När det kommer till sexuellt våld och sexualitet överhuvudtaget talas det allt oftare om vikten av samtycke. Men vad är egentligen kvinnors samtycke värt i ett samhälle präglat av könsmakt? Gerda Christenson skriver om den könsneutrala samtyckeskulturen och hur fokus flyttas från vad män gör till vad kvinnor ställer upp på.

Brå:s utvärdering av ”samtyckeslagen” visar att nästan alla misstänkta förövare fortfarande går fria, idag liksom tidigare.¹ Ändå fortsätter många att se samtycke som ett framgångsrecept. Allt fler driver dessutom samtycke som norm för sex över huvud taget. Men vad innebär det egentligen att samtycke görs till ideal för sexualitet – i ett patriarkat?

Vilka ord vi använder för att förklara världen omkring oss styr vårt tänkande. I Parabol nr 2 skrev Jenny Westerstrand om den förskjutning som just nu pågår i Sverige i synen på mäns våld mot kvinnor. I liberal individualistisk anda pratas det inte längre om strukturer, utan om individer. Den politiska makten övergår samtidigt till ett könsneutralt språk och den feministiska våldsförståelse som har varit utmärkande för svensk politik mot detta våld försvinner. ”Samtycket är en kronjuvel inom denna tankeram”, skriver Westerstrand.

Idag tycks det i de flesta sammanhang annars vara närmast självklart att hylla samtycke; som grund för lagstiftning om våldtäkt, som ideal för sexuell samvaro. Så låt oss titta närmare på drömmen om samtycket, och varför radikala feminister är och genom historien varit så negativa till begreppet.

Historiskt har feminister gång på gång sett hur samtycke använts mot enskilda kvinnor och mot kvinnor i grupp: hon ville själv.

Det mest grundläggande i feministisk analys är förståelsen av kön och makt. Det vill säga en insikt om att vi lever i ett samhälle byggt på en könsmaktsstruktur, och om vad det får för följder för allt i vårt samhälle – inklusive hur vi kan förvänta oss att en patriarkal rättstillämpning ska se på vad kvinnor kan förväntas ”samtycka” till. Historiskt har feminister gång på gång sett hur samtycke använts mot enskilda kvinnor och mot kvinnor i grupp: hon ville själv. Hon ville att detta skulle göras mot henne; i våldtäkt, i pornografi, i prostitution. Den amerikanska sociologen Kathleen Barry berättade på en konferens här i Sverige 1990 om hur patriarkatets svar på feministers kamp mot könsmaktsstrukturen alltid har varit att fokusera på ”samtycke”:

”I USA – själva symbolen för den liberala individualismen – innebar denna utveckling att ju mer vi vägrade bli sexuellt objektifierade, desto mer kom samhället, lagen och den offentliga debatten att inriktas på samtycke.”²

Juristen Catharine MacKinnon har skrivit om samtycke som något irrelevant i en könad maktstruktur.³ Som så många av oss konstaterar hon att ojämlikhet kan få människor att samtycka till nästan vad som helst. Begreppet samtycke säger i grunden endast att ett aktivt A initierat en handling som ett passivt B gått med på, vilket också innebär att begreppet som sådant visar på ojämlikhet.

När sexuellt samtycke lagstadgas hamnar fokus i rättssalen på B:s känslor vid tillfället och hur hon uttryckt dem, samt hur A förstått B. Fokus flyttas från A:s handlingar, trots att det är dessa handlingar som är kriminaliserade och alltså borde vara i fokus. I ett större perspektiv innebär det att fokus flyttas från vad män faktiskt gör mot kvinnor i vårt patriarkala samhälle, till vad en enskild kvinna ”gått med på”.

I betänkandet som utredde samtycke inför den svenska lagändringen om våldtäkt diskuterade de vilket begrepp som var bäst att använda i lagtexten.⁴ Deras diskussion om ”tillåtelse” eller ”medgivande” visar att de indirekt var medvetna om den problematik MacKinnon tar upp, alltså att uttrycken i sig beskriver en grundläggande ojämlikhet. Just det att tillåtelse/medgivande så tydligt visar på (köns)maktstrukturen gjorde att kommittén istället la förslaget ”frivilligt deltagande”, som de menade skulle uttrycka en positiv ömsesidighet i den sexuella samvaron. Det blev också den formulering som nu står i lagtexten.

