Man behöver inte bli USA:s tjänare för att man går in i NATO. Norges erfarenheter av NATO-medlemskapet under det kalla kriget visar att det är möjligt för ett nordiskt land att bedriva en självständig säkerhetspolitik och sätta gränser för USA. Tyvärr har Norge nu kapitulerat inför USA, skriver Eirik Vold.

Året var 1949 och Norge var på väg in i NATO. Beslutet att överge neutraliteten och alliansfriheten var politiskt kontroversiellt och splittrande. Men både motståndare och anhängare till NATO-medlemskapet som gick segrande ur striden var överens om en central premiss, nämligen att ett medlemskap i NATO inte automatiskt skulle göra Norge säkrare. Fram till dess hade Norge varit en neutral buffert mellan västmakterna och Ryssland, dåvarande Sovjetunionen. NATO-medlemskapet innebar att Öst-Finnmark i Nordnorge blev den enda direkta gränsen mellan två fientliga supermaktsblock, NATO och Sovjetunionen. Den norska regeringen var angelägen om att lugna Sovjetunionen och uttalade följande:

“Den norska regeringen ber den sovjetiska regeringen att försäkra sig om att Norge aldrig kommer att medverka i en aggressionspolitik. Den kommer aldrig att tillåta att norskt territorium används i ett sådant politiskt syfte. Den norska regeringen kommer inte att ansluta sig till något avtal med andra stater som innebär förpliktelser för Norge att öppna baser för främmande makters väpnade styrkor på norskt territorium så länge Norge inte angrips eller hotas av angrepp”.

Det säkerhetspolitiska syftet med NATO-medlemskapet var att utnyttja USA:s militära styrka för att avskräcka Sovjetunionen från att gå i krig eller använda sin överlägsna militära styrka för att sätta press på Norge.

Det säkerhetspolitiska syftet med NATO-medlemskapet var att utnyttja USA:s militära styrka för att avskräcka Sovjetunionen från att gå i krig eller använda sin överlägsna militära styrka för att sätta press på Norge. Samtidigt var det viktigt att undvika att en amerikansk militär närvaro skulle leda till ökad sovjetisk militarisering, risk för krig och i värsta fall att Norge skulle bli ett slagfält i ett krig mellan stormakterna.

Försvarsforskaren Tormod Heier vid Norges försvarshögskola formulerar dilemmat precist: Hur ska Norge “få så mycket säkerhet från USA som möjligt, men utan att provocera fram ryska motreaktioner?”¹ Utmaningen liknar på många sätt den som Sverige och Finland står inför idag när de går med i NATO, mot bakgrund av kriget i Ukraina och en alltmer fientlig relation mellan Ryssland och NATO-länderna.

Statsministern och den socialdemokratiske ledaren Einar Gerhardsen hade en klar idé om hur dilemmat skulle lösas. Han skickade ett meddelande till Josef Stalin. Den 2 februari 1949, två månader innan Norge gick med i NATO, förklarade Gerhardsens regering att Norge, trots sitt NATO-medlemskap, inte skulle öppna militärbaser för USA eller andra NATO-allierade på norskt territorium i fredstid. Idag är dokumentet känt som basdeklarationen från 1949, och det är fortfarande officiell norsk politik.

Innan vi fördjupar oss ytterligare i historien om Norges NATO-medlemskap, låt mig börja med slutsatserna:

– Norges restriktioner för NATO-ländernas militära verksamhet i Norge, där basdeklarationen från 1949 är en central pelare, var en framgång. Denna politik bidrog till att göra Norge och den norra gränsen mellan Sovjetunionen och NATO till ett av de mest fredliga och stabila hörnen i världen under det kalla krigets föränderliga och riskfyllda omständigheter.

– Begränsningarna visar också att det är möjligt för ett litet nordiskt land att bedriva en självständig säkerhetspolitik och sätta gränser för USA, även inom NATO.

Det är möjligt för ett litet nordiskt land att bedriva en självständig säkerhetspolitik och sätta gränser för USA, även inom NATO.

– Den norska militära upprustningen under det kalla kriget bidrog inte till en kapprustning med Sovjetunionen. Sovjetunionen oroade sig inte för ett starkt norskt militärt försvar, utan för att norskt territorium skulle bli ett brohuvud för en USA-ledd attack mot Sovjetunionen. Begränsningarna för NATO i Norge undanröjde till stor del denna rädsla.

