Statsmakter, kommuner och lärarnas fackförbund oroar sig över situationen på skolorna efter den uppblossade konflikten i Palestina. Men de råd de ger är kontraproduktiva. Om lärarna i Sverige följer dessa råd, som går ut på att likställa Israelkritik med antisemitism, kommer skolorna snarare underblåsa antisemitism, skriver läraren Henrik Skrak.

Den 12 oktober dimper ett utskick från mitt fackförbund Sveriges lärare ner i min digitala brevlåda. Två bilder är det första jag ser. Till vänster en skäggprydd medelålders man i halvfigur som blickar strängt mot mig. Nu är det allvar; han står med armarna i kors mot en fond av bokhyllor – här har vi en som läst på, som vet vad han talar om. Till höger en stad i fågelperspektiv, rökpelare stiger upp mellan skyskraporna. Och så texten: ”Konflikten riskerar spridas till skolan: ´Kommer bli värre´. Extremism. Så kan lärare hantera antisemitism i klassrummet.”

Under det hela en länk “läs mer” som tar mig vidare till Malmö stads utskick till kommunens lärare. Nu får jag veta vem den bistre mannen är – Björn Westerström – verksam som skolutvecklare i Malmö. Efter en kort presentation av honom tycker Malmö stad och Sveriges lärare att jag ska läsa en debattartikel signerad Linnea Lindquist “Vi har misslyckats hålla antisemitismen borta från skolorna”. Även Linnea Lindqvist står med armarna i kors och spänner ögonen i mig. Hon presenteras som “skolprofil”.

Det exempel Linnea Lindqvist ger är en åttaårig pojke som trampat på en israelisk flagga. Hon förfasas och slår fast att denna åttaåring var antisemit.

Hon är biträdande rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg. Hon har mött antisemitism på skolorna påstår hon. Det exempel hon ger är en åttaårig pojke som trampat på en israelisk flagga. Hon förfasas och slår fast att denna åttaåring “var antisemit”.

Genom att överhuvudtaget inte kommentera eller diskutera Lindqvists artikel måste läsaren/läraren dra slutsatsen att detta är något som också Sveriges lärare skriver under på: Att trampa på en israelisk flagga är i sig ett uttryck för antisemitism. Det är det naturligtvis inte. Det är ett uttryck för en protest mot staten Israel.

Men detta falska likhetstecken mellan en protest mot Israel och antisemitism har blivit ett mäktigt propagandavapen för Israels rätt att strunta i FN-resolutioner och undan för undan tränga ut palestinierna från deras land. Den israeliska propagandan har emellertid alltid haft svårt att hantera alla de judar som inte gillar denna Israels offensiva politik – till exempel organisationen Jewish Voice for Peace som i protest mot den pågående massakern på civila i Gaza demonstrerade “Not in my name!” i New York den 27 oktober.

Tillbaka till Björn Westerström, den bistre skolutvecklaren i Malmö stad, som i länken “Sammanfattning av vad man ska tänka på” framstår som betydligt mer nyanserad och resonerande. (Och säkert är han oskyldig till inledningen av detta utskick.) Nu tas även islamofobi upp. När det gäller situationen i klassrummen runt om i Malmö skriver Björn Westerström: “De som framförallt är i riskzonen för att drabbas av hat är judar, palestinier och till viss del även muslimer.”

Men Westerström tillägger: “I Malmö riskerar särskilt judar att drabbas eftersom de är i minoritet. De saknar allierade på skolor och i klassrummet.” Men Westerström diskuterar inte detta vidare. Ty vad innebär att “drabbas” i detta sammanhang? Här är det ju faktiskt viktigt att hålla isär saker, för annars riskerar man bara att underblåsa det man ville motverka, det vill säga antisemitism och islamofobi. Om en judisk elev blir hånad bara för att hen är jude eller om generaliserande och nedvärderande åsikter om judar uttrycks, då är det naturligtvis antisemitism.

Går vi med på att kritik mot Israel är det samma som antisemitism då är vi med och skapar antisemitism och islamofobi.

Men om en judisk elev i en diskussion får mothugg när hen försvarar Israels politik gentemot palestinierna kan det ju inte betraktas som antisemitism. Går vi med på att kritik mot Israel är det samma som antisemitism då är vi med och skapar antisemitism och islamofobi. Det blir att identifiera konflikten mellan Israel och Palestina som i grunden en konflikt mellan judar och muslimer. Men det är inte det som är konfliktens kärna.

