Det är 20 år sedan rökning förbjöds på barer och restauranger i Sverige och Norge. Sedan dess har rökförbudet kommit att bli en metafor för hur bra det är att genomföra impopulära reformer. Folk gillar det inte först, men sedan vänjer de sig, sägs det. Men är det inte egentligen en odemokratisk metafor?

Den här veckan för 20 år sedan var det sommar, sol och dålig stämning. Barer permitterade personal, folk ville flytta från Norge och både bingohallar, pubar och tingsrätten i Bergen var hårt ansatta för att ha brutit mot Norges nyaste lag: rökförbudet. Det var med andra ord mycket gnäll runt den 1 juni 2004, när det blev förbjudet att röka på restauranger.

“Extrema fundamentalister får inte diktera det sociala livet!” stod det på ett plakat som en kvinna med barnvagn bar i en demonstration.

Men många var också lättade. När röken försvann luktade det möjligen mer svett och piss, men å andra sidan kunde man både se varandra och leva lite längre.

Idag är rökförbudet ett praktexempel på effektiv och framgångsrik politik. Överallt säger folk när politiker vill införa reformer “Det är precis som rökförbudet!”

Det efterfrågas tuffare politiker för både skärmtid, jämställdhet och källsortering.

Men tål vi fler sådana reformer?

Folkuppfostran
“Det är som med rökförbudet: När reformen väl landat inser alla att det är förnuftigt”, stod det i Morgenbladets artikel förra året om potentiellt koppeltvång för katter eftersom katter dödar så många småfåglar.

Det är bara ett av rökförbudskorten som har dragits de senaste 20 åren.

Johannes Bergh, forskningsledare vid norska Institutt for samfunnsforskning, tror att rökförbudet sätts på piedestal på grund av den stora kontrasten mellan före och efter.

– Det var påståenden om att det innebar ett intrång i människors liv. Men ändå gillade folk förändringarna. Det blev ett exempel på politiskt ledarskap, säger han.

När förbudet mot mobilanvändning i bilen infördes 2013 löd en av kommentarerna i i dagstidningen Adresseavisen: “Jag hoppas att ett förbud kommer att ha en fostrande effekt, precis som rökförbudet.”

Politikerna gick i täten och folket följde efter. Men det är inte säkert att det är idealiskt i en demokrati.

– Politikerna gick i täten och folket följde efter. Men det är inte säkert att det är idealiskt i en demokrati, säger Bergh. Det är just förändringen i attityder som folk pratar om. Precis som med en trotsig treåring skulle folket disciplineras och vägledas.

Dagbladets kommentator, Marie Simonsen höll med.

– Jag måste erkänna att jag var dum som var lite kritisk till rökförbudet. Men nu älskar jag det, säger hon.

“Snart är det lättare att få sig en sil heroin på Plattan än ett halsbloss nikotin i kafeterian”, skrev Simonsen i VG 2002.

När ändrade du dig?

– Det gjorde jag redan medan jag protesterade. Jag tror att det finns många som stretar emot förändringar, inte nödvändigtvis för att de är emot rökförbudet, utan för att motståndsandan tar över.

Idag är hon en före detta storrökare.

– Men jag har börjat snusa nu, tio år efter att jag slutade röka. Kan det också snart bli förbjudet?

Det är inte omöjligt. 2013 skrev Aftenposten om snusförbud i skolorna: “Ibland måste man fatta de impopulära besluten, precis som med rökförbudet.”

Friheten att göra dumma saker
Som politisk redaktör på Dagens Næringsliv och tidigare medlem i Gluecifer är Frithjof Jacobsen väl förtrogen med både debatt och nattliv. Det han minns mest från tiden efter rökförbudet är att stå på en konsert utan en cigarett mellan fingrarna.

– Ett glas och en cigarett är en schysst kombination. Men plötsligt var man tvungen att lägga ifrån sig ölen och gå ut om man ville ta en cigg. Så här efteråt det var nog rätt, säger han.

Han tycker att rökförbudet ger en bra inblick i svåra politiska avvägningar.

Ska man begränsa en grupps frihet för att gynna kollektivet? Vissa förbud handlar om att förbjuda saker vi inte gillar.

– Ska man begränsa en grupps frihet för att gynna kollektivet? Vissa förbud handlar om att förbjuda saker vi inte gillar. Jag anser att man bör vara fri att göra dumma saker, men när det påverkar andra börjar det bli politiskt intressant.

Jacobsen drar en parallell till andra folkhälsodebatter som liknar dilemmat kring rökfrihet.

– Vi har sett det i socker- och kostrekommendationer och köttfria måndagar etcetera. Det handlar om en blandning av olika samhällsvinster, att vi ska ha mindre belastning på hälso- och sjukvården, men det finns också en anstrykning av moralism och puritanism. Det har blivit mindre av det i norsk politik på senare tid dock. Vi har blivit mycket mer liberala, säger han.

