Kina är inte en imperialistisk stormakt – utan en stormakt som öppnar för länder i det globala syd, som Angola, att slita sig från imperialismens grepp, skriver Benjamin Gustavsson i en replik till Per-Åke Lindblom.

Per-Åke Lindblom argumenterar för att Kina är en imperialistisk stormakt som kommer att gå om USA. Nog är Kina en stormakt och nog är det troligt att Kina kommer att gå om USA, men att Kina skulle vara just en imperialistisk stormakt saknar stöd både i teorier om imperialism och den verklighet som dessa ska förklara.

Tvärtom skapar Kina möjligheter för historiskt exploaterade länder att slita sig från imperialismens grepp och staka ut sin egen utvecklingsväg. För att visa detta behöver vi först granska Lindbloms användning av Lenin för att därefter titta på hur verkligheten faktiskt ser ut för länder i det globala syd med relationer till Kina. Som vi ska se är Angola ett land som avfärdar idén om kinesisk imperialism.

Imperialistisk parasitism, nykolonial dominans och underutveckling

Lenins text om imperialismens framväxt som kapitalismens mest avancerade stadium utgör en viktig startpunkt för att förstå imperialismen. Men genom att fästa sig vid Lenins sammanfattning av dess fem kännetecken missar Lindblom att se helheten och med det en av Lenins huvudsakliga poänger, nämligen att imperialismen präglas av parasitism och dominans.

En parasit livnär sig på sitt offer som i samma stund tar skada. Parasiten lever på bekostnad av sitt offers tillstånd. Imperialismen inbegriper med andra ord en parasitär dynamik: utveckling för det imperialistiska landet och underutveckling för sitt offer.¹ Samtidigt behöver parasiten sitt offer för att överleva, vilket förutsätter att det hålls underkuvat, beroende och mottagligt för parasitens exploatering. Parasiten förtrycker och kontrollerar sitt offer, men utan att det utplånas.

Imperialismen inbegriper med andra ord en parasitär dynamik: utveckling för det imperialistiska landet och underutveckling för sitt offer.

Imperialismen inbegriper med andra ord även olika former av dominans som det imperialistiska landet använder för att se till att sitt offer förblir i ett permanent stadie av underutveckling som kan bevara den parasitära dynamiken. Kolonialismen var den första historiska formen, medan avkoloniseringen tvingade imperialistiska länder att utveckla andra, mer indirekta former av dominans för samma ändamål – vad som kallas nykolonialism.²

(Denna definition kommer från Lenin. Hans analys har vidareutvecklats av bland annat den panafrikanske revolutionären och Ghanas förste president Kwame Nkrumah, som i Neo-kolonialismen som imperialismens sista stadium (1965) analyserar imperialismens utveckling mot nykoloniala former av dominans efter Lenin. Exempel på detta är utländskt bistånd under förtryckande villkor, monopolistisk kontroll av världsmarknaden, etablering av militärbaser, valutaregimer styrda från utlandet, kulturell-ideologisk dominans, främjande av kompradorer samt andra interventioner för att hindra ett land från att ta makten över sin egen utveckling på ett sätt som utmanar eller motsätter sig det imperialistiska landets parasitära intressen.)

Imperialismen som faktiskt system kan inte förstås utan dessa dimensioner. Kapitalexport – investeringar, lån och bistånd – blir följaktligen imperialism endast i den utsträckning den används som medel för att etablera och upprätthålla en parasitär och dominant relation med ett annat land. Att peka på den blotta existensen av kinesisk kapitalexport som bevis på imperialism så som Lindblom gör, är alltså att missa det faktum att det är dess kvalitativa innehåll och utfall som är avgörande, inte kapitalexporten i sig själv.

Att peka på den blotta existensen av kinesisk kapitalexport som bevis på imperialism så som Lindblom gör, är alltså att missa det faktum att det är dess kvalitativa innehåll och utfall som är avgörande, inte kapitalexporten i sig själv.

