Akademiseringen av konsthögskolan Valand i Göteborg har gått för långt. Det skriver den före detta studenten på fri konst-programmet Sally Karlsson. Studenterna har inte tid för sitt konstnärliga arbete, utan utsätts istället för enorma mängder teoretisk text, bisarra kontroller och utskällningar.

“Studera hos oss”. På Göteborgs Universitets webbplats finns en sida som skiljer sig markant från resten av utbudet. Under rubriken “HDK-Valand – Högskolan för konst och design” går det att läsa om de olika skapande utbildningar som universitetet har, utöver ämnen som juridik och naturvetenskap. Här finns program inom film, skrivande, design, fotografi och så den utbildning som jag gick, kandidatprogrammet i fri konst. 

Att det finns utbildningar inom fritt skapande bland samma urval som juridik och naturvetenskap kan tyckas märkligt, och på sätt och vis är det också det. Det var inte förrän på 1970-talet som dåvarande Konsthögskolan Valand införlivades med Göteborgs universitet, då flera av de tidigare fria konstskolorna blev statliga institutioner. Där och då hamnade den konstnärliga utbildningen sida vid sida med de utpräglade akademiska dito. 

När jag började som student på skolan; cirka fyrtio år efter införlivandet med universitetet, hade mycket hunnit hända. Bland annat den ökända Bolognaprocessen, den europeiska standardiseringen av utbildningsväsendet, som genomfördes i Sverige år 2007. Det har sedan dess pågått en debatt kring akademiseringen av konsthögskolorna, där bland andra Dan Wolgers i september 2015 i nättidningen Omkonst kommenterade vad han ansåg hände på skolorna. Han skrev om hur den konstnärliga integriteten utarmades till förmån för en akademisering. Med akademisering menade han hur man tvingas till att vetenskapligt utvärdera något som inte går att mäta. Hur målet att studenterna i sin utbildning utvecklar konstnärlig integritet och frihet har ersatts med en önskan om att de vid examen ska vara anställningsbara och duktiga på att nå uppsatta mål.

Att studenterna utvecklar konstnärlig integritet och frihet har ersatts med en önskan om att de vid examen ska vara anställningsbara och duktiga på att nå uppsatta mål.

Vad man som ny studerande kan förvänta sig när man stiger in i konsthögskolans värld är ofta svårt att veta. Informationen om dessa utbildningar tenderar att dra åt det abstrakta hållet. Man söker in med arbetsprover och blir antagen på det egna konstnärskapet. Förhoppningen för de flesta som söker lär vara att få utveckla sitt eget arbete. Man vill lämna skolan med ett starkare konstnärskap och en större kunskap om den värld man ska ut i. 

Ganska snabbt efter att jag hade börjat på Valand förstod jag att det var en skola som hade stora akademiska och teoretiska ambitioner för den fria konstutbildningen. Tiden för att skapa egna konstverk och arbeta med att utveckla dessa visade sig vara begränsad, när så mycket annat skulle hinnas med. 

Man vill lämna skolan med ett starkare konstnärskap och en större kunskap om den värld man ska ut i.

En av sakerna som åt mycket av tiden var den förvånande stora mängd teoretiska texter vi förväntades läsa. Vissa av texterna hade en självklar koppling till våra studier, de som till exempel handlade om konstteori och konsthistoria. Andra hade en mer oklar koppling till vår utbildning, vilket gjorde det svårt att sätta innehållet i ett sammanhang. Texter av Judith Butler och Donna Haraway var visserligen intressant läsning, men gavs ofta till oss utan en uttrycklig kontext. På de eventuella seminarier vi hade kring texterna fanns det inte alltid någon tydlig önskan om vad vi skulle ha tagit med oss från läsningen. Att de hade blivit lästa verkade vara nog. 

Det såg säkerligen bra ut att denna litteratur fanns med i kursbeskrivningen, men vad det faktiskt gav oss studenter är mindre självklart. I en klass där de studerande framförallt hade kommit in med praktiska arbetsprover var grundkunskaperna som krävdes för denna typ av läsning väldigt ojämn. Många studenter blev stressade, och där en struktur och ett sammanhang för läsningen hade behövts var det istället upp till var och en att hantera och förstå uppgiften. Det blev ett betungande måste istället för en utvecklande utmaning.

