I oktober skrev Winton Higgins, tidigare chef för Australian Institute of Holocaust and Genocide Studies, i Parabol att Israels attacker på Gaza var etnisk rensning, men inte folkmord än. Idag är situationen en annan, skriver han: det som Israel begår i Gaza uppfyller utan tvekan kriterierna för folkmord.

Min förra artikel i Parabol (3 – 2023) hade rubriken “Inte folkmord än, men etnisk rensning” och handlade om den israeliska attacken mot civila palestinier i Gazaremsan i dess tidigaste skede, i slutet av oktober. Huvuddelen av artikeln introducerade begreppet folkmord som sådant: en grupps angrepp på en annan “i avsikt att helt eller delvis förgöra den”. Jag spårade folkmordsbegreppets ursprung tillbaka till Raphael Lemkin med hans exakta definition från 1943, dess införlivande i den internationella straffrätten genom FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948, dess användning i fyra tillfälliga FN-tribunaler under decennierna därefter, tills det fann en permanent hemvist inom ramen för Internationella brottmålsdomstolen (ICC) från 2002.

I oktober ansåg jag att de israeliska grymheterna, om än fruktansvärda, inte uppfyllde kriterierna för folkmord. Snarare var det fråga om etnisk rensning. Det är viktigt att vi använder begreppet folkmord försiktigt och precist. Det är också viktigt att påpeka att begreppet folkmord också fyller en viktig moralisk och politisk funktion oavsett vad institutionerna beslutar och bortom juridiska hårklyverier: som ett ovärderligt verktyg för historisk analys. Mänskliga kollektiv har begått detta det mest avskyvärda av brott sedan urminnes tider, och det åligger oss att få grepp om de omständigheter under vilka de gör det om vi ska ha en chans att avskaffa det.

I skrivande stund har Israels angrepp på palestinierna i Gaza pågått i nio månader med oförminskad grymhet, vilket har lett till att omkring 40 000 palestinier har dödats (exklusive de kroppar som ännu inte har hämtats ur spillrorna) och att möjligheterna att leva ett normalt liv helt förstörts. När dödssiffrorna justeras så småningsom och kommer att inbegripa de som dött på grund av massförstörelsen, kommer de vara betydligt högre. Det råder nu ett samförstånd bland internationella jurister och människorättsexperter om att detta nu uppfyller den juridiska definitionen av folkmord, och jag ansluter mig utan tvivel till dem. Det tvingar oss att undersöka hur det gick till.¹

Israel och brottet folkmord

I december stämde Sydafrika staten Israel inför Internationella domstolen (ICJ) för att få till stånd “provisoriska åtgärder” för att tvinga Israel att följa FN:s folkmordskonvention från 1948. ICJ inrättades enligt FN:s stadga från 1945 för att främja fredlig lösning av tvister mellan nationalstater. Endast stater kan vända sig till domstolen, som inte har någon straffrättslig jurisdiktion som sådan.

Sydafrika lade fram betydande bevis för de israeliska myndigheternas folkmordsavsikter och handlingar i Gaza i enlighet med FN:s folkmordskonvention. Domstolen utfärdade den 26 januari ett interimistiskt beslut med krav på Israel att upphöra med att döda eller allvarligt skada palestinier och att tillfoga dem levnadsvillkor som beräknas leda till deras fysiska förintelse helt eller delvis. Vidare beordrade domstolen Israel att återställa viktiga samhällstjänster (mat, vatten, sjukvård, elektricitet) som man förvägrar Gazaborna, att undvika att dölja bevisen för de brott man begått och att rapportera till domstolen om hur man följt dessa order.²

Jämfört med ICJ är ICC en annorlunda tribunal från en annan tid. Dess övergripande syfte är att få slut på den straffrihet som enskilda förövare av grova internationella brott nästan alltid har åtnjutit. ICC uppstod efter en konferens i Rom 1998 där 120 länder godkände (och sju länder ogillade) stadgan för ICC:s grundande. Bland de sju som motsatte sig ICC:s skapande fanns Israel och dess stöttepelare USA, som alltså båda står utanför ICC-systemet.

