Narcissism har förknippats med stora egon som enbart förmår älska sig själva, med ett samhällstillstånd där det egna jaget står i centrum – och med den grekiske yngling som enligt myten förälskade sig i sin egen spegelbild och förvandlades till en pingstlilja. Tor Wennerberg skriver om vad som utmärker narcissister och vad som händer med människor i deras närhet.

I ett avsnitt av tv-serien ”Succession” befinner sig mediemogulen Logan Roy med sin företagsledning på kick-off i Ungern. Någon i gruppen har ”förrått” honom genom att läcka uppgifter till en granskande journalist och på det sättet visat sig inte vara fullständigt i mogulens klor. Nu ska förrädaren ”rökas ut”. ”Boar on the floor!” (grisen på golvet) heter leken som Logan, i sitt raseri, improviserar fram under middagen: några av direktörerna får krypa på golvet och imitera grisar, medan andra kastar korvar till dem som de får kämpa om. Förnedringen är fullständig, och alla spelar med, styrda av lika delar skräck och önskan att få del av patriarkens makt och strålglans.

Som försvar mot underliggande intensiva skamkänslor, upplevelsen av självet som värdelöst, blåses det egna jaget upp, och självbilden blir präglad av grandiosa fantasier om osårbarhet och perfektion

För att bättra på sin offentliga image går Logan, i ett tidigare skede av serien, med på att genomföra en familjeterapisession på sonen Connors lantställe i New Mexico. Under en paus ska den influgna terapeuten dyka i poolen, men vattnet (familjen Roys omedvetna) är för grunt, och han slår ut tänderna mot poolbottens cement. Det finns inget där, bara tomhet – bilden av den känslomässiga ödslighet som breder ut sig runt omkring den auktoritära narcissisten, när familjerelationerna korrumperas av maktsträvan och alla samvetslöst hugger varandra i ryggen för minsta lilla gillande från patriarken.

Som skildring av makthungrig narcissism är porträttet av Logan Roy redan klassiskt, och seriens framgångar säger något om hur starkt temat ligger i tiden. Frågan om narcissismens betydelse för den världspolitiska utvecklingen har heller inte blivit mindre aktuell sedan sista avsnittet sändes för ett par år sedan.

För den som bättre vill förstå den relationsdynamik som skildras i ”Succession” finns det god anledning att vända sig till psykoanalytikern Daniel Shaw. I en rad artiklar och böcker, nu senast Traumatic narcissism and recovery, har Shaw bidragit med intressanta nya perspektiv på narcissism, särskilt i dess svårare, traumatiserande former.

Narcissismen slår mot det ömsesidiga erkännandet, mot själva hjärtpunkten i den mänskliga psykologin, och innebär en strävan att få den egna subjektiva verkligheten erkänd på bekostnad av andra

Människan har beskrivits som djuret som kan säga ”jag”, som genom sitt självmedvetande skiljer ut sig från naturen och upplever sig som avskild och i en fundamental mening ensam. Men vi är också ett djur som säger ”du” och ”vi”. Ur vår avskildhet söker vi upprätta gemenskaper, relationer och grupptillhörigheter, som kan överbrygga vår isolering.

Det som mer än något annat skiljer människans psykologi från andra däggdjurs är just djupet i vår intersubjektivitet, vår förmåga till ömsesidig inlevelse i och förståelse av varandras inre världar. Denna förmåga till ömsesidigt, respektfullt perspektivtagande är det som skapar djup i mänskliga relationer och som ligger till grund för såväl intimitet och kärlek som för alla slags demokratiska samarbetsformer.

Men som en motpol till intersubjektiviteten finns i den mänskliga psykologin narcissismen, tendensen till självcentrering. Det egna jaget laddas med orealistiskt positiva förtecken och ges systematiskt företräde. Narcissismen slår mot det ömsesidiga erkännandet, mot själva hjärtpunkten i den mänskliga psykologin, och innebär en strävan att få den egna subjektiva verkligheten erkänd på bekostnad av andra.

Som försvar mot underliggande intensiva skamkänslor, upplevelsen av självet som värdelöst, blåses det egna jaget upp, och självbilden blir präglad av grandiosa fantasier om osårbarhet och perfektion. Den uppblåsta självbilden är samtidigt skör och lättpunkterad, och när omgivningens bekräftelse uteblir tenderar narcissisten att översköljas av skam och värdelöshet och reagera med utåtriktat raseri. Dessa toxiska, och intensivt smärtsamma, värdelöshetskänslor måste narcissisten sedan projicera på andra i sin närhet, för att den grandiosa självbilden ska kunna återupprättas.