Visserligen kan det vara sant att de judiska eleverna i Malmö är särskilt utsatta eftersom de enligt Westerström “saknar allierade i klassrummet”. Men – under förutsättning att de är anhängare av Israels politik gentemot Palestina – i samhället i stort saknar de ju knappast allierade. Detta diskuterar inte Björn Westerström. Sedan Socialdemokraterna på 1990-talet anpassade sig till den nya världsordningen kan alla riksdagspartier utom möjligen Vänsterpartiet räknas som Israelvänner.

Sverige är genom EU uppbundet av omfattande handelsavtal med Israel och har dessutom en betydande vapenexport dit. Och varje år upphöjs israeler till nästaneuropéer under den populära Melodifestivalen, en status palestinier inte får. Så befästs palestiniernas utanförskap även kulturellt.

När palestinier i Malmö efter Hamas attack på civila israeler ordnade bilkaravan den 8 oktober och viftade med palestinska flaggor, då ondgjorde sig en samlad offentlighet. När demonstranter i samma stad viftade med israeliska flaggor den 21 oktober – efter att den massiva vedergällningen mot civila i Gaza kommit igång – då ondgjorde sig ingen.

När palestinier i Malmö efter Hamas attack på civila israeler ordnade bilkaravan den 8 oktober och viftade med palestinska flaggor, då ondgjorde sig en samlad offentlighet. När demonstranter i samma stad viftade med israeliska flaggor den 21 oktober, då ondgjorde sig ingen.

Tvärtom. I demonstrationen deltog delar av regeringen, jämställdhetsminister Paulina Brandberg och utrikesminister Tobias Billström. Utrikesministern svarade på Sydsvenskans fråga att han såg Israels svar på Hamas attack som “proportionerligt”. Billström, som senare nyanserat sitt uttalande, kan knappast hävda att han den 21 oktober ingenting visste.

Som underlag för undervisningen om situationen i Palestina låter Malmö stad genom Björn Westerström publicera vad man kallar en “lärarhandledning” eller “faktaunderlag” om konflikten. Denna text kan betraktas som en officiell eller åtminstone officiös syn på konfliktens historiska bakgrund. Den som tecknar denna bakgrund är Anders Persson, docent i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet. Det är alltså en mindre meriterad akademiker verksam vid ett landsortsuniversitet som får hålla i pennan. Perssons text följs av två kommenterande och kritiserande anonyma texter, den första kallad “proisraelisk” och den andra kallad “propalestinsk”. Det finns mycket att invända när det gäller Perssons text vilket också den anonyma författaren till den text som kalls “propalestinsk” framhåller. (Denna framställning av det propalestinska perspektivet är det som räddar utskicket från Sveriges lärare från en närmast total ensidighet till Israels fördel.)

Det är alltså en mindre meriterad akademiker verksam vid ett landsortsuniversitet som får hålla i pennan.

Bildandet av staten Israel är en lång historia men liksom det i en människas liv finns vissa avgörande stunder där val som kommer bli bestämmande för framtiden görs, finns det också i denna historia vissa perioder som är viktigare än andra. Dessa är i mina ögon perioderna under och strax efter 1900-talets båda världskrig. Det som då händer blir bestämmande för utvecklingen framåt. Hur lyckas Persson i sin skildring av dessa avgörande skeenden?

Persson identifierar konfliktens grund i det sena 1800-talets judiska immigration till Palestina, i sin tur orsakad av de judeförföljelser och pogromer som förekom i Europa. Men när Persson kommer fram till första världskriget, till Sykes-Picot-avtalet 1916 och Balfour-deklarationen 1917, blir det väldigt kortfattat och utanför varje resonemang.  Visserligen skriver Persson längre fram: ”Det brittiska mandatet 1919-1948 blev stormigt för alla inblandade: britter, araber och judar, inte minst på grund av britternas motstridiga löften till de olika sidorna.” Men för att begripa dessa ”motstridiga löften” krävs en djupare förståelse av det första världskrigets speciella karaktär. Det var ett omfördelningskrig mellan västerländska imperiemakter om inflytande och makt framförallt utanför Europa, och då främst i Mellanöstern, som vid denna tid låg under det osmanska riket med centrum i nuvarande Turkiet.

