Mediernas rapportering om de israeliska attackerna mot Jenin liknar stundvis en PR-broschyr för den israeliska armén, skriver Andi Olluri.

Inom loppet av två veckor i juni-juli 2023 genomförde Israel två angrepp mot det palestinska flyktinglägret Jenin, beläget i det av Israel illegalt ockuperade Västbanken.¹ Detta skedde i en kontext av kontinuerlig illegal israelisk aggression mot Västbanken och Gaza, “inklusive krigsbrott och brott mot mänskligheten mot palestinier”, upprepade “oprovocerade militära offensiver” samt “brott mot mänskligheten i form av apartheid” som 200 ledande människorättsorganisation förklarade i ett gemensamt dokument i november 2022.²

Den israeliska armén skickades 19:e juni 2023 in i Jenin och skadade samt dödade fler än 100 palestinier; “ockupationsstyrkan löpte amok”, som en invånare i Jenin erfor.³ Mellanösternpressen noterade dessutom att “Israel också använde [amerikanska] Apachehelikoptrar för att attackera palestinska måltavlor – första gången sedan 2006 under andra Intifadan”.⁴

Två veckor senare angrep Israel lägret ännu en gång, och dödade 12 (mestadels barn och ungdomar) och skadade cirka 50 palestinier, medan armén angrep sjukhusen och annan infrastruktur. En talesperson från Jenins Government Hospital noterade att “Vi inte haft sådana seriösa skador sedan 2002”.

Två veckor senare angrep Israel lägret ännu en gång, och dödade 12 (mestadels barn och ungdomar) och skadade cirka 50 palestinier, medan armén angrep sjukhusen och annan infrastruktur.

Det skedde samtidigt som “bombardemang” med drönare “genomfördes i tätbefolkade flyktingläger”, som FN:s humanitära koordinator för Palestina, Lynn Hastings, informerade.⁵

Rami Khouri, Palestinaforskare vid Harvard, noterade att attackens “intensitet” aldrig “tidigare upplevts”, och genomfördes med “total straffrihet” för Israel.⁶ Läkare Utan Gränser beklagade uppgivet att “Bortom dödandet och sargandet av folk, skadade denna militära operation dessutom sjukvårdsanläggningar … israeliska bulldozrar förstörde flera vägar som leder till Jenin, vilket gjorde det praktiskt taget omöjligt för ambulans att hjälpa patienterna”, och tvingade sjukvårdspersonal “nå de desperata av sjukvård i områden under aktiv beskjutning och drönarattacker”. Samtidigt “stormade israeliska trupper och började skjuta mot personer”, liksom vid andra sjukhus.⁴

Nästan genomgående var sentimentet i svensk press att händelsen angick två sidor med jämbördigt ansvar och rätt, och citerade oavlåtligen israeliska ämbetsmän som beskrev angreppet som en respons på palestinsk terror och angrepp. Denna typ av argument har tillbakavisats av FN:s särskilda kommissionär Francesca Albenese eftersom “Israel har rätten att försvara sig, men Israel kan inte hävda det vad angår folket [palestinier] de förtrycker och landet Israel koloniserar [Palestina]”.⁷

På nyhetsplats kunde man läsa i Aftonbladet att kärnan i “operationen” var ett försök att ta sig an “efterlysta extremister”. Israels armé kallades “det israeliska försvaret, IDF” – inget mer, inget mindre.⁸ Det fanns ingenstans någon indikation på huruvida Palestina skulle ha någon rätt att försvara sig från aggression eller inte. I en TT-artikel stod att läsa att “Israel uppger att de flesta” som dödades under angreppet “varit militanta”.⁹

På samma sätt förklarade SvD:s Astrid Larsson att “Enligt Israel … är syftet med räden att stoppa terrorister som vill förgöra Israel … Samtidigt kallar det palestinska utrikesdepartementet upptrappningen för ‘ett öppet krig mot folket’”.¹⁰

Även enligt Aftonbladets Wolfgang Hansson, som tillstår att Israel “alltmer påminner om apartheid, rasåtskillnadssystemet i det vita Sydafrika”, rörde det sig om ”attacker och oförrätter som begås mot och från båda sidor” (AB:s Wolfgang Hansson).¹¹

Hanssons fras om Israels “apartheid” är intressant. Vad han gör är inte att kritisera något, utan snarare endast resa sig till nivån av minimal ärlighet – nästan; eftersom Israels faktiska apartheid, inte det som “påminner om apartheid”, har brutala element som “inte utövades ens i Sydafrika”, för att citera Michael Lynks rapport som FN:s särskilda kommissionärer för Palestina.¹²

Om Hansson hade tillstått även detta, hade det knappast varit en moraliskt nämnvärd handling, eftersom han knappast principiellt kritiserar handlingarna som följer ur detta. På precis motsvarande vis känner vi inte någon anledning till att “erkänna” Viktor Olevitj, Vladimir Solovyov, Margarita Simonyan eller andra ryska propagandister när de tillstår att Ryssland genomför ett “anfallskrig” mot Ukraina, som de gjort vid ett antal gånger. Om de därefter kritiserade Rysslands krig, hade detta varit anmärkningsvärt, men det gör de inte utan att urskulda eller framställa Ryssland brott som defensiva eller reaktiva, precis som Hansson gör om Israel genom att inte avslöja för läsaren att Palestina inte kan “attackera” Israel, liksom Israel inte kan “försvara” sig mot Palestina. Hanssons fras visar endast att han inte är indoktrinerad till den graden att han inte vågar uttrycka trivialt banala sanningar, inte att han ärligt och kritiskt talar om för läsaren vad som sker i Israel och Palestina.