Med det sagt är det otydligt vad Lindblom egentligen avser med kapitalexport utifrån sina källhänvisningar, vars beräkningar verkar utgå från betalningsbalansen som helhet. Om så är fallet behöver den brytas ned för ekonomisk analys av investeringar, lån och bistånd, och det som riktas mot det globala nord separeras från det som riktas mot det globala syd.³ Leder den till underutveckling i andra länder? Utnyttjas nykoloniala former av dominans för att bevara sådana relationer? Dessa frågor måste besvaras för att avgöra om Kina är imperialistiskt.

Angola utgör i detta sammanhang ett relevant fall av flera skäl: Angolas oljerikedom, Kinas behov av denna resurs, graden av kinesiskt statligt lett engagemang i landet och att ländernas relationer har växt till att bli bland de största och mest betydelsefulla på kontinenten, inte minst i fråga om belåning, infrastruktur och oljehandel.⁴ Kan relationerna mellan Angola och Kina trots detta beskrivas som imperialism? Svaret är nej.

Kina och Angola

Angolas självständighet år 1975 avlöstes av ett utdraget inbördeskrig mellan nationalistiska grupper i landet. Kvar vid dess slut nästan trettio år senare var ett land i spillror. Förutom förödelsen av vägar, broar, järnvägar, byggnader och urban infrastruktur, hade uppemot en miljon människor dött, tre miljoner slitits från sina hem och 400 000 flytt landet. Den förväntade livslängden låg på cirka 40 år, barnadödligheten låg på 25 procent och en majoritet befann sig i extrem fattigdom utan tillgång till rent vatten eller sjukvård.⁵ Hur tar sig ett land vidare från århundraden av brutal kolonialism, en våldsam avkoloniseringsprocess och ett blodigt inbördeskrig?

Frågan om landets återuppbyggnad och utveckling skulle samtidigt vara svår att ta itu med utan utländskt stöd. Detta komplicerades av att uppemot femtio dyra lån från västerländska banker hade tagits för att bekosta kriget, med en stor statsskuld som resultat. Regeringen sökte till en början finansiellt stöd av Internationella Monetära Valutafonden (IMF), men som har varit fallet för de länder i globala syd som tvingats gå denna väg mötte Angola hårda reformkrav för omläggning av sina skulder och fortsatt stöd, däribland privatisering av banker och andra statliga bolag, liberalisering av handeln, nedskärningar i offentliga utgifter, höjda skatter på vatten och transparens kring budgeten för övervakning av olje- och diamantsektorn.⁶

Den angolanska regeringen började därför söka efter mer fördelaktiga alternativ utan krav på reformer och fann då detta i Kina.

En så omfattande utländsk inblandning kom snart att bedömas som oacceptabel av regeringen, inte bara för att den skulle paralysera återuppbyggnaden av landet som var akut, utan hindra den statsledda riktning som ansågs vara central för dess framgång. Regeringen började därför söka efter mer fördelaktiga alternativ utan krav på reformer och fann då detta i Kina.

Kreditlinjer för nationell återuppbyggnad

Relationerna mellan Angola och Kina har primärt tagit formen av kreditlinjer där en statligt ägd kinesisk bank sträcker ut en fast summa pengar till den angolanska regeringen att begära ut lån från för finansieringen och konstruktionen av infrastruktur-projekt. Projekten föreslås av regeringen och har främst kontrakterats till kinesiska byggföretag. En väsentlig del av kreditlinjerna har dessutom varit oljesäkrade, vilket betyder att lånen återbetalas med intäkterna från en bestämd mängd olja såld till Kina.⁷ Totalt har 45 miljarder dollar sträckts ut mellan 2002 och 2022, vilket gör Angola till Kinas största låntagare på kontinenten.⁸

Detta arrangemang skiljer sig på flera plan från Angolas relationer med väst och IMF. För det första är villkoren bättre. Räntenivåerna har ofta varit lägre och tiden för återbetalning längre. Medan västerländska oljesäkrade lån har involverat högre garantier av olja till låga, fasta priser tillämpas i Kinas fall marknadspriser. Detta är en nackdel för Kina som garanterad köpare även när priset är högt.⁹

Detta arrangemang skiljer sig på flera plan från Angolas relationer med väst och IMF. Räntenivåerna har ofta varit lägre och tiden för återbetalning längre.

