Författaren Roland Paulsen går i DN till attack mot psykoanalysen. Ingen kan vara mer expert på ens inre än man själv, menar Paulsen. Han avslöjar därmed en människosyn som är både ovetenskaplig och borgerlig, menar Stefan Arvidsson.

Människor har genom årtusenden drömt om att vara herre i eget hus. De har inte bara velat kontrollera det fysiska huset och marken däromkring. De har också velat ha självkontroll och de har strävat efter att med förnuftiga medel nå goda, genomtänkta mål. Men så blir det ju sällan. Några andra bestämmer; något annat pockar på. Rätta ofta klarar vi av att förhandla mellan de olika viljorna, impulserna och målsättningarna, vi hittar någon form av balans, men inte sällan blir det tok.

Jag har själv dragits med en del neurotiska besvär under hela mitt vuxna liv och har numera ingen förhoppning om att de ska upphöra förrän jag vilar i graven. Men jag är rätt säker på att om det finns en bot så ligger den knappast i kallduschar eller elchocker. Läkemedel kan kanske dämpa symtomen, men inte komma till rätta med roten till problematiken.

Istället är jag övertygad om att det finns en metod som människor har brukat genom årtusenden som under gynnsamma villkor kan göra viss nytta, ibland stor nytta: prata med någon som känner dig och som bryr sig om dig. Försök sätta ord på det som skaver i eller dig, lyssna med öppna öron på vad den andre säger om dig.

Så vitt jag förstår är det den banala, men sunda, kärnan i Sigmund Freuds psykoanalys. I en artikel i Dagens Nyheter (11/2) vill Roland Paulsen piska den sista livsgnistan ur den rörelse som springer ur Freud.¹ Hans anklagelsepunkter är flerfaldiga.

Paulsen vill undergräva uppfattningen att psykoanalysen har varit något verkligt nyskapande. Och det tror jag är rätt så till vida att samtalsterapi är detsamma som att ”snacka om svåra saker med någon man litar på”. Det har folk alltid gjort. Däremot är Paulsens påstående att Freuds idé om att det existerar något omedvetet som påverkar människans hälsa, inte alls så icke-originell som Paulsen föreslår.

Visst florerade liknande tankar hos romantiska författare och visst lekte den amerikanske psykologipionjären William James med en liknande idé (dock inte ”långt före Freud”), men att leda den tillbaka till tre tusen år gamla vediska förkunnare är som att beskriva kärnvapen som ett slags knölpåk. Den missledande kopplingen syftar väl främst till att förknippa föreställningen om det omedvetna som någon form av mysticism. Eller så har Paulsen lyssnat för okritiskt till någon guru, vilken likt företrädare för andra religioner älskar att hävda att all modern vetenskap redan finns beskriven i deras heliga texter.

Eller så har Paulsen lyssnat för okritiskt till någon guru, vilken likt företrädare för andra religioner älskar att hävda att all modern vetenskap redan finns beskriven i deras heliga texter.

I vad som möjligen bara är en slarvig formulering menar Paulsen att föreställningen bygger på att vi inte ”törs” erkänna saker inför oss själva och därför skickar dem till det omedvetna. Men Freuds föreställning om det omedvetna handlar inte om att våga erkänna begär, utan att de censureras innan vi blir medvetna om dem och att de bildar det omedvetna, vars begär och impulser lika fullt kan påverka vår själsliga hälsa.

Den psykoanalytiska rörelsen var i vilket fall som helst genuint nyskapande. De oförlåtliga misstag och vad vi idag närmast skulle kalla övergrepp som Freud och andra tidigare analytiker begick, får inte skymma det faktum att den psykoanalytiska rörelsen hade en genomgripande emancipatorisk inverkan på den västerländska kulturen: sexuella begär blev ett mindre tabubelagt samtalsämne, det blev något man diskutera, skriva och göra konst om; mycket modernistisk konst är obegriplig om man inte förstår psykoanalysens frigörande potential. I ljuset av Freuds texter blev det även för småborgare tydligt att kvinnor inte var av naturen asexuella, utan att även deras lust var normal.

Överhuvudtaget kom nu psykiskt sjuka att ses inte så mycket som en helt annan sorts människor, utan som vanliga människor där ett och annat blivit fel. Det är ett humanistiskt synsätt.