Impopulära beslut
Men är det inte just politikernas uppgift att fatta tuffa beslut? När treåringen inte låter sig ledas, måste man impopulärt bestämma och lyfta ut barnet från sandlådan. Forskaren Johannes Bergh rekommenderar emellertid inte den metoden för en hel befolkning.

– Att fatta beslut är politikernas uppgift, men inte nödvändigtvis impopulära beslut, säger Bergh och betonar att regeringen år 2004 också hade många supportrar.

I Dagens Næringsliv 2012 skrev Kjetil B. Alstadheim, som idag är politisk redaktör på Aftenposten: “Precis som med rökförbudet ska Norge gå före. Så ät lördagsgodis ikväll! Innan staten tar det ifrån dig.”

– Det kom ett förslag om att förbjuda marknadsföring av ohälsosam mat för barn. De gick på Kinderägget, eftersom man får en leksak gjord i ohälsosam choklad, säger Alstadheim och skrattar lite.

Det var det förslaget han riktade sin kritik mot, inte rökförbudet. Det gillade han.

– Då upptäckte alla andra som var ute på stan att det var ganska trevligt att komma hem utan att alla kläder luktade som en askkopp.

Alla andra? Rökte du inte själv?

– Nej. Men jag minns skillnaden, för jag tror att man mår ännu sämre när man festar i ett fullständigt krematorium, säger han.

Den omedelbara förändringen – friskare luft redan på första förbudsdagen, var viktig för att få med sig människor.

Nedlåtande politik
På ett område används rökförbudsargumentet särskilt mycket: inom klimatfrågan. “Klimatet behöver en politiker som vågar fatta impopulära beslut som gagnar alla. Precis som Dagfinn Høybråten gjorde med rökförbudet”, stod det i Finnmark Dagblad 2014. Och i Dagens Næringsliv skrev man om strängare klimatåtgärder:

“Det är som med rökförbudet; många klagade när det infördes, men nu förstår alla att det var viktigt.”

Johannes Bergh håller inte med om jämförelsen.

– Inom stora frågor som ekonomi, skatt och klimat måste vi utgå från att människor har genuina åsikter. Att använda argumentet om rökförbudet i klimatpolitiken är bara nedlåtande, säger han.

Dessutom ger inte minskade koldioxidutsläpp och och påtvingad plaståtervinning människor ett bättre liv redan dagen efter.

Rökförbudets fader är nöjd
Om du söker på “Dagfinn Høybråten” föreslår internet “rökförbudet” som nästa sökord. Den tidigare hälso- och sjukvårdsministern från Kristelig Folkeparti, som idag är avgående ledare för Kirkens Nødhjelp, är känd som “rökförbudets fader”. Han som stod i frontlinjen för den rökfria uppfostran.

Jag blir kontaktad av alla möjliga grupper som vill göra samma sak. Elöverkänsliga, till exempel. Rökförbudet har blivit ett exempel på att politiska åtgärder kan ha positiva effekter på folkhälsan.

Høybråten kallades diktator och mottog till och med dödshot. Men när folk såg resultatet fick han både ursäkter och uppriktiga lovord.

– Jag blir kontaktad av alla möjliga grupper som vill göra samma sak. Elöverkänsliga, till exempel. Rökförbudet har blivit ett exempel på att politiska åtgärder kan ha positiva effekter på folkhälsan. Men andra intresseorganisationer kanske inte tänker igenom hur överförbar just den erfarenheten och frågan är på deras politik, säger Høybråten.

Vad tänker du när rökförbudet används som ett praktexempel på effektiv politik?

– Jag tänker att det var det. Om det kan inspirera andra inom andra områden, så är det jättebra.

Vilken demokratisk och förtroendemässig kostnad kan sådana processer ha för ett samhälle?

– Förtroendet har ju ökat som en följd av detta. Vi sitter här 20 år senare och pratar om hur viktigt det har varit, så det kan inte ha inneburit någon större skada, säger Høybråten.

Katten i säcken
Marie Simonsen är glad över att samhället steg för steg utvecklas i en säkrare och hälsosammare riktning.

– Vi som har levt ett tag skrattar ofta åt hur folk hanterar sina barn idag. Vi slängdes ju runt i bilar och befann oss i ständig livsfara. Men det fanns ju många barn förr. Nu har folk bara ett eller två barn, så man måste väl vara mer försiktig, säger hon.

Kanske engagerar hon sig mest i katter i koppel.

– Jag har själv varit i den kattdebatten. Katter ska vara fria!

Även Frithjof Jacobsen tror att politikerna hade tur med tidsandan 2004.

– Rökning var redan på väg ut. Folk visste att det var ohälsosamt och besvärligt, så lagen träffade rätt, säger han.

Vad sägs om katter i koppel, är det på väg in?

– Det finns många grupper i samhället som kan begränsa sig själva ibland, men katter är inte en av dem.

Artikeln har tidigare varit publicerad i den norska tidningen Klassekampen. Översättning från norska: Martin Müller.