Ett lagstadgat samtycke har med andra ord ingenting med ömsesidighet att göra.

Någon definition av att ”delta frivilligt” gavs inte. Det skulle framgå av exemplen i betänkandet. Men exemplen visade inte alls på den positiva sexuella ömsesidighet som kommittén uppgivit sig utgå ifrån. Tvärtom beskrev betänkandet det som att B självklart ”deltar frivilligt” även i sådant som B helst skulle låta bli, och som B är negativt inställd till, men efter press ”samtycker” till att underordna sig, som exempelvis ”tjatsex”, som betänkandet slog fast varken kan eller bör kriminaliseras. Ett lagstadgat samtycke har med andra ord ingenting med ömsesidighet att göra.

Catharine MacKinnon analyserar detta som ett förutsägbart resultat av samtyckesteori och förespråkar istället maktteori för att kunna se ur ett vidare perspektiv. Då blir det tydligt att det är makthierarkier som skapar förutsättningarna för A att få B att gå med på, samtycka till, att följa hans sexuella vilja. Att förespråka samtycke blir då i praktiken att normalisera och normera ojämlikt sex.

MacKinnon var i Sverige på Nordiskt Forum 2014 och föreläste om konceptet lagstadgat samtycke. Jag rekommenderar alla att ta 15 minuter av sin tid för att lyssna på hennes tal.⁵ Tyvärr var det få här som då tog till sig hennes analys.

Vi i Kvinnofronten försökte vid den tiden genom debattartiklar och remissvar⁶ få en diskussion om samtycke i lagstiftning, och hänvisade till då aktuell forskning. Exempelvis gjorde brittiska Liz Kelly med flera en jämförande studie 2009 av skillnader mellan våldtäktslagar som utgick från våld/tvång eller från samtycke i elva EU-länder.⁷ De länder som hade våld som grund hade ofta sedan byggt på sin lag med situationer kring samtycke, och de med samtycke som grund hade gjort motsvarande med situationer kring våld. Av studiens resultat drog forskarna slutsatsen att vilken grund lagen utgick ifrån inte var avgörande för hur många fall som ledde till fällande dom. Det avgörande var istället rättstillämpningen och hur påverkad den var av stereotypa föreställningar om våldtäkt.

Men drömmen om samtycket var starkare än fakta. Politikerna tog förstås chansen att framstå som handlingskraftiga. Lagen ändrades. Efter endast något år med den nya ”samtyckeslagen” gjorde Brå en första utvärdering, där lagändringen framställdes som en stor framgång. Många fick intrycket att lagändringen hade gjort att förövarna nu kunde dömas. Kampen mot våldtäkt tystnade allt mer.

I år, efter sju år med samtyckeslagen, kom en större utvärdering gjord av Brå. Även den framställer i sin retorik lagändringen som en succé. Men den som inte nöjer sig med att läsa sammanfattningen kan i rapporten också i reda siffror se hur resultaten från den tidigare nämnda forskningen om de elva EU-ländernas våldtäktslagar bekräftas. I medierna har det lyfts att antalet domar har ökat, men den ökningen utgick från en miniminivå, där antalet domar fortfarande ligger. Den verklighet som var själva skälet bakom kravet på lagändring har inte förändrats: våldtäkt är nu precis som tidigare ett brott med ovanligt höga mörkertal (där de flesta inte polisanmäler brotten), där endast runt 10 procent av de polisanmälda fallen går vidare till åtal – 90 procent av de misstänkta förövarna slipper undan direkt, och där ytterligare runt 5 procent frias i domstolarna.⁸

Det som Brå och andra nu förklarar sig så nöjda med är alltså en verklighet där nästan alla förövare av våldtäkt går fria, där endast några ynka procent av alla polisanmälda gärningsmän döms – idag precis som tidigare.