I kölvattnet av rörelsen blev det följaktligen lättare att propagera för friare sex, onani, preventivmedel och abort. 1960- och 70-talets sexuella revolution – som vi är många som är djupt tacksamma över och som inte bara handlade om sex, utan även om friare umgängesformer generellt – byggde ideologiskt på psykoanalytiskt färgade radikaler som Wilhelm Reich och Herbert Marcuse.

Den psykoanalytiska rörelsen hade en genomgripande emancipatorisk inverkan på den västerländska kulturen: sexuella begär blev ett mindre tabubelagt samtalsämne, modernistisk konst är obegriplig om man inte förstår psykoanalysens frigörande potential.

För att visa det destruktiva med rörelsen tar Paulsen upp hemska siffror över självmordsfrekvensen bland de tidiga psykoanalytikerna, men det förblir oklart vilken skuld Freuds texter och den analytiska praktiken hade i dessa tragiska människoöden, och vilken betydelse andra faktorer såsom kvävande borgerlig kultur, första världskrigets trauma och antisemitism hade.

Säkert är att psykoanalysen som kulturrörelse överlag har haft en frigörande verkan och att den har bidragit starkt till att göra den västerländska befolkningen mindre hämmade och mer sexuellt lyckliga. Genom denna insats har den gissningsvis bidragit till att avstyra självmord. Till och med idag skulle förmodligen till och med klassisk freudianism, med alla dess dumheter, vara hälsobringande i en del reaktionära delar av vårt klot.

Men det är något annat som stör Paulsen och som har att göra med hela idén om att subjektet inte är herre i eget hus: ”Föreställningen om att någon annan skulle kunna ha bättre inblick i mitt medvetande än jag själv är en av de mest auktoritära idéerna som någonsin formulerats”. Det är sannerligen en häpnadsväckande, och osympatisk, mening.

Faktiskt tror jag att få människor före senkapitalismens extrema individualism skulle ha förstått ett jota av vad Paulsen menar. Det var inte förrän jag läste Paulsens mening som jag verkligen fattade vad den hyllade filosofen Charles Taylor menar när han säger att vi moderna människor har ett ”vadderat själv” (buffered self). Vi moderna upplever oss, enligt Taylor, som helt separata från varandra. Den självbilden är inte bara modern, värre än så: den är borgerlig.

Paulsen skriver: Föreställningen om att någon annan skulle kunna ha bättre inblick i mitt medvetande än jag själv är en av de mest auktoritära idéerna som någonsin formulerats. Det är sannerligen en häpnadsväckande, och osympatisk, mening.

Hur kan man leva utan att påståendet klingar genomfalskt? Vem minns inte när ens föräldrar hävdade att man var arg inte för att man inte fick den där serietidningen, utan för att man var trött? Och hade rätt. Vem har inte upplevt att man trodde att man var förälskad, men fick det ifrågasatt av en nära vän. Som hade rätt.

Tron att någon annan känner mig väl, och därför kan beskriva mig och råda mig på sätt som jag själv initialt inte riktigt begriper, är en tro sprungen ur en vanlig och banal erfarenhet. Paulsen frågar sig: ”Vad händer när vi gör en person till uttolkare av en annan?” Svaret är: Inget händer. Om vi inte vill. Sådant är livet: vi tolkar varandra hela tiden och ibland berättar vi det för varandra.

Men det Paulsen oroar sig över är kanske, som han avslutar sin artikel, självaste uppdelningen i ”frisk” och ”sjuk”? Hans antydan att denna uppdelning överhuvudtaget inte är meningsfull (han sätter orden inom citationstecken) kan vi lämna åt sidan som någon form av världsfrånvänd överintellektualisering, men oron över att den som är sjuk har svårt att värja sig mot en läkarens ord är förstås rätt och allvarlig.

Sådant stävjas nog bäst genom att denna risk uppmärksammas under psykologi- och läkarutbildningen, men också genom att vi strävar efter ett samhälle där vi har ett socialt nätverk runt varandra och där den som är sjuk faktiskt kan bolla tankar med familj och vänner. Här är det igen viktigt att påminna oss om psykoanalysen betydelse för att få oss att se på psykiskt sjuka som normala med vissa problem, inte som en annan art av människa. Ett sådant synsätt underlättar självklart för samtalen om problemen.