Det såg säkerligen bra ut att denna litteratur fanns med i kursbeskrivningen, men vad det faktiskt gav oss studenter är mindre självklart.

Utöver den teoretiska läsningen bestod varje termin av omfattande grupparbeten inför utställningar på olika nya platser i Göteborg. Där framkom det ofta efterhand vad vi elever förväntades göra förutom själva konstverken. Praktiska och administrativa uppgifter ingick i kursarbetet, så som att ordna med belysning, transport och marknadsföring. Även här blev arbetet med de egna konstverken lidande. 

Överlag ägnade vi mycket tid åt att försöka få klarhet i vad målen för kurserna var och vad som krävdes för att få godkänt. Många gånger lades inte innehållet i kursen upp på våra lärplattformar förrän samma vecka som kursen skulle starta. Ibland var problemet att målen med kursen var så luddigt formulerade att de aldrig riktigt gick att förstå. Jag minns en lärare som röt till när jag för femte gången försökte fråga vad målet med kursen om konstnärligt samarbete var; skulle vi elever skapa ett gemensamt konstverk och i sådana fall efter vilka principer? Vad skulle vi bedömas på i kursen och hur skulle vi redovisa samarbetet? Svaret kom aldrig tydligt men en kurskamrat till mig blev under examinationen av kursen kritiserad för att inte ha tillräckligt bra koll på semantiken kring det engelska ordet “collaboration”; det var tydligen detta vi skulle ha utforskat. 

Vi ägnade mycket tid åt att försöka få klarhet i vad målen för kurserna var och vad som krävdes för att få godkänt.

Examinationerna var ofta ett moment där man trevade sig fram; osäker på vad skolan ville se från oss. När vi skulle presentera vårt skapande skulle det ofta helst ske med en powerpoint som tydligt redovisade meningen med våra konstverk samt vår, förhoppningsvis, grundliga research kring ämnet. Därefter kunde vi få kritik som inte alltid kändes konstruktiv; om allt från den egna moralen till vilken känsla verket angav. Upplevelsen var att lärarna inte alltid själva visste hur de skulle examinera individuella konstverk enligt den ram som satts upp. 

En av mina klasskamrater fick höra att hen “betedde sig som Christopher Columbus” när hen uttryckte sig vilja undersöka subkulturen kring “furries” i sin konst. Kritiken låg i att det var oetiskt av hen att undersöka en grupp som inte är den egna. Jag fick en gång kritik för att mitt konstverk signalerade både humor och mörker samtidigt. Min lärare bad mig att välja väg; antingen ska verket ha ett allvarligt uttryck eller ett humoristiskt. Det fick inte vara båda. 

Lärarna visste inte alltid själva hur de skulle examinera individuella konstverk enligt den ram som satts upp.

Vi kunde även få kritik för att våra konstverk inte var tillräckligt färdiga vid en examination. Vid mitten av kurserna skulle vi kunna redovisa att vi var 60 procent klara med våra alster. Jag var en gång nära på att bli underkänd då jag inte ansågs vara 60 procent klar. Förmodligen då jag hade uttryckt att jag ville ändra på vissa delar av innehållet i verket under en redovisning. Min verks procentsats låg tydligen under 60. 

Det kunde även hända att vi examinerades och fick extra uppgifter på moment som hade kommunicerats som frivilliga att delta i. Jag tänker på en utställning i Swedbanks gamla lokaler som plötsligt visade sig vara betygsgrundande halvvägs in i arbetet. 

Jag vet inte hur vanligt det är på andra utbildningar att elever kommer gråtande ut från möten och ateljésamtal, men detta såg jag hända flera gånger under min tid på Valand. Att ständigt parera krav från skolan, som ofta var luddiga men samtidigt omfattande, slet på många studenter. I klasserna under och över min egen skedde flera avhopp där vissa studerande hoppade av så sent som veckorna inför sin examensutställning. Den allmänna moralen var från och till låg. 

Jag vet inte hur vanligt det är på andra utbildningar att elever kommer gråtande ut från möten och ateljésamtal, men detta såg jag hända flera gånger under min tid på Valand.

