I förra numret av Parabol skrev Valley Ghanem om varför hon inte skakar hand med män. Men det finns olika tolkningar av islam. Mohammad Fazlhashemi, professor i islamsk teologi, går igenom de olika tolkningarna och berättar om ett aktuellt fall i DO, som avgjorde att det är diskriminering att tvinga någon att skaka hand.

För några år sedan sökte en ung muslimsk kvinna arbete på ett företag i Uppsala. Företaget kallade henne till anställningsintervju eftersom hennes meriter matchade anställningsprofilen på den utannonserade tjänsten. En bit in på anställningsintervjun kommer chefen in i rummet för genomföra den avslutande delen av intervjun. Han räcker fram sin hand för att hälsa på kvinnan i hand. Hon reser sig upp, lägger sin högra hand på hjärtat, böjer huvudet och säger att hon hälsar på det sättet. Den manliga chefen blir illa berörd och uppfattar hennes beteende som att hon vägrar skaka hand med honom. Han avbryter anställningsintervjun och talar om för kvinnan att företaget inte kan erbjuda henne något arbete då hennes ovilja att skaka hand med män är ett hinder för att kunna utföra arbetsuppgifterna. Hon hade sökt jobb som tolk via telefon.

Han avbryter anställningsintervjun och talar om för kvinnan att företaget inte kan erbjuda henne något arbete då hennes ovilja att skaka hand med män är ett hinder för att kunna utföra arbetsuppgifterna.

Den unga kvinnan fick en chock av det tvära beskedet och lämnade arbetslokalen med gråten i halsen. Kort efter det inträffade fick kvinnan, som var gravid, missfall och förlorade sitt barn. Hon anmälde företaget för diskriminering och fallet gick till Arbetsdomstolen (AD). Diskrimineringsombudsmannen (DO) representerade den unga kvinnan i domstolsförhandlingarna. DO ansåg att kvinnan hade blivit utsatt för diskriminering på grund av sin religiösa övertygelse. Det som AD hade att ta ställning till var huruvida kvinnans sätt att hälsa på den manliga chefen var kulturellt betingat, som företagets försvarare framhöll, eller om det kunde tänkas grunda sig på religiösa uppfattningar.

Om AD kom fram till att kvinnans sätt att hälsa var kulturellt betingat kunde domstolen med hänvisning till gällande lagstiftning döma till företagets fördel då det inte hade någon skyldighet att ta hänsyn till kulturella bevekelsegrunder eller beteendemönster vid en anställning. Om det däremot gick att fastslå att den unga kvinnans sätt att hälsa grundade sig på en religiös uppfattning kunde domstolen, med hänvisning till artikel 10 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, döma till hennes fördel. Artikel 10 som handlar om de grundläggande friheterna – tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet – slår bl.a. fast att var och en har frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

Religiöst betingade handlingar
Religioner har funnits i alla mänskliga samhällen genom historien. Religiösa traditioner har kommit till uttryck på olika sätt under olika tider och i olika sociala och kulturella kontexter. Detta beror på att religioner har varierande funktioner för olika människor. Religiösa traditioner är oftast sammanflätade med socio-kulturella traditioner. En vedertagen definition av religion, som gäller religioner i största allmänhet, är att den består av trosföreställningar och lärosatser samt praktiska ritualer som exempelvis riter, sedvänjor och traditioner som utövas av en grupp människor, ett kollektivt. Till religioner hör förutom trosföreställningar och lärosatser, etiska principer, olika former av ritualer som exempelvis övergångsriter, regler för kost och mathållning, bestämmelser om tillåten respektive otillåten föda, regler för bärande av speciella klädesplagg, regler som styr umgänge mellan kvinnor och män, regler kring kroppsberöring mellan människor av olika kön, regler för omhändertagande av nödställda (socialvård), själavård, m.m.

Enligt denna definition vill religioner bidra till upplevelse av mening och mål i livet för individen. Genom levnadsregler, etiska principer, ritualer, sedvänjor och lärosatser eller trosföreställningar vill religioner förse individen med en struktur, mening och ordning i livet. På ett individuellt plan skapar religiösa föreställningar och ritualer en identitetsgrund för en meningsfull tillvaro för individen. Som kollektiv företeelse skapar religioner samhörighet mellan en större grupp av människor som bildar en religiös gemenskap.

De som önskar tillhöra en religiös gemenskap förväntas följa dess levnadsregler, ritualer och etiska principer. Att inte följa dessa regler kan få konsekvenser för den enskilde individen.

