Sanna Samuelssons debutroman har hyllats av medierna för sin fina skildring av livet på en bondgård. Men ingen av recensenterna tycks reflektera över grymheten i behandlingen av korna, skriver Pelle Strindlund.

Litteraturen är skriven av människor för människor. När exempelvis kor förekommer i en bonderoman möter vi inte deras blick på verkligheten utan den författande människans – ett gott exempel ges i Sanna Samuelssons uppmärksammade debutroman Mjölkat (Albert Bonniers förlag.)

Berättelsen inleds med att den i staden hemmahörande Ellen en sommardag lämnar sitt kontor, sätter sig i bilen och kör mot landsbygden och barndomshemmet. De nya ägarna visar sig vara bortresta på semester. Det ger henne chans att ta sig in i huset, göra sig hemmastadd och under några dagar blicka tillbaka på uppväxten i det som en gång var en mjölkgård.

Människopräglade minnen följer. Som liten låg Ellen vid ett tillfälle om kvällen och lyssnade till en ko som råmade efter sin kalv. Men till slut dog brölen bort. Händelsen leder vår huvudperson till tanken: ”Kor är grymma för de glömmer, men kanske tystnar de bara.” De faktiska förhållandena, och det kan kännas ovänligt att påtala detta, är att våra mjölkbönder handgripligen skiljer mor och avkomma från varandra och placerar kalven i en box, tvångsseparationen ingår i stallets produktionsordning.

Men denna akt av våld blir för Ellen inte en reflektion över människors utan kors eventuella grymhet.

Men denna akt av våld blir för Ellen inte en reflektion över människors utan kors eventuella grymhet. Hon minns att ”på gården var det mjölkat som mätte tiden, kornas biologiska behov. De ville jämt bli mjölkade. Det var deras begär vi rättade oss efter. Att bli tömda, och sen äta, och sen sova och så tömmas igen.” Ingen tvivlar på att lantbrukare är noga med mjölkning och utfodring. Den forna bondflickan har naturligtvis rätt, på sitt sätt. Men intar vi kornas position framträder resonemanget i en annan dager. I den tidigare scenen projicerade människan sin grymhet på djuren – hon är grym, men kallar kon grym – och även denna gång vänds förhållanden bakochfram.

Kornas verkliga behov och begär är exempelvis följande: att föräldrar och barn får leva ihop, att de får äta mat som de är biologiskt anpassade för (gräs istället för kraftfoder), att de får röra på sig fritt över mjuka marker (istället för att stå inspärrade på betonggolv åtta till tio månader om året). Mjölkgården kan beskrivas som en plats där grundläggande behov och begär systematiskt nonchaleras.

Våra kor har framavlats för hög mjölkavkastning. Istället för de fem till tio liter som vore naturligt, det som kalven dricker, kan de numera producera upp till femtio liter om dagen. Därför måste juvren tömmas, särskilt som det inte vid kons sida finns någon kalv som suger på spenarna. Ellen framställer det som att kornas behov är överordnade; djuren ber om service, att bli mjölkade, en önskan de tjänstvilliga människorna är snara att tillgodose.

I själva verket är sprängfulla juver en förbannelse som vår art påfört korna. Ja, kor ”vill” bli mjölkade. Om en härskare har tagit kontroll över ens kropp och tvingar en att dagligen producera enorma mängder kroppsvätska, och man inte kan bli kvitt den på egen hand, då ”vill” man bli befriad från sin last. Men detta handlar inte om en fri individs vilja i en relation där hennes intressen beaktas.

I själva verket är sprängfulla juver en förbannelse som vår art påfört korna. Men detta handlar inte om en fri individs vilja i en relation där hennes intressen beaktas.

Romanen slutar med minnet hur föräldrarna inte orkade med bondelivet utan gjorde sig av med gården. Intresset för att köpa och överta mjölkkorna var dock lågt, kanske vore det bäst att de skickades till slakt. ”Men de var ju egentligen inte redo att dö. De var fortfarande riktiga mjölkmaskiner, bra släktträd, höga mjölkkvoter, en del till och med prydda med utmärkelser, avkommor till kor vi ärvt av farfar.”

