Vänsterpartiet tar inte tydlig ställning i Palestinafrågan, utan har börjat okritiskt följa västvärldens förhållningssätt. Dessutom jämställer partiföreträdare judendom och sionism, vilket är en farlig och antisemitisk hållning. Nu måste det bli ändring, skriver fem långvariga medlemmar.

Vi som undertecknar det här brevet har under lång tid varit medlemmar i Vänsterpartiet från norr till söder. Vi blev vuxna och formades till politiskt tänkande människor i och kring Vänsterpartiet under 1980-talet. Antiimperialism, kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika och stödet till befrielserörelserna i “tredje världen” var tidigt självklara inslag för oss och för partiet. Vi lyfte fram och stödde organisationer som PLO och ANC. Den internationella solidariteten var, som det hette, “arbetarklassens kampenhet”. Vi tog tydlig ställning mot antisemitism, eftersom det var en självklar del av den antirasistiska kampen.

Antiimperialism, kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika och stödet till befrielserörelserna i “tredje världen” var tidigt självklara inslag för oss och för partiet under 1980-talet.

Ändå var det redan på den tiden en obligatorisk anklagelse som framfördes till den som kritiserade Israels bosättarpolitik, eller lyfte fram palestinska flyktingars rätt att återvända till ett fritt Palestina. Anklagelsen kom som ett brev på posten från proisraeliska och sionistiska grupper i Sverige och i andra länder i västvärlden. Den väpnade antikoloniala befrielsekampen och motståndet mot politiskt förtryck och rasism brännmärktes också som terrorism i såväl apartheidstaterna Israel och Sydafrika som i stora delar av västvärlden.

Det var inget som fick oss att vackla. Vi stödde i många fall den väpnade antiimperialistiska kampen. Vi såg att den var berättigad och ibland den enda framkomliga vägen, vilket också i efterhand framstår som en rimlig analys och ett riktigt ställningstagande. 

Vi oroas av att Vänsterpartiets ledning   

– blir alltmer otydlig i sitt förhållningssätt till den koloniala bosättarstaten Israels förtryck mot det palestinska folket.

– tenderar att följa med i den allmänna trenden att relativisera antisemitism genom att medvetet förväxla den med begreppet antisionism.

– okritiskt och utan reflektion följer med i västvärldens definitioner och förhållningssätt till det pågående folkmordet i Palestina.

– tycks sakna en grundad och självständig analys (som är värdig partiets historia) av över 75 års etnisk rensning, apartheidpolitik och det nu pågående folkmordet i Palestina.

– inte tydligt tar ställning för palestiniernas rätt till väpnat motstånd mot den brutala israeliska ockupationsmakten, vilken med all önskvärd tydlighet har visat att den har för avsikt att förinta allt palestinskt samhällsliv både på Västbanken och i Gaza.

Det är en märklig ordning att vi som parti numera anpassar våra samarbeten efter USA:s och EU:s terroristetiketter. Vi gjorde för länge sedan självständiga bedömningar när vi stödde ANC och PLO. Det kan vi göra även idag! Ett sådant ställningstagande har ingenting med revolutionsromantik att göra. Det skulle i stället kunna betraktas som en nödvändig följd av det faktum att västvärlden har gett Israel carte blanche till folkmord och etnisk rensning liksom att alla vägar till förhandlingar enligt folkrättsliga principer har stängts.

Det är en märklig ordning att vi som parti numera anpassar våra samarbeten efter USA:s och EU:s terroristetiketter. Vi gjorde för länge sedan självständiga bedömningar när vi stödde ANC och PLO.

Vänsterpartiets sätt att hantera borgerliga mediers försök att stämpla palestina-aktivism som antisemitism och terroristkrameri är okunnigt och tendentiöst. Med lite välvilja kan vi förstå motiven bakom agerandet och att det bottnar i en strävan att till varje pris hålla partiet kvar innanför ringmurarna av konsensus. Det är inte alls svårt att förstå denna taktik. Det är på många sätt enklare att påverka inifrån sägs det. Det blir lite mindre jobbigt då. Men någon gång kommer det ögonblick då kompromissen har blivit så stor att själva meningen med partiet går förlorad. Vi befinner oss vid denna punkt nu i just denna fråga. 

Är det så att Vänsterpartiet inte klarar av att stå emot krigshetsande och rasistiska medier som förvandlar den förtryckta ursprungsbefolkningen till förtryckare och apartheidstaten till offret? Är det så att vi inte mäktar med att entydigt ta avstånd från det sionistiska koloniala projektet? I så fall kan vi med sorg konstatera att det inte finns något politiskt parti i Sveriges riksdag som fullt ut och konsekvent försvarar det palestinska folkets rättigheter.

Vi har dock inte gett upp hoppet riktigt ännu. Vi hoppas att vi tillsammans återigen kan göra Vänsterpartiet till ett parti som vågar riskera sitt anseende i borgerliga medier och rakryggat står upp för de värderingar som är en av orsakerna till att vi överhuvudtaget existerar som parti och till varför våra hjärtan bultar så hårt för den internationella solidariteten: människovärde, jämlikhet och antirasism. 

Undertecknare och partimedlemmar sedan länge:
Jonas Sjölander, Eslöv
Lars Hammarlin, Båstad
Reine Svensson, Karlskrona
Urban Stoltz, Skellefteå
Anders Emanuelsson, Umeå