Bland de sju som motsatte sig ICC:s skapande fanns Israel och dess stöttepelare USA, som alltså båda står utanför ICC-systemet.

Romstadgan ger domstolen befogenhet att väcka åtal för folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och aggression – vilka alla definieras mycket utförligt i artiklarna 6-8.³ Intressant är att apartheid räknas som brott mot mänskligheten. Som krigsförbrytelser räknas attacker mot humanitära biståndsorganisationer (både personal och egendom) och tvångsvis tillägnande av egendom. Definitionerna överlappar varandra i många avseenden, så att ett brott mot mänskligheten eller ett krigsbrott lätt kan omformuleras till en anklagelse om folkmord.

De fall som nu utreds av båda domstolarna innebär att Israels agerande i Gaza inte kan ses som legitimt. De kan även omintetgöra Netanyahus och Gallants eventuella planer på att resa till något land som har undertecknat Romstadgan, så att de inte blir häktade vid ankomsten. (Ironiskt nog är Netanyahu också en flykting i sitt eget land, föremål för bedrägeri- och mutanklagelser sedan 2020 och skyddad endast så länge “kriget” fortsätter och han sitter kvar på sin post.⁴ Men han kan alltid finna en fristad i USA.) Tvisterna i båda domstolarna går i en maklig fart. De har dock inte hämmat den israeliska försvarsmakten (IDF) ett dugg när den fortsätter mönstret av upprepade storskaliga grymheter mot palestinierna i Gaza.

Ironiskt nog är Netanyahu också en flykting i sitt eget land, föremål för bedrägeri- och mutanklagelser sedan 2020 och skyddad endast så länge kriget fortsätter och han sitter kvar på sin post.

Det senaste illdådet i skrivande stund är ett typiskt exempel på IDF:s modus operandi. Den 13 juli slog man till mot en koncentration av fördrivna tältboende i Muwasi, den av Israel utsedda säkra zonen mellan Rafah och Khan Younis, och dödade minst 90 palestinier och skadade omkring 300. IDF hävdade att attacken var precisionsinriktad och avsedd att döda en hög Hamas-befälhavare som man trodde gömde sig där. Man var inte säker på om man hade uppnått sitt uttalade syfte. (Det hade man inte.) Men man hade försäkrat sig om att det inte fanns någon israelisk gisslan i området, så det var säkert att genomföra attacken. Den påstådda närvaron av en Hamas-krigare anges nästan undantagslöst som skäl för varje massaker, och därmed åberopas “militär nödvändighet”. Omkring 80 procent av Gazas 2,3 miljoner invånare har drivits från sina hem och är försvarslösa mot sådana handlingar.⁵

Den medicinska tidskriften The Lancet publicerade nyligen en artikel av Rasha Khatib, Martin McKee och Salim Yusuf, där de uppskattar de palestinska offren till 186,000, det vill säga 7.9 procent av Gazas befolkning. Den här siffran inbegriper de registrerade dödstalen samt uppskattningar av hur många som ligger under rasmassorna, och de indirekta dödstalen på grund av skador eller bombningar av sjukhus.

Förutom de döda, kan vi notera de 80 000 skadade, många av dem permanent lemlästade, med kvinnor och barn som framträdande bland offren. Till detta måste vi lägga det oöverskådliga trauma som de överlevande aldrig kommer att återhämta sig från. IDF har attackerat sjukhus, skolor, hjälpkonvojer, ambulanser samt FN:s och icke-statliga organisationers anläggningar. De har dödat hjälparbetare, journalister och sjukvårdare i rekordantal. I likhet med andra historiska folkmord använder man svält, sjukdomar och social kollaps som ett massförstörelsevapen. Man har förstört alla universitet i Gaza och dödat omkring 95 professorer i processen. Allt detta i namn av sin Operation Iron Sword, som Netanyahu tillskriver “den judisk-kristna civilisationens seger över barbariet”.⁶

I likhet med andra historiska folkmord använder man svält, sjukdomar och social kollaps som ett massförstörelse-vapen. Man har förstört alla universitet i Gaza och dödat omkring 95 professorer i processen. Folkmord är en korrekt term.

