt. Om teatern skulle finnas skyldig för att ha brutit mot hbt-lagen kunde vi bötfällas för enorma summor eller likvideras som juridisk person. Jag tror att provokatörerna var mer eller mindre avlönade.

Som tur var hade hon tagit en bild med mobilen på passet, så hon kunde bevisa att hon handlat i god tro. Men ängslan fortsatte gnaga, Anastasia förstod att både publik och skådespelare kunde utsättas för fara. Fem år efter premiären, 2021, bad hon därför teatern att lägga ned föreställningen.

– Steg för steg förvärrades situationen. I Europa förstår inte alla att vi levde i den här mardrömmen under många år. På ett eller annat sätt gick det att förutspå vad som skulle hända, men man kan inte föreställa sig att det blir värre och att regimen blir totalitär till slut.

För Anastasia har det aldrig varit ett alternativ att förlika sig med situationen.

– Man kan inte sluta protestera, inte sluta göra det man tror på. Jag gör dokumentärteater, som är ett mycket direkt instrument, du kan inte använda dold sensmoral från litteratur eller poesi för att beskriva denna hemska verklighet.

Anastasias nästföljande föreställning ”Kantgrad” anklagades av media för ”russofobi”. Den tog sig an den mindre kända historien om efterkrigstiden i Köningsberg i Kaliningrad. Ryssar flyttade till Kaliningrad på order av den nya sovjetiska regeringen och behövde hitta gemensam grund med tyska civilister, som redan bodde där. Dramat skildrade hur de som nyss varit fiender behövde få till en dialog.

– Intervjuer med de första sovjetiska nybyggarna i östra Preussen avslöjar sovjettidens våldsamma handlingar mot den infödda tyska befolkningen i staden, berättar Anastasia, historier som inte passar in i den officiella berättelsen. Staten lät oss inte spela i lokalen som vi hade ett avtal med, så vi behövde hitta en ny på två dagar. Alla biljetter var slutsålda och intervjupersonerna var inbjudna. Det skrevs artiklar som anklagade oss för russofobi och i Ryssland är det en otäck anklagelse, om du inte är blint lojal med moderlandet är du en spion.

Men det var pjäsen ”Memoria” som skulle bli droppen som fick bägaren att rinna över. Den hann bara spelas två gånger och hade premiär ett par veckor innan kriget mot Ukraina bröt ut.

– Jag kände att vi hade gjort något mycket, mycket farligt. Det var många från teaterkretsar i publiken, som jag kände blev väldigt rädda för det politiska talet de hörde från scenen.

Föreställningen berättade organisationen Memorials historia, en verksamhet som forskat i och samlat dokumentation om kränkningar av mänskliga rättigheter under Sovjettiden. Den har spelat en stor roll för demokratiseringen efter Sovjetunionens fall, men när Putin tog över som president började han reducera Memorials inflytande i landet.

2012 införde regimen en ny lag som sa att alla organisationer, som tar emot ekonomiskt bidrag från utlandet och sysslar med ”politisk verksamhet”, ska klassas som ”utländska agenter”.⁵

I december 2021 likviderades Memorial formellt av myndigheterna, då den ansågs ha brutit mot agentlagen. Under rättegången påstods det att Memorial ”skapar en lögnaktig bild av Sovjetunionen som en terroriststat” och ”får oss att skämmas över det sovjetiska förflutna, i stället för att minnas dess ärorika historia”.

Memorial fortsätter dock sitt arbete som oregistrerad organisation, vilket i Ryssland innebär både fara och komplikationer.⁶

2022 tilldelades Memorial Nobels Fredspris.

– Jag förbluffades av den räddhågsna atmosfären i salongen, fortsätter Anastasia. Mina kollegor började viska och sneglade mot mig på ett väldigt speciellt sätt.

Blev de rädda för dig, för att du vågade visa det här?

– Kanske, men jag vill inte anklaga dem, för mig var det ett tecken på att regimen blivit totalitär och därmed blev samhället totalitärt. Det är skillnad på hur människor beter sig i fria samhällen och på hur människor under totalitära regimer beter sig, som lever under konstant press och hot om att bli arresterade när som helst, på vilka grunder som helst. Alla statliga instanser, åklagare och domare är korrupta, de är tillsagda vad de ska göra, vilka beslut de måste ta.

Hur reagerade du på dina kollegors reaktion?

– Jag var inte besviken, men jag blev ledsen.

Hösten 2021 samlades ryska trupper vid den rysk-ukrainska gränsen och ytterligare trupper skickades till Belarus. De kom närmare och närmare Ukrainas gräns och Anastasia följde utvecklingen varje dag, tillsammans med kollegorna på Teatr.doc.

