Kravet på bygglov för 5G-master har tagits bort. Den som ifrågasätter utbyggnaden avfärdas som konspirationsteoretiker. Men vad vet vi egentligen om säkerheten – och varför är det så få som ifrågasätter när det digitala tar över alltmer? frågar sig idéhistorikern Susanne Dodillet.

Den 2 maj 2024 bröt ett gäng tjeckiska arbetare genom mitt sovrumstak. De hade anlitats av ett för mig okänt telekombolag för att installera tre 5G-master precis ovanför min lägenhet. Det var så jag började intressera mig för ämnet.

När arbetarna kom ner för att inspektera skadan berättade de att de saknade information om taken de arbetade på. Därför visste de inte att de kröp på en gipsskiva i det lilla vindsutrymmet mellan yttertaket och min lägenhet när de skruvade fast masterna. Det var tur att hålet inte blev större och att ingen skadade sig.

Vem är det som sätter upp 5G-masterna på våra hus, undrade jag när jag kort senare ringde min hyresvärd. Varför har hyresgästerna inte informerats om installationen och varför har arbetarna ingen information om taken de klättrar på?

Vem är det som sätter upp 5G-masterna på våra hus, undrade jag när jag kort senare ringde min hyresvärd.

Hyresvärden hade inga svar. Han visste varken vilka det var som klampade runt på husen, eller vad som installerades. Man måste lita på telekombolagen och deras underleverantörer, förklarade han. Men nu var det ett hål i mitt sovrumstak. Har masterna installerats fackmannamässigt? Visst krävs det bygglov för installationen? Det får vi utgå ifrån, antog hyresvärden.

Friheten att bygga utan bygglov
Självfallet krävs ett bygglov om man vill sätta upp en 5G-mast, trodde även stadsbyggnadskontorets kundservice. Men när jag bad kontoret att dubbelkolla, fanns inga basstationer registrerade. Jag uppmanades att göra en tillsynsanmälan.

Några veckor senare informerades jag om att ingen tillsyn skulle ske. Stadsbyggnadskontoret hänvisade till mark- och miljööverdomstolen som i december 2022 hade konstaterat att 5G-master inte kräver något bygglov längre. Och om telebolagen vill installera masterna på allmännyttans infrastruktur, såsom kommunala hyreshus, kan fastighetsägarna inte ens säga nej.

Förr fanns i plan- och bygglagen ett uttryckligt krav på bygglov för telemaster, står det i domstolsbeslutet jag hänvisades till.¹ I förarbetena till den gamla lagen uttalades att master utgör framträdande inslag i stads- eller landskapsbilden och att även säkerhetsfrågor aktualiseras i samband med att sådana anläggningar ska uppföras, varför de bör vara lovpliktiga. Detta gällde fram till 2010/2011 då lagstiftningen ändrades med hänvisning till områdets snabba utveckling. Stadens skönhet och säkerhetsfrågor fick ge vika för den accelererande utvecklingen och den digitala infrastrukturen blev undantagen från bygglovskrav.

Egentligen borde kraven ha blivit strängare. Medan en stor del av utrustningen för basstationer tidigare stod i fastigheternas källare, monteras den idag direkt på taken. Utrustningen genererar värme och kräver luftkonditionering om den står inomhus. På taket kyls den av utomhusluften. ”Det innebär fler utmaningar när det hela ska monteras, för utrustningen blir en större vindfångare och ska så klart sitta säkert fast oavsett väder”, förklarar experten i reportaget jag läser.²

5G typ överallt
Att regeringen är lyhörd mot telekombolagen framgår av propositionen om Genomförande av direktivet om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation från februari 2022.³ Enligt denna ska statliga och kommunala myndigheter och bolag ge telebolagen fritt tillträde till sina byggnader och annan infrastruktur såsom kollektivtrafik, busshållplatser, vägar, kanalisation, etc.

Enligt denna ska statliga och kommunala myndigheter och bolag ge telebolagen fritt tillträde till sina byggnader och annan infrastruktur såsom kollektivtrafik, busshållplatser, vägar.

