2015 vann vänsterkoalitionen Syriza valet i Grekland. De klarade inte att bryta med trojkans sparpaket, och idag har högern makten i Grekland. Men lyckades Syriza ändå genomföra något av sin politik i Grekland? Vad kan vänstern lära sig av Syrizas tid vid makten? Jonas Karlsson, aktuell med en bok i frågan, analyserar.

När Syriza vann valet i Grekland i januari 2015 benämndes det som historiskt. För första gången hade ett radikalt vänsterparti vunnit makten i Västeuropa.¹ Partiet hade burits fram till regeringsställning under den djupa ekonomiska krisen som drabbade Grekland efter finanskrisen 2008. Förväntningarna efter valvinsten var stora: Nu skulle åtstramningspolitiken brytas inte bara i Grekland utan i hela Europa. Tillsammans med Podemos uppgång i Spanien växte hoppet om en radikal vänstervåg som skulle utmana och skaka om borgerligheten och EU:s nyliberala fundament.

Tillsammans med Podemos uppgång i Spanien växte hoppet om en radikal vänstervåg som skulle utmana och skaka om borgerligheten och EU:s nyliberala fundament.

Valutaunionen, EMU, hade visat sig precis så svag som kritikerna varnat för. Konstruktionen klarade inte hantera svallvågorna av finanskrisen i USA som blev kritisk 2008 när den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers kollapsade.

I eurozonen förvandlades bankkrisen snart till en statsfinansiell skuldkris. Flera länder, som Portugal, Italien, Irland, Grekland, Spanien och Cypern fick problem. Budgetunderskotten i eurozonens länder blev snabbt mycket höga. Grekland med konjunkturkänsliga industrier som turism och sjöfart tillhörde dem som drabbades hårdast av den ekonomiska nedgången. Kapitalet vädrade blod och upplåningsräntan för Grekland ökade kraftigt. I april 2010 var räntan för grekiska statsobligationer 9 procent på andrahandsmarknaden. Det blev omöjligt att finansiera statsskulden.

Kris och en krossad ekonomi beredde vägen för vänsterns seger

Utan möjlighet att devalvera valutan vände sig den nytillträdde premiärministern Giorgos Papandreou från socialdemokratiska Pasok till EU och IMF för hjälp i form av ett gigantiskt lån på 110 miljarder euro salufört som ett ”räddningspaket”. Som motprestation krävdes genomförandet av ett brutalt nyliberalt anpassningsprogram. Den grekiska staten tog över privata skulder samtidigt som tyska och franska banker räddades med pengarna i ”räddningsprogrammet” från den så kallade trojkan bestående av EU-kommissionen, ECB och IMF. Allt medan den grekiska statsskulden sköt i höjden. Samtidigt krävdes drakoniska nedskärningar och privatiseringar till underpriser. Resultatet var katastrofalt. Förutom att landets självständighet som suverän stat kringskars, närmast krossades ekonomin.

Greklands BNP krymptes med en dryg fjärdedel när nedskärningar, lönesänkningar och skattehöjningar underminerade köpkraften. När arbetslösheten nådde sin topp, under sommaren 2013 var den 28,3 procent jämfört med 12,4 procent vid den så kallade trojkans första ”räddningspaket” 2010. Ungdomsarbetslösheten var över 50 procent. Runt 30 procent av befolkningen var exkluderade från den offentliga sjukförsäkringen. Unicef uppskattade att 600 000 barn levde i fattigdom, hälften utan grundläggande näringsintag. Många familjer var beroende av mat från soppkök, särskilt i arbetarklassområden. Hundratusentals unga greker, främst dem med universitetsexamen, emigrerade.

Så sent som i parlamentsvalet 2009 fick partiet bara 4,6 procent. Men krisen förändrade allt. Syrizas popularitet och trovärdighet växte genom att det som enda parti stödde den mäktiga torgrörelsens protester.

När Syriza vann regeringsmakten 2015 med 36,3 procent av rösterna och 50 bonusmandat som största parti var det efter en rekordsnabb uppgång. Så sent som i parlamentsvalet 2009 fick partiet bara 4,6 procent. Men krisen förändrade allt. För Syriza var de avgörande kraven att säga nej till avtalet med trojkan, ”memorandumet” och göra slut på nedskärningspolitiken och kräva skuldavskrivningar. Partiets popularitet och trovärdighet växte genom att det som enda parti stödde den mäktiga ”torgrörelsens” protester.