Framför allt har inga reformkrav förekommit i anslutning till lånen eller omförhandlingen av skulder, vilket annars är ett centralt nykolonialt medel som västerländska banker via IMF utnyttjar för att kontrollera och dominera länder i det globala syd för imperialistiska ändamål.¹⁰

För det andra är lånen från kreditlinjerna öronmärkta för infrastruktur. Medan tidigare lån har gått direkt till statskassan och regeringen, betalas dessa istället ut till de kinesiska företag som kontrakteras för projekten. Anledningen till detta är att hindra lånen från att approprieras för andra ändamål.⁹ På så sätt finns det alltså en sorts inbyggd mekanism för att kringgå typer av korruption som brukar existera i historiskt koloniserade och särskilt oljerika länder. Intäkter från oljeproduktionen tvingas kanaliseras till produktiva ändamål – infrastruktur – istället för att absorberas som privat vinst inom landet eller utomlands. Därigenom motverkas risken för underutveckling.

Infrastrukturen som har finansierats med kreditlinjerna är för omfattande för att gå in på i detalj men inbegriper en varierad portfolio av projekt: vägar, järnvägar, kraftverk, elnät, mobil- och fibernät, vatten- och bevattningssystem, jordbruk, sjukhus, skolor och bostadsområden i landet.¹¹ Ett särskilt stort projekt är staden Kilamba som färdigställdes 2012 och numera huserar minst 80’000 främst ur medelklassen.¹² Genom att täcka allt från sjukvård, utbildning och bostäder till transport, elektrifiering, internet, vattenförsörjning och rening har kreditlinjerna onekligen varit av positiv betydelse för landets återuppbyggnad och angolaners livsvillkor. Samtidigt skapar infrastrukturen generella förutsättningar för utveckling genom att stabilisera ström- och vattenförsörjningen, förbättra transportmöjligheterna och underlätta kommunikationen mellan olika delar av landet. På så sätt möjliggör den höjda infrastrukturella kapaciteten flera olika utvecklingsvägar beroende på hur och till vilken grad den angolanska regeringen väljer att politiskt styra ekonomin.

En annan positiv effekt är att byggboomen har främjat utvecklingen av inhemska industrier för byggmaterial, däribland tackjärn, stål och särskilt cement som Angola sedan 2014 har varit mer än självförsörjande i, med främst angolanska företag aktiva. Detta har i sin tur stimulerat framväxten av inhemsk klinkerproduktion. Dessa typer av spinoff-effekter har varit positiva för utvecklingen, även om industrierna är beroende av en fortsatt efterfrågan på byggprojekt som till stor del är offentligt finansierade, vilket gör dem känsliga för ekonomiska kriser.¹³

Ett för båda länder fördelaktigt och ömsesidigt gynnsamt arrangemang, där Angola får hjälp med byggandet av infrastruktur under relativt förmånliga villkor, i utbyte mot att Kina får tillgång till en stabil marknad att importera olja ifrån.

Vad vi har att göra med är alltså ett för båda länder fördelaktigt och ömsesidigt gynnsamt arrangemang, där Angola får finansiell och praktisk hjälp med byggandet av välbehövd infrastruktur under relativt förmånliga villkor, i utbyte mot att Kina får tillgång till en relativt stabil marknad att importera olja ifrån. Detta arrangemang kom passande nog dessutom efter en mer generell omorientering av västerländskt bistånd iväg från infrastruktur mot sociala program.¹⁴

Med allt det sagt har skuldbördan för Angola blivit särskilt allvarlig sedan oljepriset föll 2014, inte minst gentemot Kina som stod för 49 procent av landets statsskuld 2019. För västerländska banker brukar detta stänga dörren för omläggning av skulden eller fortsatt stöd fram till det att landet förbättrat sin ekonomiska situation genom reformer i konsultation med IMF som nämnts ovan.¹⁵ Faktum är att Angola sedan 2018 har påbörjat just ett sådant reformprogram med en ny president vid makten, bestående av bland annat ett strikt budgettak och svepande privatiseringar av uppemot tvåhundra statligt ägda bolag, däribland oljebolaget Sonangol, diamantbolaget Endiama och flera banker.¹⁶