Det som Brå och andra nu förklarar sig så nöjda med är alltså en verklighet där nästan alla förövare av våldtäkt går fria, där endast några ynka procent av alla polisanmälda gärningsmän döms – idag precis som tidigare. Rättssäkerhet ur tjejers och kvinnors perspektiv är dock inte något som ens diskuteras i Brå:s rapport. Den beskriver däremot oro över att unga killar ska dömas till långa straff fast de bara ”missförstått” vad tjejen ville. Minimistraffen är enligt Brå ”för höga” i Sverige. Det har varit sorgligt att se hur kampen mot våldtäkt har tystats genom myten om samtycke som ”lösningen” för våldtäktslagstiftningen. Men än värre är att samtycke nu i alla möjliga sammanhang börjat föras fram som eftersträvansvärd norm för sexuell samvaro över huvud taget.

Ungefär samtidigt med Brå:s rapport kom en rapport från Folkhälsomyndigheten om unga och sexualitet.⁹ Den konstaterar att cirka var 4:e ung tjej i Sverige idag har blivit våldtagen. Uppgifterna om de utbredda sexuella övergreppen mot unga tjejer fick medierna att fyllas av uppmaningar om att ”vi måste jobba mer på att prata med unga om samtycke”.

Samtycke framställs som en könsneutral förebild för sexualitet. Men i själva verket osynliggörs det samhälleliga kvinnoförtryck som våldet växt fram ur – och våldtäkt omvandlas till ett könsneutralt kommunikationsproblem. Ändå vet alla egentligen att idén om sexuellt samtycke är könad. Ingen tror att ”prata med unga om samtycke” betyder att det är tjejer som nu ska uppmanas att kolla mer om killen verkligen samtycker. Nej, det är tjejer som förväntas ”samtycka” eller inte till vad killar vill och gör. Detsamma gäller när Brå skriver om i vilka sammanhang ”den aktiva parten” bör kunna utgå från att ”den andra parten” deltar frivilligt, för alla vet vi då vilket kön det är på den ”aktiva part” Brå pratar om. Denna underliggande medvetenhet om kön borde göra det tydligt för alla att samtycke i själva verket handlar om något ojämlikt och könat. Men det är en insikt få vill ta in. I all välvilja sviker vuxenvärlden istället unga tjejer.

För vad blir följderna av drömmen om samtycket? I ett reportage i SVT skildrades hur vanligt det är att unga tjejer idag utsätts för sexuellt våld.¹⁰ Tjejerna berättade om svårigheter att veta vad en vill ”gå med på”, och att dra gränser, när en gradvis pressas till saker han vill. Tjejerna visade sig i själva verket fatta mer än de vuxna omkring dem om hur samtycke är problematiskt. När reportern frågade tjejerna om skolan pratade med dem om allt detta sexuella våld, blev svaret: – Nej, det är mycket bara typ samtycke. Vad samtycke innebär i en könad förtrycksstruktur är det uppenbarligen ingen som pratar om.

Så lämnas unga tjejer ensamma i hur de ska försöka förhålla sig till killarnas sexualiserade våld, av en vuxenvärld som lägger över allt ansvar på tjejen: hon ska säga till om hon ”samtycker” eller ej. När samtycke analyseras i andra politiska sammanhang brukar åtminstone de som står till vänster se att det är ett i grunden liberalt begrepp som döljer maktstrukturer, och att människor kan samtycka till nästan vad som helst beroende på omständigheterna. Men när det kommer till kön och sex tycks många ha betydligt svårare att genomskåda samtycket.

När samtycke analyseras i andra politiska sammanhang brukar de som står till vänster se att det är ett i grunden liberalt begrepp som döljer maktstrukturer. Men när det kommer till kön och sex tycks många ha betydligt svårare att genomskåda samtycket.

Det svåraste att genomskåda är ofta just det som blivit mest ”normalt” – som att tjejer, precis som vi alla, lever i ett samhälle med en utpräglad könsmaktsstruktur. Ett samhälle där det är män som har den politiska, ekonomiska, sociala, religiösa, kulturella och you name it-makten. En kultur där kvinnor ständigt objektifieras, och som genomsyras av berättelser om hur kvinnor vill det själva: ”samtycker” till det som män vill göra med oss. Porren är ett närmast övertydligt exempel, men detsamma sägs i böcker, filmer, reklam, sångtexter, vad som helst och överallt omkring oss. Och är det något vi kan lära oss av #metoo, så är det att denna tjejers och kvinnors utsatthet i patriarkatet samtidigt hela tiden osynliggörs, bortförklaras och bagatelliseras.

