Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentärserie om det 40 år gamla mordet på Caterine da Costa har skapat debatt. ”Det svenska styckmordet” driver tesen att de två män som ansågs skyldiga till att ha styckat da Costas kropp i stället utsatts för en rättsskandal. Sociologerna Linnéa Bruno och Catrin Lundström skriver om en urspårad debatt där det strukturella våldet helt har tappats bort.

Knappt hann sista delen av serien ”Det svenska styckmordet” på SVT sändas innan journalisterna stod på rad för att höja sina röster mot denna ”bisarra”, ”häxbrygd” av ”justitiemord”, ”galenskap” och ”övergrepp” mot två ”oskyldiga män”, som fått sina ”liv krossade” genom en grym ”häxjakt”. ”En kollektiv, rentav samhällelig vanföreställning bannlyste dem till ensamma lägenheter och mörker”, som Victor Malm skriver i Expressen. Samstämmigt kräver de ”upprättelse” och läkarlegitimationerna åter till Teet Härm och Thomas Allgén. ¹

Intressant nog är en överväldigande majoritet av dem som kommit till de båda männens försvar, som av en händelse, också män. Från vänster till höger.

Intressant nog är en överväldigande majoritet av dem som kommit till de båda männens försvar, som av en händelse, också män. Från vänster till höger. Uppslutningen speglar vad den australiensiska filosofen Kate Manne har kallat ”himpathy”: ”en oproportionerlig sympati som mäktiga män ofta åtnjuter i fall av sexuella övergrepp, våld i nära relationer, mord och annat kvinnofientligt beteende”.²

De båda läkarna dömdes aldrig för mord på Catrine da Costa. Däremot var det enligt Kammarrätten ställt bortom allt rimligt tvivel att de hade styckat hennes kropp, varför de fråntogs sina läkarlegitimationer. Då styckningen var preskriberad och sexköp vid denna tid inte var olagligt var deslegitimering det enda ”straff” de fick. I decennier har de därefter upprepade gånger krävt skadestånd, gjort JO-anmälningar och på andra sätt haft omfattande tillgång till rättsvårdande myndigheter, som alla granskat, men uppfattat att fallet var riktigt bedömt, och därför lämnat ärendet utan åtgärd.

Mäns våld mot kvinnor tycks för dessa skribenter inte vara ett samhällsproblem eller ens existera.

Ett återkommande argument i den allmänna bestörtningen efter Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär är att läkarna i fråga har bestraffades för att de är ”avvikande” män(niskor) som gör ”konstiga grejer”. Flera skribenter har, likt Teodor Stig-Matz i Dagens ETC, lyft hur Teet Härm, i likhet med Thomas Quick – som Josefsson tidigare skrivit en bok om – hade just detta gemensamt: de ansågs ”jävligt märkliga”, ”skumma”, ”okonventionella” med ”livsstilar man ogillar”. Lite knäppa, udda figurer helt enkelt.³ Mäns våld mot kvinnor tycks för dessa skribenter inte vara ett samhällsproblem eller ens existera. Nej, problemet är tvärtom en återkommande häxjakt på goda män, exemplifierat av #Metoo och radikalfeminism. Lever vi, som Trump hävdar, i ”scary times for men”?

Vi vänder oss starkt emot den vilseledande svartmålning av feministisk våldsforskning och aktivism som flera skribenter ger uttryck för.

Vem som mördade Catrine da Costa vet vi inte, och kommer troligen aldrig få veta. Vi anser inte att Quick, Härm eller någon annan ska dömas för brott som de inte har begått. Men vi skriver inte heller under på att dessa ska framställas som några märkliga kufar eller subversiva normbrytare som, i Härms fall, utan tvivel är lämpliga som läkare. Vi vänder oss även starkt emot den vilseledande svartmålning av feministisk våldsforskning och aktivism som flera skribenter ger uttryck för, i samband med att de rusar till läkarnas försvar.⁴

Så låt oss titta närmare på dessa ”annorlunda” karaktärer:

Quick/Bergwall förgrep sig sexuellt på fyra pojkar. En av pojkarna var inlagd på barnkliniken där Quick arbetade. Quick tilltvingade sig först oralsex, och försökte sedan strypa pojken. Han åtalades för dråpförsök och blev sedermera dömd till sluten rättspsykiatrisk vård. Några år senare var det dags igen. Då knivhögg Quick en man i Uppsala, dock utan att bli åtalad då han fortfarande stod under vård. 1991 fick han sluten psykiatrisk vård för bland annat grovt rån. Det var ett gisslandrama där Quick dödshotade en familj och högg med kniv i väggarna samt i en säng där ett barn låg och sov. Ett sådant curriculum är trots allt bortom säreget. Att framställa Quick som ”konstig” är verkligen att bagatellisera grova sex- och våldsbrott.⁵

Härm var en notorisk sexköpare; välkänd på Malmskillnadsgatan av ett stort antal kvinnor i prostitutionen.

Sympatin med den så kallade obducenten (Teet Härm), vars (o)skuld gällande styckningen av Catrine da Costas kropp vi inte kan uttala oss om, är tveklöst också ett exempel på ”himpathy” och ”malewashing”. I texterna framställs Härm som en harmlös nörd som har råkat ut för det förfärliga att bli fråntagen sin läkarlegitimation. Härm var en notorisk sexköpare; välkänd på Malmskillnadsgatan av ett stort antal kvinnor i prostitutionen. Även om det inte var kriminellt på den tiden – vilket många varit snabba med att påpeka – kan det knappast ses som ett passande beteende för en yrkesaktiv läkare, utan ett misogynt och våldsamt sådant. En av kvinnorna uppgav även i utredningen att han försökte strypa henne i en trappuppgång. Strypmord var för övrigt ett starkt vetenskapligt intresse hos Härm, vid sidan av hans ”kittlande” filmsmak och andra ”leksaker” på temat, som han höll sig med.