Enligt den mjölkindustrins logik som Ellen införlivat är kon ”redo att dö” sedan djuret gjort sin tjänst som mjölkproducent under tre år, trots att en ko kan bli upp mot tjugo till tjugofem år gammal. Ingenstans ifrågasätter Ellen denna grymma cynism. Hon är lojal med sin familj och art. Det är inte korna utan människorna som är offren i denna berättelse. Föräldrarna tvingas överge sitt yrke och deras hem tas över av andra. ”De okända människor som inte har några djur, som inte brukar marken, utan som likt parasiter bara använder gården som lantlivskuliss”, skrev litteraturdocenten Karin Nykvist i en recension i Sydsvenskan (15/8).

Parasit är, enligt Svenska Akademins ordbok, den ”person som lever på någon annans bekostnad, drar
fördel av eller utnyttjar resultatet av andras arbete”. Detta är möjligen en lämplig beteckning för människans relation till korna. Vi bokstavligen suger mjölken ur dem med hjälp av industriella mjölkningsmaskiner. Men enligt Nykvist är det parasitiskt att inte ha några djur; parasitismen inleddes när mjölkproduktionen avvecklades. Hon tycks mig i denna fråga befinna sig i samma skeva värld som Ellen.

Av romanens bonddotter kan vi inte begära en ifrågasättande granskning av fädernegården, men av litteraturkännarna kan man måhända vänta sig en större förmåga till kritisk tolkning av vad som sker när folk och fä umgås för att mjölk ska produceras. Dessa läsningar har emellertid uteblivit.

Av romanens bonddotter kan vi inte begära en ifrågasättande granskning av fädernegården, men av litteraturkännarna kan man måhända vänta sig en större förmåga till kritisk tolkning av vad som sker när folk och fä umgås för att mjölk ska produceras. Dessa läsningar har emellertid uteblivit.

Nina Asarnoj hävdade i Kulturnytt i P1 (21/8) att Mjölkat skildrar ”den gränsupplösning mellan djur och människa som är naturlig på en gård”. Beträffande Ellen och andra bondbarn skrev Helena Granström i Expressen (14/8) om ”den närhet till djuren som hela tiden tycks hota att göra dem själva till djur”. Har Asarnoj eller Granström närmare begrundat vad som sker på en anläggning där animalier framställs? Människorna blir aldrig djur. Vi har på gården och i samhället en okränkbar rätt till liv och kroppslig integritet, kon har ingen sådan. Gränsen är knivskarp mellan arterna. Om inte förr blir det tydligt när slaktbilen backar in.

Maria Schottenius skrev i Dagens Nyheter (14/8): ”Människorna tar mindre plats än djuren i denna bok.” Man kan fråga sig vad som får Schottenius att påstå detta? Det är trots allt människor som är huvudpersoner i boken. Det är också människorna som tar plats i den meningen att det är deras liv läsaren engagerar sig i. Med dem väcks medlidande. Fadern blir sjuk av stressen och slitet på gården. Modern skriver en desperat insändare till tidningen: ”Vi får inte betalt för mjölken. Vi får inte betalt för det arbete vi utför.” Är Maria Schottenius till den grad ovan vid djuretiska frågeställningar och texter där djur förekommer att när hon väl tar del av en roman med kor i biroller upplevs det som att djuren dominerar och breder ut sig?

Ellen har inte riktigt fattat vad som skedde på gården. Det är en stor förtjänst hos romanen att den skildrar denna mänskliga blindhet och inbilskhet.

Ellen har inte riktigt fattat vad som skedde på gården. Det är en stor förtjänst hos romanen att den skildrar denna mänskliga blindhet och inbilskhet. Vi intalar oss att andra levande varelser står till vårt förfogande. Vi accepterar den exploatering och det avsiktliga dödande som vi, när det gäller vår egen art, häftigt motsätter oss. Kon må råma i förtvivlan, men hon tas inte på allvar.

Det sägs ibland att vissa sanningar blir synliga först när man anlägger de nederstas perspektiv. I Mjölkat lär vi känna dem som besitter gården och äger korna. Läsaren förstår att mjölkböndernas tillvaro kan vara svår och att de förtjänar medkänsla; de är våra medmänniskor. Men vilken är de ägdas berättelse? Om korna kunde beskriva vad de varit med om på gården vad skulle de då säga? Vad är mjölkgården för slags plats om man betraktar den ur kornas horisont?

I sin oförmåga att ta sig an dessa frågor representerar romanens huvudperson hela samhället. Vi är alla Ellen. Vi vill inte tänka närmare på vad som drabbar våra medvarelser i ladugårdar och slakttransporter medan vi häller komjölk över flingorna.