Ett decennium tidigare hade Syriza tagit den mödosamma vägen att bygga en koalition för att ena en splittrad grekisk vänster, när det reformistiska Synaspismos lierade sig med radikala utomparlamentariska vänstergrupper och rörelser. Syriza skapades som en ny radikalare formation som så småningom kom att omfatta över ett dussin grupper när de 2013 tog steget att bli ett enhetligt parti.

Utpressade av EU och IMF

Efter valvinsten bildades Syriza regering tillsammans med Anel, Oberoende greker, en splittring ur det konservativa Ny Demokrati. Partiet var auktoritärt och kontroversiellt men den enda möjliga regeringspartnern som var emot memorandumet efter att kommunisterna i KKE avvisat samarbete.

Den Syriza-ledda regeringen blev genast utsatt från trojkans utpressning. Under ett halvårs förhandlingar pressades Syriza och dess ledare Alexis Tsipras till eftergifter under hot från ECB att strypa likviditeten och därmed stänga de grekiska bankerna. I praktiken vägrade trojkan anförda av Tyskland att förhandla och insisterade på att Grekland skulle fortsätta samma väg som lagt landets ekonomi i ruiner. Syftet var tydligt, att statuera exempel och krossa den radikala vänsterregeringen. Samtidigt inledde de en stor svartmålningskampanj av Grekland, triggade bankrusningar och saboterade potentiella lösningar.

I praktiken vägrade trojkan anförda av Tyskland att förhandla och insisterade på att Grekland skulle fortsätta samma väg som lagt landets ekonomi i ruiner.

När tiden runnit ut i slutet av juni kallade Alexis Tsipras till en folkomröstning där 61 procent av grekerna sa ett rungande nej, Oxi, till ett nytt avtal. Två dagar innan folkomröstningen deltog omkring 150 000 i nej-sidans demonstration. Folket var redo men stödet spelas bort på mindre än en vecka och Tsipras slöt en ny uppgörelse med trojkan, vilket fördöms av en majoritet av centralkommitténs ledamöter och ledde till att den interna oppositionen, Vänsterplattformen, lämnade partiet. I september 2015 sökte Alexis Tsipras ett nytt mandat genom nyval. Nu skulle Syriza genomföra samma nedskärningspolitik som de ett halvår tidigare vunnit valet på att stoppa.

Alexis Tsipras och Syriza genomför trojkans program

Trots den speciella situationen med de hårda kraven från trojkan är Syrizas erfarenheter från regeringsperioden viktiga att studera och ger en aning vilka problem som väntar när vänstern vinner makten.

Det nya memorandumet och låneavtalet löpte till augusti 2018. Programmet anslog upp till 86 miljarder euro i lån till Grekland från Europeiska stabilitetsmekanismen, ESM.

De hårda villkoren innebar ytterligare åtstramning och nedskärningar för majoriteten av Greklands befolkning. På medellång sikt krävdes ett överskott innan räntebetalningar på 3,5 procent av BNP, vilket skulle uppnås genom bland annat högre moms och ytterligare sänkta pensioner. På kort sikt var dock kraven något uppmjukade jämfört med tidigare.

Totalt genomförde Syriza-regeringen sex stycken nedskärningspaket mellan 2015–2018, ovanpå de nio nedskärningspaket som tidigare regeringar genomfört under de två första memorandumen.

Politiken i jakten på de krävda överskotten var hårdsmält och konsekvenserna i många fall brutala. Totalt genomförde Syriza-regeringen sex stycken nedskärningspaket mellan 2015–2018, ovanpå de nio nedskärningspaket som tidigare regeringar genomfört under de två första memorandumen. Enbart det tredje memorandumet innehöll över 450 åtgärder.

Bland åtgärderna fanns skattehöjningar som i den djupa krisen drabbade vanligt folk och skadade ekonomin: höjningar av momsen för många varor – först till 23 procent och sedan till 24 procent, höjda lyxskatter, höjd skatt på kaffe, alkohol, elektroniska cigaretter, hotell, betal-tv och bredband. Pensionsåldern höjdes till 67 år och pensionen sänktes med 25 procent för närmare en miljon pensionärer.

Det genomfördes även förändringar på arbetsmarknaden runt kollektivavtal och lönesättning, strejkrätten inskränktes och straffrättsliga påföljder återinfördes för utebliven betalning av socialförsäkringen. Därutöver ledde överskottsmålet till ännu fler nedskärningar inom välfärdssektorn. Dessutom genomfördes även en lång rad privatiseringar till utländskt kapital, som koncessionsrättigheterna för 14 grekiska flygplatser, hamnen i Thessaloniki och Pireus, liksom det statliga järnvägsbolaget och fossilgasbolaget.

