Varför betraktas vita mäns terrordåd alltid som opolitiska? Varför kunde inte Kristersson kalla dådet i Örebro för terror, medan Stefan Löfven redan en timme efter dådet på Drottninggatan talade om terror? Admir Skodo läser om Albert Camus Främlingen och ser likheter mellan Andersson och Mersault.

”Sverige har blivit attackerat. Allt tyder på ett terrordåd”. Så sa statsminister Stefan Löfven den 7:e april 2017 efter att en lastbil hade mejat ner människor på Drottninggatan i Stockholm, med fem döda och flera skadade till följd. Häpnadsväckande är att Löfven fällde det blytunga yttrandet blott en timme efter händelsen. Och han var långt ifrån ensam om att våga sig på stora sanningar. Dåvarande Säpochefen Anders Thornberg sa i samma veva ”att det misstänkta terrordådet inte är förvånande, med tanke på liknande händelser utomlands”.¹

Häpnadsväckande är att Löfven fällde det blytunga yttrandet blott en timme efter händelsen. Och han var långt ifrån ensam om att våga sig på stora sanningar.

Va fan? En timme efter dådet visste ju varken Löfven eller Thornberg vad som faktiskt hade hänt, vem som låg bakom händelsen, och vad motivet var. Det medgav Thornberg själv: ”Vi fokuserar på underrättelsearbete för att ta reda på vad som hänt och vem som gjort det här.”

Hur kunde man då säga att allt tyder på ett terrordåd? Hur kunde man ta sig friheten att spekulera så vilt om sanningen utan att ha etablerat ett enda faktum om händelsen? Hur kunde man hävda att hela Sverige har blivit attackerat? Varför hakade alla stora medier på och satte terroriststämpeln i princip alla artiklar om händelsen när man visste så lite? Hur kunde man, kort sagt, sätta ur spel alla förment objektiva och universella standard för sanning, skuld och rättvisa?

Vi spolar fram till den 4:e februari 2025. En person öppnar eld på Risbergska skolan i Örebro. Skolan hyser SFI och Komvux. Allmän kännedom i Örebroområdet: många blattar går där. Polisen kommer på plats. Skytten hinner med att mörda tio personer och skada flera andra innan han skjuter ihjäl sig själv. Den värsta masskjutningen i svensk historia. Tämligen snart efter dådet blir gärningsmannen känd för polisen och allmänheten. Han heter Rickard Andersson.

Också snart efter dådet får allmänheten ta del av en ljudinspelning från skjutningen där Andersson, enligt TV4:s ljudtekniker, säger”ni ska bort från Europa”. Själv är jag, efter att ha lyssnat på inspelningen flera gånger, inte hundra procent säker vad som sägs och av vem, men när jag lyssnar på rösten mellan skotten låter det som en befallning, tonen verkar lugn, intonationen tycks vara fallande och orden utsagda av någon som har full kontroll. Och jag tycker mig höra ”bort från Europa”. Kontexten (platsen för skjutningen, det faktum att de flesta som går på skolan är utlandsfödda, och så vidare) styrker tolkningen att Andersson sa ”ni ska bort från Europa”. Jag kan dock förstå varför man inte vill yttra sig med absoluta sanningar om just ljudinspelningen.

Men reaktionerna från regeringspartierna, polisen och media har varit, som alla nog är varse om vid det här laget, minst sagt absurda, ja närmast schizofrena om man jämför med reaktionerna på attacken som utfördes 2017 av Rakhmat Akilov. I Anderssonfallet har man resolut inte tagit sig friheten att spekulera om motiv och ideologi, eller vad attacken innebär för Sverige. Man har sagt, pliktskyldigt abstrakt, att det är en ”tragedi”, en ”hemsk mardröm”, en ”masskjutning”, följt av påståenden om att det nog rör sig om ensam gärningsman utan något klart motiv, i sin tur följda av påståenden om hur Andersson hade hamnat snett i livet på olika sätt. Polisen, vissa medier och experter (inklusive den så-kallade terrorexperten Magnus Ranstorp) har avfärdat ljudinspelningen som rykte, ren spekulation och till och med som verktyg för islamistisk propaganda.²

Det är minst sagt märkligt att bevittna denna aggressiva ovilja att spekulera, tolka och kontextualisera trots att man vet mycket mer om händelseförloppet och Andersson än man visste om Stockholmsdådet och Akilov en timme efter attacken på Drottninggatan.