– Norge skulle förmodligen inte ha kunnat utveckla sin oljeindustri eller utnyttja och bevara våra fiskeresurser, som är centrala för vårt välstånd, med större sovjetisk och amerikansk militär aktivitet utanför våra kustområden.

– Sedan det kalla kriget har restriktionerna för USA:s och andra allierades närvaro urholkats eller upphävts. Det bilaterala avtalet med USA, SDCA, ger amerikanerna tillgång till 12 militärbaser i Norge.

– Rysslands brutala invasion av Ukraina, i strid med internationell rätt, har tvingat små nordiska stater med Ryssland som granne att ompröva sin säkerhet. Den nuvarande situationen med växande stormaktsrivalitet mellan USA och Ryssland har mycket mer gemensamt med det kalla kriget än med den amerikanska hegemonin under de första årtiondena efter det kalla krigets slut. Därför är Norges hantering av NATO-medlemskapet under det kalla kriget relevant för diskussionen om hur vi ska lösa dagens säkerhetsutmaningar.

Tillbaka till det kalla kriget: År 1956 blev den sovjetiska flottan först i världen med att avfyra en ballistisk missil från en ubåt. Sovjet etablerade sin kanske viktigaste kärnvapenarsenal på Kolahalvön, bara 30 mil från Norge. Detta är den sovjetiska andraslagsförmågans järnnäve: strategiska ubåtar som, i händelse av en amerikansk attack, kan gömma sig under havsytan och därifrån träffa USA med kärnvapenmissiler med lång räckvidd. De kärnstridsspetsar som kunde avfyras från dessa ubåtar hade hundratals gånger större sprängkraft än den bomb som USA använde mot Hiroshima.

Allt var upplagt för att gränsområdet mellan Norge och Ryssland och havsområdena utanför skulle bli ett av det kalla krigets farligaste områden.

Allt var upplagt för att gränsområdet mellan Norge och Ryssland och havsområdena utanför skulle bli ett av det kalla krigets farligaste områden. Ett område där de två kärnvapenmakterna stod ansikte mot ansikte och där en oavsiktlig incident eller ett missförstånd kunde räcka för att utlösa tredje världskriget precis utanför Norges ytterdörr. Ett område där USA:s militära intressen skulle övertrumfa alla civila norska hänsynstaganden och innebära allvarliga begränsningar för norsk suveränitet och norskt näringsliv, även i fredstid. Men Norge och vår landgräns mellan NATO och Sovjetunionen blev tvärtom ett av det kalla krigets fredligaste hörn, präglat av samarbete och en känsla av säkerhet som har varit avgörande för utvecklingen av Norges välfärd och välstånd. Vi kallar det ”lav spenning i det høye nord” (lågspänning i det höga nord).

Å ena sidan ville Norge ha skydd mot ett Sovjetunionen som nyligen hade stött en statskupp i Tjeckoslovakien. Samtidigt var Norge smärtsamt medvetet om att det fanns en intressekonflikt mellan den lilla staten Norge och ledaren för NATO-alliansen, USA.

Hur kom det sig? Låt mig först gå in på NATO-medlemskapets dilemma, så som norska beslutsfattare såg det när Norge gick med i alliansen. Å ena sidan ville Norge ha skydd mot ett Sovjetunionen som nyligen hade stött en statskupp i Tjeckoslovakien, genomfört en militär blockad mot västmakterna i Berlin och rullat ut sin nya kärnvapenarsenal. Samtidigt var Norge smärtsamt medvetet om att det fanns en intressekonflikt mellan den lilla staten Norge, som gränsade till Sovjetunionen, och ledaren för NATO-alliansen, USA. USA:s mål var att utöka sin makt och besegra Sovjetunionen som en geopolitisk rival, antingen genom att vinna en kapprustning eller, i värsta fall, i en direkt militär konflikt. Den norska regeringens mål var först och främst att bevara Norges fred, säkerhet och självständighet.