Militärbudgeten ökades till 2,6 procent av BNP trots nedskärningarna inom välfärden. Det militära samarbetet med Israel och USA utökades.

Men det fanns fler kontroversiella frågor under Syrizas tid vid makten 2015–2019. Militärbudgeten ökades till 2,6 procent av BNP trots nedskärningarna inom välfärden. Det militära samarbetet med Israel och USA utökades. Bland annat fick israeliska helikopterpiloter under elva dagar stridsträna nära Olymposberget i Grekland.

Det är tydligt att Syriza som fram till valvinsten var ett radikalt vänsterparti underskattade statens klasskaraktär och misslyckades med att ta ett helhetsgrepp för att förändra staten och den offentliga förvaltningen. I början av regeringsperioden var problemen med den statliga byråkratin påtagliga och tjänstemän som skulle ta fram lagförslag kunde inte sällan blockera eller urvattna förslagen. Så skedde till exempel genom väldigt strikta kriterier för matkuponger, bostadsbidrag och elbidrag där bara hälften av ansökningarna blev godkända.

Efter att Syriza vikit sig mot trojkan men också fått större erfarenhet av den offentliga förvaltningen blev situationen gradvis bättre med tjänstemännen.

Syrizas regeringsstrategi

Vad gjorde Syriza då bra under regeringsperioden? Även om priset var högt lyckades de med sin föresats att ta Grekland ut ur memorandumet, något som de tidigare regeringarna misslyckats med.

När jag träffar Syrizas Euklidis Tsakalotos veckan efter valförlusten 2019 i samband med centralkommitténs möte i källaren på hotellet Wyndham Grand, i Aten, frågar jag vad han är mest stolt över under tiden som finansminister.

– När vi tog över i januari 2015 var de offentliga kassorna nästan helt tomma, det fanns ingen plan för skulderna och vi var tvungna att komma överens om ett program med våra fordringsägare inom en månad.

– Vi lämnar över en ekonomi som har omstrukturerat skulden och som de närmaste 15 åren har mycket låga finansieringsbehov, som har 47 miljarder euro i reserv, jämfört med 1,5 miljarder euro när vi kom till makten. Vi har tillväxt också inom exportsektorn, i tillverkningsindustrin. Men naturligtvis är det viktigaste att vi faktiskt tagit oss ur strukturanpassningsprogrammet. Vi är den enda regeringen som har gjort det. Det har inneburit kostnader såklart och många sociala problem. Men vi lyckades ändå att skydda de svaga. Men självklart, när landet har förlorat 25 procent av sin BNP finns det begränsningar för vad du kan åstadkomma, säger Euklidis Tsakalotos.

I partiets egen utvärdering framhålls den, jämfört med tidigare, ”mjukare finanspolitiska anpassningen” där redan målen för de primära överskotten var 20 miljarder euro lägre 2015–2018 än för Andra memorandumet 2012–2015. En annan avgörande händelse var skuldlättnaderna. Med en mindre stram finanspolitik skapades 380 000 nya jobb och Grekland nådde tillväxt tre år i rad 2017–2019 samtidigt som arbetslösheten minskades från 26,6 procent i slutet av 2014 till 17,9 procent i slutet av 2019. Samhället blev också jämlikare. Gini-koefficienten minskade med hela 3,5 procentenheter, från 0,345 till 0,310 mellan 2014 och 2019. Samtidigt bidrog ökade skatteintäkter till att överskotten nåddes när fler kom i arbete men också genom krav på butiker att acceptera kortbetalningar vilket försvårade skattefusk. Den offentliga skulden var dock i slutet av 2019 på samma nivå som vid regeringstillträdet fyra år tidigare, 180 procent av BNP.

Syrizas regeringsstrategi under memorandumet var tredelad.

– Från början hade vi en strategi där vi delade upp hela tillvägagångssättet på tre områden. Det första området eller ”korgen” innehöll kompromisser, med saker vi gav som vi inte ville, men var tvungna till. Den andra ”korgen” innehöll saker som vi förhandlade om, en gråzon, där vi gjorde vårt bästa för arbetarklassen och medelklassen. Den tredje ”korgen” låg utanför strukturanpassningsprogrammet och vi genomförde en hel del progressiva reformer där, säger Euklidis Tsakalotos.

Regeringen försökte i den andra ”korgen” stödja samhället och skydda utsatta hushåll och företag. Den gav oförsäkrade rätt till sjukvård, införde solidaritetsinkomst, upprättande en utvecklingsbank och antog en omfattande nationell utvecklingsstrategi. Den ”sociala solidaritetsinkomsten” innebar försörjningsstöd och stöd för återinträde på arbetsmarknaden för hushåll i extrem fattigdom.

