Uruguay har varit känt för sitt goda och rena kranvatten. I år märkte invånarna att vattnet smakade salt, och många började klaga över huvudvärk. Francisco Contreras och Pepe Viñoles berättar om vad händer när klimatkrisen möter radikal nyliberal politik – och den enda lösningen blir vatten på flaska.

I juni i år tog vattnet slut i Montevideo. En tredjedel av landets invånare, en och en halv miljon människor, stod plötsligt utan dricksvatten. Det började med att de märkte en konstig och allt saltare smak i sitt dagliga vatten. Till slut medgav regeringen att dricksvattenreserverna höll på att ta slut och att man blandat in bräckt vatten från Rio de la Plata.

Men, påpekade regeringen snabbt, dessa salthalter är inte skadliga för hälsan. Sedan infördes för första gången i landets historia vattenransoneringar. Regnet de senaste månaderna har gett landet en respit men den allvarliga vattenbristen kvarstår.

Att Montevideo, som första huvudstad i Latinamerika, drabbas av dricksvattenbrist tog alla på sängen. I alla fall är vad som sades i första taget. Varken högerregeringen eller vänsteroppositionen Frente Amplio eller myndigheten OSE för den delen hade tidigare larmat om problemet.

Att Montevideo, som första huvudstad i Latinamerika, drabbas av dricksvattenbrist tog alla på sängen.

Men de strukturella problemen med vattenförsörjningen var kända. Allt eftersom började orsakerna till kollapsen komma fram. Trasiga dricksvattenledningar, uppskjutna infrastrukturarbeten och senkomna åtgärder från staten. Det var kända brister som bara blivit mer synliga under den allvarliga och långvariga torkan.

Vad som knappts berörts är de orsaker som sätter tron på systemet i gungning. Nämligen en påtaglig klimatförändring och agroindustrins överkonsumtion av vatten. Medvetet har en sådan debatt undvikits av de ledande aktörerna i Uruguay och fokus har i stället lagts på brist på förvaltning och på avsaknad av investeringar på infrastruktur.

Inte förutseende

Det har aldrig tidigare varit problem med vattenförsörjningen i Uruguay. Uruguayanerna har alltid berömts för kvaliteten på det vatten de dricker från kranen. De använder det för den traditionella varma drycken te mate och för matlagning men även till saker där det inte krävs drickbart vatten som rengöring av trottoarer, biltvätt och bevattning av trädgårdar.

Det har aldrig tidigare varit problem med vattenförsörjningen i Uruguay. Uruguayanerna har alltid berömts för kvaliteten på det vatten de dricker från kranen.

Landet har historiskt varit rikt på vatten. Montevideo, i det som senare skulle bli Uruguay, grundades 1724 av spanska kolonisatörer på den högra mynning av Río de la Plata. Det är ett land med inre floder som bevattnar dess lätt, en böljande slätt, och ligger på mark genom vilken en av världens största sötvattenreservoar, Guaraní Aquifer, rinner under jorden. Uruguay har därför fram till nu inte haft några större problem med vatten och inte heller något större behov av att vara förutseende.

Inte heller infrastrukturen har varit otillräcklig. OSE, det statliga organet som ansvarar för dricksvattenförsörjningen, förvaltar 70 vattenreningsanläggningar i hela landet. Den viktigaste dammen och vattenreservoaren Paso Severino vid floden Santa Lucía förser över hälften av landets invånare med kranvatten.

Sötvattenreserven och en fungerande infrastruktur förklarar därför till viss del varför staten under de senaste decennierna riktat sina investeringar på energi, telekommunikation, vägar och bränsle och inte för att säkra dricksvattenförsörjningen.

Men floden Santa Lucia har nu torkat ut och sötvattnet i floden har tagit slut. Torkan som i tre år drabbat Uruguay är den värsta på 74 år och den längsta i landets historia.

Men floden Santa Lucia har nu torkat ut och sötvattnet i floden har tagit slut. Torkan som i tre år drabbat Uruguay är den värsta på 74 år och den längsta i landets historia.