En garanti om att USA skulle komma till Norges hjälp i händelse av ett sovjetiskt angrepp kunde låta betryggande. Men USA:s plan för att stoppa en sovjetisk framryckning i Norge var ingen dans på rosor, tvärtom innebar den att kärnvapen skulle användas mot norska områden som ockuperats av Sovjet. Det amerikanska flygvapnet sägs ha övat på att attackera den största staden i Nordnorge, Tromsö, med kärnvapen.”²

På detta sätt skulle USA naturligtvis spara tusentals av sina egna soldater som skulle ha mist livet i ett krig, men den norska civilbefolkningen i de direkt drabbade områdena skulle utrotades och Nordnorge blev obeboeligt i generationer. Det är oklart exakt hur mycket de norska regeringarna kände till att amerikanerna räknade med en eventuell utrotning av befolkningen i Nordnorge för att stoppa en sovjetisk framryckning.

De visste att målet måste vara att undvika krig, inte att vinna det med hjälp av USA.

Om man ser till den norska säkerhetspolitiken under det kalla kriget står det dock klart att de norska beslutsfattarna inte trodde på någon Hollywoodföreställning om att ett amerikansklett krig mot Sovjetunionen i eller runt Norge skulle vara en ärofull händelse. De visste att målet måste vara att undvika krig, inte att vinna det med hjälp av USA.

Det är i detta ljus som regeringen Gerhardsens basdeklaration från 1949 måste ses. Från och med nu skulle den norska säkerhetspolitiken gentemot Sovjetunionen bestå av två komponenter: återförsäkring och avskräckning. Återförsäkran innebär att övertyga en motståndare om att de egna avsikterna är fredliga och att hindra motståndaren från att inleda ett angrepp som motiveras av rädsla. Avskräckning handlar om att övertyga den andra parten om att ett angrepp inte lönar sig, ofta genom att visa vilja och förmåga att försvara sig och tillfoga den andra parten förluster.

I det norska fallet bestod avskräckningen av ett NATO-medlemskap, som skulle säkerställa att allierade styrkor kom till Norges hjälp i händelse av ett angrepp, och uppbyggnaden av ett starkt nationellt försvar. Som mest bestod den norska armén av över 160 000 soldater, medan hemvärnet hade 80 000 soldater. Norge hade också ett betydande sjöförsvar; kusten skyddades av kustartilleri, medan stora delar av det norska fastlandet täcktes av långräckviddiga luftvärnskanoner som kunde skydda civilbefolkningen, regeringens beslutscentra samt civil och militär infrastruktur mot bomber och missiler från luften.

Norge hade också ett betydande sjöförsvar; kusten skyddades av kustartilleri, medan stora delar av det norska fastlandet täcktes av långräckviddiga luftvärnskanoner som kunde skydda civilbefolkningen.

Försvarsforskaren Heier förklarar bakgrunden till kombinationen av NATO-medlemskap, ett starkt nationellt militärt försvar och de omfattande restriktionerna mot USA:s och NATO:s militära aktiviteter i Norge på följande sätt: Norge har alltid vetat att Sovjet (och Ryssland) inte fruktar Norge eller ett starkt norskt försvar. “Det Ryssland fruktar är att Norge skall bli en språngbräda för amerikanska styrkor” för ett angrepp på Ryssland.³

Norges politiska och militära beslutsfattare var mycket medvetna om att om vi visade tecken på att släppa amerikanska styrkor för nära den ryska gränsen med för tung militär kapacitet, skulle resultatet inte bli att Sovjetunionen skulle dra sig tillbaka från området runt den norska gränsen och lämna Norge i fred. Tvärtom förväntade man sig att Sovjetunionen skulle svara med ökad militär aktivitet vid den norska gränsen och i norska vatten.

Makthavarna i Kreml betraktade Norge som en möjlig utgångspunkt för ett amerikanskt angrepp mot de strategiska baserna på Kolahalvön och planera för hur ett sådant eventuellt angrepp skulle kunna stoppas i ett så tidigt skede som möjligt. Detta innebar i sin tur att man satsade betydande resurser på att övervaka den militära aktiviteten i Norge och planera för attacker mot amerikanska mål i Norge vid första tecken på vad som tolkades som amerikanska förberedelser för ett angrepp mot Sovjetunionen.

Norge kunde då bli ett slagfält i en konflikt – i värsta fall ett kärnvapenkrig – mellan USA och Sovjetunionen, även om konflikten mellan supermakterna uppstod någon annanstans i världen och utan någon direkt koppling till Norge och norska intressen.