Vid sidan av de tidsslukande ramar som skolan satte upp för oss var vi många som formade en parallell utbildning. En friare utbildning där tid för det konstnärliga skapandet prioriterades framför läsning av akademisk text och ständiga redovisningar med oklara mål. I denna parallella skolgång var vi många som struntade i att läsa texterna som tilldelades oss, till förmån för skapandet. Vi använde varandra som bollplank kring frågeställningar istället för lärarna och tipsade varandra om hur man enklast skulle överleva examinationerna. Att säga “jag är fortfarande mitt i min process” visade sig vara en gyllene mening om man ville slippa bli alltför ifrågasatt i sitt arbete. 

Det visade sig att vi alla, utan att läsa texterna och utan kunskap om vad lärarna ville höra under examinationerna, ändå klarade utbildningen. Frågan är varför alla dessa texter, delkurser och examinationer i sådana fall behövdes?  

Att säga “jag är fortfarande mitt i min process” visade sig vara en gyllene mening om man ville slippa bli alltför ifrågasatt i sitt arbete.

Självklart fanns det även saker som var bra med utbildningen; flera av lärarna var bra handledare och vissa av kurserna lärde vi oss mycket av. Problemet blev helheten. För mig blev den omfattande mängden teori till slut ett ett problem. Det fanns för lite tid för det egna konstnärliga arbetet, men också alldeles för lite tid för att på ett seriöst sätt ta del av de teoretiska texter och idéer som man ville lära oss. Det blev en semi-akademisk röra där tiden inte räckte ordentligt till något.

Inför arbetet med den här texten gick jag tillbaka i de gamla dokument från min skoltid som inte är inlåsta Valands administrativa system. Jag hittade en lista på önskemål som vi studenter i årskurs tre på programmet skickade in till skolledningen; ett försök från oss att bidra till förändring in i det sista. Där fanns bland annat önskemål om att lärarna skulle bli mer sakliga i sin kritik mot oss, och gärna tänka mer på det pedagogiska i de olika undervisningsmomenten. Vi skrev också att nivån på de teoretiska texterna vi förväntades läsa var väldigt hög och att detta slog väldigt ojämnt i klassen. Många av önskemålen handlade om längtan efter struktur och begripligare krav. I brevet går att se hur vi som klass upplevde att bristen på underlag för vad vi förväntades göra och prestera var en stor frustration; vi visste inte hur vi skulle bli bedömda och examinerade, hur eller kring vad. 

Det blev en semi-akademisk röra där tiden inte räckte ordentligt till något.

I detta dokument med samlade punkter ser jag hur Dan Wolgers oro kring Bolognaprocessens påverkan på konstskolorna har infriats. Det omätbara ska mätas och varken skolan eller studenterna verkar veta hur. Jag kan också se den förvirrade akademiseringen av konstskolan som ett symtom på en större problematik. Vi lever i en tid där vi verkar tro att precis allt ska kunna mätas, vägas och räknas. Men kanske är den konstnärliga praktiken något som borde undantas från denna standard? 

Som resultat av någon slags utmattning var det flera av oss som efter examen från skolan tog en paus i vårt skapande. Många av ossbehövde tid att hitta tillbaka till glädjen i kreativiteten och modet att jobba med det som intresserar oss. Tack och lov har de flesta som jag pratat med hittat rätt igen, efter att ha gett sig själva lite tid. Förhoppningsvis kanske även kandidatprogrammet i fri konst på Valand kan göra en liknande resa.

Keramikern Mårten Medbo svarar musikern Klas Nevrin i frågan om den konstnärliga forskningen: Det är sant att Lyra Ekström inte ger uttryck för någon djupare förståelse av området, men den konstnärliga forskningen har blivit alltför stelbent och saknar förmåga till självkritik.

Debatten inleddes i Parabol 11/24, där Nevrin reagerade mot Lyra Ekström Lindbäcks attack på den konstnärliga forskningen i Respons 9/24.

Ett av de första doktorandseminarier jag deltog i skulle handla om hur man gör bra muntliga presentationer av sin forskning. De nyantagna doktoranderna hade fått i uppgift att på tio minuter presentera sina egna forskningsprojekt. Presentationen skulle vara på engelska. Dekanen för konstnärliga fakulteten plus alla institutionens professorer och våra mer erfarna doktorandkollegor skulle sitta i publiken. Vid den tidpunkten, ett par veckor in i doktorandutbildningen, kände jag mig ganska osäker och förvirrad vad gällde mitt forskningsprojekt.

