Är platonismen ett självbekräftande trossystem av obevisbara hypoteser? Eller ett tänkande kring det som inte förändras, människan och existensen? Och varför är Ingmar Stenmark Sveriges mest platonske idrottsman? Lena Andersson har läst Robin Waterfields nya biografi om Platon.

Filosofen Platons dåliga rykte i vårt land är av sent datum. Utan att göra våld på sanningen tror jag att man kan knyta det till Karl Poppers bok ”Det öppna samhället och dess fiender”, som utkom 1945 och av författaren kallades hans ”krigsinsats”. I Platons metafysik fann Popper embryot till fascismen och kommunismen. Den gamle grekens tänkande var totalitarismens rot.

Efterkrigstidens svenska socialliberaler tog starkt intryck. Popper var så att säga det enda en varmhjärtad och samvetsöm person hade att sätta emot de framstormande socialisternas anspråk på en rättvisare rättvisa och en frihetligare frihet. Med hjälp av Popper kunde socialliberalerna framhålla att marxismen, i likhet med platonismen, var ett självbekräftande trossystem av obevisbara hypoteser.

Kritiken ställde sig i vetenskapens sönderdelande tjänst och gällde alla stora ontologiska tankesystem av spekulativ karaktär, där långtgående påståenden om världen och människan gjordes. I fallet Platon var argumentation dels att dennes verk Staten skildrade ett totalitärt samhälle där allt är ordnat i enlighet med dygden, dels att Hegels och Marx syn på historien som determinerad innebar att historien utgjorde en essens, en form, ett väsen. Essenser, former och väsen kom från Platon. På så sätt ledde den antika idéläran fram till 1900-talets två stora katastrofer, Sovjetkommunismen och nazismens styre i Tyskland.

Med hjälp av Popper kunde socialliberalerna framhålla att marxismen, i likhet med platonismen, var ett självbekräftande trossystem av obevisbara hypoteser.

Jag läste ”Det öppna samhället och dess fiender” hösten 2014 inför det att den skulle fira sjuttiofem år. Den består av två volymer där den första heter ”The spell of Plato” och är avsedd att förgöra Platon. För min del blev effekten den motsatta. Poppers ansträngning att ställa filosofen och hans filosofi i sämsta tänkbara ljus väckte mitt intresse. Den misshandlade steg ut från sidorna i all sin levande rikedom. Jag förlorade snabbt intresset för Popper och påbörjade en läsning av Platon som pågår ännu.

Sedan dess har jag även åkt till Aten för att besöka resterna av Akademin och agoran där Sokrates bedrev sin filosofi, samt besökt Syrakusa på Sicilien där Platon var rådgivare åt härskaren Dionysios i hopp om att göra honom mer filosofisk och mindre tyrannisk.

Aten och Syrakusa är de två hållpunkterna i Platons liv, geografiskt och intellektuellt. Det framgår av hans dialoger och brev, och betonas i britten och Platonöversättaren Robin Waterfields bok ”Platon en biografi” (Natur & Kultur, översättning Eric Cullhed). Den är ett njutbart överblickande verk om Platons liv och tänkande, tillgängligt utan att förenkla. Mödolöst rör sig boken mellan andrahandskällor och illustrativa exempel ur Platons dialoger som Waterfield äger fullständig förtrogenhet med. Sin bildning bär han med lätthet och skriver så att läsaren ser Platons vardagliga liv framför sig, ett liv helt i tänkandets tjänst.

I förordet fastslås: ”Efter omkring 2 400 år har Platons verk knappast åldrats. De förblir lika briljanta, kvicka, djupsinniga och förbryllande som de alltid har varit.”

Det är bara att hålla med. Men vad är det som gör Platon tidlös? Ett svar är att han ägnar sig åt det som inte förändras, nämligen varat och människans tänkande, metafysiken. Ytterst handlar hans metafysik om att söka, finna och förstå det goda – inom sig och utanför – för att kunna leva ett rättfärdigt liv, det enda livet som är värt att leva. I det goda ingår det sanna, rättvisa och sköna. 

Att Platon har rätt i sitt antagande om att människans beskaffenhet är att hålla det goda högst visas av att ingen på allvar besvarar ett rättviseargument med att rättvisa är dåligt, utan med ett annat rättviseargument eller konkurrerande goda värden. Ingen hävdar att det goda är ont, bara att man ännu inte har funnit det.

På samma sätt gör det våld på människans naturliga metafysik att hävda upplösningen av värdebegrepp. Vi kan inte både hävda att sanningen är god och att det inte gör något att man far med osanning. Och utan tvekan ljuger vi, eller hoppas vara artiga, när vi intalar oss själva och andra att ”vi inte dömer någon” samtidigt som vi uttalar ett uppenbart klander.

En sant nihilistisk människa, en som inte känns vid eller bryr sig om några mänskliga värden, är en grönsak. Platon formulerar således i sin metafysik ett axiom om människans natur, just den ovedersägliga spekulation som Popper höll emot honom.

Mest känd är Platon för idéläran. Den innebär inte, vilket ibland hävdas, att idéerna är allt som finns och materien en illusion, däremot att de materiella tingen är ofulländade objekt sprungna ur ett slags planritning för det fulländade. De enskilda individerna är bristfälliga exemplar av det ouppnåeliga idealet Människa (som är att stå guden nära). Och alla enskilda stolar (bord, sängar, politiska ordningar) speglar på samma sätt ett ideal och en prototyp, nämligen den urstol (urbord, ursäng, ur-ordning) som utgör stolens idé.