Totalt omfattades cirka 320 000 hushåll och 650 000 individer. Ersättningen för ett ensamhushåll var 200 euro per månad, alltså mycket låg, men lindrade misären. Nästan 2,5 miljoner människor som stod oförsäkrade fick tillgång till sjukvård och patientavgiften på 5 euro togs bort. Skolmåltider gjordes gratis för 150 000 elever i 950 skolor. Syriza lyckades också minska svartarbetet från 20 procent till 9 procent av BNP. Privatiseringen av vattenförsörjningen och det strategiskt viktiga statliga elbolaget PPC hindrades.

Syriza lyckades också minska svartarbetet från 20 procent till 9 procent av BNP. Privatiseringen av vattenförsörjningen och det strategiskt viktiga statliga elbolaget PPC hindrades.

De skapade enligt egen utsago också den största aktiefonden i Europa, med 500 miljoner euro för nystartade och innovativa företag och Grekland var först ut i EU att nyttja den så kallade Junckerplanen för investeringar med 2,7 miljarder euro. Den tredje ”korgen” var det så kallade ”parallella programmet” med progressiva åtgärder utanför memorandumet. Exempel på reformer här var nedstängningen av kontroversiella högriskfängelser, civilt partnerskap för homosexuella, lag om könsidentitet och avtalet med Nordmakedonien.

Efter befrielsen från memorandumet sänktes fastighetsskatten och momsen, ett första steg togs för att återställa den 13:e pensionsutbetalningen, minimilönen höjdes till 650 euro per månad, bostadsbidraget höjdes likaså och kollektivavtalsförhandlingar återupprättades.

Syriza löste också efter förhandlingar den decennielånga namntvisten med sin norra granne och godkände namnet Nordmakedonien. Syriza ändrade även i vallagen och tog bort de tvivelaktiga bonusmandaten till det största partiet. Men dess försök att revidera konstitutionen misslyckades. Där fanns förslag om att stärka rättsstaten, förstärka direktdemokratiska inslag, reglera relationerna mellan stat och kyrka, samt fastslå sociala rättigheter. I förslagen fanns bland annat en maxgräns på tre mandatperioder i rad för parlamentsledamöter.

Direktdemokratiska inslag skulle stärkas genom krav på folkomröstning vid överföring av statens suveräna befogenheter till internationella organisationer, samt vid folkinitiativ om 500 000 namnunderskrifter. Slutligen fanns det förslag om sociala rättigheter, där kollektivavtalsförhandlingar skulle vara metoden för lönesättning, staten vara skyldig att garantera rätten till hälsa och tillhandahålla allmän tillgång till sjukvård, och där vatten och energisektorn skulle vara under offentlig kontroll. Debatten om konstitutionen blev omfattande bland författningsrättsforskare och politiker. I valrörelsen 2019 var frågan att ”stoppa den katastrofala konstitutionsrevisionen” och att ändra vallagen bland de viktigaste för det konservativa Ny demokrati.

Lärdomar från Grekland och Syriza

1. En gemensam och tydlig strategi

Syriza hade en strategi för att mobilisera partiet, Thessalonikiprogrammet, och en annan verklig förhandlingsstrategi. Det är ett recept för förvirring och inre slitningar. Inte heller den inre gruppen, ”krigskabinettet” hade samma mål. Att Alexis Tsipras i verkligheten inte kunde tänka sig att lämna euron spelade bort Greklands starkaste förhandlingskort. Det fanns inom EMU en enorm rädsla för att ett land frivilligt skulle lämna samarbetet eftersom det hade inneburit en kännbar politisk och ekonomisk förlust för valutaunionen. Krisen hade spridit sig när kapitalet frågat sig vilket land som stod på tur.

2. Bind ledningen till strategin

Ledningen måste sedan bindas till strategin och ges stöttning att genomföra den. Starkast binds den sannolikt genom en bred strategisk diskussion, tydliga och demokratiskt beslutade mål och en glasklar och i förväg överenskommen beslutsordning. Alla partiets medlemmar har sedan ett ansvar att upprätthålla trycket på ledningen. Kapitulationen mot trojkan var aldrig godkänd i centralkommittén eller det politiska sekretariatet.

3. Var beredd på sabotage från bourgeoisin

Förvänta dig inte att bourgeoisin varken nationellt eller internationellt ska spela efter reglerna. Som fallet Syriza visat utsätts ett vänsterpartiet vid makten för sabotage och fientliga handlingar, i Syrizas fall av EU, ECB, IMF, internationell och nationell media, inhemska kapitalintressen och till och med den egna centralbanken.

