Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

RÄDSLA. På min tio i topp-lista över dåliga känslor kommer nog rädsla på första plats. Jag misstänker att det beror på att jag lever på tvåtusentalet.

För rädsla är ju egentligen en bra känsla om du ska göra någonting farligt. Om du till exempel ska vada över ett strömt vattendrag eller om du möter en björnhona med ungar. Då är rädslan en adekvat känsla; den gör att du blir vaksam och försiktig och denna själens förnimmelse fortplantar sig till din kropp så att du rör dig med all den precision som krävs.

Men det är ju sällan det moderna vardagslivet placerar oss i sådana konkreta farliga situationer. Istället är vår tids största hot klimathotet. Vi har all anledning att frukta det och jag tror också att de flesta människor gör det. Men rädslans följder – vaksamhet, försiktighet, flykt eller självförsvar – går inte att tillämpa här. Det är inte ett från mig avskilt objekt som hotar mig, utan det är själva mitt vardagsliv som är upphovet till hotet. Överflödssamhället, vilket jag är en del av. En samhällsekonomi som bygger på ständigt ökad produktion och konsumtion och som bildar infrastruktur även i mitt liv.

Det är som om vi alla nu har flyttat in i Sigmund Freuds begrepp das Unheimliche. Freud skrev om det i början av nittonhundratalet i en essä, där han bland annat analyserar en novell av E.T.A Hoffmann.

Det handlar om när det som är ”hemma”, det familjära och nära, plötsligt ter sig obekant och icke-familjärt. När vi inte känner oss hemma i det hemlika; när någonting känt kommer tillbaka som något okänt och trygghet inte är på en annan plats än otrygghet.

Das Unheimliche framkallar diffust obehag, olust och rädsla. Och det är just det diffusa som är problemet. Hotet är inte där och jag här; vi tu äro ett. En människa som är rädd på det sättet kan inte bli alert och vaksam – hon blir istället passiv och vilsen. Vi blir snålt misstänksamma snarare än aktivt vaksamma. Och den rädslan är bara stympande, förlamande. Vi går inte med högburet huvud genom världen, utan hukar mot allt och alla.

Droppen som urholkar stenen. Rädslan som urholkar själen.