Det senare innebär att de som önskar tillhöra en religiös gemenskap förväntas följa dess levnadsregler, ritualer och etiska principer. Att inte följa dessa regler kan få konsekvenser för den enskilde individen. Denne kan beskyllas för att begå synd men det kan också få sådana följder som social stigmatisering eller uteslutning/förskjutning då vederbörande anses ha brutit mot religiösa regelverk som anses ha en central roll i kollektivets levnadsregler och signaletik. På ett individuellt plan kan brott mot dessa levnadsregler undandra grunden för den enskildes identitet samt skapa en känsla av att leva i synd. Det finns naturligtvis individer som väljer att ha ett selektivt förhållningssätt till dessa regler och ritualer. Det är också anledningen till att vi möter människor som trots att de tillhör samma religion har olika beteendemönster.

Förbud mot handskakning i islamisk rättstolkning
Rättstolkning har en central plats i islam. Muslimska rättslärda har under islams över fjortonhundra år långa historia tolkat islams rättskällor i juridiska frågor och även sådant som gäller ritualer kring praktiserandet av religiösa regelverk. Rättstolkningen i islam har emellertid inte varit någon entydig företeelse. Under islams historia har det förekommit skillnader i rättstolkningen mellan olika riktningar inom islam. Det finns skillnader mellan majoritetsriktningen sunni och minoritetsriktningen shia, men det finns också skillnader mellan olika rättsskolor inom respektive riktning.

Det finns fem erkända islamiska rättsskolor var av fyra är sunnitiska [Maliki, Hanafi, Shafii och Hanbali] och en shiamuslimsk [Jafari/tolvimamitisk]. Gemensamt för alla rättsskolor är att de använder sig av specifika rättskällor i sin rättstolkning. Sunnitiska rättsskolor använder Koranen och profettraditionen som sina viktigaste rättskällor. Inom vissa sunnitiska lagskolor använder man sig även av de tidiga exegeternas tolkningar som vägledande tolkningar, eftersom dessa hade nära kontakt med profeten Muhammed. Till dessa rättskällor tillkommer en rad så kallade rättsmetodologiska metoder/principer som exempelvis analogisk slutledning och samstämmighet.

Under islams historia har det förekommit skillnader i rättstolkningen mellan olika riktningar inom islam. Det finns skillnader mellan majoritetsriktningen sunni och minoritetsriktningen shia, men det finns också skillnader mellan olika rättsskolor inom respektive riktning.

I den shiitiska rättstolkningen använder man sig av Koranen, profettraditionen och de tolv shiitiska imamernas traditioner som rättskällor. Vid sidan av dessa rättskällor använder man sig av förnuft och samstämmighet som rättsmetodologiska metoder/principer i shiitisk rättstolkning.

Parallellt med rättsskolorna utvecklades den islamiska jurisprudensen, som skapade en teoretisk bas för studiet av rättskällorna och för förståelse av det regelverk som har sin grund i uppenbarelsen (Koranen och profetens ord och handlingar).

Förutom de erkända rättsskolorna finns det ett stort antal rättsskolor som betraktas som icke erkända rättsskolor. Det finns ytterligare skiljelinjer inom rättstolkningen utöver skillnaderna mellan olika rättsskolor och riktningar inom islam. Det kan mycket väl förekomma att muslimska rättslärda från en och samma rättsskola ger uttryck för motstridiga uppfattningar. Detta beror på att det saknas en vertikal hierarkisk ordning inom rättstolkningen. Alla rättslärda som har uppnått en grad av rättstolkningsvärdighet, som krävs för att göra egna tolkningar, kan ge uttryck för sina uppfattningar. Denna värdighet uppnås efter en lång grundutbildning och en handledarledd påbyggnadsutbildning som avslutas med att den rättslärde försvarar sin avhandling inför religiösa auktoriteter inom ramen för religiösa institutioner i respektive riktning i islam.

Skillnader i tolkningar kan också uppstå beroende på om tolkningarna utgår från traditionell, konservativ eller bokstavstrogen tolkningstradition eller om de utgår från modernistisk, feministisk och liberal tolkningstradition. Det kan också förekomma skillnader mellan olika rättslärda beroende på om de är pragmatisk lagda eller inte.

Kroppsberöring
Gemensamt för de rättsskolor eller tolkningstraditioner som yrkar på ett förbud i fråga om kroppsberöring mellan kvinnor och män som inte har ett nära släktband är att de betraktar kroppsberöring utanför en specifik krets som en synd. Kapitel/sura 24 verserna 30 och 31 i Koranen har i islamisk rättstolkning använts som ett underlag för det regelverk som gäller för kroppsberöring mellan kvinnor och män. I denna vers klarläggs kretsen av män med vilka muslimska kvinnor inte behöver följa de religiösa rättsliga regelverken för kroppsberöring. De män som undantas av regelverket består av kvinnans far, bröder, make, söner, svärfar, makens söner, brorssöner och systersöner. Muslimska kvinnor ska följaktligen iaktta förbudet mot att ha kroppsberöring med män som faller utanför denna krets.

