När NATO invaderade Libyen skulle dammarna i Derna precis repareras. Men byggföretaget plundrades av NATO:s allierade och sedan dess har dammarna förfallit. Upp till 10 000 döda i den libyska översvämningskatastrofen är ytterligare ett bevis på att Natos utplåning av den libyska staten 2011 fortsätter att skörda liv, skriver Eirik Vold.

Den 10 september brast två dammar i staden Derna i östra Libyen. Över 4 000 människor bekräftades ha dött i översvämningarna som svepte genom staden. En månad senare bärgar dykare fortfarande kroppar, och med 9 000 saknade finns det anledning att befara att den totala dödssiffran kommer att överstiga 10 000. Vissa befarar upp till 20 000. Nästan 50 000 människor har förlorat sina hem. Men det kunde ha slutat på ett helt annat sätt.

Många år före katastrofen blev det känt att det fanns sprickor i dammarna som behövde repareras. Hade det skett är det troligt att inte ett enda liv hade gått till spillo. Varför skedde det inte? Invånarna i Derna kunde fortfarande ha räddat sina liv om de hade uppmanats att evakuera, men Libyen har i dag inte heller några fungerande metrologiska tjänster, räddningstjänster eller annan civil beredskap. Ingen evakueringsorder utfärdades någonsin till majoriteten av Dernas invånare.

Förra månadens massdöd i Libyen är alltså inte bara en historia om vädersystem, klimatförändringar och nederbörd. Först och främst avslöjar historien om de brustna dammarna den obekväma sanningen om den totala kollaps som förutsägbart följde när Nato, med Sverige i släptåg, bombade landet 2011. För tolv och ett halvt år sedan fattade Nato, under ledning av Frankrike och Storbritannien, det ödesdigra beslutet att bryta mot FN:s mandat att skydda Libyens civila och i stället bomba för att utrota den libyska staten och installera en Nato-vänlig regim.

Först och främst avslöjar historien om de brustna dammarna den obekväma sanningen om den totala kollaps som förutsägbart följde när Nato, med Sverige i släptåg, bombade landet 2011.

De två dammarna, Belad och Abu Mansor, byggdes på 1970-talet av ett jugoslaviskt företag på uppdrag av landets härskare Muammar Gaddafi. Syftet var att skydda befolkningen i Derna från översvämningar under de kraftiga regn som regelbundet inträffar i området, och att underlätta bevattningen av angränsande jordbruksområden. Dammarna var ett av flera stora infrastrukturprojekt som finansierades av landets stora oljeintäkter, varav det mest kända är “The Great Man Made river”, världens största transportsystem för dricksvatten.

Tillsammans med stora investeringar i välfärd hjälpte infrastrukturutvecklingen Libyen att snabbt klättra på FN:s index över levnadsvillkor och uppnå den i särklass högsta levnadsstandarden i Afrika, samtidigt som landet också blev kontinentens största givare av bistånd till andra afrikanska länder. År 1998 visade en italiensk studie som beställts av den libyska regeringen att dammarna vid Derna behövde underhållas och måste kompletteras med en tredje damm. Alternativet till reparation var att riskera att 24 miljoner kubikmeter vatten skulle rinna ut över de omgivande områdena, inklusive Derna och dess då 100.000 invånare. Projektet krävde ett omfattande förberedelsearbete och det var nödvändigt att ta in internationellt kapital och expertis. År 2007 tilldelades det turkiska företaget Arsel kontraktet för att utföra arbetet.

I början av 2011 hade det turkiska företaget mobiliserat byggmaskiner och personal och påbörjat arbetet. Det var dock något helt annat som omedelbart drog världens uppmärksamhet till Libyen. En våg av protester mot korrupta och auktoritära regimer, känd som den arabiska våren, hade brutit ut i stora delar av arabvärlden och nådde nu Libyen med full kraft. Demonstranter gick ut på gatorna i flera av Libyens största städer och krävde ett slut på Gaddafi-diktaturens 40-åriga styre.

