Pandemin skapade nya skiljelinjer på arbetsmarknaden. Nära 40% har fortsatt arbeta hemma, med större frihet och kanske mindre jobb som fördelar. Men för arbetarklassen går inte detta. De måste vara på plats. Cecilia Verdinelli frågar sig när alla andra, inte bara kontorsnissarna, ska få sex timmars arbetsdag.

Det är i skrivande stund ganska exakt två år sedan pandemin officiellt tog slut. Den 1 april 2022 upphörde covid att klassas som en allmänfarlig sjukdom i Sverige och den 5 maj 2022 beslutade WHO att virussjukdomen inte längre utgör ett akut hälsohot. Större samhällskriser har en benägenhet att lämna permanenta spår, avlagringar som inte så lätt gnuggas bort när krisen är överstånden. Nu, två år in i den post-pandemiska fasen börjar det bli möjligt att skönja vilka samhällsförändringar som blivit bestående och formativa.

Mitt svar är: nya skiljelinjer på arbets-marknaden. Därtill en palett av nya och betydelsefulla orättvisor.

Framför allt gäller den hemarbetet, som skär som en knivskarp linje mellan arbetstagarna. De som lyckades använda pandemin till att utverka möjligheten att arbeta hemma – och ev. arbeta mindre – och de som måste befinna sig på arbetsplatsen.

”Du är bara avundsjuk”, fick jag höra många gånger. Som läkare i en bekantskapskrets bestående mest av tjänstemän och akademiker innebar distansarbetets intåg att mina och mina vänners arbetsvillkor snabbt blev radikalt olika.

Jag jobbade som vanligt eller lite mer på sjukhuset. De satte laptoppen på soffbordet, började jobba hemma och upptäckte en frihet som var underbar. Den som slipper åka till jobbet får i ett slag en till två fria timmar extra om dagen bara i form av utebliven restid.  Goda vänner som i flera års tid varit gråa i ansiktet av 40-timmarsveckan med dess lämningar, hämtningar, VAB-kriser och mathandlingar fick ny färg i ansiktet. En solig brittsommardag kunde de hämta tidigt och hinna med årets sista bad med barnen.

De kunde ha en lasagne ståendes färdiggräddad i ugnen redan klockan fem. De kunde beta av tvätten parallellt med arbetsdagen och sedan ha en verkligt ledig kväll.

De kunde ha en lasagne ståendes färdiggräddad i ugnen redan klockan fem. De kunde beta av tvätten parallellt med arbetsdagen och sedan ha en verkligt ledig kväll. De kunde stanna kvar i släktens sommarstuga och jobba därifrån. Blev de småsjuka kunde de lugnt jobba via Teams och undkomma karensdagens stora inkomstbortfall.

Det återkommande logistiska krånglet och de ekonomiska förlusterna för att klara av tillvarons alla störningar av typen utvecklingssamtal, optikern, bilbesiktningar, tandläkartider med mera bara försvann som genom ett trollslag. Plötsligt läste mina vänner böcker igen. Ja, naturligtvis var jag avundsjuk. Naturligtvis är jag avundsjuk.

För när pandemin ebbade ut och arbetsköparna försökte ropa in sina lektorer, strateger, utredare och kommunikatörer uppstod naturligtvis ett motstånd. Det starkaste av motstånd; ett segt, muttrande medelklassmotstånd. Och eftersom arbetsköparna själva under pågående pandemi många gånger entusiastiskt intygat hur otroligt smidigt allting ändå flutit på via Teams och delade Googledokument stod de nu ganska svarslösa. Deras vilja att att avbryta hemmajobbandet framstod nu mest som kontrollbehov, eller moralism, eller båda delarna.

I min vänskapskrets finns personer som före pandemin aldrig hade ifrågasatt 40-timmarsveckan och som skulle ha avfärdat all form av arbetskritiskt tänkande som hopplöst flum. Även dessa reagerade — efter att ha upplevt distansarbetets frihet — på hur tomt arbetsköparnas argument för återgång till kontoret skramlade.