Från december 2022 till februari 2023 förvärrades läget av bristen på regn under vintermånaderna i södra Latinamerika. Torkan drabbar även södra Brasilien och Argentina. 

Konsten att skjuta upp problemet

Den akuta situationen med dricksvattnet fick staten att vidta åtgärder som var sena, otillräckliga och inte alls populära. Redan i november förra året förklarade OSE:s ordförande Raúl Montero att han “kände sig orolig” över risken för vattenbristen. Men regeringen var övertygad om att problemet skulle lösas när regnet kom. Detta bekräftades av vice miljöminister Gerardo Amarilla i en TV-intervju, där han medgav att de hade agerat “i tron att det var ett tillfälligt problem och att regnen skulle komma”.

OSE beslutade att kombinera det vatten som fanns, och som började ta slut för varje dag som gick, med det vatten som de hämtade från Río de la Plata. Denna kombination av sötvatten och saltvatten började gradvis märkas i dricksvattnet. När andelen brackvatten från Río de la Platas ökade blev kranvattnet saltare och konsekvenserna började synas. Montevideoborna fick huvudvärk och högt blodtryck och hälsokomplikationer för personer med kroniska sjukdomar ökade. Hushållsapparater som användes för att värma vattnet började gå sönder.

Dricksvatten på flaska, en verksamhet i händerna på två privata monopolföretag, började säljas i butikerna. Flaskvatten som naturligtvis bara de bättre ställda i samhället kunde köpa.

Dricksvatten på flaska, en verksamhet i händerna på två privata monopolföretag, började säljas i butikerna. Flaskvatten som naturligtvis bara de bättre ställda i samhället kunde köpa.

Även om Montevideos kommunstyrelse, som styrs av Frente Amplio, gjorde ansträngningar för att distribuera gratis vatten till de fattigaste delarna av huvudstaden, var låginkomstfamiljer många dagar tvungna att välja mellan kostnaden för den dagliga maten och inköp av vatten för dryck och matlagning. Samtidigt som detta blandade vatten av sämre kvalitet som levereras av OSE betalas varje månad av de fattigaste till samma pris som de rikaste, som också är de som konsumerar mest.

Varken vänstern eller den sittande regeringen hade begripit att dricksvatten som varit ett latent problem skulle kunna förvärras på kort tid. I Montevideo sågs inte investeringar i ett alternativ till vattnet från Paso Severino som en brådskande prioritering och de projekt som studerades fick vänta.

Från flera håll anades oråd. Varför vidtogs inga åtgärder i tid trots att specialister påpekat att allvaret med vattenunderskottet var uppenbart. Eduardo Gudynas, biolog och forskare vid ekologiska tankesmedjan CLAES, skrev i Montevideos veckotidning Brecha att Lacalle Pou-regeringen hade kunnat tidigare börjat ”överväga nödplaner för att undvika att reserverna kollapsar. I februari kunde den ha satt upp en flotta av vattentankbilar för säkerhets skull. I april kunde den ha infört ransonering i stället för att ge rekommendationer om vattenvård. I maj borde ett intensivt program för att reparera de rör genom vilka vatten förlorades ha inletts. Torkan blev värre, men regeringen rörde sig fortfarande långsamt, mycket långsamt”.

De mest kritiska menar att högerregeringen var medveten om krisen men agerade inte. De enda åtgärder som vidtogs var för att skydda jordbrukssektorn, ekonomins stöttepelare, men att man inte gjorde mycket för att hantera dricksvattenkrisen. I stället utnyttjades det allvarliga läget för att få igenom ett projekt som de facto innebär en privatisering av dricksvattnet men som i en normal situation riskerade att stoppas av motståndet på gatorna.

De regeringar som har avlöst varandra har inte investerat tillräckligt i underhåll och upprustning av infrastrukturen, kanske delvis på grund av att det vid tidigare torrperioder kom regn precis när situationen började bli riktigt desperat.