På flera platser slogs fredliga protester ned av regimen med stor brutalitet. Samtidigt etablerade sig beväpnade miliser med utländskt stöd i flera delar av landet. FN:s säkerhetsråd antog två resolutioner, varav den sista, resolution 1973, gav tillstånd att använda våld för att skydda Libyens civila. Resolutionen bemyndigade dock inte utländska styrkor att gå i krig för att förändra regimen, något som framför allt Norges dåvarande utrikesminister och nuvarande statsminister Jonas Gahr Støre uttryckte mycket tydligt från talarstolen i det norska parlamentet dagarna innan de första västliga bomberna föll över Libyen.

Ett krig för regimförändring skulle inte bara vara ett brott mot FN-mandatet och därmed ett brott mot internationell rätt. Det skulle också vara riskabelt, enligt Støre.

Ett krig för regimförändring skulle inte bara vara ett brott mot FN-mandatet och därmed ett brott mot internationell rätt. Det skulle också vara riskabelt, enligt Støre. Irakkriget visade tydligt konsekvenserna av ett militärt angrepp på ett oljeproducerande land i Mellanöstern. Hundratusentals civila irakier hade redan dödats, al-Qaida och senare terrororganisationen Islamiska staten (IS) hade för första gången etablerat sig i landet, miljontals människor hade drivits på flykt och ännu fler drabbades av djup fattigdom och armod när el, vatten, sjukvård, utbildning och andra offentliga tjänster kollapsade i kaoset.

I den meningen var det krig som fortfarande rasade i Irak 2011 bokstavligen en brinnande varningslampa som sken i ansiktet på det internationella samfundet om de troliga konsekvenserna av att bomba Libyen. Till och med några av de mest aggressiva krigshetsarna i Bushadministrationen hade då insett att utplånandet av Saddam Husseins statsapparat var ett misstag som ledde till total statskollaps, tillväxt av al-Qaida och senare IS, och bestående kaos. Ändå var det precis vad Nato valde att göra i Libyen.

Det skedde inget humanitärt ingripande för att skydda civila i enlighet med säkerhetsrådets resolution 1973. I stället inledde USA och Nato en bombkampanj som systematiskt utplånade den libyska statens ledarskap och regeringsstyrkor, och som inte upphörde förrän Natoallierade hade tagit makten i hela landet.

Det skedde inget humanitärt ingripande för att skydda civila i enlighet med säkerhetsrådets resolution 1973.

Den 20 oktober 2011 jagades sedan en flyende Gaddafi av Natos flygvapen och sodomiserades, torterades och dödades av Natoländer på marken.¹ USA:s utrikesminister Hillary Clinton reagerade på nyheten med ett skratt och ett parafraserat citat från ärkeimperialisten Julius Caesar: “Vi kom, vi såg, han dog”.

Västländerna hade all anledning att stödja de fredliga protesterna mot Gaddafiregimen och kravet på demokrati i Libyen. Men det brittiska parlamentets undersökning av kriget visar att motiveringen till det militära angreppet på Libyen byggde på propaganda, dåliga underrättelser och överdrifter.² NATO:s främsta förevändning för krig, att Gaddafi hade planerat att massakrera befolkningen i Benghazi, saknade bevis, och de libyska regeringsstyrkornas agerande i de städer som de återerövrade från rebellerna under krigets första månader tydde inte på något folkmord alls.

Påståendet att regimen hade använt bombplan mot fredliga demonstranter släpptes till slut inom det amerikanska försvarsdepartementet, där det fanns en betydande skepsis mot vad man såg som politikernas orealistiska framställning av krig för regimskifte som ett rent och skonsamt sätt att uppnå politiska mål.³

USA:s FN-ambassadör hävdade att Gaddafi försåg sina soldater med Viagra för att begå massvåldtäkter.

USA:s FN-ambassadör hävdade att Gaddafi försåg sina soldater med Viagra för att begå massvåldtäkter.⁴ Amnesty Internationals representant hade dock följande att säga om den groteska anklagelsen efter att den hade cirkulerat i västerländska massmedia: “Vi har inte hittat några bevis för detta, eller ett enda våldtäktsoffer eller en enda läkare som kände till att någon blivit våldtagen” av regimens soldater.⁵ Viagra-lögnen som utrikesminister Hillary Clintons FN-ambassadör spred till den västerländska allmänheten var en del av ett välbekant mönster av så kallad “atrocity porn”: grymheter så bestialiska att få eller inga politiker eller medier vågar ifrågasätta om det är sant av rädsla för att framställas som en försvarare av de anklagade och övertyga allmänheten om att krig är det rätta att göra.

