Sverige har anslutit sig till Nato, Försvarsmakten fått ökande anslag – men debatten har varit frånvarande. Varför gick det så fort, vad hände egentligen och varför? Birger Schlaug har läst den nya antologin Är Sverige säkert nu?

Så kom den då. Antologin som ställer frågan: Är Sverige säkert nu? Första kapitlet heter ”Mot en bred, djup och öppen säkerhetspolitisk analys”. Jag vet inte om författaren, tillika redaktören för denna antologi, var medveten om den dubbla betydelsen av ordet ”mot”.

Författaren Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, menar förmodligen riktning mot en bred, djup och öppen säkerhetsanalys. Han hade lika gärna kunnat mena att motståndet varit stort mot just en bred, djup och öppen säkerhetspolitisk analys inför beslutet om Natointräde så här i Ukrainakrigets skugga.

För det är ju så det varit. En debatt, än mindre ett seriöst samtal, kring detta ämne har varit bannlyst. Inte formellt, men informellt.

En debatt, än mindre ett seriöst samtal, kring detta ämne har varit bannlyst. Inte formellt, men informellt.

Gud nåde den som ifrågasatt det Natointräde som hela borgerligheten öppet – och delar av den socialdemokratiska eliten i smyg? – trånat så länge efter. Den som ifrågasatt, eller ens vågat problematisera, har omedelbart fått sig påklistrat begreppet putinkramare. Ett effektivt sätt att tysta kritiska röster och få de stora medierna, inklusive public service, att titta bort.

Symptomatiskt är att den stora debatten i SVT:s Agenda kom efter att vi inträtt som medlem. Tänk så det kan bli!

Och nu kommer då antologin Är Sverige säkert nu? Med underrubriken: Perspektiv på Nato och svensk säkerhetspolitik. Utgiven av Carlssons bokförlag. Modigt i dessa dagar.

Ett tjugotal skribenter – alla på akademisk nivå – ges utrymme. Många från Försvarshögskolan. Antologin vill ”erbjuda infallsvinklar som har saknats i den svenska analysen och debatten senare år”. Detta kräver 370 välmatade sidor. Skrivna på ett, med tanke på ämnet, ganska lättsmält sätt. Vilket förhoppningsvis kan medföra att även några som tagit Natobeslutet i riksdagen borde orka läsa. Och fundera över sin egen roll i ett auktoritärt spel.

Som bakgrund till hur det blev som det blivit – med Natoanslutning och mångmiljardregn över Försvarsmakten – bör nämnas att riksdagens försvarspolitiker under många år haft lika låg status som ledamöterna i kulturutskottet. När Ryssland bröt mot folkrätten och folkrättsvidrigt lade beslag på Krim ökade förstås statusen hos de politiker som förvisats till försvarsutskottet. Nu kom deras stund på Jorden.

Plötsligt steg de ut ur skuggorna, krävde sin rätt och meddelade att Gotland var hotat – försvaret skickade två stridsvagnar som patrullerade i Visby. Som om ryssarna inte hade nog i Ukraina. Men skit samma, bilden satte sig. Nu jävlar var vi hotade på allvar.

Och så smög sig krigskulturen in och vettet ut medan åren flöt på: det vedervärdiga ryska angreppet med kolonner av stridsvagnar in i Ukraina ledde fram till Natobeslut utan debatt och med ett formellt beslutsunderlag som liknade en sämre gymnasieuppsats. 

Skulle man inte kunnat tänka sig folkomröstning? Nej, en sådan vore olämplig ty medborgarna skulle kunna utsättas för utländsk påverkan. Hette det. Demokratin kan vänta. När den är i vägen.

Skulle man inte kunnat tänka sig folkomröstning? Nej, en sådan vore olämplig ty medborgarna skulle kunna utsättas för utländsk påverkan. Hette det. Demokratin kan vänta. När den är i vägen.