Väldigt många svenskar med invandrarbakgrund (jag inkluderad) har tagit dessa reaktioner som kvitto på att de som har makten i Sverige inte längre förmår se och erkänna alla tecken på ett terrordåd med rasistiskt motiv.

Väldigt många svenskar med invandrarbakgrund (jag inkluderad), en hel del majoritetssvenskar och några journalister har tagit dessa reaktioner som kvitto på att människorna och institutionerna som har makten i Sverige inte längre förmår se och erkänna alla tecken på ett terrordåd med rasistiskt motiv. Jag tänker inte bege mig vidare i den diskursen här.

Istället vill jag närma mig Örebrodådet genom en kritisk läsning av Albert Camus’ Främlingen. Av tre skäl. För det första, Främlingens huvudkaraktär Mersault uppbär slående likheter med Andersson. För det andra, den koloniala maktelitens absurda urskuldande av Mersaults mord på en ”arab” är kusligt likt den svenska maktelitens urskuldande av Anderssons dåd. För det tredje, detta perspektiv på Örebroattacken kan, hoppas jag, kanske med en dåres hopp, förmå oss att tänka lite djupare kring de historiska villkoren och den ideologiska logiken som driver en långtgående avhumanisering av icke-vita svenskar å ena sidan; och som systematiskt producerar absurda, paradoxala och monströsa svar på frågor om sanning, skuld och rättvisa, å den andra.

Likheterna mellan Främlingens Mersault och Andersson
Mersault, huvudkaraktären i Främlingen, är en pied-noir, en fransk bosättarkolonialist i Algeriet som tillhör det mindre belevade skiktet i samhällseliten. Mersault porträtteras som en vanlig, om än konstig, grubblande, människa. Utåtvänt är han mestadels en vemsomhelst. Tills han skjuter ihjäl en man. Mannen han mördar är benämnd i boken endast som ”en arab”.

Redan här kan man urskilja en viss likhet mellan skjutningen i Främlingen och skjutningen på Risbergska. Mersault mördar nämligen ett ”du”, ett ”du” som skulle bort. Inte från Europa, men från det som ändå tillhörde Europa. ”Du” i andra person plural blir givetvis ”ni”.

För det första, Mersault har inga uppenbara motiv för mordet. Mordet på araben är, från Camus’ filosofiska perspektiv, en akt som springer ur frihetens intighet.

Det finns två andra viktiga beröringspunkter mellan Mersault och Andersson. För det första, Mersault har inga uppenbara motiv för mordet. Mordet på araben är, från Camus’ filosofiska perspektiv, en akt som springer ur frihetens intighet. Camus, i motsats till hans samtida existentialister Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, trodde nämligen inte att människor kunde agera på principer eller idéer. Handlingar för Camus var mer en fråga om vad en kropp gör stund för stund och hur medvetandet liksom fastnar för nåt i stundernas och världens upplevda flöde. En kvinnas nakna lår på en säng får Mersault att ligga med henne. En dryg arab på stranden, under solens obarmhärtiga hetta, får Mersault att mörda honom.

Om Andersson har vi fått höra om och om igen av ledande ”experter”, av polisen och av regeringen att han hade inga uppenbara motiv och ingen bakomliggande ideologi. Jonas Trolle, tillförordnad generaldirektör och chef för Brottsförebyggande rådet, till exempel, ”vill inte spekulera kring motivet”.³

De som har tolkningsföreträde i svensk offentlig debatt har hittills avfärdat etiketten terrorism i Anderssonfallet. ”Säkerhetsexperten” Jörgen Holmlund, till exempel, sa såhär i en intervju: ”’En gärning motiverad av hat mot en viss grupp, även om den är allvarlig, är inte nödvändigtvis terrorism. Det krävs en ”samhällsomstörtande motivbild” för att definiera en handling som terrorism’”.⁴ Notera de luddiga orden ”samhällsomstörtande motivbild”. Jag återkommer till dem.