De norska myndigheterna ville undvika detta, och efter att basen deklarerats infördes ännu mer specifika restriktioner för USA:s och NATO:s militära aktiviteter i Norge.

De norska myndigheterna ville undvika detta, och efter att basen deklarerats infördes ännu mer specifika restriktioner för USA:s och NATO:s militära aktiviteter i Norge. De så kallade Finnmarksrestriktionerna som infördes 1958 innebar att militära flygplan och marinfartyg från NATO-länder normalt nekades tillstånd att operera i norska luft- och havsområden öster om 24:e breddgraden (som kortast cirka 20 kilometer väster om gränsen till Sovjetunionen) på grund av närheten till baserna på Kolahalvön. Av samma skäl fick flygplan från NATO-länder inte heller använda norskt territorium som start- eller landningsplats för flygningar öster om 24:e breddgraden över internationellt vatten utanför den norska kusten.

För att skapa en ännu större buffert mellan NATO-styrkorna och gränsen mot Sovjetunionen infördes också restriktioner för hur många militära flygplan som samtidigt fick befinna sig i Nordnorge, inklusive väster om 24:e breddgraden.

Inte heller fick arméstyrkor från NATO-länder öva någonstans i Finnmark, det fylke som gränsar till Ryssland. På grund av den enorma förstörelse som Nazityskland tillfogade Sovjetunionen under andra världskriget införde Norge också särskilda restriktioner för Västtysklands militära aktiviteter i Nordnorge. För att säkerställa nationell demokratisk kontroll av allierad militär verksamhet i Norge måste alla förfrågningar om tillstånd för flygplan och örlogsfartyg från allierade lämnas in via diplomatiska kanaler och behandlas av utrikesministeriet, inte via direkta kanaler mellan norska och allierade militärer. Åtgärder infördes också för att säkerställa norsk kontroll av USA:s underrättelse- och övervakningsverksamhet i nordområdena.⁴

Inte heller fick arméstyrkor från NATO-länder öva någonstans i Finnmark, det fylke som gränsar till Ryssland.

Efter att kärnvapenmotståndarna i Arbeiderpartiet (AP) vunnit en seger på partiets landsmöte 1957 förklarade statsminister Gerhardsen på NATO-toppmötet samma år att Norge inte skulle tillåta kärnvapen på norsk mark. Norge blev ett av få NATO-länder som sade nej till förvaring av kärnstridsspetsar i fredstid.

Många norska journalister, fredsaktivister och andra har gjort stora ansträngningar och tagit avsevärda risker för att avslöja amerikansk närvaro och norsk politik som brutit mot de officiellt deklarerade restriktionerna för amerikansk militär verksamhet i Norge eller mot avsikten med dessa restriktioner. Det är dock ett obestridligt faktum att restriktionerna bidrog till att upprätthålla fred och låg spänning i nordområdena, och att de norska myndigheterna under långa perioder och i flera situationer stod emot påtryckningar från allierade som ville ha större tillgång till norskt territorium.⁴

Gerhardsen-regeringens basdeklaration från 1949 är fortfarande officiell norsk säkerhetspolitik. Men verkligheten är en helt annan. År 2022 ratificerades ett avtal om försvarssamarbete med USA, som hade förhandlats fram i hemlighet, av det norska parlamentet.

Snabbspolning fram till 2024. Gerhardsen-regeringens basdeklaration från 1949 är fortfarande officiell norsk säkerhetspolitik. Men verkligheten är en helt annan. År 2022 ratificerades ett avtal om försvarssamarbete med USA, som hade förhandlats fram i hemlighet, av det norska parlamentet. Avtalet, som kallas Supplementary Defence Cooperation Agreement (SDCA), gav USA tillgång till fyra norska militärbaser och rätt att bygga sina egna exklusiva områden på dessa baser utanför norsk kontroll, i själva verket amerikanska militärbaser. Två år senare meddelade den norska regeringen att man återigen i hemlighet hade förhandlat fram ett avtal om att tredubbla antalet baser.