I mitten av 2016 presenterade vänsterregeringen Frente Amplio en plan för bygget av en ny vattendamm vid floden Santa Lucía Grande. Tanken var att den nya dammen i Casupa bäcken, en biflod till Santa Lucía, skulle användas som reservoar för ett vattenreningssystem. Den dåvarande ministern för bostäder och territoriell planering, Eneida de León, menade att denna infrastruktur skulle göra det möjligt att fortsätta att säkerställa vattenkvaliteten. Projektet skulle få ekonomiskt stöd från både EU och andra internationella aktörer.

Men arbetet gick långsamt och projektet hanns inte slutföras av vänsterregeringen. Den avgående presidenten Tabaré Vázquez överlämnade bygget till sin efterträdare, nuvarande högerpresidenten Luis Lacalle Pou. Den tidigare presidenten José Pepe Mujica, också han från Frente Amplio, har nyligen erkänt att det var ett misstag att inte slutföra det i tid. Orsaken till fördröjningen var, menade han, att det fanns en rädsla för att projektet skulle öka landets budgetunderskott.

Men Lacalle Pou, som tillträdde 2020, hade andra planer. Han presenterade ett annat alternativ med privata investerare. Neptuno, som den döptes till, är en avsaltningsanläggning som ska försörja Montevideo med vatten direkt från Río de la Plata. Enligt Pou kommer Neptuno att bli ”den största investeringen i dricksvatteninfrastruktur någonsin”.

Projektet stötte dock snabbt på patrull. Facket på OSE (FFOSE) lyfte kravet på att vattenreningsverket ska drivas av staten så som konstitutionen förordar och inte lämnas i privata händer. Konstitutionen som röstades igenom i folkomröstningen år 2004 fastställer att tillgång till dricksvatten ska betraktas som en grundläggande mänsklig rättighet. Privatiseringen riskerar att omintetgöra denna rättighet, menar FFOSE.

Federico Kreimerman, ordförande för FFOSE, tydliggjorde varför de i praktiken ser det nya projektet som en privatisering av dricksvattnet.  Det är privata intressen som “kommer att genomföra själva projektet, utföra miljöstudien, bygget och sedan även att underhålla infrastrukturen” för att låta sedan OSE sköta driften. Om det sen uppstår fel kommer det bli diskussion om huruvida ”det var ett driftsproblem eller brist på underhåll”. ¹

Även vänsteroppositionen i Frente Amplio ställer sig kritiskt till projektet och har nu avvisat planen på grund av privatiseringen. Andra kritiska röster menar att flera olika alternativ borde ha övervägts.

Men för den nuvarande regeringen Lacalle Pou, som är radikalt nyliberal, har Neptuno-anläggningen i privat regi varit den enda lösningen.

Men för den nuvarande regeringen Lacalle Pou, som är radikalt nyliberal, har Neptuno-anläggningen i privat regi varit den enda lösningen.

Efter en lång process och godkännande av OSE, lanserades i november 2022 Neptuno som den största investeringen i vattenrening under de senaste 150 åren. Reningsverket kommer i första etappen kosta 200 miljoner dollar och efter genomförandet av en sanitetsplan som omfattar sextio olika orter kommer det att landa i totalt 500 miljoner dollar.

Få protester och brist på visioner

Det är slående att vattenproblemet, och i synnerhet den senaste tidens sammanbrott i vattenförsörjningen till mer än en miljon användare i Uruguays huvudstad, inte har lett till några större folkliga protester. Grupper på gräsrotsnivå till försvar för vattnet, som Comisión Nacional en Defensa del Agua y la Vida och Asamblea del Agua del Río Santa Lucía, har inte lyckats mobilisera tillräckligt. Och inte heller har man hört starka reaktioner från oppositionen Frente Amplio eller den fackliga centralorganisationen PIT-CNT.

Det var bara arbetarna vid OSE och de spridda miljörörelserna som protesterade mot regeringens politik och kritiskt påpekade bristen på konkreta åtgärder för att skydda en av landets viktigaste resurser.