Ett av de problem som uppstått, i det som kan liknas vid en informellt stadgad mental krigskultur, är att forskare som har något problematiserande att säga inte blir hörda.  Och kunskaper därmed inte blir använda. Om dessa forskare ändå, skriver Linus Hagström, tar sig in i det offentliga samtalet ”tenderar de att förlöjligas eller misstänkliggöras, just på grund av deras tendens att ifrågasätta allmänt accepterade antaganden”.

Jag skulle vilja formulera om det till ”vid tiden allmänt accepterade antaganden”. De tidigare allmänt accepterade antagandena om vikten av diplomati, kärnvapenmotstånd och ”gemensam säkerhet” var plötsligt som bortblåsta. Och begreppet ”fred” blev plötsligt ett fientligt ord. Ja, jisses så fort det gick.

Linus Hagström tar i sitt fullmatade inledningskapitel upp identitetsfrågan och hur den behandlats som del av Nato-retoriken. Han skriver att det knappt går en dag utan att svenska medier rapporterar vad ”väst” vill och gör. Han skriver: ”Denna användning av väst kan synas banal men eftersom termen förstås som Rysslands motsats har det antytts att Sverige endast kan tillhöra väst fullt ut som Natomedlem”.

Vilket i sig innebär att alla vi som har invändningar mot Natomedlemskapet med automatik skall misstänkas vara motståndare till den liberala samhällsmodellen.

Jo, det är onekligen så att ledande politiker, ledarskribenter och de vanligast förekommande ”experterna” försöker sätta den bilden. Vilket i sig innebär att alla vi som har invändningar mot Natomedlemskapet med automatik skall misstänkas vara motståndare till den liberala samhällsmodellen, ja till själva demokratin som sådan…

Jag förstår finessen med det retoriska knepet, men dristar mig att anse att det har en auktoritär sida. Och det var ju sådant vi skulle försvara oss mot, eller?

En som drabbats är Frida Stranne, docent som forskar om amerikansk säkerhets- och utrikespolitik. Hon skriver i sitt kapitel: ”Mitt i den ryska aggressionen mot Ukraina blev det omöjligt att diskutera hur det internationella systemet sedan kalla krigets slut har utvecklats under USA:s ledning, och hur Washingtons agerande på olika sätt har bidragit till att underminera internationella rättsprinciper och skapat olika konfliktytor i omvärlden”.

Som om fullt rimliga kritiska analyser av USA:s roll i världen plötsligt, över en natt, blivit en fientlig handling. Det är alltså inte bara svensk säkerhets- och försvarspolitik vi inte ska diskutera i obekväma former utan även amerikansk.

Som om fullt rimliga kritiska analyser av USA:s roll i världen plötsligt, över en natt, blivit en fientlig handling.

Stranne vill få till ett samtal om hur vi bygger en säkrare värld. En analys över framtida möjligheter till fred måste kunna ta avstamp i verkligheten. ”Det enda sättet att motverka Rysslands aggression eller en eventuell maktförskjutning mot Kina” kan rimligen inte vara att stärka den amerikanska hegemonin.  Den världsordning där USA nu dominerat i trettio år – den unipolära eran – har resulterat i allt annat än fred. Snarare till kaos, mänskligt lidande och ökande osäkerhet, hävdar Stranne.

Nästintill på dagen 54 år efter det att riksdagen röstat nej till svenska kärnvapen (1968) ansökte den svenska regeringen, ledd av socialdemokraterna, om att få bli del av Natos kärnvapenparaply. Lite ironiskt kan man tycka. Under tiden hade Sveriges företrädare först arbetat med såväl en FN-resolution om kärnvapenförbud som en svensk ”feministisk utrikespolitik” för att sedan inte ställa sig bakom förbudet och stillsamt begrava den där feministiska utrikespolitiken.

