Var kommer moralen ifrån? I en ny bok vill filosofen Hanno Sauer förklarar moralens uppkomst som en evolutionär fråga. I moraliska samhällen finns störst chans till överlevnad. Men boken fastnar i ett cirkelresonemang, menar Per Bauhn, eftersom moral i sig är en tidsbunden värdeterm.

Är vår moral bara produkten av våra nedärvda gener och den kultur vi råkar tillhöra? Är rätt och fel bara en fråga om vilka normer för samlevnad som har gynnats av den mänskliga evolutionen? Vilken frihet har vi i så fall att ifrågasätta och förändra den rådande moralen? Dessa och andra frågor infinner sig vid en läsning av boken Moral: Uppfinnandet av gott och ont, författad av Hanno Sauer, docent i filosofi vid universitetet i Utrecht.¹

Sauer ser samarbetsförmågan som en aspekt av vår biologiska evolution, och mer specifikt som en aspekt av våra själviska gener som för sin egen reproduktions skull gör oss, deras bärare, till samarbetsvilliga varelser: ”Vi är osjälviska för att våra gener är själviska”. Uttrycket ”den själviska genen” gjordes bekant av Richard Dawkins på 1970-talet och det är till Dawkins Sauer knyter an när han påstår sådant som att ”äggen tillverkar hönor för att producera nya ägg”.

Men det här är ett språkbruk som leder vilse. Varken gener eller ägg har avsikter och följaktligen kan de inte heller vara själviska eller osjälviska.

Men det här är ett språkbruk som leder vilse. Varken gener eller ägg har avsikter och följaktligen kan de inte heller vara själviska eller osjälviska. (Detta var också en kritik som filosofen Mary Midgley tidigt riktade mot Dawkins argument.) Att människor inte skulle kunna vara handlande varelser med avsikter och mål utan att ha vissa genetiska förutsättningar är inte detsamma som att våra avsikter och mål i själva verket är våra geners avsikter och mål. Vi kan dessutom ha avsikter och mål som inte syftar till våra geners reproduktion, utan tvärtom gör denna reproduktion omöjlig, som att leva ett celibatärt klosterliv.

Här är det viktigt att notera, att Sauers evolutionära förklaring av moralens uppkomst och utveckling inkluderar inte bara en biologisk, utan också en kulturell evolution, inom vilken språk, konst, teknologi, religion och sedvänjor tar form, utvecklas, modifieras och överförs från en generation till en annan. Den kumulativa kulturen gör oss unika, skriver Sauer, eftersom den ”förklarar varför vi har ett språk, varför vi känner som vi känner och lever som vi lever”.

Enligt Sauer samspelar kulturen med genetiken i det naturliga urvalet: ”Ju bättre våra förfäder var anpassade till en alltigenom kulturell livsform, desto fler av deras gener återfanns i nästa generation”. Ett sådant antagande blir emellertid lätt till ett cirkelresonemang, där beviset för att de som har överlevt faktiskt också är de bäst lämpade är att de har överlevt.

Ett sådant antagande blir emellertid lätt till ett cirkelresonemang, där beviset för att de som har överlevt faktiskt också är de bäst lämpade är att de har överlevt.

Och vad innebär det för frågan om moralens utveckling att de mest kulturanpassade överlever? Att vara anpassad till en ”alltigenom kulturell livsform” säger inget om hur man är anpassad. Framgångsrika bedragare och manipulatörer av olika slag är också väl anpassade till den kulturella livsform som de drar fördelar av.

Över huvud taget är Sauer alltför benägen att se kulturell evolution som modellerad på den biologiska evolutionens villkor: ”Kulturella produkter är underkastade samma förändrings- och selektionsmekanismer som finns på det biologiska området”. Den här typen av svepande generaliseringar är vilseledande. ”Selektionen” av kulturella produkter är inte densamma som för arvsanlag. Jag kan välja vilken bok jag vill läsa, men jag kan inte välja min arvsmassa.

Jag kan välja vilken bok jag vill läsa, men jag kan inte välja min arvsmassa.