“Folkmord” är en mer korrekt och kortfattad term: alla dess kännetecken förekommer dagligen i västerländska medier.

Israel har begått följande handlingar som utgör folkmord enligt Romstadgans artikel 6: a) att döda medlemmar av folkgruppen, b) att tillfoga medlemmar av folkgruppen svår kroppslig eller själslig skada och c) att uppsåtligen påtvinga folkgruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis.⁷

Men hur i hela friden kunde det historiska israeliska projektet – som föddes med ett betydande moraliskt kapital i efterdyningarna av Förintelsen – hamna i detta läge? För att besvara den frågan måste vi använda oss av begreppet folkmord i dess historisk-analytiska tappning.

In i det sionistiska mörkret

I min förra artikel presenterade jag de två vanligaste formerna av modernt folkmord: det som följer av nybyggarkolonialismen och markstöld, och det som uppstår genom etniskt-nationalistiskt statsbyggande i ett samhälle med etnisk mångfald. Den europeiska koloniseringen av Nord- och Sydamerika och Australien är exempel på den första typen av folkmord, medan folkmordet på armenierna och Förintelsen är exempel på den andra kategorin. Dessa två folkmordsimpulser sammanstrålar i dagens folkmord på palestinier. De gör det i de successiva stadierna i utvecklingen och utövandet av Israels grundande ideologi, sionismen.

Göran Rosenbergs bok från 1996, Det förlorade landet, är enligt min mening en utomordentlig guide till denna utveckling.⁸ Han är född i Sverige som son till Förintelseöverlevare och tillbringade en del av sin ungdom i Israel. Han har återvänt till Israel vid flera tillfällen och har tillgång till viktiga hebreiska källor. Jag kommer att förlita mig på hans redogörelse för att skissa utvecklingen i fråga.

De två vanligaste formerna av modernt folkmord: det som följer av nybyggar-kolonialismen och markstöld, och det som uppstår genom etniskt-nationalistiskt statsbyggande i ett samhälle med etnisk mångfald.

Den judiska invandringen till Palestina tog fart på 1880-talet och drevs på av pogromer i Östeuropa och antisemitism i allmänhet i kristna länder. Sionismen uppstod vid denna tid som en sekulär ideologi som syftade till att upprätta ett judiskt hemland där judarna kunde leva i trygghet och utöva sina folkliga traditioner. Palestina var en del av det polyglotta ottomanska riket och invandrarna anlände till ett land som till stor del bestod av landsbygd och som uppenbarligen var helt ockuperat och uppodlat av araber. Invandrarna var tvungna att förvärva egendom genom ömsesidig överenskommelse med de nuvarande ägarna på normalt sätt.

Vissa sionister spekulerade om en möjlig “stat för judar”, men ännu inte om en judisk stat. Kanske skulle en stat med två nationer kunna uppstå. I vilket fall som helst skulle det vara en stat som alla andra med en mångfald av medborgare. Det judiska samfundet inom den skulle skapa ett exemplariskt nytt samhälle baserat på progressiva värderingar.

Men olycksbådande nog började uttrycket “Ett land utan folk för ett folk utan land” få fäste, med samma monstruösa innebörd som det bosättarkoloniala moraliska alibit terra nullius (ingenmansland), som användes för att underbygga europeisk kolonialism runt om i världen. Med andra ord, de befintliga invånarna existerar inte på riktigt, eller har ingen rätt att vara där.

Två faktorer ledde till en gradvis radikalisering av sionismen.⁹

Det bosättarkoloniala moraliska alibit terra nullius (ingenmansland), som användes för att underbygga europeisk kolonialism, har samma innebörd. Med andra ord, de befintliga invånarna existerar inte på riktigt, eller har ingen rätt att vara där.