SDCA innebär förmodligen den största utländska kontrollen över norsk mark som Norge någonsin har upplevt som en suverän stat. Norge avstår från sin suveräna rätt att döma amerikanska styrkor som begår brott i Norge, och att kontrollera vilka vapen och hur många soldater USA för in i Norge och dess militära verksamhet. Den norska riksåklagaren konstaterade i ett remissvar till regeringen att basavtalet ger USA större polisiära befogenheter i Norge än vad den norska militärpolisen har i vårt eget land.

SDCA innebär förmodligen den största utländska kontrollen över norsk mark som Norge någonsin har upplevt som en suverän stat. Norge avstår från sin suveräna rätt att döma amerikanska styrkor som begår brott i Norge.

Avtalet säger att USA kan bryta mot norska regler om de anser att de behöver göra det.  Den norska demokratiska kontrollen över den militära verksamheten i Norge försvinner och Stortingets roll som suverän lagstiftare och kontrollant sätts åt sidan på ett av de viktigaste politikområdena för en stats existens. Ett antal remissinstanser såsom Amnesty International och Internationella Juristkommissionen (ICJ) anser att avtalet kan strida mot den norska grundlagen, folkrättsliga förpliktelser och mänskliga rättigheter.

Generaladvokaten antar också att avtalet kommer att göra det svårt att kräva respekt för norsk lag. Även den mycket NATO-lojala tidningen Dagbladet har uttalat att avtalet gör Norge till en amerikansk koloni.(Dagbladets redaktion, “Norge som amerikansk koloni”, Dagbladet 11/10-21)) Och det var innan antalet amerikanska baser tredubblades.

Det är inte bara i Norge som vänstern, personer med yrkesmilitär bakgrund samt människorätts- och rättssamfund har slagit larm om att bryta med denna grundpelare i norsk säkerhetspolitik. Under 2019, redan innan SDCA-avtalet med USA offentliggjordes, varnade Lawrence Wilkerson, tidigare stabschef vid USA:s utrikesdepartement under George W. Bush-administrationen, Norge för att bryta med den etablerade baspolitiken. Wilkerson, som även har en bakgrund som överste i den amerikanska armén, förnekade att Norge skulle få ökad säkerhet av en ökad amerikansk militär närvaro i landet. “Norge har alltid lyckats hålla ett väl avvägt avstånd till båda parter [USA och Ryssland]. Att plötsligt ändra detta genom att acceptera att större amerikanska styrkor stannar kvar i landet skulle, enligt min mening, strida mot Norges långsiktiga säkerhetsintressen”, sade han.

Även den mycket NATO-lojala tidningen Dagbladet har uttalat att avtalet gör Norge till en amerikansk koloni.

Vidare förklarade Wilkerson att “tydligare permanenta amerikanska militärbaser skulle sända en starkare signal och leda till att rysk krigsplanering inkluderar neutralisering av sådana tillgångar tidigt i en (…) konflikt, särskilt eftersom de ligger på NATO:s norra flank”.⁵ I en e-postväxling med undertecknad klargjorde Wilkerson att detta innebär att Ryssland, i en konfliktsituation, kan känna sig tvingat att anfalla amerikanska baser i Norge i ett så kallat förstaslag, för att undvika att dessa används som utgångspunkt för ett angrepp mot Ryssland.

Det kan också se ut som om Norges politiska myndigheter delvis har övergett policyn att begränsa NATO-ländernas militära aktiviteter i luftrummet och havsområdet utanför den norsk-ryska gränsen. Den 4 maj 2020 seglade tre amerikanska och ett brittiskt marinfartyg in i Barents hav nära de ryska baserna på Kolahalvön för första gången sedan 1980-talet. Vid den tidpunkten förklarade den operative chefen för det norska försvaret, Rune Jakobsen, att Norge inte vill ha krigsfartyg och flygplan från andra NATO-länder i detta område.

Det kan också se ut som om Norges politiska myndigheter delvis har övergett policyn att begränsa NATO-ländernas militära aktiviteter i luftrummet och havsområdet utanför den norsk-ryska gränsen.