Ett liknande fall var lögnen att irakiska soldater hade gått in på sjukhus och slitit ut spädbarn ur sina kuvöser och kastat dem på golvet för att dö, vilket efter massiv spridning i amerikanska massmedier banade väg för USA:s första krig mot Irak. 

Men det faktum att Libyenkriget också baserades på desinformation hindrade inte Nato från att bomba och ge Nato-allierade miliser kontroll över allt nya delar av Libyen under hela sommaren 2011.

I Derna plundrades de två dammarna och det turkiska byggföretaget av de Nato-allierade styrkorna.

I Derna plundrades de två dammarna och det turkiska byggföretaget av de Nato-allierade styrkorna, enligt den Londonbaserade tidningen Al Arab. De 1 700 byggnadsarbetarna tvingades fly och milisgruppen tog över byggmaskiner och fordon. Enligt Al Arab försökte entreprenören återuppta arbetet, men när milisgruppen som kontrollerade området krävde att få behålla de byggmaskiner och fordon som de hade plundrat, gav Arsel upp, enligt uppgift. Det som är säkert är att många av de utländska entreprenörer som bygger och underhåller infrastrukturen i Libyen tvingades fly när NATO anföll 2011, och att sprickorna i Derna-dammarna aldrig reparerades och att den tredje dammen aldrig byggdes.

Det skulle ta många år från det att Nato bombade den libyska staten till kollaps innan Derna-dammarna brast och de dödliga krafterna släpptes lös på befolkningen i och runt staden. För många andra var effekterna av kriget mycket mer omedelbara. FN, Amnesty International och Human Rights Watch konstaterar alla att Natos bomber dödade civila.

Norge var kanske bland de första länderna som tog civila liv i Libyen. Med den nuvarande NATO-ledaren Jens Stoltenberg som statsminister var Norge ett av de NATO-länder som bombade mest i krigets inledande fas. Norge bombade tätbefolkade stadsdelar, och enligt överstelöjtnant Dag Henriksen vid Air War College utförde Norge känsliga bombuppdrag som inget annat NATO-land skulle ta på sig.⁶ Till och med VG, Norges kanske mest NATO-lojala tidning, erkände efter kriget att vad norska flygvapen gjorde var “extremt våldsamt, destruktivt och dödligt”.⁷

Hur många som dödades av NATO:s bomber kommer vi förmodligen aldrig att få veta, inte minst eftersom uppmaningen från den undersökningskommission som FN:s råd för mänskliga rättigheter tillsatte för att undersöka civila som dödats i NATO:s bombräder inte följdes upp ordentligt. Det som dock fastställdes var att både Gaddafi-regimen och de miliser som gjorde jobbet åt Nato på plats i Libyen begick krigsförbrytelser.

De grupper som Nato förde till makten fortsatte dödandet. Bland de värsta “befriarna” fanns styrkor från Misrata som Human Rights Watch kallade “mordbrigaderna” ⁸ Dessa styrkor, som torterade och mördade civila som de trodde hade stött Gaddafi, riktade särskilt in sig på landets mörkhyade minoritet som en fiende.

Staden Tawergha, till exempel, rensades på alla sina 30 000 invånare, varav de flesta tillhörde denna minoritet och många stödde Gaddafi. Invånarna i Tawergha sägs vara ättlingar till slavar, och Misratas styrkor målade nu “slavar” över husdörrarna efter att ha jagat bort dem. De rasistiska massutrensningar som genomfördes av krigets segrare kan utgöra ett brott mot mänskligheten, enligt Human Rights Watch.⁹ Under 2017 rapporterade internationella medier om slavmarknader i det “befriade” Libyen, där svarta människor såldes som slavar för 400 dollar styck, och många utsattes för våldtäkt och tortyr.¹⁰

Det var dock inte bara de så kallade mördarbrigaderna och slavdrivarna som fick fritt spelrum i Libyen. Medan företrädare för de NATO-stödda rebellerna talade om demokrati och mänskliga rättigheter för sympatiserande västerländska politiker och medier, var krigare med bakgrund och anknytning till Al Qaida bland de viktigaste styrkorna som gjorde jobbet för NATO på marken. Dessa krigare var så viktiga att när Nato och milisen intog Tripoli utropades Abdelhakim Belhadj till huvudstadens högste militäre ledare. Belhadj var en känd ledare för Libyan Islamic Fighting Group (LIFG), den libyska grenen av terrororganisationen al-Qaida, som hade attackerat USA den 11 september bara 10 år tidigare och dödat 3 000 oskyldiga människor.

