Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

OTRYGGHET. På min sons skola har barnen gjort valaffischer. Bland de mer väntade och infantila varianterna om gratis godis och längre raster sticker en affisch ut: ”Trivselpartiet – rösta på oss så får du mer säkerhet!!!” gapar rubriken i glada tuschpennefärger. Trivselpartiet bestående av ett gäng mellanstadieungar vill “förstärka säkerheten och tryggheten” genom övervakningskameror, mer pengar på säkerhetsbolag, säkerhetsvakter samt ”högre och bättre larm” för att barn ska “känna sig tryggare när de kommer till skolan”.

Jag tittar häpet på affischen, vilken samtidsparodi. I vår tid har trygghet blivit synonymt med säkerhetslösningar och otrygghet med bristen på detsamma. Dessa paranoida småsnutar har alltså lärt sig att otrygghet kan avhjälpas med ”högre larm” snarare än med elevhälsa, fler lärare och bra kompisar. Affischen framstår oerhört mörk trots de glättiga färgerna. Vad säger det om ett samhälle att dess barn tänker såhär? Kanske har de bara snappat upp att det är den typen av frågor politiska partier för fram, eller så har de på allvar inga ljusare idéer att komma med. Oavsett vilket är det djupt sorgligt.

Den forskningstradition som i USA och Storbritannien kallas ”Fear of crime” kom när den etablerades i Sverige att översättas till just ”otrygghet”. Vanligtvis mäts denna otrygghet genom kvantitativa studier där man typiskt frågar människor om hur säkra eller rädda de känner sig om de är ute ensamma i sitt bostadsområde när det är mörkt. För att mäta generell utbredning av en högst subjektiv känsla är det förstås ett otroligt fattigt mått, men faktiskt även för att mäta specifikt rädsla att utsättas för brott. Att vara exempelvis mörkrädd är inte alltid synonymt med oro för att någon ska sno ens cykel eller handväska. Men som man frågar får man svar och många menar att undersökningarna tenderar att kraftigt överskatta både rädslan för brott och otrygghetens utbredning.

Hederliga människors otrygghet (alltså: rädsla för brott) beskrivs som en av de absolut största politiska utmaningarna just nu. Kriminologen Hanna Sahlin Lilja skriver i en artikel i tidskriften Critical Criminology att trots de uppenbara bristerna har forskningstraditionen av politiska skäl fått starkt fäste i Sverige. Ökningen av olika s.k ”trygghetsmätningar” har sedan mitten på 90-talet varit enorm.¹ Med resultaten av dessa undersökningar och genom den retoriska odlingen av ”otryggheten” som ofantligt utbredd legitimeras tidigare helt otänkbara reformer om stärkt lag-och-ordning och kraftigt utökad statlig kontroll av medborgarna – helt utan koppling till den egentliga brottsligheten vilken i själva verket minskar.

Svaret på den politiskt konstruerade otryggheten stavas övervakning, ökad polisnärvaro, visitationszoner och skärpning efter skärpning av straffrätten. För ökad trygghet kan nu bilar och klockor beslagtas utan bevis, människor avlyssnas utan brottsmisstanke, bostadsområden kameraövervakas och fler människor deporteras. Bisarra förslag om icke-tidsbestämda fängelsestraff, avskaffad maxtid för häktning av minderåriga och utökade möjligheter att tvångsomhänderta barn förs fram för att med Moderaternas ord: ”få ordning på tryggheten”.

Denna borgerliga definition av otrygghet som basuneras ut ovanifrån rimmar illa med den upplevelse och känslomässiga börda som främst drabbar befolkningen underifrån. Borta är språket för den otrygghet som verkligen präglar vår tid: ensamhet, tilltagande fattigdom och ökande klassklyftor, brist på sociala skyddsnät, tillfälliga uppehållstillstånd, krig och klimatkatastrofer. För den som jobbar timmar, är långtidssjuk eller flyttar runt på andrahandskontrakt blir begreppsförvirringen absurd. Dennas situation omtalas i stället allt oftare som ”utsatthet”, men att det man i så fall utsätts för är ett medvetet högerpolitiskt projekt sägs aldrig högt. De ”utsattas” otrygghet kräver andra reformer vilket också är svaret på varför den mörkas. Mot den verkliga otryggheten, oron och rädslan inför framtiden har den utsiktslösa repressionen intet, men idag älskar vi barnfängelser mer än grundskolor och piska mer än morot.