I Sykes-Picot-avtalet – döpt efter den brittiske diplomaten Sir Mark Sykes och den franske diplomaten Francois Georges-Picot – kom Storbritannien och Frankrike överens om en framtida delning av det osmanska riket. Frankrike skulle få större delen av Syrien, södra Turkiet samt ett område kring Mosul i nuvarande Irak. Storbritannien skulle få södra Syrien samt det mesta av nuvarande Irak. Ryssland skulle få Istanbul med omgivningar på båda sidor Bosporen samt en stor del av nuvarande östra Turkiet. Större delen av Palestina reserverades för en särskild internationell regim. Genom Sykes-Picot-avtalet skapades hinder för arabisk enhet i och med att de mest utvecklade områdena vid kusterna ställdes under direkt västerländsk kontroll medan bara de mindre utvecklade områdena i inlandet gavs självständighet.

Genom Sykes-Picot-avtalet skapades hinder för arabisk enhet i och med att de mest utvecklade områdena vid kusterna ställdes under direkt västerländsk kontroll medan bara de mindre utvecklade områdena i inlandet gavs självständighet.

Persson skriver att Sykes-Picot-avtalet var ”hemligt” men han resonerar inte kring detta hemlighetsmakeri. Mycket diplomati är visserligen hemlig men hemlighållandet av detta avtal var särskilt viktigt eftersom det innebar ett så tydligt bedrägeri gentemot araberna, vilka man två år tidigare mot löfte om fullständigt oberoende – perfect independence – fått att resa sig mot turkarna.

Nu förblev inte avtalet hemligt särskilt länge och det berodde på den ryska revolutionen 1917. Sedan revolutionärerna vält tsarismen över ända och dragit Ryssland ur kriget, var de ofina nog att avslöja för omvärlden vad deras eget land kommit överens om tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Britternas dubbelspel blev uppenbart och förbittringen hos dem man tänkt underkuva stor. Den arabiske ledaren Sharif Hussein bad om en förklaring hos högkommissarien i Kairo, Sir Reginald Wingate. Wingate försäkrade honom att britternas löfte om arabisk självständighet stod fast. Sykes-Picot avtalet var egentligen inget riktigt avtal enligt högkommissaren utan mera att betrakta som ett utkast.   

I Balfour-deklarationen 1917 – döpt efter den dåvarande brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – lovade britterna i förväg bort ett av de områden de tänkte ta från turkarna – Palestina. Deklarationen i form av ett privatbrev var adresserat till ordföranden för det judiska samfundet i Storbritannien Lord Walter Rothschild, och avsett att vidarebefordras till Sionistiska federationen, en paraplyorganisation för olika judiska grupper vars mål var att upprätta ett judiskt hemland i Palestina.

Vad hade Storbritannien för intresse i detta? Jo, samma intresse som Storbritannien hade i att knyta andra allierade till sig; Balfour-deklarationen avsåg att vinna alla världens judar för Storbritanniens (och Frankrikes) sak i det då pågående kriget. Den sionistiska rörelsen knöts till västerländsk imperialism och där verkar den fortfarande. Detta är grundläggande för förståelsen av Israel; utan först brittiskt militärt stöd och efter andra världskriget amerikanskt militärt stöd hade sionisternas dröm om Palestina som ett exklusivt hemland förblivit just en dröm.

Den sionistiska rörelsen knöts till västerländsk imperialism och där verkar den fortfarande. Detta är grundläggande för förståelsen av Israel.

Att intentionerna i Sykes-Picot-avtalet och Balfour-deklarationen inte bara var tomma ord stadfästes under Nationernas Förbunds konferens i San Remo 1920. Arabvärlden protesterade naturligtvis och på sina håll tog man till vapen. Imperiemakterna svarade stenhårt och slog ner upproren med våld.

Det andra avgörande skedet i Palestinas historia är grundandet av Israel efter FN-beslutet 1947. Persson skriver:

“Det är egentligen inte omtvistat vad som hände på makronivå under kriget 1947-49 som ofta kallas kriget 1948. Efter delningsplanen 1947 utbröt ett inbördeskrig mellan judar och araber i Palestinaområdet. I samband med Israels bildande i maj 1948 invaderade grannländerna den nyblivna staten och fullt krig bröt ut. Israel vann en förkrossande seger och utökade sitt territorium till 78 procent av det historiska Palestinaområdet /…/ Cirka 750.000 palestinier fördrevs eller flydde från sina hem i vad som är dagens Israel. Palestinier kallar detta för Nakbah – den stora katastrofen.”