Sauer blir intressantare när han närmar sig vår egen tid och tonar ned de opersonliga evolutionsteorierna till förmån för ett mer öppet resonemang kring moralens betingelser. Den moderna västerländska människan beskriver han som en ”konstig” varelse, i så måtto att hennes värderingar förefaller avvika från värderingarna i flertalet icke-västerländska samhällen. Hon ser sig som individualist och som bärare av en moralisk rätt till frihet, snarare än som bara en medlem i en familj eller klan. Hon värderar sig själv och andra individer utifrån personliga egenskaper och inte utifrån vilken grupptillhörighet de har. Hon är också en universalist, som hävdar mänskliga rättigheter och inte nödvändigtvis prioriterar den egna stammen eller nationen. I detta avseende har den moderna människan också transcenderat den biologiska evolutionens princip om genetisk reproduktion, enligt vilken altruism är ändamålsenlig främst inom besläktade grupper – familj, stam, klan och så vidare.

Den moderna människan har transcenderat den biologiska evolutionens princip om genetisk reproduktion, enligt vilken altruism är ändamålsenlig främst inom besläktade grupper – familj, stam, klan och så vidare.

Sauer vill förklara uppkomsten av dessa universalistiska individualister med förekomsten av ekonomiska och politiska institutioner, som marknad och demokrati, vilka i sin tur förklaras med hänvisning till människans evolutionärt givna samarbetsförmåga, som i vår del av världen fått en vidare tillämpning bortom släktbaserade nätverk.

Här kan man fundera på vad som är hönan och ägget – är det demokratier som skapar frihetsmedvetna individualister eller frihetstörstande individualister som skapar demokratier? Och varför har inte evolutionen skapat frihetliga demokrater överallt på jorden? Kan det rentav bero på att moraliska föreställningar inte bara påverkas av, utan själva påverkar den sociala utvecklingen? Kvinnor är analfabeter i högre utsträckning än män i samhällen där den dominerande uppfattningen är att det är orätt att utbilda kvinnor. Slaveri praktiseras i samhällen som anser att det är religiöst tillåtet att göra icke-troende till slavar. Och så vidare.

Sauer verkar ibland öppen för sådana resonemang, som när han beskriver uppkomsten av en tillväxtekonomi som omöjlig utan en föregående ”moralisk revolution”. Men innebörden i denna revolution handlar mer om en benägenhet att bedriva handel med främlingar, och på så sätt utsträcka den genetiskt givna samarbetsförmågan bortom det egna lokalsamhället, än om att bejaka mänskliga rättigheter. Sauers resonemang väcker nya frågor. Redan vikingarna var mogna för långväga handelsrelationer (inklusive slavhandel), men det är inte uppenbart att vikingarnas ingrepp i världshistorien kan beskrivas som ett moraliskt framsteg, än mindre en ”moralisk revolution”.

Intressant är också Sauers beskrivning av det samtida wokeness-fenomenet, det vill säga, den påbjudna vaksamheten mot upplevt diskriminerande ord, texter, bilder och framställningar som antas bidra till att stigmatisera svarta, kvinnor, sexuella minoriteter, och andra grupper som ses eller ser sig själva som marginaliserade. Fienden utpekas som ett majoritetssamhälle präglat av ”vithetsnormer”, ”cisnormer” eller liknande försvar för förmodade privilegier.

Wokeness förknippas med identitetspolitik, det vill säga, en strategi för att grupper ska erkännas och beskrivas på sina egna villkor och inte utifrån det omgivande samhällets värden och normer. Vaksamheten mot förment kränkande ordval har varit framgångsrik i så måtto att det idag kan ses som närmast självskadebeteende av en offentlig person att uttala det ord som numera förkortas ”n-ordet”, om än i en aldrig så icke-rasistisk kontext, eller att öppet ifrågasätta påståendet att könstillhörighet är något vi kan välja.