I propositionen informerar regeringen om att det ska vara fritt fram för telekombolagen att installera sin utrustning även på historiskt, kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt särskilt värdefulla byggnader så länge installationerna har neutrala färger, dolda kablar och därigenom ”matchar eller smälter in i stödstrukturen”, dvs den särskilt skyddsvärda byggnaden. Det kräver EU-direktiven. Egentligen gäller ett strängt förvanskningsförbud för dylika platser, men 5G-master får installeras ”typ överallt”, precis som det står på Telias reklamaffisch.

EU:s Gigabitinfrastrukturförordning
Trots att avregleringen redan känns total, kräver EUs Gigabitinfrastrukturförordning från våren 2024 att utbyggnaden av de digitala nätverken underlättas ännu mer. I Bryssel talas det om vikten av att ”säkerställa frihet att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster”.⁴ Det är telekombolagens frihet man syftar på och värnar.

Gigabitinfrastrukturförordningen är så långtgående att även regeringen tycks känna visst obehag. Detta gäller bland annat förordningens princip om “tyst medgivande” enligt vilken långsamma myndighetsbeslut ska gälla som ett positivt besked för telekombolagen. En sådan ordning strider än så länge mot flera principer i det svenska rättssystemet, konstaterar regeringen, som har tillsatt en utredning för att få klarhet om vilka befintliga regler som behöver upphävas och ändras på grund av förordningen.⁵

En annan sak regeringen försöker skydda mot EU-direktiven är den befintliga kritiska infrastrukturen såsom vattentorn och -reservoarer, vilka också ingår i allmännyttan som ska få nyttjas fritt av telebolagen. Vem har kontrollen över våra gemensamma tillgångar när dessa ingår i telebolagens digitala nät?

Friheten att hantera hälsofarlig teknik utan tillsyn
Om inte basstationer granskas när de sätts upp, vad gäller då när de går i drift? Att elektromagnetiska fält och mikrovågsstrålning kan skada både människan och naturen är allmänt känt.

Det är därför Sverige har en Strålsäkerhetsmyndighet. Men finns det någon som kontrollerar om telekombranschen hanterar tekniken ansvarsfullt?

Jag kontaktar Miljöförvaltningen för Göteborgs stad vars hälsoskyddsinspektör svarar att exponeringen är svag under eller över en antenn. Bara vid de starkaste basstationerna kan Strålsäkerhetsmyndighetens referensvärden överskridas inom ungefär tio meter från en antenn säger inspektören. Då krävs dock att man befinner sig mitt i dess huvudlob, att basstationen är maximalt belastad, samt att det är fri sikt till antennen. Utan att känna till förhållandena i mitt bostadsområde summerar hälsosyddsinspektören: ”I det här fallet finns det ingen anledning att misstänka att Strålsäkerhetsmyndighetens referensvärde överskrids i någon bostad i huset. Därför behövs det inte någon mätning.”

Från balkongen kan jag se de basstationer som installerats vid torget lite längre bort. Där bor människor direkt framför masterna som dessutom är direkt riktade mot deras lägenheter. Hälsoskyddsinspektören svarar att miljöförvaltningen saknar utrustning för att mäta masternas fältstyrka, men att den som bor inom 10 meter i sändriktningen kan lämna ett klagomål till miljöförvaltningen, som då kan begära information om fältstyrkan från operatören. Jag tycker inte att det är förtroendeingivande och ringer Strålsäkerhetsmyndigheten.

Kvinnan i växeln undrar om jag är privatperson och upplyser mig om att myndigheten inte har några tjänster för vanliga medborgare. Man riktar sig enbart till företag och andra myndigheter. Då hon inte kan koppla mig till någon att prata med skriver jag ett mail. I sitt svar förklarar Strålsäkerhetsmyndighetens tjänsteman att inte heller denna myndighet åker ut för att göra några mätningar, utan förlitar sig på operatören som förhoppningsvis kan visa att de har utfört riskanalys vid installationen av basstationer enligt strålskyddslagen.

Miljöförvaltningen har inte någon information om planerade eller befintliga basstationer, svarar inspektören.