Detta sätt att beskriva grundandet av Israel är inte neutralt. Det är ungefär samma partiska beskrivning som återfinns i den lärobok jag i huvudsak använder mig av i min undervisning – EPOS för gymnasieskolan. Persson slår fast att det råder en konsensus när det gäller synen på staten Israels grundande men tydligen bara på “makronivå”, som också tycks vara den nivå som Persson själv valt att skriva på.

Detta sätt att beskriva grundandet av Israel är inte neutralt. Det är ungefär samma partiska beskrivning som återfinns i den lärobok jag i huvudsak använder mig av i min undervisning.

Men så hög är ändå inte Perssons abstraktionsnivå att hans text skulle vara invändningsfri. Perssons (och EPOS) framställning av vad som hände i samband med FN-beslutet 1947 är en orimlig förenkling. Det intryck läsaren-läraren kan få är att en delningsplan beslutad av FN leder till inbördeskrig. Då ingriper arabländer på palestiniernas sida, vilket i sin tur leder till att palestinierna “fördrevs eller flydde”. Just det sista citerade uttrycket är långt ifrån neutralt. Det är ett ställningstagande. Man måste ju fråga sig: Vad är poängen med att göra denna skillnad mellan ”fördrevs” och ”flydde”?

Den som något känner till den strid om Israels historia som förts på akademisk nivå vet ju också att de mest hårdföra sionisterna länge hävdade att palestinierna inte alls blev fördrivna men att de flydde mer eller mindre frivilligt, därtill uppmanade av sina ledare. Men den sida som hävdade att palestinierna faktiskt fördrevs segrade över dem som hävdade att palestinierna frivilligt flydde. De som avslöjade den senare föreställningen som propagandalögn var framförallt de israeliska historiker som på 1980-talet kom att kallas ”de nya historikerna”. De var svåra att tillbakavisa eftersom de hade tillgång till de israeliska arkiven.

De som avslöjade den senare föreställningen som propagandalögn var framförallt de israeliska historiker som på 1980-talet kom att kallas de nya historikerna. De var svåra att tillbakavisa eftersom de hade tillgång till de israeliska arkiven.

Historien på en något lägre grad av abstraktion än den Persson håller sig på blir en annan.

Britternas förslag till lösning på de motsättningar som den judiska invandringen till Palestina medförde mellan världskrigen var att det brittiska mandatet på sikt skulle upphöra och att Palestina skulle delas. Under den sionistiska kongressen i Zürich 1937 vann den brittiska delningsplanen gehör hos de flesta. Det som övertygade delegaterna var att delningsplanen skulle betraktas – inte som ett accepterande av två permanenta statsbildningar – men som en utgångspunkt för en judisk stat med möjlighet till obegränsad immigration och uppbyggandet av en egen armé.

Efter andra världskriget överlämnade britterna åt det nybildade Förenta Nationerna att lösa den konflikt de varit med om att skapa. På Storbritanniens inrådan togs 1947 beslut om att inrätta en speciell FN-kommitté med uppgift att komma med ett förslag till lösning på det palestinska problemet. Kommittén – helt utan arabisk representation – föreslog den tvåstatslösning som britterna tänkt ut, något de arabiska FN-medlemmarna motsatte sig. Arabstaterna ville “en enad demokratisk palestinsk stat” men de blev nedröstade i generalförsamlingen. Den nödvändiga tvåtredjedelsmajoriteten, som tvåstatslösningen fordrade, uppnåddes emellertid först efter amerikanska påtryckningar mot mindre mäktiga FN-länder i Asien, Sydamerika och Afrika.

När det väntade inbördeskriget bröt ut mellan sionister på den ena sidan och araber på den andra hade delningsplanen visserligen godkänts av FN men Palestina var fortfarande ett brittiskt mandat. Britterna försökte inte stoppa kriget utan koncentrerade sig på att evakuera sina trupper. Sionisterna skulle snart visa sig bättre organiserade än sina motståndare. Målmedvetet ockuperade och förstörde sionisterna arabiska byar och småstäder. Skräcken spred sig hos den arabiska befolkningen. Planen var att denna etniska rensning skulle vara genomförd före den 15 maj 1948 då det brittiska mandatet löpte ut. Med terrorn som vapen fortsatte fördrivningen.

Planen var att denna etniska rensning skulle vara genomförd före den 15 maj 1948 då det brittiska mandatet löpte ut. Med terrorn som vapen fortsatte fördrivningen.