Vid åsynen av det enskilda tinget inser den filosofiska tanken att detta ting inte kommer ur ingenting, utan ur en idé. Om en människa eller stol dessutom är vacker beror det på att den har del av det vackras idé. 

Sveriges mest platonska idrottsman, Ingemar Stenmark, förklarade en gång varför man på hans tid ”inte kunde göra perfekta svängar”. Skälet var att materialet var för dåligt. Den under hans storhetstid reellt existerande svängen var även hos de främsta klart underlägsen den sväng de förmådde se med tanken. Det som hindrade dem var materiens brister i form av skidor, kanter, bindningar, pjäxor.

Mer platonskt än så blir det inte. Därutöver formulerade Stenmark sitt eget västerbottniska svar på frågan som Platon ägnade bekymrad möda i sina texter, nämligen om det går att förmedla idéläran till den som saknar läggning att se något annat än materia och enskilda ting: ”Hä’ gå’ inte förklar’ för den som int’ förstå’.”

Förutsättningen för det ovan beskrivna är att världen inte är kaotisk, subjektiv eller slumpmässig, utan strukturerad och objektiv. Man behöver inte krångla till Platons metafysik. Snarare är den en beskrivning av hur den mänskliga kognitionen fungerar. Jag brukar hävda att skälet till att Platon har evigt liv är att han med stor precision uttolkar människans metafysiska vara, sättet på vilket hon tänker och förnimmer.

Han ser rakt in i vår själ och belyser allt som där pågår, till exempel den ständiga kampen mellan begär och besinning, som bland annat tar sig uttryck i skillnaden mellan lusten att ge efter och lusten att åstadkomma.

Att Platon har rätt i sitt antagande om att människans beskaffenhet är att hålla det goda högst visas av att ingen på allvar besvarar ett rättviseargument med att rättvisa är dåligt, utan med ett annat rättviseargument eller konkurrerande goda värden.

Waterfield skriver att Platon ”sägs ha känt sig lyckligt lottad över att ha fötts under just denna period”, nämligen perioden då Sokrates levde. Sokrates är huvudfigur i de flesta av Platons dialoger och den som påverkade honom djupast. Som ung började Platon följa Sokrates där han drog fram bland vetgiriga och sofister i Aten med omnejd.

Ingen tanke eller åsikt var för obetydlig för Sokrates. Allt togs under beaktande och diskussion. Men det var inte diskussion för sakens skull, utan för att se vilka antaganden som var riktiga och vilka som borde förkastas. Torget sågs av sokratikerna således inte som en arena för att skrika ut olika uppfattningar som alla var lika bra, och därmed meningslösa, utan som platsen att i lugn och ro söka kunskapen och lämna okunskapen bakom sig.

I vår egen epok skymtar jag Sokrates milt ironiska, fredliga, försynta och outtröttligt nyfikna gestalt hos två berömda fiktiva detektiver, Agatha Christies Hercule Poirot och kommissarie Columbo vid Los Angeles-polisen. Båda är på samma sätt som föregångaren sedda som lite löjliga, jobbiga och excentriska av sin omgivning.

När Sokrates år 399 före vår tideräkning dömdes till döden var Platon 25 år gammal. Hela hans skrivande gärning kom att präglas av oförrätten i att det demokratiska Aten dömde en filosof till döden för brottet att tänka. En politisk ordning som glatt tog livet av sin mest föredömliga medborgare kunde inte vara idealisk. Frågan utgjorde en sporre och grundval för alla Platons senare undersökningar i ämnet statsordningar och politisk teori.

Inte minst ledde det honom till att återkommande påminna om att ingenting blir sant, rätt och gott av att många eller få anser det vara sant, rätt och gott, inte heller att en viss sort eller grupp anser det.

Platons dialoger spänner över vida fält: hur livet bör levas och döden bör mötas, vad det goda och rätta är, vad vänskap, mod och kärlek är, om dygd kan läras eller ärvas, hur ett gott samhälle ser ut och bör styras, vem som ska styra och varför, vad lagar är och huruvida man ska följa lagen även om den är dålig.

Det senare är föremålet för den korta dialogen Kriton, som utspelar sig natten efter att Sokrates dömts till döden och inväntar morgonen då giftbägaren ska tömmas. Sokrates har erbjudits hjälp av vännerna att fly, men avböjer. Så mycket får man inte dyrka livet att man som sjuttioåring klär ut sig och gör sig till åtlöje för att hänga fast vid det ännu någon tid, och leva ett uselt liv i landsflykt.

Den sokratiska frågan framför andra lyder: vad är? Det är också frågan om essensen. Svaret är så gott som aldrig socialkonstruktivismens svar: x är det vi valt att kalla x, med de egenskaper y som vi valt att tillskriva det. Om något är värt vår tankemöda så finns det i naturen och människonaturen, alltid och för evig tid. 

Utan frågan vad är? kan man inte tänka, och filosofi handlar om att tänka. Den handlar inte om att mäta, utan om att tänka om det uppmätta; inte om att redogöra för vad forskningen kommit fram till, utan om att ställa filosofins frågor till forskningen: vad är det som har uppmätts, varför just det, finns det andra frågor att ställa? Döljs något väsentligt under det vi ser, något som kan nås med förnuftet men inte med mätinstrumenten? Något som endast den rationella tanken når, dolt för ögat men tillgängligt för var och en som besitter ett tränat förnuft? Finns där något under det som syns som man bara kan nå med tanken?

Platons svar på den frågan var ett aldrig tvekande ja.