De män som undantas av regelverket består av kvinnans far, bröder, make, söner, svärfar, makens söner, brorssöner och systersöner. Muslimska kvinnor ska följaktligen iaktta förbudet mot att ha kroppsberöring med män som faller utanför denna krets.

Det rättsliga förbudet mot handskakning med män, som faller utanför denna krets, förankras även i tolkningen av historiska prejudikat i islams historia.

Till en början måste man känna till att islams profet, Muhammed, betraktas som en förebild för alla muslimer. Det innebär att muslimer ska följa efter hans handlingsmönster. Denna uppfattning grundas på bl.a. vers 21 ur sura/kapitel 33 i Koranen.

I Guds sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] med Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen.¹

Det historiska prejudikat som används som grund för förbudet mot kroppsberöring, däribland handskakning, mellan kvinnor och män, som inte har ett nära släktband, återfinns i kapitel/sura 60 vers 12 i Koranen. Denna vers handlar om en grupp kvinnor som skulle avlägga trohetsförklaring, bay’a, med profeten Muhammed.

Profet! När troende kvinnor kommer till dig för att avlägga trohetsed – [lovar] att inte sätta något, vad det än är, vid Guds sida, att inte stjäla, att inte begå äktenskapsbrott, att inte döda sina egna barn,* att inte sprida förtal som de själva diktat upp och att aldrig vägra dig lydnad i det som är rimlig – tag då emot deras trohetsed och be Gud förlåta dem deras synder; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.²

*Traditionen att begrava oönskade flickebarn levande för att värna om familjens heder, förekom före islam på den arabiska halvön. Handlingen likställdes med mord och förbjöds i islam. En försäkran att man avstod från denna handling infördes som ett krav i lojalitetsförklaringen.

Denna historiska händelse som utspelade sig på 620-talet, har kommit att spela en central roll i rättstolkningen som lett till ett förbud mot handskakning mellan kvinnor och män som saknar nära släktband. Centralt är hur själva lojalitetsförklaringen, bay’a, gick till. Det brukliga var att de som avlade lojalitetsförklaring gjorde vad som i det arabiska språket kallas musafaha, det vill säga genomförde en sorts hälsningsritual där man skakade hand med varandra. Det specifika i fallet med kvinnorna som nämns i denna Koranvers är att en rad framstående muslimska historiker/krönikörer hävdar att profeten Muhammed inte skakade hand med kvinnorna. Ett par av de historiska källor som nämns i detta sammanhang är Sahih al-Bukhari, som tillhör den sunnitiska riktningen och al-Kafi, som tillhör den shiitiska riktningen.

Det specifika i fallet med kvinnorna som nämns i denna Koranvers är att en rad framstående muslimska historiker/krönikörer hävdar att profeten Muhammed inte skakade hand med kvinnorna.

Dessa historiska källor utgör ett par av de främsta rättskällorna, vid sidan av Koranen, för muslimska rättslärda inom sunni- respektive shiaislam. De kan närmast karaktäriseras som samlingar där man har dokumenterat profeten Muhammeds ord och handlingar under den tid han verkade som islams profet, det vill säga perioden mellan 609 och 633.

I båda källorna redovisas olika vittnesbörd om vad som utspelade sig under lojalitetsförklaringen. I Sahih al-Bukhari redovisas ett vittnesbörd av profetens hustru Aisha, som bland sunnimuslimer omnämns som Um al-muminin, de troende moder. Enligt hennes vittnesbörd förekom inte någon handskakning i samband med lojalitetsförklaringen. Ett annat vittnesbörd som förekommer i dessa källor gör gällande att profeten skakade hand med kvinnorna, men först efter att ha lindat in sin hand i en tygbit. En tredje version är att lojalitetsförklaringen gick till på ett ganska unikt sätt. Istället för handskakning tog man fram en behållare (en stor bägare) som fylldes med vatten och kvinnorna och profeten förde in sina händer i behållaren samtidigt utan att beröra varandra.

Istället för handskakning tog man fram en behållare (en stor bägare) som fylldes med vatten och kvinnorna och profeten förde in sina händer i behållaren samtidigt utan att beröra varandra.

Profeten Muhammeds agerande i det specifika fallet tas som täckning för hur hälsningsritualen mellan kvinnor och män, som inte har ett nära släktband med varandra, skall gå till enligt den islamiska rättstolkningen. En stor grupp muslimska rättslärda, oavsett om det är sunnimuslimer eller shiamuslimer, har utifrån denna vers och andra historiska prejudikat dragit slutsatsen att hälsning mellan kvinnor och män, som inte har ett nära släktband med varandra, ska ske utan kroppsberöring, det vill säga utan handskakning. Ett brott mot detta klassas följaktligen som en syndig handling.