DN:s korrespondent Nathan Shachar kritiserade Israels attack eftersom, för att låna hans ord, “för varje dödad eller gripen palestinsk krigare anmäler sig lika många nya”. “Fiendens drivkraft … och motivation … går inte att komma åt, hur hårt man än drämmer till militärt”.¹³ Implikationen är att den oprovocerade attacken hade varit acceptabel ifall den framgångsfullt lyckades nivellera allt motstånd till den illegala ockupationen; åtminstone finns ingen indikation på motsatsen.

Ingenstans kunde man läsa att palestinierna har rätt till självförsvar enligt internationell lag mot en illegal flera decennier lång ockupation och ständiga attacker.

Ingenstans kunde man läsa att palestinierna har rätt till självförsvar enligt internationell lag mot en illegal flera decennier lång ockupation och ständiga attacker.

Den kritik som publicerades såg ut som PR-kontroll för Israel och taktisk diskussion; var det smart av Israel att göra detta? Hur hade de effektivare och smidigare kunnat utradera palestinsk motståndskraft mot den illegala ockupationen? Frågor om legalitet, princip och lag, svensk inblandning, däremot, är ämnen att noggrant undvika – frånsett när vi djupsinnigt fördömer officiella fiender, förstås. Jag kan bara hitta ett enda undantag: Shora Esmailians artikel på Aftonbladet Kultur, i mitten av juli.¹⁴

Frågan är: varför behandlas den israeliska ockupationens brott så annorlunda än Rysslands? Om Nathan Schachars text handlat om Rysslands “misslyckande” att bryta ned ukrainsk motståndsvilja, hade den publicerats i rysk, inte svensk press. Och själva tanken att en svensk tidning föreslår att Sverige beväpnar Palestina för dess självförsvar mot en brutal terrorstat och en flera decennier lång ockupation är i stort sett otänkbar.

Intressant att notera är också att alla dessa artiklar är högst reaktiva. När Israel således genomför attacker mot Gaza (såsom i maj 2023), eller expansion i Västbanken med “pogromer” (som Middle East Eyes Jerusalemreporter Lubna Masarwa uttryckte det)mot lokalbefolkningen, rapporteras det knappast.¹⁵ Snarare kan det, på sin höjd, nämnas i förbigående i en eller två artiklar i all svensk press först när andra odöljbara brott sker (såsom attacken mot Jenin). Jag ber läsaren återigen endast föreställa sig hur pass många kommentatorer, journalister, akademiker och opinionsmakare i Sverige antar det förhållningssättet i förhållande till Rysslands brott i Ukraina, eller Irans brutalisering av kvinnorättskämparna i höstas.

Är det så att media spelar med i att försvara Sveriges nyvunna “relationer” med Israel som “förbättrats avsevärt på regeringsnivå”, enligt en artikel i Dagens Industri?¹⁶ Media och den intellektuella klassen i allmänhet förmedlar information om vår partner Israels brott på ett sådant sätt att fundamentala antaganden, såsom dess defensiva och reaktiva roll, inte ifrågasätts, och därmed inte hotar vår relation. Som en naturlig följd, kommer rapporteringen innehålla formuleringar och påståenden som på ett eller annat vis urskuldar eller kvalificerar Israels brott, och ger Israel en förevändning av defensivitet och reaktivitet mot palestinsk “terrorism” och “aggression”.

Om vi verkligen haft en fri debatt, hade pressen inte behandlat Israel-Palestinafrågan såsom den gör med andra former av internationella brott, till exempel Rysslands ockupation av Ukraina? Hade den inte producerat samma svavelosande predikningar mot vår partner Israel som mot ryssarna? Om Israel skulle behandlas på samma sätt som Ryssland, hade media beskrivit Israel som en skurkstat som måste fördrivas från internationella fora för dess aggression och våldsamhet, och att sanktioner måste upprättas. Det hade funnits en uppsjö helvetiskt indignerade debattartiklar och dagliga ledartexter som krävde att regeringen skickade miljarder i krigsmateriel till Hamas för dess självförsvar mot den israeliske angriparen. Det hade inte funnits djupsinniga utläggningar om hur “militanter” väljer att “attackera” israelerna, varpå de “försvarar” sig mot dessa. Men detta är spårlöst försvunnet.

I korthet finner vi i svensk press imponerande disciplin och medlöperi i dess omformulering av kritiska fakta kring israelisk terror mot Palestina. Det gör oss därmed medskyldiga, samt möjliggör för brottens sorgliga fortbestånd.