Trots att det är uppenbart – bland annat nu också genom Folkhälsomyndighetens rapport – att detta samhälle har normaliserat grovt sexualiserat våld mot kvinnor och flickor, framställs dessutom sexualiteten som sådan som något rakt igenom positivt. Därför har vi heller inte några ord för negativ sexuell upphetsning, inte ens för den konkreta sexuella reaktion som kan uppstå vid den mest oönskade sexuella situation en kan tänka sig – ett övergrepp – och som då kan göra att kränkningen känns som än djupare, i och med att förövaren fått en att reagera sexuellt på övergreppet.¹¹ Vi saknar ord. Det är inte konstigt om en blir förvirrad. Samtyckte du?

En tjej på nätet sammanfattade de dubbla budskap samhällskulturen ger:

”Gör aldrig något du inte känner dig bekväm med. Men om du inte vill göra det är du en tråkig, icke-attraktiv, frigid, kink-shamande, anti-sex-puritan!”

Istället för att ge tjejer redskap och hjälp att navigera i den könade förtrycksverklighet de lever i, pådyvlar vuxenvärlden dem ett begrepp som osynliggör förtrycket och gör dem själva ansvariga för det de utsätts för.

Istället för att ge tjejer redskap och hjälp att navigera i den könade förtrycksverklighet de lever i, pådyvlar vuxenvärlden dem ett begrepp som osynliggör förtrycket och gör dem själva ansvariga för det de utsätts för. Samtidigt ansvarsbefrias killarna. Killar uppmanas förstås att fråga efter tjejers ”samtycke”. Så lärs även de att allt är okey om de bara lyckats få tjejen att gå med på det. Fokuset på samtycke ställer inga svåra frågor till killarna; om varför de kan tända på tjejers underordning, på förnedring av tjejer, varför allt fler killar börjat ägna sig åt ”strypsex” och liknande. Det problematiserar inte mäns och killars konsumtion av porr; alltså det som både är sexualiserade skildringar av verkliga, förnedrande övergrepp och samtidigt patriarkatets ideologiska redskap – som genom sexualisering av mäns makt och kvinnors underordning legitimerar och reproducerar den könsmaktsstruktur som är förutsättningen för våldet och förtrycket. Porren gör kvinnoförtrycket ”sexigt”.

Ömsesidighet är att alla inblandade agerar likvärdigt. Att ge sitt samtycke är däremot att gå med på något som någon annan initierat.

Så omvandlar nyliberal feminism kampen för kvinnors rättigheter till en fråga om ”kvinnors val”, samtidigt som de val män gör för att bejaka patriarkatet ignoreras och förblir oproblematiserade. Jag kan självklart förstå att ”samtycke” vid första anblicken kan framstå som positivt. De flesta vill ju att sex ska vara något ömsesidigt. Men om det grundläggande i feministisk analys är förståelsen av kön och makt, då måste vi ju även analysera begrepp som samtycke och ömsesidighet just i förhållande till makt. Den som gör det inser snart att de två begreppen snarare är varandras motsatser. Ömsesidighet är att alla inblandade agerar likvärdigt. Att ge sitt samtycke är däremot att gå med på något som någon annan initierat.

När samtycke görs till ideal för sexualitet i patriarkatet normaliseras och normeras en könad sexualitet av initiativtagande män och accepterande kvinnor. För drygt trettio år sedan uttryckte den brittisk-australiensiska feministen Sheila Jeffreys:

”Vi har fått lära oss att samtycke är något liberalt och progressivt, men som vi ser har begreppet sitt ursprung i att legitimera ojämlikhet. Jag skulle vilja föreslå att vi höjer våra ambitioner. Att eftersträva en sexualitet baserad på samtycke är mycket oambitiöst, något vi inte ska nöja oss med.”¹²

Eller som ett gäng kvinnofrontare skrev i en debattartikel för länge sedan:

”Ett lagstadgat kvinnligt ’samtycke’ antyder män som aktiva och kvinnor som passivt accepterande. Som feminister vill vi hellre normera kvinnor som aktiva sexuella subjekt, med egna sexuella önskningar.¹³

En feministisk syn på sexualitet skulle snarare vara att sträva efter ett nytt sätt att se på sexualiteten, med en erotisering av likvärdighet, istället för den ständiga erotisering av mäns makt respektive kvinnors underordning som översköljer oss i samhället idag. När det gäller en feministisk våldtäktslag borde en sådan självklart utgå från samma grundanalys av könens olika villkor inom samhällets könsmaktsstruktur som sexköpslagen och lagen om grov kvinnofridskränkning bygger på.