Fick hemmajobbarna också en kortare arbetsvecka? Arbetade de verkligen fortfarande sin lagstadgade 40-timmarsvecka?

Fick hemmajobbarna också en kortare arbetsvecka? Arbetade de verkligen fortfarande sin lagstadgade 40-timmarsvecka? Ah, se där en superkänslig fråga i ett land där hög arbetsmoral är den främsta dygden.

Ah, se där en superkänslig fråga i ett land där hög arbetsmoral är den främsta dygden. Det är förmodligen lättare att fråga folk om deras genomgångna könssjukdomar än om de kanske råkade förkorta arbetsdagen litegrann under distansarbetet. En del av de hemmajobbande tjänstemännen påstår defensivt och med hetta att det snarast är tvärtom, att arbetsdagen upphör att ha en naturlig bortre gräns, varför de tvärtom arbetat mer än tidigare!

Det intressanta med denna fråga är att den, sin tendens att väcka moralpanik till trots, sönderfaller så fort man på allvar börjar försöka besvara den. Man inser snart att det förmodligen sällan är så att tjänstemannen framför sin skärm är mätbart produktiv och aktivt arbetande åtta timmar om dagen, alldeles oavsett om denne sitter på kontoret eller i hemmet. Skillnaden dem emellan gäller sannolikt inte antal faktiskt arbetade timmar i genomsnitt, utan att den som sitter hemma kan göra något som ger privatpersonen nytta eller nöje av extratimmen, medan den som sitter på kontoret inte kan det.

Om man följer den tanken, och moraliserar över hemmajobbaren som kanske i själva verket jobbar sju timmar och går ut med hunden den åttonde timmen, medan man tycker kontorsarbetaren som sitter kvar vid sitt skrivbord och låtsasjobbar — eller bara lider — den åttonde timmen är helt oproblematisk, accepterar man ju också att lönen inte främst är en pris för utfört arbete utan snarare ett pris för såld frihet, eller livstid om man så vill. 

Om man moraliserar över hemmajobbaren som jobbar sju timmar och går ut med hunden den åttonde timmen, medan man tycker kontorsarbetaren som sitter kvar vid sitt skrivbord och låtsasjobbar den åttonde timmen är helt oproblematisk, accepterar man ju också att lönen inte främst är en pris för utfört arbete utan snarare ett pris för såld frihet.

Detta är en filosofisk diskussion som arbetsköparnas och deras ideologiproducenter ogärna vill elda under, varför exempelvis Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch (ni vet, han som Foodora-cyklade i en uppmärksammad kampanj och till ingens förvåning fann att gig-arbetet var gott) faktiskt utan större omsvep talar om att distansarbetetet lett till en slags smyg-arbetstidsförkortning: ”Jag tror också att många arbetsgivare har smugit in en kortare arbetsvecka efter pandemin, eftersom det finns en större acceptans för att jobba hemma.”¹

Ett år in i den post-pandemiska perioden, i maj 2023, kunde SCB presentera siffror som visade att det muttrande motståndet givit resultat: mellan 30 och 40 procent av arbetskraften har fortsatt viss möjlighet till hemarbete, det gäller främst de som har yrken som kräver fördjupad högskolekompetens, de ”hybridarbetar” och jobbar oftast hemifrån mindre än halva tiden.²

De två vanligaste dagarna för hemarbete är, föga förvånande, måndagar och fredagar. Undersökningar visar att svenskar, sin kulturellt kodade arbetsiver till trots, älskar hemmajobbandets frihet. Enligt en undersökning från november 2023 var hela 44 % av svenskarna beredda att byta jobb mot utökade möjligheter att jobba hemma — en betydligt större andel jämfört de danskar och norrmän som ingick i studien.³

Nio av tio av de som provat distansarbete vill fortsätta jobba hemifrån och menar att det har påverkat både arbetslivet och privatlivet till det bättre.