“Vi måste upprätthålla en låg spänning i norr. Om vi opererar tillsammans med amerikanska styrkor eller andra allierade styrkor utanför Rysslands ubåtsbaser på Kola, bidrar det till högre spänning […] Ryssarna kommer att se detta som en ren provokation. Vi är inte en del av det. Vi tränar gärna med amerikanerna och andra, men längre västerut”, förklarade Jakobsen.⁶ ‘

Bara några veckor senare hände det motsatta. Regeringen tillät en norsk fregatt att delta i en amerikansk och brittisk marinövning i Rysslands ekonomiska zon i Barents hav. Norska örlogsfartyg hade tidigare seglat i samma vatten, men på inbjudan av Ryssland. Den journalist som bevakade händelsen för Norges största tidning konstaterade i en mening att “Norge bestämmer inte längre självt hur man närmar sig Ryssland i Barents hav”⁷.

Kort sammanfattat kan Norges NATO-medlemskap delas in i två epoker. Under det kalla kriget kombinerades NATO-medlemskapet med ett starkt nationellt försvar anpassat till skyddet av det egna territoriet och betydande restriktioner för USA:s och andra NATO-länders militära aktiviteter i Norge. Efter det kalla kriget anpassades det norska försvaret till utländsk krigföring under USA:s och NATO:s befäl, medan försvaret av det egna territoriet nedprioriterades och huvudprincipen i Base Declaration i praktiken skrotades.

Kort sammanfattat kan Norges NATO-medlemskap delas in i två epoker. Under det kalla kriget kombinerades NATO-medlemskapet med ett starkt nationellt försvar anpassat till skyddet av det egna territoriet och betydande restriktioner för USA:s och andra NATO-länders militära aktiviteter i Norge. Efter det kalla kriget anpassades det norska försvaret till utländsk krigföring.

Båda epokerna innehåller intressanta lärdomar för de stater som nu går med i NATO. Det råder dock ingen tvekan om att den period då USA, till följd av Sovjetunionens fall, kunde diktera politiken över större delen av världen utan konkurrens från andra stormakter verkar vara på väg mot sitt slut. Rysslands invasion av Ukraina och den ökade konfliktnivån mellan öst och väst har mycket mer gemensamt med det kalla krigets dagar. Betyder detta att den säkerhetspolitik som gav Norge säkerhet och välstånd i en värld som kännetecknades av stormaktsrivalitet, kapprustning och krig genom ombud mellan vår närmaste allierade, USA, och vårt grannland Sovjetunionen, är mer relevant för dagens säkerhetsutmaningar än den NATO-politik som Norge införde under USA:s korta hegemoni efter upplösningen av Sovjetunionen? Mitt svar på det är ja.

Mediebilden och den säkerhetspolitiska debatten präglas dock av en logik som innebär att eftersom konfliktnivån mellan Ryssland och NATO har blivit så hög och Ryssland har invaderat Ukraina, så har de norska NATO-begränsningarna förlorat sin relevans och blivit föråldrade. Att begränsa USA:s militära aktiviteter i Norge för att undvika ryska motåtgärder och eskalerande spänningar är naivt och inte längre meningsfullt. Argumentet är att Putin bara förstår militär avskräckning och kommer att tolka all vilja att ta itu med ryska säkerhetsproblem som svaghet.

Regeringen Gerhardsen skrev inte sin basdeklaration för att den litade på Stalin eller för att förbindelserna mellan USA och Sovjetunionen var särskilt goda.

Denna inställning är förståelig, men verkar bygga på antagandet att de särskilda norska restriktionerna för den amerikanska närvaron kom till för att vi trodde att Sovjetunionen verkade vara en rent fredsälskande och ofarlig granne. I så fall är det ett missförstånd. Regeringen Gerhardsen skrev inte sin basdeklaration för att den litade på Stalin eller för att förbindelserna mellan USA och Sovjetunionen var särskilt goda.

Norges försäkringar till Sovjetunionen om att ett NATO-medlemskap inte skulle innebära att USA kunde använda Norge som bas för ett angrepp på Sovjetunionen byggde på raka motsatsen till naivitet. Tvärtom var bakgrunden ett realistiskt erkännande av att en obegränsad amerikansk militarisering av Norges land- och havsområden skulle framkalla en ökad militarisering även från Sovjetunionens sida. Och att fler amerikanska och sovjetiska militära styrkor och kärnvapen i våra hav och luftrum i närheten av varandra inte skulle ge Norge mer, utan mindre säkerhet och kontroll över sitt eget öde. Det finns mycket som tyder på att samma sak gäller idag.

Översättning från norska: Francisco Contreras