Att detta skulle skulle bli en prövning var lätt att inse. Därför lade jag ned stor möda på mitt manus. Formulerade mig, övade noga, läste högt och klockade tiden. När det var dags för våra presentationer gick nervositeten i rummet att ta på. Några av mina studiekamrater lyckades ta sig igenom sina presentationer rätt skapligt. När det var min tur hängde sig videon jag hade tänkt inleda med. I mina försök att åtgärda datatrasslet tappade jag mitt manus. När jag rafsade ihop de utspridda sidorna insåg jag att jag inte numrerat dem och att det nu redan hade gått fyra minuter av min tid och att videon fortfarande inte funkade. 

Seminariesvett luktar mycket värre än verkstadssvett.

En doktorandkollega konstaterar i sin avhandling att seminariesvett luktar mycket värre än verkstadssvett.¹ Vad gäller skillnader i svettlukt är den rimliga hypotesen att stressnivån är högre  i seminarierummen än i verkstäderna. Orsaken till den högre stressnivån borde gå att finna i skillnader mellan pedagogiska metoder mellan hantverkets och akademins lärotraditioner.

Min väg in i konsten gick via hantverket, genom att jag i ett par år gick som lärling på ett krukmakeri. Så småningom ledde vägen, via förberedande konstskola, vidare till studier på Konstfacks linje för glas och keramik och sedan 1992 har jag varit yrkesverksam som keramiker/konstnär. Från att initialt ha arbetat med bruksproduktion är det idag rimligt att definiera mig som konstnär inom fältet för fri konst. Jag jobbar skulpturalt, framför allt med utställningar och offentliga gestaltningar. Materialförtrogenhet och hantverk är altjämt den grund mitt konstnärskap vilar på. 

År 2010 blev jag en av de första att antas som konstnärlig forskarstudent på HDK/Valand i ämnet konsthantverk. Min specialisering var keramik och mitt forskningsprojekt tog sin utgångspunkt i min egen konstnärliga erfarenhet. Metodmässigt står min forskning nära det akademiska fältet för praktisk kunskap. Ett fält som uppstod ur de friktioner och skav som följde när tidigare icke-akademiska utbildningar skulle bli till akademiska. Det handlade till exempel om sjuksköterske- och polisutbildningarna. Tanken med detta nya fält var att inom systemet skapa förståelse för de kunskapsformer som traditionellt fallit utanför det akademiska. Det handlar framför allt om erfarenhetsbaserad kunskap, så som professionell omdömesförmåga, kroppsligt situerad kunskap och hantverkskunskap.

Erfarenhetsbaserad kunskap består av professionell omdömesförmåga, kroppsligt situerad kunskap och hantverkskunskap.

Jag disputerade 2016 och titeln på min avhandling är Lerbaserad erfarenhet och språklighet.² Min forskningsfråga skulle kunna formuleras så här: Hur går det till när lera blir till konstnärlig språklighet och hur uppfattas den språkligheten i samtiden? Hantverkspraktiken och den samtida konst- och konsthantverksteorin blev centrala områden att fördjupa sig i för att kunna reflektera kring frågorna. I förlängningen blev även kunskapsfilosofi ett huvudområde för min forskarstudier.

Den debatt om konstnärlig forskning som tar form i kölvattnet av Bogdan Szybers underkända forskningsprojekt är viktig och efterlängtad. I den offentliga kulturdebatten är bristen på intresse för fältet konstnärlig forskning påtagligt. Det lilla intresse som ändå finns resulterar ofta i svepande och illa underbyggda påståenden med fokus på det skandalösa. Jag håller med Klas Nevrin om att Lyra Ekströms artikel inte ger uttryck för någon djupare förståelse av området.³ Men det ska också erkännas att det inom den konstnärliga forskningen, precis som överallt annars i det mellanmänskliga livet, pågår en kamp om resurser, anseende och prestige. Den kampen är inte snyggare här än någon annanstans. Jag vet också av egen erfarenhet att konstnärlig forskning kan vara viktig, relevant och ytterst intressant precis som Nevrin skriver. Men jag ser också reella problem, delvis samma som Ekström Lindbäck pekar på, som är förknippade med den konstnärliga forskningen och utbildningssystemet den befinner sig inom. Det problem jag här vill lyfta handlar i grunden om en kunskapssyn där vissa typer av kunskapsformer ses som överordnade andra. 

Vissa kunskapsformer ses som överordnade andra.