– Vi följde och diskuterade. Situationen blev mer spänd och efter premiären av ”Memoria” åkte jag till Granada i södra Spanien. Min man, son och jag bosatte oss här redan i september 2021.

Flyttade ni på grund av situationen i Ryssland?

– Delvis ja. När Boris Nemtsov mördades 2015 var det väldigt skrämmande, vi tyckte mycket om honom. Allt som hände fick oss såklart att undra vad vi skulle göra om det blev värre. Men att vi är i Granada är mer vår sons val, vi har rest mycket i Spanien och vår son började lära sig spanska redan som åttaåring. Vi tänkte att det vore bättre för honom att gå på ett spanskt universitet. De flesta av mina kollegor tog sig till stora städer och länder som Paris, Berlin, Belgrad, Israel. Att flytta till Granada är ganska speciellt, säger Anastasia och skrattar.

Men oavsett vart flytten annars skulle ha gått, hade Anastasia lämnat Ryssland vid ungefär samma tidpunkt, tror hon.

– Jag kan inte befinna mig i situationer då jag måste täppa till munnen, jag blev sjuk av att inte kunna prata fritt. Flera bra personer har stannat och fortsätter sitt arbete i hemlighet, men jag skulle inte stå ut med det.

Hur ser läget för Teatr.doc ut idag?

– De håller fortfarande på, förhoppningsvis kan de fortsätta spela. Två av mina pjäser finns fortfarande på repertoaren, till exempel ”Kantgrad”.

Men hur är det möjligt när det finns anklagelser om russofobi?

– Jag tror det handlar om att statens resurser är begränsade. Å andra sidan är Teatr.docs publik så liten nu och media publicerar ingenting om oss. När kriget bröt ut förlorade vi en av våra två lokaler, hyresvärdarna sa att de var tvungna att bygga om. Så nu har all verksamhet flyttats till en mycket mindre lokal i förorten.

I augusti förra året bad Anastasia en ukrainsk dramatiker, som skrivit om ockupationen av Kiev, att få läsa pjäsen på hemlig ort. Hon hittade två skådespelerskor som talar ukrainska och bjöd in publik hon kunde lita på.

– Jag gjorde ingen reklam och sålde inga biljetter, lite som partisanteater du vet. Jag tror det är så vi konstnärer kan rädda vårt uppdrag och reagera på verkligheten med vår konst. Det är också avgörande för publiken, som lämnats ensamma med propagandan som attackerar varje dag, de får en möjlighet att lyssna till orden du inte kan uttala på gatan.

I maj 2023 häktades ryska teaterregissören Eugenia (Zhenya) Berkovitch och pjäsförfattaren Svetlana Petriichuk, misstänkta för att ha “rättfärdigat terrorism”, vilket kan innebära fängelse i upp till sju år. Anledningen är deras teaterföreställning ”Finist the Brave Falcon”, som spelades 2020.⁷

Pjäsens hjältinnor är ryska kvinnor som rekryterats av IS-terrorister genom sociala medier, lockade av löften om kärlek och giftermål, vilka senare ställdes inför rätta i ryska domstolar.

Dialogen, som är baserad på intervjuer med kvinnorna, sammanflätas med domstolsprotokoll och ramas in av en traditionell rysk saga.

Föreställningen vill berätta om hur stereotypa sexistiska myter, om mannen som överhöghet i en relation, förstör kvinnors psyke och gör dem till enkla byten för terrorister.

”Både manuset och föreställningen har ett tydligt budskap som är emot terrorism”, står det i ett pressmeddelande som Anastasia förmedlar till Parabol, vilket är skrivet av konstnärernas närstående och kollegor.

– Det här är det allra första fallet av repressalier mot konstnärer enbart på grund av deras konst, menar Anastasia, det finns ingen annan grund för anklagelserna än deras pjäs och den har vunnit nationella teaterpriser, Guldmasken till exempel. Det finns ingen ursäkt, det är absolut absurt. Man kan inte förstå hur staten tänker, de är helt oförutsägbara.

”När vi står inför denna nya skrämselakt mot det konstnärliga samfundet i Ryssland, som begås i strid med de konstitutionella principerna om yttrandefrihet, ber vi det internationella samfundet att stödja Zhenya och Svetlana”, står det vidare i pressmeddelandet.

I slutet på juni förlängdes häktningstiden till den tionde september i år, för att därefter följas av en rättegång. ⁸

– Många har hört av sig och visat sitt stöd till Zhenya och Svetlana, dels från andra länder men också från Ryssland. Det vi har varit med om under flera år har tränat oss i att förenas när något dåligt händer. Vi är tränade till att hjälpa varandra, slår Anastasia fast innan vi avslutar och stänger ned mötesappen.