Och även om det under pandemin hördes röster från hemmajobbande Bror Duktig-typer som sade sig längta tillbaka till kontoret, verkar dessa i verkligheten vara i klar minoritet: nio av tio av de som provat distansarbete vill fortsätta jobba hemifrån och menar att det har påverkat både arbetslivet och privatlivet till det bättre. Det kan knappast råda någon tvekan om att distansarbetet (eller egentligen: hybridarbetet) i genomsnitt innebär ett mindre ansträngande liv med större frihet. 

Och hur avundsjuk jag än är så kan jag inte med intellektuell heder i behåll moralisera över de högre tjänstemännens långhelger. Ingenting tyder på att deras ökade frihet i sig sänker produktiviteten eller på annat sätt kan sägas skada samhället i övrigt (det skulle väl vara rent estetiskt genom den osannolika mängden tryckimpregnerade altaner som villaägare numer har tid att bygga). 

Däremot är det omöjligt att bortse från att en ny skiktning uppstått på arbetsmarknaden, parallellt med de som fanns tidigare, och att denna nya skiktning eskalerar orättvisorna på arbetsmarknaden. Gränsen går mellan de vars arbete inte är bundet till rummet och de, ofta lägre avlönade, som inte kan utföra sitt arbete med mindre än att de befinner sig på en viss plats under en viss tidsrymd, ibland med särskild utrustning och iklädda särskilda kläder. Det är bussförare men också läkare, byggare men också lärare, livsmedelsarbetare, poliser, personliga assistenter, croupierer, sophanterare, barnskötare och tågkonduktörer. Bland andra. 

Däremot är det omöjligt att bortse från att en ny skiktning uppstått på arbetsmarknaden. Gränsen går mellan de vars arbete inte är bundet till rummet och de, ofta lägre avlönade, som inte kan utföra sitt arbete med mindre än att de befinner sig på en viss plats.

I mycket hög utsträckning rör det sig om offentliganställda inom vård, skola och omsorg. De har sedan tidigare en svag ställning på arbetsmarknaden och relativt låga löner. De har sedan tidigare stora problem med överbelastning och stressjukdomar. Vårdarbetarna (framför allt undersköterskor och sjuksköterskor) räcker inte till och förväntas ständigt stanna kvar och ta extrapass. Även när de faktiskt gjort sina åtta timmar får de sällan gå hem med gott samvete; det finns egentligen alltid en vakans att täcka. De har svårt att få ut ens sin lagstadgade semester och pressas hårt av vårdenhetscheferna att avstå (eller ”sälja veckor”, som det kallas).

Förra sommaren spreds ett enkelt filmklipp på sociala medier som väckte mycket munterhet bland vårdarbete: Någon hjälte hade lagt repliker på svenska över en actionrulle med Gary Oldman. Första rutan förklarar: ”En HR-chef på regionen tittar på bemanningen inför sommaren. Det finns 11 miljoner vakanta pass.” Klipp till en svettig och hysterisk Oldman, som får titeln ”Enhetschef”. Han beordrar någon, vrålande: ”Call everyone! I mean EVERYONE!!!” och man ser strax hur polisbilar sladdar in med tjutande däck.

Filmmakaren har lagt in ”Pensionärer”, ”Föräldralediga”, ”Administrativ personal”, ”Dubbelpass”, ”Indragen semester”, ”Termin 6-studenter” och slutligen ”Har sett Grey’s Anatomy” för varje ny bil som sladdar in i bild. Den lilla filmen fick osannolikt stor spridning, den gav en röst åt vårdarbetarnas frustration. Många vårdarbetare vittnar om en känsla av livegenskap och de vårdarbetare som lämnar välfärdssektorn för gott hänvisar oftare till belastningen och scheman som skär sönder privatlivet snarare än till låga löner.

Många vårdarbetare vittnar om en känsla av livegenskap och de vårdarbetare som lämnar välfärdssektorn för gott hänvisar oftare till belastningen och scheman som skär sönder privatlivet snarare än till låga löner.