Avvikande uppfattningar
Det finns naturligtvis avvikande tolkningar. En sådan går ut på att själva det faktum att profeten inte skakade hand med kvinnorna i den specifika historiska händelsen, som redovisas i Koranen, inte per definition kan tolkas som ett generellt förbud mot handskakning. En framstående sunnitisk rättslärd som har gett uttryck för denna avvikande uppfattning är den kände egyptiske rättslärde och tevepredikanten Yusuf al-Qaradawi (1926–2022). Han anser att profeten avstod från många andra handlingar som inte har klassats som förbjudna. Ett exempel som al-Qaradawi tar upp är att profeten avstod från att äta vissa livsmedel utan att dessa klassats som förbjudna födoämnen. al-Qaradawis uppfattning avvisas dock av flertalet konservativa och traditionella rättslärda bland såväl sunni- som shiamuslimer.

En annan avvikande uppfattning går ut på att förbudet mot kroppsberöring enbart gäller sådana former av kroppskontakter som leder till eller sker i syfte till sexuell njutning. Handskakning exkluderas följaktligen från detta förbud då den inte anses leda till sexuell njutning. Den anses inte heller ingå i någon sexuell handling.

En del muslimska rättslärda anser att muslimer skall skaka hand med kvinnor och män, oavsett vilken relation de än har med dem, i hälsningssyfte. De anser att ett nekande kan uppfattas som ytterst kränkande för de som är socialiserade med denna hälsningsritual.

En del muslimska rättslärda anser att muslimer skall skaka hand med kvinnor och män, oavsett vilken relation de än har med dem, i hälsningssyfte. De anser att ett nekande kan uppfattas som ytterst kränkande för de som är socialiserade med denna hälsningsritual. En företrädare för denna uppfattning var den shiamuslimske storayatollan Seyyed Hossein Borujerdi (1875–1961). Han framhöll redan i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet att förbudet mot handskakning var mindre viktig jämfört med upplevelsen av integritetskränkning hos den som nekades handskakning. Av detta skäl ansåg han att det var tillåtet för muslimer att skaka hand med människor av motsatt kön i hälsningssyfte trots avsaknad av nära släktband. Detta gällde i synnerhet icke-muslimer.³

Arbetsdomstolens dom
Trots dessa avvikande uppfattningar kan man inte bortse från det faktum att en stor grupp muslimska rättslärda i sina tolkningar av regler som rör socialt umgänge mellan könen slår fast att varje form av kroppsberöring, däribland handskakning, mellan kvinnor och män som saknar nära släktband, ska betraktas som otillåten, haram, och därmed en förbjuden handling. Den som bryter mot förbudet begår, enligt denna rättstolkning, en syndfull handling. Sett ur dessa rättslärdas perspektiv gäller förbudet även om det visar sig att handskakningen sker enkom som en hälsningstradition och inte för sexuell njutning.

De ovan redovisade motsatta uppfattningarna är mycket vanligt förekommande bland muslimer i Sverige. Här finns troende och praktiserande muslimer som med hänvisning till sin egen religiösa övertygelse eller med hänvisning till religiösa auktoriteter eller rättsskolor iakttar ett förbud mot handskakning och därmed klassar en sådan handling som förbjuden, haram, och följaktligen syndfull. Här finns också troende och praktiserande muslimer som inte ser på handskakning med främmande människor som en otillåten handling.

Under de senaste decennierna har förbudet ifrågasatts av muslimska feministiska teologer och liberalteologer. De anser att männen har haft ett tolkningsföreträde.

Många muslimska kvinnor skakar hand med män med hänvisning till sina rättsliga traditioner eller av pragmatiska skäl. Under de senaste decennierna har förbudet ifrågasatts av muslimska feministiska teologer och liberalteologer. De anser att männen har haft ett tolkningsföreträde i denna liksom andra rättsliga frågor och att deras tolkningar har präglats av patriarkala och misogyna kulturella traditioner som har varit dominerande i muslimska länder.

En slutsats är att muslimska kvinnor och män som agerar utifrån det ena eller andra handlingsmönstret följer i många fall sin religiösa övertygelse då de följer de rättstolkningar, rättsskolor eller religiösa auktoriteter som de håller som trovärdiga. Det går dock inte att komma bort från att deras val påverkas av både olika religiösa tolkningstraditioner och att dessa har i sin tur förstärks av kulturella traditioner och sociala strukturer.

Arbetsdomstolen landade i sin dom i att kvinnan hade agerat utifrån sin religiösa övertygelse. Med hänvisning till Europakonventionens artikel 10 dömde AD till kvinnans fördel. AD ansåg att företaget gjort sig skyldig till indirekt diskriminering och dömde ut 40 000 kronor i skadestånd till kvinnan. Arbetsdomstolens ledamöter var inte eniga.