Finns det inte någon situation där någon myndighet gör egna mätningar, frågar jag i ytterligare ett mail till den lokala hälsoskyddsinspektören. ”Miljöförvaltningen utgår från operatörens uppgifter om fältstryka”, blir svaret. ”Eftersom fältstyrkan kan regleras finns det ingen anledning för operatören att vilja använda mer effekt än vad som behövs för att täcka en viss plats på ett visst avstånd.”

Jag undrar om miljöförvaltningen vet vem som ställt upp masten ovanpå min lägenhet. Finns det en översikt över alla befintliga och planerade basstationer? ”Miljöförvaltningen har inte någon information om planerade eller befintliga basstationer”, svarar inspektören.

Min slutsats är att ingen har koll. Samhället har lagt ansvaret för den kritiska infrastrukturen i industrins händer. Man litar blint på företagen. Vad kan gå snett?

5G-ljudet
Att myndigheterna litar på industrin känns inte tryggt. Jag funderar över om det är oron som gör att jag upplever något som jag börjar kalla för 5G-ljudet när jag ligger i min säng och tittar på 5G-hålet i taket.

Jag känner en blandning mellan ljud och smärta. Öronen gör ont som vore ljudet högt, men det är tyst. Kanske har jag fått tinnitus. Kanske är det basstationerna som låter. De sänder ut vågor av obehag.

5G-masterna försämrar boendeklimatet i min lägenhet. Jag sov bättre innan de installerades. Om de har fler och mer allvarliga hälsoeffekter kan ingen svara på. Tekniken är ny och dess långtidseffekter är ännu inte kända. Regeringen, industrin och EU satsar sina forsknings- och utvecklingsmedel på utbyggnaden av tekniken, inte på att granska den.

5G-masterna försämrar boendeklimatet i min lägenhet. Jag sov bättre innan de installerades.

Journalisten Mona Nilsson har grundat den kritiskt granskande Strålskyddsstiftelsen. Hon har sammanställt forskning som tyder på att basstationernas strålning kan leda till oxidativ stress, ha genetiska, neurologiska och reproduktiva effekter, och innebära ökad cancerrisk.⁶

Föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) har utnämnt Strålskyddsstiftelsen till “Årets förvillare 2013” och kallar det för en konspirationsteori när stiftelsen konstaterar att Strålsäkerhetsmyndigheten går i telekombolagens ledband.⁷ Det har skapat viss beröringsskräck, men Mona Nilsson tycks ha rätt i att myndigheterna inte kan hänvisa till några studier som belägger att det är riskfritt att bo bland basstationer. Däremot har forskarna hon själv hänvisar till publicerat sina resultat i vetenskapliga tidskrifter och undertecknat en 5G-appell som kräver att EU avvaktar med utbyggnaden tills hälsoeffekterna är utredda.⁸

Telekombolaget Ericsson förtydligar vart vi är på väg: “en digital och programmerbar värld” med “mixed reality” där den fysiska och digitala världen smälter ihop till ett “cyber-physical continuum”. Telekombolagen är i gång med att skapa “digitala tvillingar” av allt som finns i den fysiska världen. För det krävs ännu fler sensorer. Inte bara på gator och torg. Hela den fysiska världen ska förvandlas till ett “internet of things”.

Genom att koppla den insamlade datan till artificiell intelligens som analyserar informationen ska det bli möjligt att beräkna olika framtidsscenarios. Ericssons forskningschef säger att målet är att räkna ut och förutse vad som är det bästa alternativet i olika sammanhang. AI ska hjälpa oss att fatta rationella beslut och optimera våra handlingar, till exempel genom att projicera virtuella objekt i vår fysiska omgivning. Därför är det viktigt att systemet hela tiden vet exakt var du är och vad du tittar på. Ericsson håller på att skapa “ett sömlöst system med alla funktioner som krävs för att möjliggöra visionen om ständigt närvarande intelligent kommunikation som kopplar samman en cyber-fysisk värld”, avslöjas på bolagets hemsida.⁹

Gigabitinfrastrukturförordningen innebär en maktförskjutning från medborgarna till de stora telebolagen och deras visionärer.