För det andra, Mersault är socialt och moraliskt udda inför samhället som han lever i. Han ger ibland ord på vad hans kropp erfar, vilket inte riktigt går hem socialt, för han erfar på ett sätt andra inte riktigt kan klura ut. Han agerar, som sagt, aldrig utifrån nån särskild princip, upprepande begär, eller ingrodd impuls. Han är en kropp som liksom tvingas bära på bördan av ett självmedvetande. Och han låtsas inte om något annat (i så måtto är han radikalt autentisk, men till bekostnad av att vara en främling inför sina franska medmänniskor, varav de flesta inte pallar vara så ärliga med sig själva).

Andersson var också en udda person, sägs det. Andersson hade inget fast jobb. Andersson hade inga vänner. Andersson var autistisk.

Andersson var också en udda person, sägs det. Andersson hade inget fast jobb. Andersson hade inga vänner. Andersson var autistisk. Andersson tilläts inte göra lumpen. Andersson hade fyra gevär, alla med licens, vilket betyder att han uppfyllde samhällets villkor för vapeninnehav (jag kan inte låta bli att tänka på hur medierna, även ett år efter attacken på Drottninggatan, sa sig inte veta mycket om hur Akilovs liv i Sverige såg ut).

Andersson verkar ha varit en vanlig svensson (ja, andersson, rättare sagt) fram till högstadiet. Sedan ”hände något” och han slungades liksom ut ur svenskheten, även som något av svenskheten på något förvridet sätt kvarstod i honom.⁵

En person som kände Andersson beskriver honom som ”socialt svår: ’Han såg ingen vinning i sociala sammanhang. Om man frågade honom hur det är, så svarade han bara kort på frågan.’[…] En kvinnlig klasskamrat i högstadiet beskriver Rickard Andersson som ’udda’ under skoltiden. Hon säger att han plötsligt under högstadiet slutade dyka upp”.⁶

Skuld och rättvisa i Främlingen
Efter mordet på araben häktas Mersault och förs till rättegång. I häktet velar Mersault mellan att tro att han sköt araben av inget särskilt skäl (som när man typ snyter sig med bara antydan till snor i näsan, eller som när man sparkar upp sand för att det faller på tanken) eller på grund av värmeslag. Han velar för att han inte följer någon standard för rätt och fel.

När Mersault under rättegången säger att det var nog värmeslag som fick honom att mörda araben skrattar alla i rättssalen. Solen fick honom att göra det? Haha. Överlag verkar offret och själva mordet av lite intresse för folket i rättssalen. Det är endast när juryn får redan på att Mersault inte grät på sin mors begravning som hans skuld kommer på fråga. Detta blir också handlingen, eller rättare sagt icke-handlingen, för vilken juryn dömer Mersault till döden. Inte för mordet på den namnlösa araben.

När Mersault under rättegången säger att det var nog värmeslag som fick honom att mörda araben skrattar alla i rättssalen.

Skrattet i rättssalen sätter liksom ur spel rätten och moralen gällande mordoffret. Rätt, kultur och moral – civilisation, skulle vissa kalla det – är inte för sådana som araben, ett namnlöst kolonialt subjekt. De är till för sådana som Mersault, samhällets namngivna medlem, som i gengäld måste pliktenligt uppvisa vissa grundläggande dygder, bevekelsegrunder och förhållanden.

Skuld, enligt sådana måttstockar, har bara betydelse för civiliserade människor som Mersault. Det blir därför helt skevt, komiskt, skrattretande, oseriöst, när en namnlös barbar förs in civilisationens domstol. Araben är liksom inte där – han är där i naturen, men inte där i civilisationen.

Det som börjar som en mordrättegång slutar som ett kollektivt moraliskt omdöme om mördaren som har inget att göra med mordet. Detta är, enligt min mening, det sant absurda i boken, för man ser att hela det franska koloniala väldet bygger på systematiskt inbyggda nycker när det gäller de koloniserade, för de existerar ju inte som människor, de existerar bara som ting, eller djur som bäst. Spränger jag sönder en sten eller dränker en katt eller skjuter ihjäl en arab kan jag ju knappast hållas skyldig för mord.

Nyckerna bygger givetvis på underkuvningsprinciper och politiska ideologier (rasism, orientalism, kolonialism, nationalism), för utan dessa hade det inte gått att förtingliga de koloniserade människorna. Principer och politiska ideologier som tjänar förtryckarintressen lika bra i 1940-talets koloniserade Algeriet som 2020-talets multikulturella Sverige.