Ur kunskapsfilosofiskt perspektiv har det alltid funnits en spänning mellan det vi, för enkelhetens skull, skulle kunna kalla teori och praktik. Den typ av kunskap som är skådande och beskrivande, det vill säga teoretisk kunskap, har allt sedan grekernas tid ansetts högre stående än den kunskap som är alstrande och skapande, den kunskap grekerna kallade techne – det vill säga praktisk, hantverksmässig kunskap. Det kan vara värt att påminna om att den typen av kunskap förr kunde kallas konst så som i läkekonst och kokkonst. Det kan också tilläggas att det inte kan skapas konst utan att båda dessa kunskapsformer, den praktiska och teoretiska, blandas och får gemensamt utrymme.

När jag blev antagen som konstnärlig forskarstudent såg jag med skeptisk nyfikenhet på området. Min uppfattning innan jag började utbildningen var att konsthögskolorna var allt för anpassliga i den akademisering som följde av 1977 års högskolereform, då alla högre konstutbildningar gjordes om till högskolor. Utvecklingen accelererades av Bolognaöverenskommelsen år 1999, då universitetsutbildningarna inom EU harmoniserades och bland annat fick en kandidat- och masternivå. Utvecklingen tyckes tränga undan den praktiska konsttillverkningen till förmån för utbildningsprodukter som bättre passade in i systemet än konstens artefakter. Uppsatser, projektbeskrivningar och utvärderingar måste till för att stötta upp de konstnärliga gestaltningarna oavsett vilken typ av konstnärlig praktik det handlade om. 

Konsthögskolorna var allt för anpassliga i den akademisering som följde av 1977 års högskolereform.

När jag på sent åttiotal och tidigt nittiotal var student på Konstfack var utbildningen, på gott och ont, väsensskild från den utbildning jag mötte som nyanställd lektor på samma skola 30 år senare. Mycket hade blivit bättre. Den godtycklighet i förhållandet mellan undervisande personal och studenter jag upplevde som student är mycket mindre idag. Toleransen för gränslöst beteende från enskilda lärare är också betydligt mindre. 

Men jag överraskades också av hur stel utbildningssituationen blivit. Studenternas utrymme för fritt verkstads- och ateljéarbete var på den institution där jag arbetade var nu närmast obefintlig. All tid var kursbunden och räknades i akademiska poäng. Utrymmet för spontanitet var minimalt jämfört med min egen student-tid. Då kunde intressanta konstnärer på tillfälligt besök i Stockholm bjudas in för föreläsningar eller kortare workshops. Om någon intressant utställning öppnade kunde lärare, även om det pågick en kurs, avbryta för gemensamt besök på utställningen i fråga. Närheten till konstfältet utanför skolan var påtagligt. Basen i undervisningen när jag var student bestod i vad som benämndes som egen verkstadstid. En tid som vi fritt disponerade efter eget huvud utan någon kursplan att ta hänsyn till. Det gav oss möjlighet att utifrån våra olika intressen och praktiker fritt söka efter våra konstnärliga uttryck och identiteter. Det skiljer sig säkert mellan olika lärosäten hur pass inrutad utbildningen är men den generella tendensen är tydlig.

Att jag med mitt uttalade intresse för hantverk och materialitet år 2010 kunde bli antagen som konstnärlig doktorand överraskade mig och motsade i någon mån min egen skepsis. En konstnär som intensivt hänger sig åt hantverk och materialitet borde kanske inte ses som udda i sammanhanget men i den miljö som håller på att växa fram inom den konstnärliga forskningen är den definitivt det. Idag skulle min ansökan högst sannolikt inte vunnit bifall. Nålsögat har blivit snävare och det är andra typer av konstnärliga praktiker som i dag ges företräde i forskningssammanhang.

Den akademiska traditionen uttrycker även i sin organisation en hierarkisk kunskapssyn. Här duggar titlarna tätt det görs tydligt vem som är hög och vem som är låg. En professor, som befinner sig långt från det praktiska arbetet i sin tjänsteutövning, har självklart mer anseende och betydligt högre lön än en verkstadstekniker. I och för sig kan teknikern hoppas på att uppgraderas till adjunkt och därigenom också få en smula mer betalt. Men då finns risken finns tekniskt ansvar inte innefattas i adjunktens nya tjänstgöringsprofil. Kvar finns då en verkstad utan teknikerkompetens.