Kina kräver inte sådana reformer i sina relationer med andra länder. Snarare verkar Kina ha en syn på förhållandet mellan skulder och utveckling där fortsatt belåning kan accepteras trots högre skulder på kort sikt, förutsatt att investeringarna som lånen finansierar förväntas vara produktiva och därmed kunna sänka skuldnivån över tid.¹⁷ De kinesiska banker som sträckt ut kreditlinjerna pausade Angolas återbetalningsskyldighet 2020–2023 under villkoret att återbetalningen återupptogs om oljepriset steg över en viss nivå.

Det återstår att se hur situationen kommer att utvecklas framöver, men det finns inget som tyder på att relationerna kommer att upphöra på grund av skuldbördan eller att Kina kommer att påtvinga Angola reformprogram likt västerländska banker.¹⁸

Produktionsrelationer och arbetsförhållanden

De som hävdar att Kina är imperialistiskt eller på annat sätt är kritiska mot landet brukar anklaga kinesiska företag för att importera och anställa endast kinesiska arbetare medan afrikanska arbetare går jobblösa. Om kinesiska företag däremot anställer afrikanska arbetare brukar de istället anklagas för hemska arbetsförhållanden. Denna motsägelsefulla hållning stämmer dock inte väl överens med verkligheten, hur narrativet än skiftas.

Ett forskningsprojekt som undersökt bygg- och tillverkningssektorerna i Afrika med särskilt fokus på Angola och Etiopien, visar att afrikanska arbetare utgör i genomsnitt 85 procent av arbetskraften i kinesiska företag på kontinenten, med en spridning på 80–95 procent beroende på sektor.

Afrikanska arbetare utgör i genomsnitt 85 procent av arbetskraften i kinesiska företag på kontinenten, med en spridning på 80–95 procent beroende på sektor.

Ledar- och ingenjörsroller tenderar däremot att fyllas av kinesiska arbetare, ofta av strategiska skäl för att kunna möta regeringars tighta deadlines. Användningen av lokal arbetskraft har i vilket fall som ökat avsevärt senaste 10–15 åren till följd av företagens långsiktiga anpassning till landet i fråga och stigande löner för kinesiska arbetare.¹⁹ I Angola har emellertid användningen av lokal arbetskraft historiskt varit lägre än genomsnittet: från 50 procent 2002–2010 till 74 procent 2017. Detta förklaras av den angolanska regeringens krav på effektiv återuppbyggnad, vilket förutsatte nivåer av expertis och färdigheter som helt enkelt inte fanns i landet på grund av inbördeskriget. Kinesiska arbetare anställdes därför i högre grad till en början.²⁰

Det finns emellertid inga bevis för att färdighetsträning inte förekommer i kinesiska företag på kontinenten eller i Angola. Däremot tenderar den att anta mer informella former, inte minst i mindre företag, medan större och särskilt statliga bolag eller nationella stjärnor som Huawei, erbjuder systematisk färdighetsutveckling på plats och i Kina.²¹ Detta är inte förvånande då Kinas regering uppmuntrar och förbinder sig till att främja kapacitetshöjande projekt inom ramen för det mellanstatliga Forumet för kinesiskt-afrikanskt samarbete (FOCAC). Löften sedan 2006 har inbegripit över 50’000 stipendium för utbildning i Kina, professionell träning av 250’000 inom t.ex. jordbruk, sjukvård och utbildning, centrum för färdighetsträning samt skolor för yrkesutbildning.²² Att Kina inte skulle bry sig om afrikanska arbetare eller deras kompetensutveckling stämmer helt enkelt inte.