Wokeness ägnar sig, som Sauer påpekar, åt att attackera den symboliska överbyggnaden snarare än den materiella basen för social ojämlikhet. Det handlar mer om att märka ord än om att utrota fattigdom, mer om att avskaffa latinska fågelnamn med misstänkt rasistisk bakgrund än om att förbättra naturkunskaperna i segregerade skolmiljöer. Utifrån det evolutionära perspektiv som Sauer anlägger kan man också notera att woke förefaller innebära ett steg tillbaka för den mänskliga samarbetsförmågan och tilliten till andra. Woke-aktivister avvisar den moderna universalismen till förmån för ett tribalistiskt tänkande, där den egna gruppidentiteten sätts främst.

Woke-aktivister avvisar den moderna universalismen till förmån för ett tribalistiskt tänkande, där den egna gruppidentiteten sätts främst.

Sauer förefaller dela antagandet att människorna i de tidiga jägar- och samlarsamhällena i vissa avseenden hade det bättre än sina moderna avkomlingar: ”En miljard undernärda människor och miljontals barnarbetare hade utan tvivel haft det avsevärt mycket bättre under de betingelser som rådde före den neolitiska revolutionen”. Det är ingen oproblematisk ståndpunkt, eftersom han också går med på att bara drygt hälften av de människor som föddes i jägar- och samlarsamhällena blev äldre än fem år. Men i övrigt är Sauer benägen att se den västerländska kulturen som en moralisk framgångshistoria. Människor i marknadsbaserade samhällen exemplifierar alls inte homo economicus, utan ”förhåller sig mer rättvist, samarbetsvilligt, tillförlitligt och minst egoistiskt av alla”.

Sauer avvisar anklagelsen att Västvärlden byggt sitt välstånd på kolonialism och slaveri. Han hävdar att ”kolonialismen är inte ansvarig för den globala ojämlikheten mellan länder. De länder som hade de största imperierna var och är inte de rikaste, och de rikaste länderna var inte de som med störst nit byggde upp imperier”. Han ser det som en ”god nyhet moraliskt och politiskt sett” att slaveri och kolonialism faktiskt inte lönar sig och att ekonomisk tillväxt i stället förutsätter inkluderande institutioner med en fungerande rättsordning, tillräckligt fria marknader, liten korruption, en utbyggd välfärdsstat och social mobilitet.

Han ser det som en god nyhet moraliskt och politiskt sett att slaveri och kolonialism faktiskt inte lönar sig.

Men det moraliska problemet med slaveri är väl inte att det är olönsamt, utan att det berövar människor deras frihet och reducerar dem till redskap. Här riskerar en funktionalistisk analys som Sauers att gå vilse, eftersom den tenderar att se moralisk utveckling där det förekommer ekonomisk tillväxt. Det är lätt att hålla med Sauer om att ”en värld med mer glädje och hälsa är att föredra framför en värld med mer lidande och sjukdom” och att ekonomiskt välstånd är ett nödvändigt medel till en sådan bättre värld. Men om välståndet ska skapas på ett moraliskt rimligt sätt och verkligen komma alla till del, så fordras mer än en effektiv arbetsdelning och en fungerande global marknad. Hög bruttonationalprodukt är inte detsamma som moralisk utveckling i betydelsen av ökad respekt för mänskliga rättigheter, vilket väl bäst visas av exemplet Kina.

Sauer är motsägelsefull när det gäller moralens framtid. Å ena sidan menar han att ”de moraliska värden som förenar oss går djupare än vi tror, och de politiska avgrunder som skiljer oss åt är inte så djupa som vi tror”. Å andra sidan menar han också att ”vårt medvetande är tribalistiskt, det vill säga byggt för att tänka i termer av stammar”. Den senare ståndpunkten borde, tvärtemot den första, landa i att en universalistisk moral inte är möjlig, och att de västerländska universalisterna är just så ”konstiga” eller statistiskt avvikande som Sauer beskriver dem. Huruvida den moderna sekulära individualismen kommer att få ett globalt genomslag är inget han är säker på: ”Det vet vi inte”. Samtidigt menar han att ”möjligheten av moraliskt framåtskridande är ändå en nyttig idé”.

Om vi lämnar överdrifterna kring generna som självständiga agenter därhän, så är det förvisso inte långsökt att påstå att människan som art har genetiska förutsättningar för samarbete, och att denna förmåga till samarbete är åtminstone ett nödvändigt villkor för utvecklandet av en moral. Men då talar vi om moral i en rent beskrivande mening, som de föreställningar om rätt och orätt som människor faktiskt har, utan att ta ställning till om dessa föreställningar i sig är försvarbara.