När man själv nekas ledighet julafton för andra året i rad av en enhetschef med beklagande tonfall är det givetvis provocerande på gränsen till vansinne att se högre tjänstemän, ibland anställda inom samma organisation, jobba hemma eller ”jobba hemma” redan tre dagar före julafton, hinna pyssla med julmaten och inköpen på Systemet i lugn och ro, och kunna sätta sig på tåget och jobba eller ”jobba” för att vara framme hos släkten kvällen före.

Men det är inte bara friheten, den värdefulla prutmånen mellan lönearbetet och den fria tiden, som ökar orättvisorna på den post-pandemiska arbetsmarknaden. Nej, distansarbetat innebär även betydande ekonomiska fördelar. Man sparar mycket pengar på att jobba hemma. En inte oviktig post är själva resekostnaden, oavsett om man åker bil eller kollektivtrafik.

Men en större post är att den som har möjligheten till distansarbete i princip aldrig mera behöver förlora inkomst på sjukdagar eller vabbande. Om du eller ditt barn inte är mycket illa däran kan du förmodligen jobba hemifrån istället. Det är så vanligt att det till och med har fått ett smeknamn, att ”vobba” (istället för att ”vabba”). Ett par karensdagar per år, fem egna sjukdagar, samt snittet på tio VAB-dagar är inte småslantar, och på aggregerad nivå kommer detta att vidga inkomstklyftorna ytterligare till förmån för den mer högavlönade gruppen. 

Den som har möjligheten till distansarbete behöver aldrig mer förlora inkomst på sjukdagar eller vabbande. Om du eller ditt barn inte är mycket illa däran kan du förmodligen jobba hemifrån istället.

Vi har en gigantisk  bemanningskris i den svenska värfärdssektorn. Den är kännbar redan nu, men alla prognoser talar för att detta bara är början. Unga vänder ryggen åt utbildningarna och redan utbildade söker sig bort. Att sittande regering tycks ha som sitt högsta mål att avskräcka alla former av migranter underlättar inte. Enligt SKR behövs minst 90.000 fler anställda inom välfärden de närmaste tio åren, vilket är omöjligt med tanke på att hela arbetskraften endast beräknas öka med strax under 170.000 människor under samma period. Varför ens enda ung person som har ett val mellan ett 40-timmarsjobb med absolut närvarokrav och ett 40-timmarsjobb med närvarokrav på kanske 24 timmar (tre arbetsdagar) och därtill högre lön skulle välja det förra kan ingen svara på. 

Problemet är som sagt inte tjänstemännens ökade frihet och livskvalitet. Problemet är att ingenting alls har hänt avseende arbetstiden för den andel om cirka 60 % av arbetskraften som inte har möjlighet till distansarbete. Det är som bekant över ett halvsekel sedan 40-timmarsveckan infördes år 1973, och sedan dess har i stort sett inga seriösa försök till arbetstidsförkortningar gjorts trots mycket stora produktivitetsökningar.

Problemet är som sagt inte tjänstemännens ökade frihet och livskvalitet. Problemet är att ingenting alls har hänt avseende arbetstiden för den andel om cirka 60 % av arbetskraften som inte har möjlighet till distansarbete.

Det är i grunden ohållbart, tiden är mogen och övermogen för någon form av justering, vilket sannolikt är orsaken till att distansarbetet, åtminstone i vissa branscher och yrken, kommit att fungera som en sorts arbetstidsförkortning i praktiken. Det har skett utan diskussion och utan att politiska konfliktlinjer dragits upp. Denna laissez-faire-variant av arbetstidsförkortning sker enligt principen ”åt den som har skall varda givet”.

Det är moraliskt illegitimt och politiskt oacceptabelt, och det kommer att leda till en katastrof i frågan om välfärdens bemanning. Det är hög tid att partier och fackföreningar tar spjärn mot tjänstemännens förbättrade arbetsvillkor, talar klart och tydligt om detta som en rättvisefråga och äntligen politiserar arbetstidsfrågan efter 50 år. Att se till att avskaffa karensdagen, en så lågt hängande frukt att den släpar i marken, är en uppenbar första strid.