De protester som förekommit har främst letts av ungdomar som samlats på offentliga platser och i församlingar, med gatublockader, föreställningar och musikkonserter. Endast fackföreningen OSE var närvarande vid protesterna. De övriga fackföreningarna och Frente Amplio ignorerade dem. Det fanns ingen uppmaning till en stor protestmarsch trots att bristen på dricksvatten kan bli vardagsmat inom en snar framtid.

Inte heller i landets medier har vattenkrisen fått en ordentlig och djupare debatt. Medierna har främst fokuserat på Lacalle Pou misskötsel av krisen. Medan mer grundläggande frågor som den nuvarande extraktivismen, en ekonomisk modell som går ut på att utvinna råvaror för export, och klimatförändringarna lämnats åt sidan.

Klimat och agrobusiness som bortblåsta i debatten

För statsvetaren Raúl Zibechi är miljön den bortglömda frågan i Uruguays debatt om vattenkrisen. Kanske, menar Zibechi, för att ingen är villig att ifrågasätta skogsbruket och monokulturplantager som förorenar vattenkällor och överexploaterar dem.

Inte heller verkar det finnas någon utbredd medvetenhet om de klimatvariationer som Uruguay har drabbats av. Regncyklerna har förändrats under de senaste åren. Detta har orsakat långa perioder av torka och ofta förekommande utbrott av stora stormar som åtföljs av skyfall och starka vindar i ett land som ligger vid Atlantens stränder.

Zibechi hänvisar till en förändring som har ägt rum i Uruguays ekogeografi. Den växande exploateringen av nya områden med eukalyptusplantager avsedda för de tre moderna pappersmassafabrikerna som ligger vid floderna Uruguay och Negro. Den senaste i raden är den nya stora exportaffären i händerna på svenska och finska multinationella företag. Dessutom finns det omfattande soja- och risodlingar. Två grödor som förbrukar mycket vatten och giftiga jordbrukskemikalier.

Det finns även annan vattenkrävande verksamhet som lockas av Uruguays vattenrikedom. I april förra året avslöjades att Google i flera år har förhandlat med Uruguays regering om tillstånd att installera ett gigantiskt datacenter i en frizon i Canelones, ett område som också drabbats av bristen på vatten. Enligt vad som kommit fram skulle denna anläggning behöva 7 miljoner liter vatten per dag för kylning, vilket motsvarar vad 55 000 uruguayaner använder dagligen.

Arbetarna vid OSE var en av de få som uppmärksammade problematiken med den ekonomiska modellen. I en kommuniké förklarar de att “de grundläggande orsakerna till bristen på dricksvatten, liksom kvaliteten på det befintliga vattnet, står att finna i den produktionsmodell som har tillämpats i vårt land i årtionden och som har lett till en användning av mark och vattenvägar som prioriterar kapitalets vinst framför vårt folks behov”.

Bolagen inom jordbruksindustrin med de fem viktigaste exportgrödorna, cellulosa, mejeriprodukter, sojabönor, nötkött och ris, är de största vattenförbrukarna i Uruguay. 19 företag använder mer vatten än alla invånare i landet. Den totala vattenförbrukningen för hela landets befolkning är mellan 231 och 274 miljoner m3. Medan bolagen förbrukar 2 586 miljoner m3 per år, dvs. 10 gånger mer.

Finska skogsjätten UPM leder vattenförbrukning mer än 129 miljoner m3, följt av Agriculture Investment Group med mer än 106 miljoner m3. De risproducerande företagen använder 1 437 miljoner m3, 5 gånger hela befolkningens dricksvattenförbrukning.²

Uruguay och vatten som en grundläggande mänsklig rättighet

Förvaltningen av landets vatten har annars varit uppe till debatt. Efter en intensiv process godkände Uruguay 2017 sin nationella vattenplan som en del i reformprocessen i konstitutionen från 2004.

I konstitutionen fastställs att vatten är en naturresurs och att tillgång till dricksvatten och sanitet är grundläggande mänskliga rättigheter. Det sägs också att “tillhandahållandet av dricksvatten och sanitetstjänster måste göras genom att sätta sociala skäl före ekonomiska”.