De nära banden mellan NATO:s allierade i Libyen och Al Qaida var ingen hemlighet som västvärldens regeringar behövde djupgående expertis och underrättelser för att avslöja.

De nära banden mellan NATO:s allierade i Libyen och Al Qaida var ingen hemlighet som västvärldens regeringar behövde djupgående expertis och underrättelser för att avslöja. Tvärtom hade Natoländerna USA, Storbritannien och Frankrike till och med hjälpt till att få igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd om att placera LIFG på FN:s internationella terroristlista, med uttrycklig hänvisning till LIFG:s direkta samarbete med al-Qaida. År 2007 upptogs LIFG officiellt i al-Qaida, vilket al-Qaidas vice ledare högtidligt tillkännagav i en video som rapporterades i västerländska massmedier. ¹¹ Detta hölls dock dolt av de västerländska regeringar som förde den tidigare al-Qaida-krigaren till makten i den libyska huvudstaden. Förmodligen har ingen islamistisk terroristorganisation någonsin fått så mycket och avancerade vapen så snabbt som när al-Qaida-anknutna krigare, med Natos hjälp, fick tillgång till en stor del av Libyens rika arsenal.

Tillbaka i Derna gick situationen från dålig till värre. Om någon överhuvudtaget tänkte på sprickorna i dammarna under det kaos som följde på NATO:s intervention, så försvann allt hopp om att reparera dödsfällan när Islamiska staten (IS) tog över Derna 2014.

Om någon överhuvudtaget tänkte på sprickorna i dammarna under det kaos som följde på NATO:s intervention, så försvann allt hopp om att reparera dödsfällan när Islamiska staten (IS) tog över Derna 2014.

Staden bombades därefter och IS besegrades till slut och drevs ut. Men det var med Derna som med resten av Libyen, och de flesta krigszoner där städer och områden ofta byter ägare mellan rivaliserande arméer och miliser: varje gång staden intogs eller återtogs tog den tillfälliga segraren över fler ruiner och färre hus, större behov av återuppbyggnad och mindre pengar, fler ungdomar med vapen och färre studenter, ingenjörer och byggnadsarbetare. I krigets kroniska kaos, med beväpnade miliser som slåss om ruinerna av den sönderbombade staten, innebar varje dinar (libysk valuta) som spenderades på återuppbyggnad en dinar mindre till de vapen och soldater som behövdes för att besegra rivalerna. Att reparera dammar stod uppenbarligen långt ned på prioriteringslistan för de miliser som har effektiv kontroll i många delar av landet.

Som erfarenheterna från Irak tydligt visade är kaos, våld och fattigdom den bästa grogrunden för islamistisk terrorism. I och med Natos “befrielse” av Libyen fick al-Qaida och IS inte bara vapen, utan också fri tillgång till lätt rekryterbara krigare bland ungdomar och andra utan pengar, arbete eller framtidsutsikter, samt stora öppna områden för utbildning och baser för operationer i andra länder. I dag är det ett obestridligt faktum att den terror som släpptes lös har drabbat alla Libyens grannländer och stora delar av Västafrika.

Även Europas säkerhet drabbades: aldrig tidigare har islamistiska terrororganisationer haft en starkare bas på tröskeln till Europa än nu. Terrorattacken den 22 maj 2017, då 22 unga människor dödades och över 1 000 skadades vid Ariana Grandes konsert i Manchester, utfördes av en självmordsbombare som var medlem i den libyska al-Qaida-grenen LIFG, som deltog i kriget 2011 på Natos sida.¹²

Som väntat var det mycket terror och lite återuppbyggnad av infrastruktur från de islamistiska miliser som NATO hjälpte att ta kontroll över libyskt territorium 2011.

Libyen har dock styrts av åtta premiärministrar sedan 2011, många av dem högutbildade, med goda band till västvärlden och utan spår av religiös fundamentalism. Varför misslyckades de under 12 års tid med att reparera de dammar som alla visste var en tidsinställd bomb med förmågan att döda tiotusentals människor om sprickorna inte reparerades?