Shaw har, i sin analys av narcissismen, vridit linsen så att det som hamnar i fokus är mindre narcissisten som individ utan i stället det ”relationella system” som narcissisten skapar, med andra i en underordnad roll

Shaw har, i sin analys av narcissismen, vridit linsen så att det som hamnar i fokus är mindre narcissisten som individ utan i stället det ”relationella system” som narcissisten skapar, med andra i en underordnad roll. Relationell traumatisering, som Shaw beskriver den, består just i att narcissisten upprättar ”hegemonisk subjektivitet”: endast ett perspektiv, en subjektiv verklighet, narcissistens egen, erkänns som legitim, medan den eller de andra som ingår i systemet reduceras till objekt.

Med teologen Martin Bubers begrepp förlorar det relationella systemet all sin karaktär av en Jag-Du-relation, ett möte mellan fria och självständiga subjekt, kapabla att påverka och förändra varandra. Det stelnar i stället till en rigid, sluten form, ett Jag-Det-relaterande, oförmöget till utveckling och autenticitet.

Ju svårare graden av narcissistisk problematik är, desto mer fullständigt kommer det relationella system som upprättas att undertrycka och utesluta de andras subjektivitet. De andra manipuleras att bli bärare av allt som är ”dåligt”, alla de känslor av skam och rädsla, beroende och värdelöshet som narcissisten vägrar erkänna hos sig själv.

På ett djupare plan uppstår, hos den som är föremål för narcissistens psykologiska manipulation, en toxisk identifikation med förövaren

Narcissism, betraktad inte som individuella personlighetsdrag utan som ett relationellt system, kan därför beskrivas som ett sammanbrott i den mänskliga intersubjektiviteten. Det ömsesidiga erkännandet mellan självständiga subjekt uteblir, relationen kollapsar till ett system av över- och underordning, dominans och underkastelse.

Ur detta relationella system extraherar narcissisten den beundran och bekräftelse som han eller hon behöver för bevarandet av den egna psykiska jämvikten. Det råder därför ett motsatsförhållande mellan narcissism och kärlek. Narcissistisk självcentrering grundar sig inte i självkärlek, som det kan förefalla på ytan, utan i brist på kärlek, till sig själv och andra.

På ett djupare plan uppstår, hos den som är föremål för narcissistens psykologiska manipulation, en toxisk identifikation med förövaren. En självbestraffande och självattackerande instans formeras i psyket, som ständigt bekräftar den egna värdelösheten och underkänner den egna subjektiva erfarenhetens legitimitet. Det är det psykologiska pris som betalas för att förbli en del av narcissistens relationella system.

Sekter och sektledare, liksom andra totalitära sociala system, representerar ytterlighetsexempel, som gör narcissismens dynamik särskilt tydlig. Men i betydligt mildare form är narcissistiska försvar allmänmänskliga, en det mänskliga psykets reaktion på upplevelser av hjälplöshet och maktlöshet som vi alla genomlever, som de bräckliga varelser vi är – djupt beroende av andra för vår överlevnad och medvetna om vår utsatthet och om tillvarons ändlighet.

Narcissistiska försvar, icke-erkännandet av den andres verklighet, är ett vanligt förekommande skydd när självkänslan, upplevelsen av det egna värdet, hotas. Vanligare än de extrema formerna av över- och underordning är att intersubjektiviteten försvagas under trycket av mildare narcissistiska försvar hos båda parter i en relation.

Narcissistisk självcentrering grundar sig inte i självkärlek, som det kan förefalla på ytan, utan i brist på kärlek, till sig själv och andra

Upptagenheten, hos båda parter, av det egna perspektivet skapar en relationell låsning, det som i den relationella riktningen inom psykoanalysen kallas en enactment, en iscensättning av omedvetna rollmönster: båda parter upplever sig försatta i en omöjlig position av den andra.

Det ömsesidiga användandet av narcissistiska försvar, som skapar en stark identifikation med det egna perspektivet och en ovilja eller oförmåga till inlevelse i den andras, får till följd att relationer och mänskliga sammanhang förlorar i intersubjektivitet, och i stället får starkare drag av en kamp om över- och underordning, om vems verklighet som ska ha företräde.

Det som kan lösa upp dessa relationella låsningar, och börja återupprätta intersubjektiviteten eller Jag-Du-relaterandet, är när någon av parterna konfronterar sin egen del i det ömsesidiga icke-erkännandet, som ofta i sig är en reaktion på rädsla. Förmågan att relatera till världen med kärlek erövras på det sättet igen varje gång vi lyckas överskrida vår narcissism.