Tidöregeringen har målmedvetet minskat stödet för civilsamhället och folkrörelser. Kanske behövs en reell omskakning som tvingar oss fundera över vår roll och våra styrkor, menar Gabi Björsson.

Häromdagen var jag på ett informationsmöte om utvecklingen av det nya bostadsområdet Marievik i Liljeholmen. Det tillhör en relativ ny stadsdel som har växt fram de senaste 20 åren. Någon ställde frågan om samlingslokaler. Spännande tänkte jag, såna behöver vi! Byggherrens representant svarade kvickt att det kommer finnas caféer, barer och restauranger. Många ställen att träffas och umgås. Ja, och konsumera, tänkte jag.

Att träffas utan att konsumera är farligt för de ekonomiska maktstrukturerna

Föreningslivet och medborgaraktivismen är nedprioriterade. Att träffas utan att konsumera är farligt för de ekonomiska maktstrukturerna. Tänk om folk bara träffas för att diskutera samhällsfrågor, lokala och globala, och för att organisera sig?

Det inser inte bara byggherrar utan också den sittande Tidöregeringen. Under de senaste två åren har de målmedvetet och i snabb takt minskat stödet för ett stort antal föreningar och organisationer. Utrymmet för det svenska civilsamhället och svenska folkrörelser har krymp avsevärt under mycket kort tid.

Utrymmet för det svenska civilsamhället och svenska folkrörelser har krymp avsevärt under mycket kort tid

Det började med informations- och kommunikationsanslaget för de bidragsförmedlande organisationer som arbetar med bistånd och utvecklingssamarbete i Sverige. I årtionden har detta varit ett viktigt verktyg för svenska regeringar att sprida kunskap om svenskt bistånd och att upprätthålla viljan och förståelsen för bistånd bland den svenska allmänheten. Inte längre viktigt, eller inte lägre önskvärt, sade Tidöregeringen och drog in bidraget.

Strax följde bidraget till organisationer bildade på etnisk grund som drogs in helt och helt utan förvarning. Etniska organisationer spelar en stor roll i etableringen och integreringen av människor som frivilligt kommer till Sverige eller är på flykt från förtryck i sitt hemland. En kanske inte helt oväntad nedprioritering från regeringens sida men mycket kortsiktigt och dumsnålt.

Studieförbundens anslag kommer att minska med en tredjedel under en treårsperiod. Denna verksamhet som är så viktig för svensk folkbildning och vår unika möjlighet till livslångt lärande! Här möts människor med olika bakgrund och intressen för att umgås och lära av varandra. Här skapas det mångfald.

Efter det var det fredsorganisationernas tur. Inget bidrag går till dessa från och med 2024. Med krig och konflikter på många håll i världen i när och fjärran förefaller beslutet att stryka fredsorganisationerna ur budgeten som obegripligt. Tror regeringen att Sveriges medlemskap i Nato är svaret på alla konflikter?

Sedan fick Sida uppdrag att utreda möjligheten att ta över förmedlingen av bidrag till civilsamhället i utvecklingssamarbetsländer. Denna förmedling har i flera årtionde skötts av civilsamhällsorganisationer i Sverige. I praktiken innebär detta ett förstatligande av folkrörelsebiståndet. Dessutom går den omfattande gräsrotskunskapen som organisationerna har förvärvat genom sina samarbeten runt om i världen förlorad.

Detta är statens sätt att krympa utrymmet för civilsamhället, tysta eventuella kritiska röster och hindra folk från att organisera sig.

Man kan ju undrar vad är syftet med dessa åtgärder. Det kan knappast vara en budgetteknisk fråga. De miljoner som sparas in är en liten peng med tanke på vilka samhällsinsatser det görs av 1 000 och åter 1 000-tals aktivister i civilsamhället. Nej, detta är statens sätt att krympa utrymmet för civilsamhället, tysta eventuella kritiska röster och hindra folk från att organisera sig. Anledningen till att man vill begränsa civilsamhället är att regeringen saknar insikten att en stark stat behöver ett starkt civilsamhälle för maktbalans, ömsesidigt lärande, uppföljning och kontroll. En svag stat eller en osäker regering vill inte ha denna hälsosamma symbios.

Det är bara att se sig omkring i världen. Ju svagare stöd en regering har – desto större är förtrycket mot folklig organisering. Organisering hotar framför allt svaga regeringar. Därför måste civilsamhället begränsas.

Med stark stat eller stark regering menar jag inte parlamentarisk majoritet, utan en regering som är förankrad i demokratiska och rättsstatliga principer. Principer som har vuxit fram ur en demokrati som har byggts underifrån. Styrkan i svensk demokrati är just att den har vuxit fram ur folkrörelserna som är grunden för dagens civilsamhälle.

Styrkan i svensk demokrati är just att den har vuxit fram ur folkrörelserna som är grunden för dagens civilsamhälle.

I bland annat arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och frikyrkorna kom folk samman och började diskutera samhällsfrågor och medborgerliga rättigheter. Detta lede till insikten hur många det var som levde i fattigdom, förtryck och misär. Och ur detta kom insikten att många tillsammans är starka. Att många tillsammans kan kräva rättigheter och utkräva ansvar av överhögheten. Tanken om folkbildning har sitt ursprung här. Allt detta, tillsammans med solidaritet och ömsesidighet, blev grunden till det som har präglat svensk demokrati i många årtionden.

Vi har kommit bort från detta tänk. Krympande utrymme för civilsamhället sker någon annanstans, tror vi. Behovet att bygga, bevara eller försvara demokratin finns någon annanstans. I det svenska civilsamhället har vi sett och stött dessa strävanden någon annanstans men inte sett att behovet finns här hemma med. Vi har tagit statens goda vilja för given. Det visade sig dock att den sittande regeringen på kort tid lyckades att skaka de svenska folkrörelseorganisationerna i grunden.

Kanske är det något vi behövde. En reell omskakning som tvingar oss att fundera över vår roll och våra styrkor. Tillsammans måste vi gå tillbaka till våra rötter och börja diskutera samhällsfrågor. Vilket samhälle vill vi ha? För oss själva, våra barn och barnbarn?

Kanske behövs en reell omskakning som tvingar oss att fundera över vår roll och våra styrkor.

Vi måste sluta att bara se den egna organisationen och den egna verksamheten och se helheten! Bryta trenden att aktivism och engagemang är ute. Tänka in folklig organisering i samhällsbyggande igen. Sluta att tro att staten alltid vill vårt bästa. Vi måste förena oss i vår mångfald för att bekämpa enfalden. Tillsammans är vi starka och kan förändra samhället till det bättre. Folkrörelser har gjort det förr och kan göra det igen.¹