Chavismen är inte vad den varit. För att kunna hålla kvar vid makten under hårda sanktioner från USA har den tagit till allt mer antidemokratiska metoder, även mot vänstern. Men inte heller oppositionen är demokratisk, och läget just nu är låst, skriver Juan Velasquez som bevittnat två venezolanska valkampanjer.

Jag har närvarat under två valkampanjer i Venezuela. Den första när president Hugo Chávez ställde upp för omval i oktober 2012. Det blev hans sista val eftersom cancern som tog hans liv var så aggressiv att Chávez inte ens hann tillträda i januari 2013. Medan Chávez genomgick behandling i Kuba ersattes han av Maduro, först på order av Chávez själv och därefter som folkvald sedan april 2013.

Den andra valkampanjen jag bevittnade var 2017, när Nicolás Maduro sammankallade en nationell konstituerande församling för att stoppa den våg av lynchningar mot chavistas som samordnats av oppositionen för att tvinga honom att avgå från posten.

Dessa två val återspeglar chavismos och den bolivarianska (den så kallade femte) republikens två epoker. Den första varade fram till oktober 2012. Chavismen var då segerviss och framgångsrik. Oppositionen hade sedan statskuppsförsöket 2002 fått finna sig i att bedriva politik med full respekt för lagar och institutioner.

Den andra epoken inleddes kring 2017. Här ser vi en defensiv och förvirrad chavismo som försökte svara på attackerna från en opposition som spårade ur, tog till alltmer odemokratiska metoder och våld. Metamorfosen skedde på bara fem år.

Båda valen präglades av olika ekonomiska sammanhang. Valet 2012 hölls mitt under oljeboomen. Det fanns resurser i överflöd som distribuerades rikligt genom presidentens välfärdsprojekt, så kallade Grandes Misiones för bostäder, hälsa, kultur, utbildning, samhällslön för hemmavarande mödrar, pensioner, löneförhöjningar och fördjupad deltagardemokrati i kommunerna.

Oppositionen 2012 leddes av Enrique Capriles Radonski som ville stoppa nationaliseringen av strategiska statliga företag som oljebolaget PDVSA, vars vinster fördelades av Chávez-regeringen till projekt för fattiga människor. Sedan dess har oppositionen förklarat krig mot förstatligandet av strategiska företag och naturligtvis mot den bolivarianska regeringens stora välfärdsprojekt. Den var på det klara med att välfärdsuppdragen skapade en stor väljarbas som gick emot oppositionens intressen.

Vad som hände eller inte hände gällande siffror, valakter, vinnare och förlorare i detta val är av mindre betydelse. För där visade Maduros elit sina kort.

Därför var en av gräsrotsrörelsernas viktigaste paroller vid valet till den nationella konstituerande församlingen 2017 att grundlagsskydda de stora välfärdsprojekten. Vad som hände eller inte hände gällande siffror, valakter, vinnare och förlorare i detta val är av mindre betydelse. För där visade Maduros elit sina kort.

Den nationella konstituerande församlingen, helt och hållet Chavista och under ledning av Diosdado Cabello avslutade sitt arbete tre år senare, till allas förvåning utan att uppnå något mål i denna riktning.

Under de senaste veckorna har analytikerna i Sverige ägnat timmar i STV, SR och privata medier åt att bena ut hur odemokratiskt det senaste presidentvalet var. Kanske har de en poäng – för valet gick inte demokratiskt till. Men vad förväntar de sig?

USA och EU har gjort allt för att skära av förbindelsen mellan det venezuelanska folket och regeringens stora välfärdsprojekt. De insåg att enda sättet att stoppa dem var att kapa allt inflöde av ekonomiska medel till landet. Sedan 2019, när Juan Guaido utropade sig själv till interimspresident, har oppositionen i praktiken frångått demokratiska metoder och inriktat sig på att försöka få staten att kollapsa i grunden. Först utsåg USA Juan Guaidó till president via Twitter. Hur liberalt och demokratiskt är detta egentligen?

Sedan har USA och EU använt denna autoproklamation för att kunna underminera venezolanska institutioners laglighet och ostörda kunnat stjäla landets guldreserver, utländsk valuta samt venezolanska statliga företag utomlands. De gör detta för att kunna förhindra att regeringen fortsätter med sina stora välfärdsprojekt – helst vill de att den femte republiken svälter ihjäl.

Sedan har USA och EU använt denna autoproklamation för att kunna underminera venezolanska institutioners laglighet och ostörda kunnat stjäla landets guldreserver, utländsk valuta samt venezolanska statliga företag utomlands.

Med de 350 ensidiga blockadåtgärderna som antagits mot Venezuela, har den koloniala eliten i USA och EU skapat mottot “socialism är lika med fattigdom” som de hoppas ska bli vardag i Venezuela. Maduroregeringen har dock lyckats kringgå blockaden med att fortsätta distributionen av mat och service via välfärdsprojekten. Hur regeringen lyckades med detta trots allt borde studeras mer. När den konstitutionella församlingen avgick, kulminerade de sitt arbete med en mycket kritiserad lag mot den internationella blockaden. Lagen tillåter den venezolanska regeringen att ingå hemliga avtal med alla sorters företag som gör affärer med Venezuela, genom att skydda sina partners från att spåras av USAs myndigheter.