Libyen har dock styrts av åtta premiärministrar sedan 2011. Varför misslyckades de under 12 års tid med att reparera de dammar som alla visste var en tidsinställd bomb?

En uppenbar anledning är det ständiga kriget, kaoset och det faktum att ingen av dessa åtta premiärministrar faktiskt har styrt hela Libyen. Under större delen av de senaste åren har Libyen haft två rivaliserande regeringar och nationalförsamlingar samtidigt. Ingen av dem har haft full kontroll över miliserna. Med stöd av stater som Turkiet, Frankrike, Ryssland, Qatar, Förenade Arabemiraten m.fl. har dessa miliser tidvis dominerat stora delar av landet. En annan förklaring är att Libyen ligger i världstoppen när det gäller korruption. 2022 rankades landet bland de 10 värsta av 180 länder på Transparency Internationals lista.¹³

På många sätt blev Libyen ett nytt Irak. Även om västmedia i stort sett okritiskt förmedlade budskapet till NATO-länderna och de libyska rebeller som ville ha krig, kan ingen säga att de regeringar som fattade beslutet att bomba inte varnades. Afrikanska Unionen (AU), med sina 54 afrikanska medlemsstater, vädjade till Nato att inte bomba utan att låta de afrikanska länderna slutföra sitt fredsmedlingsförsök, som enligt både rebellerna och Gaddafiregimen var på väg att lyckas.

Trots detta stödde flera europeiska regeringar och partier på yttersta vänsterkanten aktivt de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike som bombade ett afrikanskt land mot viljan hos den organisation som representerar 54 afrikanska stater. Många afrikaner uppfattar dock Natos krig mot Libyen som nykolonialism när den är som mest brutal.¹⁴ Sydafrikas dåvarande president Jacob Zuma sa rent ut att Nato missbrukade FN:s resolution för “regimskifte, politiska mord och utländsk ockupation”.¹⁵

Så vad hände med de NATO-länder som påstod sig vara så bekymrade över libyernas välbefinnande att de gick ut i krig för att tjäna Libyens folk? Vad gjorde de för att få Derna-dammarna reparerade? Sanningen är att kriget mot Libyen var den mest brutala och förödande västerländska attacken mot en afrikansk stat sedan kolonialtiden.

Sanningen är att kriget mot Libyen var den mest brutala och förödande västerländska attacken mot en afrikansk stat sedan kolonialtiden.

Om någon trodde att länderna bakom bombningarna skulle bry sig om det libyska folkets behov och infrastruktur så grusades det hoppet redan innan kriget var över, den 1 september 2011. Det var då Natoländerna och deras allierade, som kallade sig “Libyens vänner”, träffades i Paris för att diskutera Libyens framtid efter Gaddafis nära förestående fall. Inför mötet konstaterade France24 att “det är tydligt att de länder som gav mest stöd till NTC mot Gaddafi förväntar sig att få ut mest av det oljerika landet”.¹⁶ Samma dag kallade The Guardian situationen för “en tävling om Libyens olja” där “Frankrike och Storbritannien båda gör anspråk”.¹⁷ 

Libyen har Afrikas största bevisade oljereserver och den libyska rebellkoalitionen NTC, som hoppades kunna ta makten om Gaddafi störtades, hade redan lovat att belöna de länder som bombade mest med tillgång till oljekontrakt. ¹⁸

Tre veckor efter Parismötet gav en oljeanalytiker på norska DNB Markets ett tydligt svar på frågan om Norge, ett av de länder som bombade mest i Libyen, skulle ta chansen att skaffa mer libysk olja: “Om du kan komma undan med det politiskt. Jag tror att det kommer att läggas stor vikt vid att strukturera avtalen på ett politiskt korrekt sätt. Det är en bransch där man utnyttjar de möjligheter som finns, om man kan komma undan med det.” Och de kom undan med det. Det norska oljebolaget Equinor (då Statoil) ökade sina andelar i två av Libyens största oljefält med 500% respektive 800% strax efter kriget.¹⁹

Inget av de NATO-länder som samlades i Paris under namnet “Libyens vänner” för att diskutera landets oljeresurser medan de fortfarande bombade, gjorde dock det med Derna-dammarna.