Den akademiska traditionen uttrycker i sin organisation en hierarkisk kunskapssyn.

Hur ska egentligen mötet mellan den akademiska kunskapstraditionen och konstens kunskapstradition förstås? Ett möte som är inskrivet i själva begreppet konstnärlig forskning. Min initiala skepsis kring utvecklingen inom konsthögskolorna kvarstår, och jag ser hur mötet otvetydigt sker på bekostnad av konstens kunskapstradition.

Idag fungerar den konstnärliga forskningen normerande för hela utbildningssystemet, och det är här den problematik som tidigare beskrivits blir som allra tydligast. Därför är det extra viktigt att uppmärksamma problemen med forskningsmiljön. Den konstnärliga forskarutbildningen har nu runt tjugo år på nacken. Den yvighet och mångstämmighet som initialt kännetecknade fältet håller på att försvinna. Det kallas för att forskningsmiljön mognar. Föreställningarna om vad konstnärlig forskning är och kan vara snävas in. 

Idag fungerar den konstnärliga forskningen normerande för hela utbildningssystemet.

Högskolorna definierar profilområden och formulerar forskningspolicys. Samtidigt stakas framtida karriärsvägar ut. Det blir i ljuset av detta allt tydligare att det är vissa typer av forskningsintressen och konstnärskap som favoriseras. Konstnärliga praktiker där text är del av det gestaltande arbetet, gärna kopplat med ett intresse för arkivet och med ett posthumanistiskt eller postkolonialt perspektiv har goda chanser att få sina ansökningar beviljade när nya doktorander ska antas. Konstnärer som intresserar sig för andra konstnärliga möjligheter, som till exempel materialitet, hantverk och teknik har, om de ens ansöker, mycket sämre odds att bli antagna.

Det är ett allvarligt problem att vissa typer av konstnärliga praktiker och intressen inte ges möjlighet att vara med och forma den forskningsmiljö som nu växer fram. Och det är något som ytterligare spär på skevheten som karaktäriserar högskoleutbildningarna vad gäller representation av olika klassbakgrund bland studenterna. Forskarutbildningarna kan ses som skräddarsydda för studenter vars föräldrar är materiellt resursstarka och högutbildade akademiker.

Konstnärer som intresserar sig för materialitet, hantverk och teknik har sämre odds att bli antagna.

Ytterligare en pikant detalj i sammanhanget är att många högskolor har tidsbegränsade anställningar. Tanken är, något förenklat, att nya fräscha konstnärskap ska ersätta dem som efter ett par år i systemet stelnat och blivit irrelevanta. Det finns alltså inom högskolorna en outtalad uppfattning om att det är hämmande för de anställdas konstnärliga praktiker att vistas för länge i miljön. Oavsett vad man anser om tidsbegränsningen så föder den en fråga: En högskolemiljö som inkluderar konstnärlig forskning borde väl vara en av de mest konstnärligt stimulerande miljöer som det går att befinna sig i? Om inte så rimmar det illa med vad högskolorna själva påstår när de beskriver sina forskningsmiljöer.  

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att finns det risk att den konstnärliga forskningen på sikt kommer möta allt mer kritik om inte fältet förmår att etablera en kritisk självreflektion. Tyvärr går det att notera en viss ovilja mot att  delta i en sådan diskussion, vilket leder till intern tystnad kring de faktiska problemen. Det blåser för närvarande snålt kring kulturen och för personer som arbetar inom högskolorna är det mycket som står på spel. Det är kanske inte konstigt om det är svårt att uttrycka kritiska tankar då det kan ha negativa konsekvenser för karriären? Eller kanske kan intern kritik till och med riskera hela fältet som sådant? 

Utan diskussion riskerar akademin att stelna på samma sätt den gjorde på 1800-talet.

Personligen tror jag inte det. Jag tror tvärtom att den kritiska diskussionen behövs. Det kommer att öka forskningens relevans och förhoppningsvis ge plats för konstens hela bredd och rika mångstämmighet även i forskningsmiljön. Utan diskussion riskerar akademin att stelna på samma sätt den gjorde på 1800-talet, och konsten kommer återigen att behöva hitta alternativa vägar. Det vore synd, för den konstnärliga forskningen har möjlighet att vidga perspektiv och bli en plats där alla typer av konstnärliga praktiker och uttryck kan mötas, beforskas, utvecklas och reflekteras.