Med hjälp av antiblockadlagen har en parallell hemlig ekonomi fått luft under vingarna. Exporten av guld, olja, mineraler och kött har skjutit i höjden, likaså inflödet av nya resurser i landet. Ekonomin har blivit bättre, inte sämre som liberala analytiker påstår, också på grund av pengar som de över fem miljoner venezolaner som emigrerat skickar till sina släktingar. Men på grund av blockaden, som förbjuder handel med Venezuela, är bokföringen av den officiella statistiken pausad, likaså all insyn i statens verksamheter. Det är på den vägen som vi hamnar i de oredovisade röstlängderna från presidentvalet 2024.

Men på grund av blockaden, som förbjuder handel med Venezuela, är bokföringen av den officiella statistiken pausad, likaså all insyn i statens verksamheter. Det är på den vägen som vi hamnar i de oredovisade röstlängderna från presidentvalet 2024.

Det är mycket riktigt så att det finns ett starkt internt missnöje i landet. Inför valet till nationalförsamlingen 2020 trädde en ny politisk vänsterkraft, APR, fram. (La Alternativa Popular Revolucionaria, Folkligt Revolutionärt Alternativ) APR växte ur missnöjet med den konstituerande församlingens fiasko. De såg ut att få 40 procent av ledamöterna i valet. Men CNE redovisade andra resultat. Eftersom det var ett val utan högeroppositionens medverkan var den internationella högerpressen ointresserad, och den nyliberala vänstern såg mellan fingrarna på denna fadäs. Men fadäsen slutade inte där. Regeringspartiet PSUV i samarbete med domare fortsatte med att kuppa styrelserna i alla andra vänsterpartier som ingick i eller samarbetade med APR.

Inför årets presidentval var Maduro-kampanjens logga inspirerad av en tupp, som också är loggan för kommunistiska partiet. El gallo pinto, den röda tuppen, kuppades nu skamlöst av PSUV, färglades och så var kampanjen igång för valet 2024. Oppositionspartierna på högersidan valde att fortsätta med sina uppviglingstaktiker och bad USA om ännu hårdare blockad. De få kapitalister som verkade vara fullt nöjda med Maduros styre var företagarförbundet, Fedecamaras. De betalar låg skatt och presidenten har genom att skicka sin son Nicolasito Maduro till förhandlingar med Fedecamaras, framfört idéer om ännu mer eftergifter.¹

När Fedecamaras började föreslå att ändra lagstiftningen för att rasera arbetarnas landvinningar startade de jordlösas rörelse kampanjen “Nadie nos quita lo luchao”- Ingen tar ifrån oss våra hårt vunna segrar! Rörelsen lyckades få bli inbjuden till en nationell tv-studio med president Maduro för att framföra sina krav på bostadspolitiken. Maduro var smart nog att skälla ut sin bostadsminister i direktsändning, och skickade alla förslag om åtgärder på utredning till kommunminister (även f.d. vicepresident) Jorge Arreaza.²

Men ingenting förändrades, och så var situationen även för andra sektorer. Därför startade en grupp ledande gräsrotsaktivister och intellektuella “Den andra kampanjen”, inspirerade av den mexikanska zapatiströrelsens motståndsstrategi. Aktivisterna har dock demoniserats och jagas bort från alla utrymmen som PSUV dominerar.

Den andra kampanjen har i sin tur ingått partnerskap med andra politiska organisationer till vänster om PSUV och bildat “Den folkliga demokratiska fronten”, FDP.³ Efter valresultatet från CNE kräver FDP att röstlängderna redovisas, att repressionen mot aktivister upphör och att grundlagen ska respekteras.⁴

Sedan imperialismens och högerns militärkupp mot Salvador Allende i Chile 1973 har ingen liberal och socialistisk demokrati inom den produktiva kretsen av det internationella storkapitalet på kontinenten kunnat stå emot USA:s blockad. Venezuela har stått emot i 11 år. Under dessa år har den bolivarianska revolutionen muterat flera gånger för att stå emot det nordatlantiska imperiets attacker. Dessa mutationer har i princip förstört allt vad Chavez stod för i början av revolutionsprocessen. Mutationerna har skapat en politisk elit som konkurrerar med den historiska koloniala eliten om landets resurser.

Under dessa år har den bolivarianska revolutionen muterat flera gånger för att stå emot det nordatlantiska imperiets attacker. Dessa mutationer har i princip förstört allt vad Chavez stod.

Medan den femte republiken går mot sitt slut förirrar sig liberaler i krav om att upprätthålla en liberal demokrati som saknar företrädare både i landet och internationellt. Det finns nämligen ingen demokratisk kraft inom högeroppositionen. Därför är det ganska naivt, som till exempel företrädare för svenska Vänsterpartiet gör, att hoppas på att den gamla koloniala eliten – imperialismens direkta bundsförvanter i landet – ska återställa demokratin i Venezuela. Det är inte heller helt enkelt att hoppas på det andra alternativet, rörelserna till vänster om PSUV. Om Maduros regering faller kommer högerkrafterna troligen att se dem som främsta fiende och inleda samma kampanj för att få dem blockerade och avsatta. Men man bör inte heller underskatta de lokala frön till en ny republik som reser sig mot imperialister från höger och vänster, som växer i tusentals små strukturer och fortsätter kampen med Chavez som ledstjärna. Vi kanske ser de första spirande plantorna av den sjätte republiken i Venezuela.