Om detta kretsar några av författarnas texter. Annika Bergman Rosamond och Christine Agius under rubriken Så tystas feministisk utrikespolitik. Och Tomas Jonter och Emma Rosengren under rubriken Sverige, Nato och kärnvapen.

De sistnämnda – professor respektive docent i internationella relationer – anser att Sverige som Natomedlem mycket väl kan driva en framgångsrik nedrustningspolitik och traditionella prioriteringar, det handlar liksom bara om politisk vilja.

Jag anar att vare sig Jonter eller Rosengren varit politiker. Det är nämligen inte så det fungerar när man sitter vid bordet med de stora pojkarna.

Jag anar att vare sig Jonter eller Rosengren varit politiker. Det är nämligen inte så det fungerar när man sitter vid bordet med de stora pojkarna. Jag skymtar inte en enda svensk politiker som vill – och skulle ha modet – att driva på för nedrustning och avveckling av kärnvapen. Men författarnas tanke är ju fin. Lika fin som när klimatforskare slår fast att vi kan klara 1,5-gradersmålet utan att förstå sig på vare sig det ekonomiska systemet eller politikens irrgångar.

Anna Danielsson, docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, ställer den relevanta frågan ”Vad är säkerhetspolitisk expertis?”, inte minst vad gäller forskningen om ”urbicide”, det vill säga dödandet av städer. För mig var det ett nytt fält som öppnades för större förståelse. Sebastian Larsson från Försvarshögskolan konstaterar att ”expertisen” i det säkerhets- och försvarspolitiska samtalet präglats av ensidighet och obalans.

Arita Holmberg, docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, skriver om säkerhetspolitik för djur och natur – jag ser i andanom hur försvarsminister Pål Jonsson (M) och tidigare dito Peter Hultqvist (S) himlar med ögonen och muttrar nåt om kärringtjafs medan de gör vad de kan för att kriget i Ukraina inte ska drabbas av fred.

Deras tes är: om det blir fred för fort så kan ryssarna gruppera om och anfalla oss istället. Därför är det bättre att ett par miljoner ukrainare dör, amputeras eller drabbas av livslånga psykiska problem efter år i skyttegravar och frontlinjer. Varför ryssarna skulle angripa oss är för övrigt aningen oklart.

Marcel Mangold analyserar Försvarsmaktens förhållande till miljölagstiftningen. I den krigskultur vi anammat väger miljön lätt. Således har Försvarsmakten skaffat sig undantag från de mest grundläggande miljökraven. Det finns, skriver Mangold, djupt inrotade föreställningar om att miljökrav förhindrar ”kärnverksamheten”.

Det tycks mig som om jourhavande politiker tittar på världen genom gluggen på en militärburka.

Och det är väl där någonstans som antologins viktigaste budskap finns. Den försvars- och säkerhetspolitik som bedrivs är militaristiskt enögd och snäv. Det tycks mig som om jourhavande politiker tittar på världen genom gluggen på en militärburka.

Ju fler avsnitt i antologin jag läser desto mer förbannad blir jag över att inte medierna – inte ens public service – lät fler röster höras innan beslutet om Nato. Jag undrar om röster som dessa hade medfört att politiker som valt tystnad istället hade vågat yttra sig, vågat skapa opinion istället för att viska i talarstolarna.

Det finns skäl att fundera över hur lättvindigt auktoritära drag smygs in i samhället, hur fort gamla ideal kan överges, hur sorglöst rättsprinciper kan läggas åt sidan. Och hur snabbt begreppet fred kommit att uppfattas som ett fientligt ord. Är vi inte jävligt illa ute?

Innan beslutet om Nato fick vi höra från ”experter” och ledande politiker att medlemskapet var som en försäkring mot krig. När vi väl blivit medlemmar meddelade samma figurer att Ryssland hotar oss – och inte bara det: det kan bli krig mellan Ryssland och Nato inom tio år.

Svar på boktitelns fråga: Nej. Sorry, trodde du något annat kan du känna dig blåst.