Hur ser då arbetsförhållandena ut? Samma forskningsprojekt som ovan visar i Angolas fall att kinesiska företag har stått för en stor andel nya jobb 2013–2018. 60 procent av arbetskraften tenderar att vara fattiga migranter från landsbygden med lägre utbildning, skicklighet och erfarenhet. Direkt anställning är normen, men skriftliga avtal hittades för endast 35 procent av denna grupp, delvis på grund av svårigheter att skaffa nödvändig dokumentation som ID-kort. Förseningar av löner var dock inte ett problem, samtidigt som skador och hälsoproblem var i minoritet.²³

Den ordinarie arbetsveckan är 5–6 dagar med 8–10-timmarsskift beroende på sektor, vilket är i linje med Angolas arbetslagstiftning. Lönenivån låg i genomsnitt långt över den nationella minimilönen.

Den ordinarie arbetsveckan är 5–6 dagar med 8–10-timmarsskift beroende på sektor, vilket är i linje med Angolas arbetslagstiftning. Lönenivån låg i genomsnitt långt över den nationella minimilönen (minst 30 procent för den lägst betalda gruppen), men även den internationella fattigdomsgränsen. De fattigaste arbetarna var i regel positiva till att för första gången ha en stabil högre inkomst, även om många ansåg att lönen var otillräcklig, särskilt de som arbetade i Luanda där levnadskostnaderna var högre. En arbetsregim där mat och husrum inkluderades som ”social lön” var dessutom vanlig i många av företagen för lägre kostnader och högre kontrollmöjligheter. Det var samtidigt i dessa företag som arbetare kunde spara pengar då den “sociala lönen” sänkte deras totala levnadskostnader.²⁴

En sådan arbetsregim eller låg avtalsgrad till trots är det tydligt att kinesiska företag inom bygg- och tillverkningssektorn i Angola dels absorberar en marginaliserad grupp arbetare som annars brukar försummas av angolanska och andra utländska bolag, dels tenderar företagen att ha arbetsvillkor som är i linje med nationell lagstiftning och inte direkt fattigdomslöner. Detta kan förstås anses otillräckligt eller ovärdigt en arbetare, men det är inte en fråga om underutveckling och imperialism vilken inbegriper en hårdare och mer djupgående exploatering av arbetskraften.

Kina, det globala syd och rörelsen mot en multipolär värld

Det kan vara konstruktivt att föreställa sig en kontrafaktisk situation där Angola och Kina aldrig mötts. Angola hade troligtvis blivit tvungen att ge vika för IMF:s reformkrav eller förbli ett land i spillror fram till det att andra nykoloniala medel skulle användas för att åstadkomma samma sak. I vilket fall som skulle landets återuppbyggnad underkuvas behoven av en privat sektor dominerad av utländskt kapital, samtidigt som möjligheterna för en statligt ledd riktning av processen skulle offras på bekostnad av allmänintresset. En sådan situation skulle bära med sig ödesdigra konsekvenser för användningen av oljeintäkterna och därmed landets förutsättningar för utveckling.

Trots förekomsten av korruption och andra problem i Angola idag, hade alternativet alltså inte varit bättre. Tvärtom har regeringen, åtminstone fram till regeringsskiftet 2017, lyckats bevara makten över ekonomin och därmed en oljesektor som istället för att utelämnas till utländskt kapital har kunnat riktas mot en självständigt planerad och statligt ledd återuppbyggnadsprocess, även om delar av intäkterna har approprierats av landets politiska-ekonomiska elit. Relationerna med Kina har på så sätt varit av fundamental betydelse inte bara för Angolas handlingsutrymme gentemot västerländsk imperialism, utan för landets faktiska infrastruktur-behov och utvecklingsmöjligheter.

Det blir tydligt av ovanstående genomgång att det är problematiskt att isolera en enskild situation som bevis för att Kinas relationer med ett annat land som helhet är imperialistiska. Relationerna mellan Angola och Kina inbegriper såväl fördelar som nackdelar, möjligheter som begränsningar, oproblematiska som problematiska dimensioner och positiva som negativa exempel för båda parter.

