Migrationen - så laddad och omdebatterad, ändå vet vi så lite om dess historia. Varje månad skriver forskaren Admir Skodo om ett begrepp relaterat till migration i historien eller vår samtid.

Ribbenvikaffären: Björn Söder kallar Michael Ribbenvik ”asylaktivist” och kort därefter väljer Tidöregeringen att inte förlänga Ribbenviks kontrakt som Migrationsverkets generaldirektör. Ribbenvik är besviken men tar Söders pik med stoiskt jämnmod. ”Hur definierar man en aktivist? För mig är det någon som går i demonstrationståg, delar ut flygblad, hänger i skorstenar och vecklar ut banderoller. Jag går i grå Dressmankostym och följer lagen”.¹

Att bli kallad asylaktivist av SD var nog det bästa som kunde hända Ribbenvik att döma av efterspelet. Hans bok Migration: genom mina ögon framhävs på bokaffärernas hyllor och omtalas på TV-sofforna. På social media ser man honom skaka hand med påven. Han har landat ett toppjobb på EU:s asylverk, European Union Agency for Asylum (EUAA) med stöd från samma regering som inte ville förnya hans kontrakt.² Han har också blivit rådgivare i ultra-nyliberala Andanstiftelsen.

Ribbenvik är högintressant inte trots utan just för att han är så självutnämnt tråkig. Den svenska och nu europeiska migrationspolitikens paragrafryttare. Vilket, självklart, får mig att tänka på ett brev Hegel skrev till en vän om hur han tyckte sig se sin tids världssjäl (Weltseele) på hästrygg när Napoleon red ut ur Jena den 13 oktober, 1806. Hegel, en hemlig beundrare av den franska revolutionen, såg revolutionens löfte om universell frihet konkretiserat i Napoleon. Den röriga dialektiken förkroppsligad. Napoleon inkarnerade upplysningsarvet, den revolutionära kampen för borgerlig frihet och republikanism, men också återinförandet av auktoritärt styre och restoreringen av slaveriet i de franska kolonierna som hade avskaffats i revolutionens mest radikala timme. På nåt sätt verkade Förnuftet listigt i allt detta och drev friheten framåt i historien.

Jag lovar att jag inte försöker låta dryg när jag säger att jag ser den europeiska migrationspolitikens ande i en Dressmanklädd man vars bragder kan sägas vara motsatsen till extraordinära. Ribbenvik personifierar nämligen den iskalla implementeringen av statsauktoritarism och nyliberalism, de två krafter som driver Europas migrationspolitik. Detta framträder med all tydlighet om vi kritiskt granskar Ribbenviks två nya roller.

Som vicedirektör på EUAA kommer Ribbenvik att överse implementeringen av den så kallade nya migrations- och asylpakten, EU:s hittills mest restriktiva reformer av asylrätten. De europeiska medlemsstaternas enigheten kring pakten, efter tre års förhandlingar, har kallats ”historisk”.³

I praktiken utgör enigheten ett sorts Tidöavtal på europeisk nivå som slöts av Europas liberaler, socialdemokrater och konservativa just innan valen till EU parlamentet i ett (förtappat) försöka att dels blidka flyktinghatande väljare genom att rejält öka dosen av restriktioner i asyllagstiftningen; dels få det att framstå som att det finns en EU migrationspolitik. Den nya paktens olyckliga logik: flyktrutten, förfarandet att söka skydd och erfarenheten av att bli förvarad i fängelseliknande mottagningscentra, allt detta ska injiceras med ytterligare doser av våld och förnedring genom en lömskt tillåtande attityd för medlemsstater att göra som de vill med migranter så länge EU loggan finns med.

Samtidigt som Ribbenvik fortsätter sin karriär som det alltmer auktoritära statsförnuftets neutrala ansikte så släntrar han in som rådgivare för Andanstiftelsen och därmed som statsförnuftets antites.⁴ På en av hans LinkedIn inlägg skriver Ribbenvik hur han har informerat påven om Andanstiftelsens vision om en flyktingstad som lösning på det globala flyktingproblemet.

Andanstiftelsen beskriver sig själv som en icke-vinstdrivande humanitär organisation. Den bildades av Christian H. Kälin, den schweiziske ”passkungen” som medskapade investeringsvisumet, alltså ett sätt att privatisera medborgarskapet.⁵

Stiftelsen är Kälins ”vision om att skapa en öppen stadsstat gjord av flyktingar, för flyktingar. En säker hamn utan att behöva ta en av de förrädiska rutterna som tar så många liv i anspråk”. Visionen är inspirerad av Andanrådgivaren Titus Gebel, grundaren av stiftelsen Free Cities och gruvutvinningsföretaget Deutsche Rohstoff. Gebel har länge förespråkat för privatiseringen av städer och skapandet av ”speciella ekonomiska zoner” där de privata företagen som äger städerna eller zonerna ska ha full auktoritet över allt och alla, bokstavligt talat.

I Andans ”Singapore för flyktingar” skulle flyktingar nå autonomi genom att bilda start-ups finansierade med privata mikrolån. Sen skulle det finnas dagis, konstutövande, autentisk hantverkande, ja typ ett helt socialt system. Staden skulle också ge avkastning på de åtta miljarder dollar en sådan stat beräknas kosta att bygga med privata investeringar. Var skulle staden byggas? Oklart. Kälin vill att stater ger honom obebodda eller glest bebodda områden.

Problemet är bara att den här idén har testats och misslyckats.⁶ Det har gått ett decennium sen migrationsforskarna Alexander Betts och Paul Collier förfäktade idén att skapa speciella ekonomiska zoner i Jordaniens flyktingläger.

Logiken: investerare slipper betala skatter och får tumma på arbetarnas rättigheter; flyktingarna får jobb; flyktingarna kan stanna i lägren permanent. En zon skapades. Den kostade minst en miljard dollar ⁷ Den blev raka motsatsen till Andans start-up utopi: en verklighet präglad av extremt låga löner, påtvingat övertidsarbete och andra former av misshandel.

För att uttrycka det i glasklara termer: Andanstiftelsen har som mål att skapa en ny auktoritär-ultraliberal ordning byggd på en sorts humanitär nykolonialism. Detta är alltså vad Ribbenvik ställer sig bakom.

”Glappet i principerna tycks Ribbenvik blind för. Det är som att han inte har någon genuin respekt för andra perspektiv än det egna. Det är verkligen ganska konstigt.”⁸ Nej, inte så konstigt, när man förstår att Ribbenvik är vår tids ideala statstjänsteman. Fyrkantig men kompetent. Opartisk och opolitisk. Litar implicit på statens auktoritet som Förnuftets hittills mest utvecklade form. Allt staten gör är rätt, också motsägelserna, också misslyckandena, också våldet, också när staten alltmer abdikerar sin auktoritet åt det globala kapitalets otaliga Napoleon wannabes. Mer djupt granskande journalistik om hans roll här skulle inte skada.