Att EU har utropat det digitala decenniet, definierat dess konnektivitetsmål om ”gigabit för alla” och gett telekombolagen tillstånd att installera “5G-master typ överallt”, handlar INTE om att den teknik medborgarna redan försörjts med ska fortsätta att fungera. Utbyggnaden handlar om att möjliggöra för den digitala sfären att ta över ännu större delar av den reella världen, att dominera, kontrollera och styra den. Gigabitinfrastrukturförordningen innebär en maktförskjutning från medborgarna till de stora telebolagen och deras visionärer.

I Ericssons inspirationsfilm “Imagine a seamless reality” får en äldre kvinna träffa vad som verkar föreställa hennes döde man. Den artificiella intelligensen har ordnat en romantisk middag. Informationen som har samlats in under parets gemensamma livstid gör det möjligt för AI att förespegla kvinnan att hon kan knyta an till parets äkta konversationer. Internet of senses ger kvinnan illusionen av att kunna vara med mannen, av att se hans ansikte, höra hans röst, känna hans hand.

Ericssons ingenjörer verkar tycka att världen blir bättre med dylika projektioner. Men blir människor verkligen lyckliga av att umgås med AI? Ska mormor äta middag i en låtsasvärld istället för att kramas på riktigt av sin familj? Vilken värld ska hennes barnbarn möta i framtidens cyberreality?

Frågan fler borde ställa är om majoriteten vill leva i den framtid telekombolagen förbereder mänskligheten på med 5G-utbyggnaden. Redan idag avskärmar hörlurar och smarta telefoner människor från varandra och gör det svårare att interagera i den ursprungliga världen. Algoritmerna skapar individuella digitala världar att klicka runt i och fängslar oss så mycket att vi inte orkar bry oss om våra medmänniskor, utan är glada om vi lämnas i fred och kan klicka vidare till nästa kick. Är det verkligen mer AI vi behöver?

Rätten till ett analogt liv
Medan jag drömmer om ett analogt liv presenterar regeringens AI-kommission sin Färdplan för Sverige.¹⁰ “Sverige är på efterkälken och regeringen behöver göra flera satsningar för att komma ikapp”, påstår kommissionen. Utredarna vill att regeringen satsar 11,5 miljarder kronor de kommande fem åren för att snabba på utvecklingen. Ännu mer.

Pengarna ska subventionera tillgången till datorkraft.De ska gå till näringslivet för “att underlätta för innovation”, men även till myndigheter. Skatteverket och Försäkringskassan ska bygga upp en AI-struktur för hela den offentliga sektorn. AI fungerar bäst om det knyts till allt, förklarar kommissionens ordförande i färdplanen: “utbildning, vård och omsorg, forskning, produktutveckling, dataanalys, arbete mot penningtvätt, smittskyddsarbete, trafiksäkerhet, skatteuppbörd, offentliga transfereringssystem, kundvård eller vad det nu kan vara.”

Det ska bli lättare att använda “Sveriges unika datatillgång” och lättare för myndigheterna att dela personuppgifter med varandra. Åtgärderna krävs för att “få hela landet att gå i takt”, förklarar ordföranden.¹¹

Den nya AI-strategin ska inte förhandlas i riksdagen, utan klubbas igenom direkt av statsministern.

Och så krävs att Sverige får en särskild “task force” i Regeringskansliet som sätter Sverige i stabsläge. Syftet är att få till snabbare beslut. Den nya AI-strategin ska inte förhandlas i riksdagen, utan klubbas igenom direkt av statsministern.

Förslagen “borde inte vara kontroversiella”, hävdar utredarna och betonar vikten av “ett resolut genomförande”. Allt detta skriver de på DN-debatt och i Färdplan för Sverige.

Är det bara jag som reagerar när jag läser det?

Är tystnaden ett tecken på samsyn och glädje över den snabba utvecklingen, eller handlar den om uppgivenhet?

Har medborgarna redan fastnat i den virtuella världen till den höga grad att de inte märker vad som håller på att ske i verkligheten?

Det är här jag inser att det är hög tid att vakna. Det är dags att kämpa för rätten till ett analogt liv.