Fast är det verkligen oron över patientens utsatthet som är Paulsens främsta oro? Nog inte. Istället tycka den handla om vår syn på kunskap. Han skriver: ”Den som berättar om sig själv, sina tankar och känslor berättar också om den mest direkta kunskap som en människa kan ha: den egna erfarenheten.” Men på tvärs mot vad Paulsson här påstår är ju erfarenhet inte alls detsamma som kunskap, det är basal vetenskapsfilosofi: Kunskap är reflekterad och prövad erfarenhet. (”Nej, kolla igen i gräset! Det är ingen orm som ligger där.” ”Nej, känn efter igen. Du är nog inte lättad, utan ledsen.”)

Men på tvärs mot vad Paulsson här påstår är ju erfarenhet inte alls detsamma som kunskap, det är basal vetenskapsfilosofi: Kunskap är reflekterad och prövad erfarenhet.

Det bästa sätt vi människor har att reflektera över, och pröva, huruvida vår erfarenhet kan ligga till grund för kunskap – eller om vi istället har misskänt något – är det där som kallas samtal. Vilket är grunden för psykoanalysen, en del av den humanistiska utforskning av människan som idag är hårt trängd mellan reduktionistisk naturvetenskap (”Psykisk ohälsa? Ät din medicin”) och uppsnurrad subjektivism (”Det är som du föreställer dig det!”). För min del värnar jag numera om varje intellektuell tradition som utgår ifrån växelverkan mellan naturens (inklusive människokroppens) betingelser och drivkrafter och kulturens frihetspotentialer. Det är i alla fall en start.

Jag blir inte klok på den antivetenskapliga hållning som Paulsen för fram i artikeln. I sin iver att göra oss till herrar i vårt hus skriver Paulsen att alla försök att ”förklara individens beteende utifrån faktorer som individen själv är omedveten om” – och till dessa faktorer räknar han uttryckligen inte bara ”omedvetna drifter” utan också ”sociala strukturer”, ”ideologier” samt ”gener och hjärna” – är missledande. Enligt Paulsen blir dessa sorters förklaringssätt, som han kallar auktoritära ”tredjepersonsförklaringar”, alltmer sällsynta inom hans ämne sociologin.

Det vore synd om det vore sant, för det vore förstås detsamma som ämnets död. Vi kan ju inte ha ett ämne som vägrar att förstå det enskilda utifrån det allmänna, individen utifrån gruppen; ett ämne där forskarna bara rapporterar om sin egen personligen ström av upplevelser. Ett sådant synsätt passar måhända vår tid, men har inget med sanningssökande att göra.

Det bästa sätt vi människor har att reflektera över, och pröva, huruvida vår erfarenhet kan ligga till grund för kunskap – eller om vi istället har misskänt något – är det där som kallas samtal. Vilket är grunden för psykoanalysen.

Känner du till uttrycket amicus Plato, sed magis amica veritas? ”Platon är min vän, men sanningen är en ännu bättre vän.” Uttrycket är lite kul och det är bra så till vida att det antyder att vi inte okritiskt ska lyssna på auktoriteter (såsom Platon). Samtidigt kan det vara vilseledande om det tolkas som att vi inte behöver mänskliga vänner för att nå sanningen, utan galant klarar det på egen hand, som ”vadderade” personer.

Men det är ju endast genom att lyssna på andra, om världen såväl som om sig själv, som sanningen blir gripbar. Tja, om man nu inte som Nietzsches Zarathustra vill sitta ensam, fast med en örn och en orm vid sin sida, på en bergstopp i trettio år. Men det är inget att rekommendera: ens förkunnelse kan låta magistral när man stiger ner till folket, men visar sig oftast mer skramla och skada än lindra.

Idag, när psykoanalysen är ett sönderpiskat hästkadaver, finns det inga skäl att fortsätta plåga den; istället finns det skäl att försvara projektet med att vi tillsammans samtalar och försöker få kunskap om människans naturliga betingelser och deras relation till de hämningar, men också frigörelsepotentialer, som existerar i ett historiskt sammanhang.

Freud var ett barn av sin tid; hans syn på sexualitet och normalitet var styrt av hans uppväxt och normerna i sekelskiftets Wien. Han var också, som vi alla är, en naturvarelse, ett djur, och den rörelse han grundade hjälpte människorna att slå sig fria från sin tids begränsningar och öppna för en sundare syn på begär. För det känner jag tacksamhet mot honom och mot den rörelse han initierade.