Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Gaza City, 1 oktober 2013.

Jag fick en inbjudan till en konstutställning under namnet Message of Peace Exhibition. Lokalen fylldes snabbt av intresserade, främst studenter då utställningen hölls på ett universitet, och som alltid då det händer något här i Gaza, av ett lokalt filmteam. Och som central figur fanns också Handala, den tecknade och ständigt tio år gamla barfotapojken i lappade kläder som alltid vänder betraktaren ryggen.

Här fanns inga målningar av förföriska dalkullor eller undersköna landskap, inga näckrosdammar eller surrealistisk konst. Här hade konstnärerna gett uttryck för ockupationens fula ansikte, för krigets vansinne, men också efter en längtan till fred och frihet. Och så förstås Handala.

Seriefiguren Handala skapades av Naji Salim al-Ali 1969, och från 1973 har han alltid vänt ryggen åt betraktaren. Naji Salim sköts till döds i London av en dubbelagent 1987 vilket fick som konsekvens att tre israeliska diplomater utvisades samt att en ursinnig Margaret Thatcher, då premiärminister, stängde Mossads Londonkontor.

Medan jag trängde mig runt i lokalen slog det mig att arbetet med dessa teckningar och målningar säkerligen fungerade som en säkerhetsventil för konstnärerna, där de kunde få gestalta sin rädsla och fruktan, sina minnen och längtan, att det var en form av terapi. Men snart slog det mig också att även konst är ett vapen, ett tidlöst vapen som stumt skriker ut vad förtryckaren inte vill att världen skall få kännedom om. Det är ett vapen som inger fruktan. Det är inte för dess skönhet som Picassos Guernica blivit till ett odödligt verk.

Här ställs tavlor och verk ut av palestinska unga konstnärer som Muhammad Quraiqa. Invigningstalare tillika centralfigur för utställningen var en 33 år gammal amerikan. Nick Lillard kom till Västbanken för ett år sedan och blev efter tre månader arresterad i Jerusalem efter att ha deltagit i protester mot bombningar av Gaza. Efter en tid i Kairo i väntan på alla tillstånd kom han så till Gaza där han verkar som konstnär och får en del av sitt uppehälle finansierat av de engelskalektioner han ger på ett universitet här. Jag fick en chans att ställa några frågor till honom, och jag frågade om det var relevant att se konst som ett vapen mot ockupationen.

– Jag är glad att du tar upp det. Ja, det är ett vapen, och penseln är ett lika starkt vapen som författarnas pennor. Men vi måste sprida verken utanför Gaza om det skall bli effektfullt, något ockupationsmakten är fullt medveten om. Vi skulle aldrig kunna bära verken över gränsen, men det finns andra medel att föra ut dem på. Via YouTube, hemsidor etc. Det kan aldrig fullt ut ersätta en utställningslokal, men det kommer ut till en målgrupp som inte alltid har så stor kunskap om vad som sker här. Det förmedlar också känslor, och skapar känslor, som ren statistik sällan gör.

Aldrig skulle kunna föra över gränsen? Information om vad som händer här flödar över gränsen i en aldrig sinande ström, vad kan då några teckningar spela för roll?
Det är tidlöst sprängstoff, där finns inga bäst före datum, och framför allt är det inte censurerat. När det väl är inom ram finns det där som en evig påminnelse, det går inte att tala bort. Det är en röst som inte kan överröstas, det är en sanning som inte kan förljugas. Se bara på tecknaren till Handala. Han mördades, men pojken lever kvar. När jag först stötte på figuren tyckte jag inte om honom, han var ful och smutsig. Men jag har kommit att tycka om honom. Ockupationen är ful och smutsig, och vad kan bättre förmedla det än Handala? Hans upphovsman mördades, men hans röst skallar vidare, den går inte att tysta. Ockupationsmakten vet detta, och det är därför de aldrig skulle tillåta den konst du ser här inne passera någon gräns de har kontroll över.

Uppdatering 2024.
Muhammed Quraiqa fortsatte att delta i utställningar, även utomlands. Hans verk visades i Dubai och Qatar och han utnämndes till ett av tio kommande löften. Under krigets början arbetade han med att göra muralmålningar med barn i Gaza och med Diakonias Barnboksprojektet. Han dödades i november i bombningarna av Al Ahli-sjukhuset.

Nick Lilliard konverterade till islam under sin tid i Gaza och tog namnet Abdul Karim. Idag bor han i Oklahoma med sin palestinska fru under namnet Nick Lilliard.