I takt med att samtycke nu framställs som norm kan vi istället se hur det får allt fler negativa följder. När samtycke har blivit det som gäller, då har patriarkatet också fått ett nytt vapen för att tysta feministers kamp mot mäns sexualiserade våld. Då kan de hävda kvinnors rätt att samtycka till vad (grovt kvinnoförtryck) som helst.

Prostitutionslobbyns hävdande av kvinnors rätt att samtycka till förtryck har brett ur sig allt mer.

I Norge, som liksom Sverige har en sexköpslag, kunde vi häromåret se hur en statlig utredning föreslog att prostitution till stor del skulle avkriminaliseras – när det handlar om ”samtycke”, eller vad utredarna kallade ”frivilligt sex mellan säljare och köpare”. Norska feminister protesterade förstås. Då drev prostitutionslobbyorganisationer att sexköpslagen i själva verket är ”en kränkning av samtyckesrätten” och framställde det som att de norska feministerna ville frånta ”sexsäljare” deras ”samtyckeskompetens”. ¹⁴

Prostitutionslobbyns hävdande av ”kvinnors rätt” att samtycka till förtryck har brett ur sig allt mer. Idag får de stöd av så kallade ”människorättsorganisationer” som Amnesty International och Human Rights Watch. Med hänvisning till att utsatta kvinnor ”samtycker” kräver de avkriminalisering av samtliga förövare av våld och förtryck i prostitution – såväl prostitutionsköpare som hallickar, bordellägare och andra profitörer.¹⁵ Det faktum att patriarkatet nu använder kvinnors påstådda samtycke till att motarbeta kampen för kvinnors rättigheter borde få även liberala feminister att börja fundera över om samtycke verkligen är ett så bra ideal.

Det gäller vänstern än mer. Den marxistiske teoretikern Antonio Gramsci analyserade på sin tid hur de styrande i klassamhället skapade hegemoni med hjälp av tvång och samtycke. Det borde i allra högsta grad vara giltigt också för dagens samhälle, där ett nyliberalt tänkande tagit över allt mer och motståndet till stor del tystnat. Vilken radikal vill i det läget hävda ”samtycke” som positiv norm för medborgarna? Om vänstern hade brytt sig om att ta med även kvinnors villkor i sin teoribildning hade den kunnat pröva om Gramscis teorier kan tillämpas också på samtycke till patriarkatet. Det hade kanske kunnat visa på något av det som jag försökt beskriva här, och därmed hur fokuset på det sexuella samtycket blir en del i skapandet av hegemoni i patriarkatet.

Samtycke borde aldrig få vara något annat än ett absolut minimikrav. Men även som sådant är det problematiskt.

Samtycke borde aldrig få vara något annat än ett absolut minimikrav. Men även som sådant är det problematiskt. Det finns inga enkla lösningar, de visar sig alltid vara luringar. Fixeringen vid det sexuella samtycket osynliggör maktstrukturer, flyttar fokus från vad män faktiskt gör mot kvinnor i vårt patriarkala samhälle till vad en enskild kvinna ”gick med på”, lägger ansvaret för förtrycket på de utsatta, normerar en sexualitet av män som aktiva och kvinnor som passivt accepterande, får vuxenvärlden att svika unga tjejer, och används för att motarbeta feministisk kamp för kvinnors rättigheter.

Att det sexuella samtycket görs till ideal leder alltså till precis detsamma som vi kan se av den nyliberala politik som utmärker dagens samhälle över huvud taget: Det ökar kvinnoförtrycket, förstärker patriarkatet och motverkar demokratin.