4. Radikal politik är nödvändigt i kristider

En korrekt politisk linje är särskilt viktig i kristider när saker ställs på sin spets. Visionen måste vara tydlig och mobiliserande. För Syriza var de avgörande kraven att säga nej till memorandumet och göra slut på nedskärningspolitiken, liksom att partiet tog rygg på rörelsen ”Jag betalar inte” och antog linjen att lånen inte skulle betalas tillbaka.

5. Knyt an till sociala rörelser och gatorna

Syriza försökte under hela sin uppgång att knyta an till sociala rörelser och protestaktioner. Runt bildandet 2003 var sociala forum-rörelsen viktig. Dessförinnan spelade antikrigsrörelsen, både mot kriget i Kosovo och Irak en viktig roll. Vid student- och lärarprotesterna 2006 mot privatisering av universiteten gav Syriza aktivt stöd till protesterna. Senare stödde de bland annat ”torgrörelsens” protester där många Syriza-medlemmar deltog. Nära band till starka rörelser behövs också vid förändringar som väcker motstånd såsom byte av valuta, nationalisering av bankerna eller utrensningar inom polis och militär.

6. Svek leder till splittring och fragmentering

När insatserna är höga och förväntningarna stora men inte infrias leder det till intern turbulens och missnöje. När den politiska linjen och de interndemokratiska processerna korrumperas är vägen till återupptaget samarbete lång. Helomvändningen sommaren 2015 resulterade i inte mindre än tre nya partier; Folklig enhet, Mera25 och Frihetens kurs. De såväl attackerade som tog röster från Syriza.

7. Vänsterenhet skapar styrka

Vänstern är starkast när den är enad. Vänsterenhet bör vara en långsiktig huvudstrategi där förtroendet tålmodigt byggs upp genom praktiskt samarbete. Enighet i handling kan inte kräva enighet i tanke. Däremot krävs respekt för olikheter eller som Synaspismos uttryckte det i sin slogan, ”Enighet i mångfald”. Vänsterenhet förutsätter en partikultur som baseras på öppenhet, transparens, ödmjukhet, antisekterism och principer om socialistisk kamp för arbetarklassens och majoritetens bästa.

8. Vänstern måste återigen börja intressera sig för staten

Hur vänstern ska lära sig förvalta staten effektivt under trycket från kapitalet är en nyckelfråga. Staten är enligt klassisk marxistisk teori inte neutral utan ett verktyg för den dominerande klassen och reproducerar kapitalistiska maktrelationer, även om teoretiker som Nicos Poulantzas har betonat en relativ autonomi hos staten. Enligt Poulantzas måste staten i stället för att ”krossas” genom en dubbelmaktstrategi, ”omdanas” med hjälp av kamp inom institutionerna men också utanför med folkmaktsorgan och direktdemokratiska strukturer. Utifrån Syrizas och de latinamerikanska vänsterregeringarnas erfarenheter från regeringsmakten måste vänstern intressera sig mer för statens roll och hur vänsterregeringar konkret kan styra och vrida makten ur händerna på kapitalet.

9. Omfattande mobilisering krävs för att stå emot reaktionen

Hade Syriza agerat annorlunda under våren 2015 om det funnits en massrörelse med tiotusentals demonstranter på gatorna? Många som jag talat med är övertygade om det. Även socialistiska politiker behöver såväl tryck som stöd för att agera. Radikala beslut är svåra att ta utan vetskapen att en stark rörelse är beredd att försvara politiken när klasskampen skärps. Frågan bör ställas hur Alexis Tsipras och Syriza hade kunnat sporra mobiliseringen av en massiv rörelse. Demonstrationerna vid folkomröstningen tyder på att många väntade på en mer konfrontativ linje.

10. Arbetarklassen måste ta makten över samhället

I en djup ekonomisk kris som den grekiska behöver strejkerna och torgprotesterna gå vidare till att politisera fler delar av samhället. Kampen för hegemoni och makt behöver breddas utanför parlamentet. Arbetarstyrda fabriker, producentkooperativ, bytestjänster, sociala center, kvarterskommittéer, lokala kooperativa banker med mera är initiativ som ger direkt makt för de medverkande och kan bidra till vänsterhegemoni och transformering av hela samhället.

Jonas Karlssons bok ”Syrizas uppgång och fall – lärdomar för Europas socialister” kommer ut i höst på Röda Rummets förlag.