Det värsta exemplet på den skoningslösa krigföringen blev byn Deir Yassin utanför Jerusalem. Män, kvinnor och barn mördades urskillningslöst. Nyheten om denna och andra massakrer spreds och drev den arabiska befolkningen på flykt. Den 14 maj 1948 proklamerade Israels första premiärminister, David Ben-Gurion, landets självständighet. Dagen efter anföll Egypten, Jordanien, Syrien, Libyen, Irak, Saudiarabien och Jemen. Bara uppräkningen av alla dessa länder ger intryck av en förkrossande arabisk övermakt. Men så var det inte. Den arabiska alliansen var djupt splittrad och de olika länderna sände endast små delar av sina arméer till palestiniernas hjälp. Utan överkommando, utan tillräcklig motivation, utbildning eller utrustning blev den arabiska koalitionen en lätt match för Israel.

Händelsekedjan var alltså inte den som jag menar att Persson och EPOS låter påskina, att palestinierna fördrevs som en reaktion på arabstaternas anfall. Snarare var det tvärtom. Om man nu överhuvudtaget kan kalla denna halvhjärtade insats för ett anfall.

Efter segern över arabländerna var FN:s medlare, svensken Folke Bernadotte, på plats. Han konstaterade i sin rapport till FN att staten Israel nu var ett faktum. Men han menade att gränserna borde dras mera rättvist till palestiniernas fördel. Publiceringen av denna rapport beseglade Folke Bernadottes öde. Sedan han först hotats, men vägrat ge vika, avrättades han av israeliska terrorister, medlemmar av Sternligan. Den som höll i vapnet, Yehoshua Cohen, blev senare livvakt åt premiärminister Ben-Gurion. Och Yitzhak Shamir, en av Sternligans ledare, krönte sin politiska karriär som Israels premiärminister 1983.

Israels politik följer det som en av grundarna, Chaim Weizmann, kallade “det tomma ramverkets princip”, att undan för undan tränga ut palestinierna från det man anser egentligen tillhöra Israel. Nakba – katastrofen i form av fördrivningen av palestinierna från deras hem – upphörde inte i slutet av 1940-talet. Den pågår alltjämt. Den pågår just nu. I skrivande stund överstiger antalet av Israel dödade palestinier sedan den 7 oktober 11 000 (över 4000 var barn). Siffran ifrågasätts – som vanligt – av Israel och USA men anses trovärdig av brittisk public service BBC. Hur hanterar vi detta i klassrummen?

Alla initiativ uppifrån är inte dåliga. Ett bra initiativ är ovan nämnde Björn Westerströms utbildningsresa till Israel och Palestina i våras för femton pedagoger verksamma i Malmö. Men vi är fler pedagoger än femton i Malmö som nu sitter framför klasser där vissa elever just fått halva släkten utplånad i Gaza. I ett sådant läge måste vi värna vår yrkesheder och vi måste följa läroplanen som fordrar att vi försvarar demokratin och i dess förlängning internationell rätt.

Vi är fler pedagoger i Malmö som nu sitter framför klasser där vissa elever just fått halva släkten utplånad i Gaza.

Och då kan vi inte säga att det är okej för vissa stater att ockupera andra, eller att kapa fartyg på internationellt vatten (Ship to Gaza) eller att strunta i FN-resolutioner eller att ägna sig åt etnisk rensning. Vi kan inte fälla Paul och fria Peter om vi ska bevara vår trovärdighet inför våra elever. Vi kan inte likställa protester mot Israel med antisemitism. Och vi kan inte – Björn Westerström, Malmö stad och Sveriges lärare – vidareförmedla en proisraelisk historieskrivning och kalla den “faktaunderlag”.

Att vara historielärare på högstadiet, gymnasiet eller på folkhögskola är aldrig lätt. Den som inte tror mig kan ju uppsöka närmaste universitet och fråga efter professorn i världshistoria. Någon sådan finns inte. Men av oss fordras att vi ska undervisa i just detta ämne. Ska vi inte bli maktens lydiga hantlangare måste vi nu läsa på om Palestinas historia.

En bra och lättillgänglig början kan vara den förre diplomaten, och hedersdoktorn vid både Lunds universitet och Linnéuniversitetet, Ingmar Karlssons böcker Roten till det onda, utgiven 2016 hundra år efter Sykes-Picot-avtalet, och Folket som inte fick finnas: Palestiniernas historia, utgiven i år 2023.