Nästa person som drar en lans för obducenten som en lite underlig kille, kanske också kan passa på att förklara hur hen ställer sig till hans samling av kokta huvuden. Det är väl känt att en ännu olegitimerad Härm skar av huvudet på en död kvinnas kropp från bårhuset, för att senare ställa kraniet på sitt arbetsrum. Är en sådan hantering av mänskliga kvarlevor förenlig med god läkaretik?⁶ Dylika frågeställningar ter sig främmande för ledarskribenter och journalister, som efter att ha sett en tämligen vinklad dokumentär utan eftertanke höjer sina röster i brett samförstånd.

Den pågående manstvätten förefaller vara ett försök att få män som har begått sex- och våldsbrott att framstå som ofarliga och möjligtvis på sin höjd lite besynnerliga.

Den pågående manstvätten förefaller vara ett försök att få män som har begått sex- och våldsbrott att framstå som ofarliga och möjligtvis på sin höjd lite besynnerliga. Det är ett sätt att förminska och trivialisera mäns våld som går långt utöver lite ”ovanliga” beteenden, och vittnar om en mycket bristande förmåga att hantera den komplexitet som dessa fall rymmer.

I samma anda har radikalfeminismen pekats ut som samhällets fiende nummer ett, och det främsta ankaret för det ”konservativa” och ”moralpaniska” 1980-talet. Låt oss därför säga några ord om våldet och feminismen. Varje år mördas ungefär 15 kvinnor av män de har eller har haft en nära relation med. Årligen anmäls i runda tal 10 000 våldtäkter, varav 80–90% förblir ouppklarade, enligt Brå.⁷ Vore det inte på sin plats att åtminstone reflektera över denna verklighet i förhållande till vad de två männen sägs ha råkat ut för?

2001 kom den allra första omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor i Sverige. Slagen dam bygger på enkäter från 7000 kvinnor och visar att nära hälften av dem utsatts för våld från en man efter sin 15-årsdag.⁸ Studien möttes av förlöjliganden och raseri i media – få ville tro att våldet var så utbrett. Senare har dock både internationella och svenska studier bekräftat resultaten. Enligt uppföljaren Kvinnors trygghet uppger nio procent fler än för 20 år sedan – hela 55 procent – att de har utsatts för mäns våld efter sin 15-årsdag.⁹ 37 procent av dem som har lämnat en våldsam partner uppger att de fortsatt erfarit fysiskt eller sexuellt våld efter separationen. Bland prostituerade är det över 80 procent som exponerats för brott och våld i samband med att de sålt sex.¹⁰

Kvinnojoursrörelsen, i tätt samarbete med radikala feministiska forskare, har sedan 1970-talet spelat en avgörande roll för att etablera förståelsen av våldet som allvarligt och omfattande samhällsproblem.

Kvinnojoursrörelsen, i tätt samarbete med radikala feministiska forskare, har sedan 1970-talet spelat en avgörande roll för att etablera förståelsen av våldet som allvarligt och omfattande samhällsproblem – utöver att ge drabbade kvinnor och barn konkret stöd och skydd. Vi vill särskilt nämna sexualbrottsutredningen Sexuella övergrepp från 1976, vars slutsatser och hela avsikt var att avdramatisera sexualbrott, mildra påföljderna och i än högre grad beakta kvinnans beteende och klädsel i våldtäktsmål. Stoppandet av utredningens förslag var förmodligen en av den feministiska aktivismens största segrar, vid sidan om aborträtten och utbyggnaden av barnomsorgen – kort sagt delar av det svenska samhället vi idag inte skulle vilja leva utan.¹¹

Att i svepande ordalag tillskriva feminister skulden för misstag begångna av polis och andra inblandade i fall som Da Costa och Quick är rentav höjden av feghet. Att dessutom använda dessa fall för att förminska sexualiserat våld som samhällsproblem närmar sig satirens gräns. Så vad är det egentligen med ”radikalfeminismen”, som skribenterna i samlad tropp far ut mot? Kan det måhända vara att den har satt fokus på våldets effekter mer än på förövarens uppsåt? Snarare än en knasig avvikelse ser feministiska forskare mäns våld som centralt i återskapandet och fördjupandet av ojämlikheter i samhället, även om det på individnivå naturligtvis kan vara med eller utan uppsåt.

Att i svepande ordalag tillskriva feminister skulden för misstag begångna av polis och andra iblandade i fall som Da Costa och Quick är rentav höjden av feghet.

I de allra flesta av de tiotusentals vittnesmål som delades under metoo namngavs ingen gärningsman. Syftet var ett annat. Som en äldre kvinna med erfarenhet av prostitution, drogberoende och hemlöshet sa under ett panelsamtal om betydelsen av uppropet Utan skyddsnät: ”Ingen terapi eller annan behandling har varit viktigare för mig”.

Återigen, givetvis ska ingen dömas för brott som de inte har begått. Men den närmast totala uppslutningen kring krav på återupprättelse för Härm och Allgén är häpnadsväckande. I kombination med den kompakta tystnaden från samma skribenter kring det aktuella franska rättsfallet om massvåldtäkterna på Gisèle Pelicot, bristen på solidaritet med våldsutsatta och den förhärskande ignoransen om våldsstatistik över lag, säger det något djupt obehagligt om vår tid.