All moral förutsätter samarbetsförmåga, men all samarbetsförmåga resulterar inte i moral. I själva verket verkar omoralen i dess mer storskaliga former, som till exempel folkmordet i Rwanda 1994, också förutsätta samarbetsförmåga.

Detta verkar också vara Sauers tanke när han påpekar att ”samarbete är en grundsten i moralen även när man samarbetar för nedriga syften”. (Här kan vi tänka på beteckningen ”samarbetsmän” eller kollaboratörer, som ju avser quislingar och förrädare, snarare än hyggliga grannar som hjälps åt på den gemensamma arbetsdagen i trädgården.) Men i så fall borde Sauer precisera sin tes: All moral förutsätter samarbetsförmåga, men all samarbetsförmåga resulterar inte i moral. I själva verket verkar omoralen åtminstone i dess mer storskaliga former (som till exempel folkmordet i Rwanda 1994), också förutsätta samarbetsförmåga.

Ett övergripande problem för alla försök till evolutionära förklaringar av moralens uppkomst är att de på sin höjd kan förklara varför det finns någon moral i stället för ingen moral. De kan däremot inte förklara varför en viss moral i ett visst samhälle ser ut som den gör – varför vissa samhällen föreskriver initiationsriter som i andra samhällen skulle fördömas som pedofili, eller varför människooffer ses som nödvändiga i ett samhälle och som avskyvärda i ett annat. Biologiskt givna egenskaper som ”samarbetsförmåga” eller kulturellt givna företeelser som ”språk” och ”teknik” är helt enkelt för allmänna och låter sig förenas med en mångfald olika moraliska föreställningar. Visst, man kan göra det lätt för sig genom att inkludera själva moralen i den kulturella evolutionen och hävda att samhällen som idag har olika moraliska värderingar har präglats av olika kulturellt betingade moralsystem. Men då blir det evolutionära resonemanget platt och intetsägande – vi har den moral vi har därför att vi har den moral vi har.

En återkommande fråga som infinner sig vid läsningen av Sauer gäller hur han förhåller sig till distinktionen mellan beskrivningar av moral och ställningstaganden i moral. Redan tidigt i boken slår han fast att ”det finns alltför mycket ondska inom varje generation”, men att det samtidigt finns evidens för ”moraliskt framåtskridande” och att det ”verkar finnas mekanismer med potentialen att stegvis förbättra den mänskliga moralen”. Termer som ”ondska”, ”moraliskt framåtskridande” och ”förbättra” är i sig värdetermer och inte neutrala beskrivningar.

Termer som ondska, moraliskt framåtskridande och förbättra är i sig värdetermer och inte neutrala beskrivningar.

Samma sak med påståendet att utvecklingen av människans moral har handlat om att ”hålla tillbaka egenintresset till förmån för det allmänna bästa, vilket är till fördel för alla”. Det beror väl på hur det ”allmänna bästa” definieras. Maximilien Robespierre och Tage Erlander skulle antagligen ge denna term olika innehåll. Och det beror också på vilken form av egenintresse vi talar om och varför och hur det hålls tillbaka – i Stalintidens Ukraina sågs det som straffbart egenintresse när svältande människor undanhöll spannmål från statens indrivare.

Sauer är inte särskilt tydlig i upprätthållandet av skiljelinjen mellan att förklara uppkomsten av en viss moral och att argumentera för den rätta moralen – alltså skillnaden mellan den moral människor faktiskt omfattar och den moral de borde omfatta (givet att de är rationella, inte fördomsfulla, inte manipulerade, och så vidare). Evolutionsmodeller räcker inte till här. Evolutionen har uppenbarligen medgivit uppkomsten av såväl den moderna västerländska moralen som talibanernas moral, men därav följer inte att båda typerna av moral är lika försvarbara. Att värdera en faktiskt existerande moraluppfattning blir en fråga för den normativa moralfilosofin och kan inte besvaras inom ramarna för en evolutionsteori.