År 1948 övervakade FN delningen av Palestina och avgränsade den nya staten Israels territorium, vilket var långt över hälften av den tidigare landytan. Vid det laget hade en särskilt aggressiv variant av revisionistisk sionism fått övertaget i det väletablerade judiska samfundet. Den nya staten växte fram ur ett extremt våld som den israeliska historieskrivningen kallar “självständighetskriget”. Judiska terroristorganisationer, främst Irgun och Sternligan, spelade framträdande roller, bland annat i den bestialiska massakern på hela den palestinska byn Deir Yassin (en massaker som är kusligt lik den uppskalade version som Hamas utförde på israeler den 7 oktober förra året). Dessa organisationer smälte samman med den nya staten och dess väpnade styrkor; den revisionistiska sionismen dominerade från och med nu den politiska kulturen. Irguns mångårige ledare, Menachem Begin, blev premiärminister 1977 – 1983. Framstående judiska intellektuella som Martin Buber och Hannah Arendt protesterade mot denna perversion av den sionistiska traditionen, men förgäves.

En massiv kolonisering av landområden inom Israel inleddes omedelbart. Vid delningen utgjorde judarna en liten majoritet av befolkningen och ägde endast en tredjedel av marken i Israel, medan araberna ägde resten. Tretton år senare ägde judarna över 92 procent och araberna bara sju procent.

Framstående judiska intellektuella som Martin Buber och Hannah Arendt protesterade mot denna perversion av den sionistiska traditionen, men förgäves.

En del araber flydde undan militärens och terroristernas våld till grannländerna och förbjöds för all framtid att återvända. Många andra lydde militära order om att “tillfälligt” lämna sina gårdar och byar av “säkerhetsskäl”, men tilläts aldrig återvända. Till och med de arabiska ägarnas tillfälliga frånvaro utlöste en bekväm undantagslag om att “frånvarandes” egendom (även om de i själva verket hade återvänt) måste återgå till staten, varefter de endast kunde säljas till judiska intressen.¹⁰

Myndigheterna bulldozrade omedelbart hem och byggnader och brände olivlundar för att radera alla bevis på den tusenåriga arabiska ockupationen och odlingen, och nya hebreiska ortnamn ersatte de arabiska. Landet måste stympas för att passa in i den sionistiska beskrivningen, “ett land utan folk” – eller terra nullius enligt de internationella kolonisatörernas konstuttryck.

Efter segern i sexdagarskriget 1967 ockuperade israeliska styrkor resten av Palestina (Västbanken, östra Jerusalem och Gaza) samt två tredjedelar av syriska Golan. Plötsligt hade drömmen om att återupprätta kung Davids bibliska rike förverkligats, om än olagligt. Denna insikt radikaliserade sionismen ytterligare till en blandning av sekulär revisionism och arbetarsionism med religiös messianism. Sekulära sionister lärde sig nu att formulera sitt projekt i bibliska termer; moderata messianister upphöjde nu Israels sekulära militära makt som Guds instrument. Västbanken började nu kallas Judéen och Samarien, för att ge biblisk legitimitet åt ockupationen.

Denna insikt radikaliserade sionismen ytterligare till en blandning av sekulär revisionism och arbetarsionism med religiös messianism.

Denna nya sionism inspirerade till en ny massiv kolonisering av de palestinska områdena utanför Israels gränser – den här gången trots officiella internationella fördömanden och fortsatta protester från gamla sionister, även de med ortodox-religiös övertygelse, som Yeshayahu Leibowitz.¹¹) Judiska bosättarkollektiv har uppmuntrats att med våld (och vid behov med militär och polisiär hjälp) lägga beslag på bördiga områden, riva palestiniernas hem och byggnader med bulldozer och använda generösa statliga subventioner för att etablera gårdar, företag, infrastruktur och bekvämligheter.

I dag bor omkring 700 000 israeliska bosättare i bosättningar på Västbanken, ytterligare 22 000 i östra Jerusalem och 25 000 på Golanhöjderna. De ockuperade palestinska territorierna är fortfarande just det: underkastade militärlagar (utom inom bosättningarna) och palestinierna utsätts för godtyckligt våld från IDF och bosättarnas medborgargarden. I den prisbelönta palestinsk-israeliska dokumentärfilmen No other land från 2024 skildras ett typiskt fall av israelisk förstörelse av ett palestinskt samhälle på Västbanken. Bosättare som gör sin obligatoriska militärtjänst kan begära att bli placerade i militära enheter som är stationerade inom dessa bosättningar.