Det tog sju decennier innan litteraturen slutligen kunde ge araben i Främlingen ett namn.

Det tog sju decennier innan litteraturen slutligen kunde ge araben i Främlingen ett namn och ta honom, så att säga, ur hans förtingligade vara och veckla ut hans mänsklighet för läsare. Hans namn var Musa. Den algeriska författaren och journalisten Kamel Daouds Fallet Mersault gavs ut 2013. Den återberättar Främlingen från Musas perspektiv, men Musas perspektiv återgett av Musas bror Harun (ett avstånd till Musa som har stor betydelse, jag återkommer till det).

Just namnet på Mersaults offer är av största vikt. Som Daoud sa i en intervju: ”Att namnge är att tveka inför dödandet. Att inte veta offrets namn, eller att reducera offrets namn till en pseudonym, gör det lättare att döda i krigstid. Att namnge ens fiende innebär att lyssna på honom, se på honom, tvinga fram hans närvaro, hans skillnad, hans spegel. Namn är frågor om krig och kärlek.”⁷

Sedan 2013 har Musa en barndom, drömmar, en bror, en mor. Villkoren för Musas existens, vet vi nu, var omgärdade av hat och kärlek, kolonialt förtryck, politisk och personlig frihetssträvan, illusoriska segrar och postkoloniala drömmar.

Nu kan man leva in sig och känna hur livrädd Musa måste ha varit när han blickade in i pistolrörets rymdsvarta dödsschakt, hur han hörde den solheta projektilen slungas ut från svärtan, i ett enda syfte: att få bort honom.

Nu kan man leva in sig och känna hur livrädd Musa måste ha varit när han blickade in i pistolrörets rymdsvarta dödsschakt, hur han hörde den solheta projektilen slungas ut från svärtan, i ett enda syfte: att få bort honom.

Nu kan man se att Musas mor och hans bror älskade honom och att de sörjde honom. Nu kan man se att Musas familj begärde rättvisa. Nu kan man ställa frågor om Mersaults skuld. Nu kan fråga vad Musa var berättigad till.

Musa kom till liv sjuttio år efter att han dog. Men han kom till liv både i ljuset av och i trots mot en fransk postkolonial utsuddningspolitik av det förflutna, vilket gör att han kvarblir en något undflyende människa, delvis utsuddad så att säga, delvis ett ting, hans ofullständiga konturer tecknade av en bror som var barn när Musa dog, i ett land som fortfarande utvecklas i skuggan av den koloniala blicken.

Fallet Mersault förblir därför öppet, för världen har inte ersatt de materiella och ideologiska villkoren som möjliggjorde dess absurt förvridna syn på icke-västerlänningar, på sanning, på skuld, på rättvisa.

Vilket för oss tillbaka, och slutligen, till Sverige och Anderssonfallet.

Skuld och rättvisa i Anderssonfallet
Andersson är död och kan inte ställas inför en domstol. Men det tycks ändå föras en sorts moralisk rättegång på våra nyhetssajter och i politiska utspel. I denna rättegång sägs ingenting explicit om Anderssons tänkbara motiv och ideologi; däremot sägs allt möjligt om Anderssons personliga liv och villkor (i rak motsats till Akilov, eller araben, vill jag lägga till).

Tack vare läsningen av Främlingen och Fallet Mersault kan vi nu ställa två frågor som kan få det som står mellan raderna i denna inofficiella rättegång att träda fram: Vad bär Andersson egentligen skuld för enligt experterna och politikerna, de som har yttrandeföreträde och tolkningsprivilegium i samhället? Och vad, om något, är Anderssons offer berättigade till?

Vad bär Andersson egentligen skuld för enligt experterna och politikerna, de som har yttrandeföreträde och tolkningsprivilegium i samhället? Och vad, om något, är Anderssons offer berättigade till?

Andersson, i en sorts narrativ samklang med det som Mersault och Musa symboliserar, mördade Sveriges ”araber”, vars namnlöshet förkläs idag av olika samlingsnamn: ”blattar; ”individer med invandrarbakgrund”, ”svartskallar”, ”utlandsfödda”, ”juggar” och, såklart, ”araber”.

Andersson anses därför inte vara skyldig till ett terrordåd som var inspirerat av någon form av rasism, imaginärt krig mellan oförenliga raser, eller våldsverkande främlingsfientlig ideologi.