Därför är det tveksamt att som Lindblom gör hänvisa till Hambantota-hamnen i Sri Lanka som otvivelaktigt bevis på kinesisk imperialism, eftersom det är en specifik händelse inom ramen för en vidd av relationer (och en händelse som dessutom sveps in i ett förvrängt narrativ som inte stämmer).²⁵ Narrativet är att Kina leder fattiga länder in i skuldfällor genom dyra lån för olönsam infrastruktur så att Kina kan ta kontroll över tillgångarna när skulden väl inte kan återbetalas, i det här fallet Hambantota-hamnen som på grund av Sri Lankas skuldbörda leasades till ett kinesiskt företag i 99 år 2017. Faktum är att (1) Kina inte var Sri Lankas primära val av partner, (2) Sri Lankas skuld till Världsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken och Japan var betydligt större än till Kina vars lån utgjorde ynka 5 procent av landets återbetalningar 2017, (3) Sri Lanka tog kontakt med IMF för finansiellt stöd och valde själv att leasa hamnen samt (4) Sri Lanka använde intäkterna från detta för att stärka sina valutareserver, inte för att betala tillbaka lånet till Kina. Att Sri Lanka inte kunde betala tillbaka sin skuld till just Kina och att Kina därför avkrävde Sri Lanka hamnen stämmer inte.

Att Sri Lanka inte kunde betala tillbaka sin skuld till just Kina och att Kina därför avkrävde Sri Lanka hamnen stämmer inte.

Jag skulle som motexempel kunna lyfta vattenkraftverket Caculo Cabaça som är under uppbyggnad av ett delvis statsägt kinesiskt bolag. Enligt avtalet är villkoren att Kina ska driva det i minst fyra år, träna upp angolanska ingenjörer och tekniker och slutligen lämna över ägarskapet.²⁶ I slutändan blir det dock bara en händelse som står mot en annan i ett sammanhang som är betydligt större än så. Detta ger oss inga svar, utan vi behöver överväga hur summan av vissa aspekter i Kinas relationer med andra länder kan väga mer än andra i den slutgiltiga analysen. Det som är avgörande är den generella riktningen av relationerna över tid och här är det uppenbarligen inte en fråga om imperialism, utan om utveckling.

Vi befinner oss just nu i en historisk övergång från en unipolär världsordning dominerad av USA till en multipolär värld delad av flera. Denna sammanfaller med en global kris för kapitalismen samt ett geopolitiskt och ekonomiskt skifte från väst till öst. USA, EU och Japan – imperialismens triad som Samir Amin kallade dem – är drivna att göra allt i sin makt för att bromsa denna utveckling. Det som pågår är inte en ”inter-imperialistisk kamp” mellan Kina och USA, utan det amerikanska imperiets sista, men inte desto mindre aggressiva och våldsamma andetag. Vi bevittnar med andra ord den västerländska imperialismens kaotiska solnedgång.

Vi bevittnar med andra ord den västerländska imperialismens kaotiska solnedgång.

Hur ska länder i det globala syd navigera denna situation? Det är uppenbart att väst aldrig har presenterat några faktiska lösningar för länder i det globala syd att ta sig upp ur fattigdom och underutveckling, utan tvärtom endast har stärkt sitt imperialistiska strupgrepp över dem. Kina presenterar heller inte några entydiga svar på frågan om utveckling, men däremot presenterar Kina reella möjligheter för länder i det globala syd att ta den saken i egna händer.

Vi i väst måste därför sluta slänga etiketter som imperialism och nykolonialism på länder i det globala syd som väljer att vända sig till Kina för de faktiska fördelar de ser av att göra det. Att utan eftertanke projicera ”anti-imperialistiska” idéer om vad som är ”fel” på relationer med Kina som i själva verket öppnar för dessa länder att slita sig från den faktiska imperialismens grepp och ta konkreta steg mot utveckling är inget annat än idealism. Om vi verkligen vill se ett slut på underutveckling, imperialismen som system och en unipolär värld dominerad av endast en stormakt behöver sådana relationer stöttas.