Huvuddelen av bosättarna var (och är fortfarande) tungt beväpnade religiösa fanatiker som insisterar på att Gud gav dem det land de ockuperar i forntiden och kräver att de försvarar det med allt som krävs för att göra det. För dem är palestinierna inkräktare som ska drivas ut. Den israeliska staten har byggt vägar och annan viktig infrastruktur – inklusive den ökända 700 kilometer långa muren (“apartheidmuren” som palestinierna kallar den) som delar Västbanken i två delar – och stört kommunikationen mellan palestinska befolkningscentra.

Judar måste alltid leva i ett belägringstillstånd – av rädsla, paranoia och desperat kamp för att försvara det land som Gud gav dem som sitt utvalda folk. Fred är omöjlig, utsikterna till fred en farlig illusion. Muren håller den palestinska fienden ute, men den håller också judarna inne – i ghettot.

I “Back to the ghetto”, epilogen till 2007 års utgåva av sin bok, anger Rosenberg två motiv till byggandet av muren i samband med den våldsamma koloniseringen av Västbanken. För det första för att framkalla en upplösning av det palestinska samhället och därmed förhindra en tvåstatslösning. För det andra för att förstärka den viktigaste tropen i den sionistiska israeliska politiska kulturen. Enligt den är judarna eviga offer för resten av mänsklighetens lika eviga, endemiska antisemitism. Judar måste alltid leva i ett belägringstillstånd – av rädsla, paranoia och desperat kamp för att försvara det land som Gud gav dem som sitt utvalda folk. Fred är omöjlig, utsikterna till fred en farlig illusion. Muren håller den palestinska fienden ute, men den håller också judarna inne – i ghettot.¹²

För den radikala sionismen har själva tropen fördelen av att vara en självuppfyllande profetia, och nu också, en täckmantel för folkmord. Liksom nazismen vilar dagens dominerande sionism på en berättelse om offerskap som befriar de återuppståndna offren från allt moraliskt och juridiskt ansvar. Den israeliska officiella makten helgar var och en av sina grymheter i Gaza med en vädjan om “Israels rätt att försvara sig”, och som svar får man bara ja och amen från Washington, Berlin och andra huvudstäder i väst.

Uppkomsten av det palestinska folkmordet

På ena sidan av debatten insisterar intentionalisterna på att nazisterna avsåg detta folkmord från början. En rivaliserande skola, funktionalisterna, hävdar att den slutliga lösningen gradvis utkristalliserades på måfå.

Hur och när började folkmordet på palestinier? För att ta itu med denna fråga måste vi begå två tankebrott som sionistiska ideologer har förbjudit: att jämföra israeliska handlingar med nazismen och att jämföra Förintelsen med något över huvud taget. Inom Förintelsestudierna har en debatt länge pågått om hur själva Förintelsen började, med tanke på att ingen order från Hitler om att förinta judarna någonsin har påträffats. På ena sidan av debatten insisterar “intentionalisterna” på att nazisterna avsåg detta folkmord från början, och till och med att avsikten länge hade varit underförstådd i den tyska kulturen.¹³

En rivaliserande skola, “funktionalisterna”, hävdar att “den slutliga lösningen” gradvis utkristalliserades på måfå när beslutsfattare och befälhavare på fältet navigerade genom den interna turbulensen och oordningen i Tredje riket. Mitt i denna oordning radikaliserades nazismen steg för steg till den punkt där detta projekt blev både tänkbart och genomförbart.¹⁴ Radikaliseringstemat här stämmer väl överens med Rosenbergs redogörelse för sionismens radikalisering i successiva steg mot den folkmordsimpuls som den bär på idag.