Det vore närmast komiskt att tänka så. Han var ju inte ute efter att döda riktiga svenskar. Följaktligen var han inte ute efter att omstörta det svenska samhället, som ”säkerhetsexperten” påpekade. För runt 80 procent av befolkningen, inklusive regeringspartierna, var han inget att vara rädd för (Mersault var inte heller ute efter fransmän och han var inte ute efter att störta kolonialväldet i Algeriet; han var bara en moraliskt avskyvärd fransman).

Om Andersson var skyldig till något var det att ha misslyckats med att vara ”en bra och normal svensk”: en skötsam arbetare, mentalt stabil och sådär lagom social. Det finns följaktligen ett utrymme för Anderssons typ av våld i det svenska samhället. Det är Anderssons sociala och ekonomiska misslyckanden det finns mindre utrymme för.

Det faktum att Andersson var en vit svensk med det svenskaste, det mest civiliserade, av namn berättigar Andersson till individualisering, till extremt förmildrande omständigheter och till en sorts tragisk underdoghistoria. Han var autist. Han hade en bra barndom. Men sedan hände något. Han gick på villovägar. Det kan hända. Sedan sköt han en massa blattar. Men förutom detta enda, visserligen stora, misstag, så var han, ja, ofarlig.

Man kan, om man tillhör majoritetsbefolkningen, förstå sig på honom. Man kan inget annat än att sätta Andersson i centrum även i de där andras värld, offrens värld, för deras mänsklighet är till hälften utsuddad från den världen.

Andersson må ha skjutit ihjäl offrens kroppar, men han kunde göra det för att den dominerande politiken hade redan skjutit ihjäl mänskligheten i deras namn, språkbruk, hudfärg, utseende, kultur, bostadsområden, kläder, tankar, relationer, personliga ambitioner, vrede, politiska anspråk, anspråk på att tillhöra som jämlikar.

I ljuset av denna politiskt dominanta syn på skuld framstår frågan om vad Anderssons offer är berättigade till lika tom som frågan om rättvisa för araben i Främlingen. Själva frågan blir liksom komisk: vadå, en ensam och störd person får för sig att döda en massa människor och folk ska börja snacka om hur dåligt invandrare har det, hur det har att göra med rasism och sådant? Haha. Skämtet går nog hem både på Flasbacksvenska och Rosenbadsvenska.

I Anderssonfallet, tack och lov, behöver vi inte vänta i sjuttio år innan vi får veta offrens namn.

I Anderssonfallet, tack och lov, behöver vi inte vänta i sjuttio år innan vi får veta offrens namn. Deras namn, och allt namnen har efterlämnat, kan inte suddas ut lika lätt och lika snabbt längre. Några av de mördades namn: Elsa Teklay, Niloofar Dehbaneh, Camilla Condro, Eva-Lena Kling, Selma Hukic, Aziza Hamed Amin Hasan, Ali Mohamed Jafari, Bassam Al Sheleh och Salim Iskef.

Jag läser om Salim i tidningarna och kan inte undgå att se likheter med Musa, i en närmast perfekt asymmetri till likheterna som Mersault uppvisar med Andersson. Salim hade flytt från Syrien och kommit till Sverige 2012. Han skulle gifta sig snart. Han hade ett nära förhållande till sin mor. De brukade äta middag varje kväll. Hans mor sa i en intervju: ”Han ringde ett sista telefonsamtal inifrån skolan och sa: ’Ta hand om dig mamma och ta hand om min fästmö.’”⁸

Jag läser om Salim i tidningarna och kan inte undgå att se likheter med Musa, i en närmast perfekt asymmetri till likheterna som Mersault uppvisar med Andersson.

Vi pratar mycket i vänsterkretsar om alla nya sätt som förtryck och våld utövas och rättfärdigas idag – teknologiska, psykologiska, finansiella, diskursiva, osv. Det finns givetvis en viktig sanning som lurar här. Men i Anderssonfallet vill jag hävda att inget är nytt under solen. Vålds- och rättfärdigandelogiken i Anderssonfallet är i allt väsentligt densamma sedan de västliga kolonialmakterna hissade civilisationens flaggor över otaliga länder runtom i världen. Det är bara offren som är nya.