Experter säger att 2004 års konstitutionella förändringar ledde till stora förbättringar i vad som hade varit ett hierarkiskt och splittrat vattenförvaltningssystem.

I detta avseende har Uruguay varit en pionjär på internationell nivå genom att i sin konstitution inkludera den rekommendation som gjordes i en resolution från FN:s generalförsamling 2010 om att betrakta dricksvatten som en mänsklig rättighet.

Enligt FN:s definition är vatten säkert att dricka “när det är lämpligt för konsumtion, dryck, matlagning, personlig hygien eller hushållsändamål. För att vara säkert för människors hälsa måste det vara fritt från mikroorganismer och giftiga ämnen”.

Sedan dess, med upp- och nedgångar, har det funnits krafter i det uruguayanska samhället som har mobiliserats för att kräva full efterlevnad av det konstitutionella mandatet. Nu ser man med oro på den gradvisa plundringen och privatiseringen av vatten som är en av landets största tillgångar.

Bland dessa rörelser och nästan ensam har Asamblea del Agua del Río Santa Lucía (Samling för floden Santa Lucías vatten), som består av grannar och aktivister, outtröttligt varnat för att vattenkvaliteten i denna flod som förser Montevideo med vatten, har försämrats. Rörelsen menar att flödet har minskat dramatiskt på grund av jordbrukets överutnyttjande, användningen av jordbrukskemikalier och klimatförändringar, som under de senaste åren har lett till perioder av långvarig torka omväxlande med stora översvämningar.

Kommande vattenkrigen

De problem som Uruguay står inför på grund av vattenbristen är knappt nya och de är inte ensamma om dem. Enligt FN har mer än 1 miljard människor i världen inte tillgång till vatten och ytterligare 2,7 miljarder människor saknar vatten under minst en månad om året. År 2014 fick staden Sao Paulo med mer än 20 miljoner invånare slut på dricksvatten. Det var den första megastaden i Latinamerika där försörjningen också kollapsade till följd av en allvarlig torka.

FN har sammanställt en lista över stora städer i världen som riskerar att inte kunna förse sina invånare med dricksvatten. På listan finns stora megastäder som Mexico City, Istanbul och Peking.

FN har sammanställt en lista över stora städer i världen som riskerar att inte kunna förse sina invånare med dricksvatten. På listan finns stora megastäder som Mexico City, Istanbul och Peking.

Även privatiseringen av vatten har tidigare ankommit som en lösning och lett till omfattande folkliga mobiliseringar. Mest kända är vattenkriget i Cochabamba, Bolivia. Det var massprotester som utlöstes av privatiseringen av stadens kommunala dricksvattenförsörjning och som varade från januari till april 2000. I det brutala nyliberala projektet ingick även privatisering av regnvatten. Medborgarnas starka protester hindrade att det sociala brottet fullbordades.

De lösningar som står på bordet i Uruguay, privatiseringen av vattnet och att i akuta tider blanda sötvatten med bräckt vatten, men även de satsningarna på både infrastruktur och på bättre förvaltning som föreslås, kommer på långsikt att vara otillräckliga. Eduardo Guyanas menar att det är rena illusioner och att regeringen inte förstår vad som hände under vattenkrisen. ”Eftersom diagnosen av situationen är felaktig kommer lösningarna oundvikligen också att vara felaktiga”.³

Det finns ingen långsiktig lösning om man inte tar itu med de systemproblem som orsakar vattenkrisen, nämligen den nuvarande ekonomiska modellen med storbolagens överkonsumtion och den globala klimatförändringen.

Det regnade i Uruguay till slut. Luis Lacalle Pous förklarade i augusti därför slut på vattennödsituationen. Högermajoriteten i styrelsen för det statliga företaget OSE ⁴ beslutade att ge det multinationella företaget Aguas de Uruguay uppdraget att bygga avsaltningsanläggningen Neptuno. Och vattnet som dricks i Montevideo har fortfarande en saltare smak.