En intentionalist skulle säkert kunna lägga fram många bevis för en långvarig sionistisk avsikt att göra Storisrael arabrein, precis som de tidiga tyska antisemiterna drömde om ett judenrein tyskt rike. Rosenberg citerar (bland många andra) Joseph Weitz, en ledande sionistisk veteran, som 1940 skrev att alla araber måste fördrivas från Israels land.¹⁵ Spolar vi fram till 2012 finner vi Gilad Sharon (son till den krigiske premiärministern Ariel Sharon) som förklarar: “Vi måste jämna hela stadsdelar i Gaza med marken. Platta till hela Gaza … Det ska inte finnas någon elektricitet i Gaza, ingen bensin eller rörliga fordon, ingenting”. Och vi kan höra Israels nuvarande försvarsminister, Yoav Gallant, säga: “Vi slåss mot mänskliga djur och kommer att agera därefter.”¹⁶

En funktionalistisk redogörelse för det här folkmordet ursprung skulle peka ut etapper i det eskalerande mordiska våld som riktades mot palestinier, med början i de judiska terroristgruppernas och den framväxande israeliska arméns handlingar 1947- 48. Det skulle omfatta de dagliga attackerna mot palestinier i de ockuperade områdena sedan koloniseringen inleddes 1967, massakrerna på palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila under Israels invasion av Libanon 1982, de successiva massakrerna på civila i Gaza 2008, 2012 och 2014 (som förövarna kallade “gräsklippning”), tills vi kommer fram till de kontinuerliga massakrerna på civila i Gaza som inleddes i oktober förra året.

I det aktuella fallet hjälper båda dessa perspektiv oss att förstå folkmordsdynamiken. I det ljuset måste vi hålla utvecklingen på Västbanken och i östra Jerusalem i åtanke som en väsentlig del av folkmordet. Dödandet, förnedringen och fördrivningen av palestinier i dessa områden har kraftigt intensifierats i “krigets dimma” som uppstått genom angreppet på Gaza. Även detta är ett bekant historiskt scenario: både det armeniska folkmordet och Förintelsen, till exempel, pågick i krigets dimma.

Den 19 juli riktade ICJ vår uppmärksamhet mot Västbanken och östra Jerusalem genom att förklara Israels ockupation och diskriminerande behandling av palestinier olaglig och ett brott mot 1948 års fjärde Genèvekonvention.¹⁷ Netanyahu har reagerat i klassiska nysionistiska termer: “Det judiska folket är inte erövrare i sitt eget land – inte i vår eviga huvudstad Jerusalem och inte i våra förfäders land i Judéen och Samarien.”¹⁸

Samförstånd med västvärlden

I punkterna 273-9 i sin dom från juli uppmanar ICJ alla andra stater att upphöra med allt stöd de ger till Israels olagliga ockupation av de berörda territorierna. Detta är en skarp påminnelse om det massiva stöd som västmakterna (framför allt USA och Tyskland) ger Israel för dess angrepp mot palestinierna – militärt, ekonomiskt och ideologiskt.

Tillhandahållandet av vapen och pengar talar för sig självt. Det är det ideologiska stödet som behöver belysas ytterligare. Genom att köpa linjen om “Israels rätt att försvara sig” sprider den politiska eliten i väst två grova felaktigheter, som båda har myntats av Israels apologeter. Den första är att kritik av Israel och den nuvarande högerextrema versionen av sionismen likställs med antisemitism, och att sådan kritik därmed blir ännu ett tankebrott. Denna lögn ligger till grund för det våldsamma polisförtrycket av pro-palestinska demonstrationer i väst (och i Tyskland till och med av pro-palestinska uttalanden).¹⁹

Västelitens andra lögn är förespeglingen att Israel är en (västerländsk) demokratisk stat som alla andra, som nu står inför ett existentiellt hot från en allsmäktig terroristgrupp. I själva verket är Israel en kärnvapenbestyckad, illiberal apartheidstat (endast judar har fullständiga medborgerliga rättigheter) som har stått utanför rättsstatsprincipen under de senaste 58 åren och som nu begår de fyra största internationella brott som har erkänts sedan den första Nürnbergrättegången 1945-46.

I dag är detta sken uppenbart bisarrt och obscent. Hur länge är västvärldens eliter beredda att åderlåtas på sitt moraliska kapital innan de överger det?

Texten är en originaltext för Parabol. Översättning från engelska: Francisco Contreras