Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Hon var inte gammal, Noor Harazeen, då planet hon befann sig ombord på tog mark på Gaza International Airport under öppningsdagen, men säger sig aldrig komma glömma det ögonblicket. Redan innan planet började gå ner för landning började kvinnorna ombord joddla på det palestinsk- karaktäristiska sättet med tungspetsen vibrerande mellan halvöppna läppar, ululating, och ljudet steg snart till ett dån i kabinen. Där var glädje, där var yra, uppståndelse, liv. Där var något nytt, där var hopp om frihet.

Där var glädje, där var yra, uppståndelse, liv. Där var något nytt, där var hopp om frihet.

Byggandet av flygplatsen var en del av Wye River memorandumet, ett av alla följdavtal efter Oslo-överenskommelsen, och under invigningsceremonin med den dåvarande palestinske presidenten Yassir Arafat och USAs dåvarande president Bill Clinton beskrevs flygplatsen som en utveckling mot en Palestinsk stat. Där var fler som trodde att detta skulle innebära en förändring, som finansiärerna Japan, Egypten, Saudiarabien samt flera EU-länder, för att inte tala om Marocko som utförde arbetet och satte sin prägel på den med mosaik och orientalisk design.

Israel, däremot, hade svårt att acceptera en internationell flygplats på palestinskt territorium. Det man sa sig frukta var dels att vapen och militanta palestinier från utlandet kunde ta sig in, och dels att internationella flygplatser förknippas med oberoende stater.

Israel har aldrig erkänt någon palestinsk stat. Men så mycket palestinsk var heller aldrig flygplatsen. Trots att det var där den låg hade Israel full kontroll över den. Inga plan kunde landa eller lyfta utan Israels tillstånd, det var israelisk personal som kontrollerade passagerarna och deras bagage, till och med arresterade palestinier där. Flygplatsen fungerade i realiteten som en jättelik israelisk checkpoint. Men den fanns där, och det gick att se planen lyfta och landa med Palestinian Airlines skrivet längs dess sidor.

Flygplatsen fungerade i realiteten som en jättelik israelisk checkpoint. Men den fanns där, och det gick att se planen lyfta och landa med Palestinian Airlines skrivet längs dess sidor.

8/10-2000, knappt två år efter öppningsceremonin då Noor landade, beordrade Israel att flygplatsen skulle stängas, och ett knappt år senare då al-Aqsa intifadan brutit ut, förstörde israeliskt militärflyg flygledartornet och radarstationen, och fortsatte förstörelsen med att låta bulldozers kapa landningsbanan. På platsen återstår idag endast ruiner av de forna byggnaderna, men det går fortfarande att se delar täckta av mosaik, och en gyllene kupol kröner ännu en av byggnaderna. Av landningsbanan finns inte många spår. Materialet har tagits tillvara för vägar, och där går nu kameler och får och betar i dess ställe.

Men varför förstöra en redan stängd flygplats när Israel ändå kontrollerar luftrummet, en flygplats som var en del av ett undertecknat avtal, om det inte vore för att förstöra symbolvärdet av den? Konsekvenserna är påtagliga. Den närmaste tillgängliga internationella flygplatsen ligger i Kairo, Egypten, en resa på 8-12 timmar genom Sinai. Om det går att ta sig genom gränsen till Egypten vid Rafah. Gränsen är ofta stängd flera veckor i streck, i början av det här året i en period av nästan åtta veckor, och även om alla papper är i ordning kan resenärerna nekas passage av något som kan tolkas som en ren nyckfullhet.

Men även för den tilltänkta exporten via flygplatsen innebar stängningen ett dråpslag. De snittblommor som tidigare odlades på Gazaremsan hade högsta kvalitétsklass, men utan möjlighet till export har odlarna tvingats gå över till mindre lönsamma grödor.

Flygplatsen var måhända under israelisk kontroll, men den fanns där, och den gav upphov till drömmar som endast israeliska bomber och bulldozrar kunde släcka. Nu finns där ingenting. Inget mer än minnen av det hopp om frihet som fick kvinnorna ombord att joddla.