Hur blev vi i Sverige miljömedvetna? Ofta brukar Hans Palmstiernas bok från 1967 framhållas som startskottet – men redan före dess hade kvinnliga pionjärer lagt grunden. Inga Thorsson, Alva Myrdal, Barbro Soller och Birgitta Odén är några av dem. Lisa Gålmark berättar om miljörörelsens begynnelse.

Bekämpningsmedel, surt regn, kvicksilver i insjöfiskar, bensinångor från bilismen och fabriksutsläpp i vatten och mark. På 1960-talet började svensk tv, radio och tidningar rapportera om den ena förgiftningsskandalen efter den andra. I slutet av årtiondet, med vändpunkt på hösten 1967, hade fältet utvecklats till en hoper systemkritiska frågor:

Vad var den egentliga orsaken till skandalerna? Vad kunde göras åt den krisande matförsörjningen, energiförsörjningen och naturförstörelsen världen över? Skulle mänskligheten klara av att skapa välfärd på allas vårt lilla klot Tellus?

Kriserna fanns både på hemmaplan och i världen – och alltsammans hörde ihop. På hösten, i oktober, 1967 utgavs Plundring, svält, förgiftning av forskaren i medicin Hans Palmstierna. Tillsammans med författarens förtroendeingivande persona och talang för debatt blev boken startskottet för den moderna miljörörelsen (på svenska).

Kunskap spreds, från de lärde till gemene man, som till dess varit omedveten om den pågående krisen. Före 1967 och Hans Palmstiernas insats som debattör fanns ingen miljörörelse i Sverige.

Före 1967 och Hans Palmstiernas insats som debattör fanns ingen miljörörelse i Sverige, menar Larsson Heidelblad.

Så, på ett ungefär och i starkt sammandrag, beskriver Den gröna vändningen av kunskapshistorikern och skribenten David Larsson Heidenblad hur miljöfrågorna spreds och blev en folkrörelse.¹

Frågeställningen har stort allmänintresse: När började miljöfrågor uppfattas som en planetär kris? Hur gick det till när folk i gemen blev medvetna om miljökrisens världsomspännande omfattning? När började, noga räknat, den breda miljökritiken formuleras och när föddes den moderna miljörörelsen, egentligen?

Studien omskrevs ymnigt när den kom för några år sedan – ändå återstår en uppskattande och mer kritisk genomlysning.

Kvinnorörelsernas tidiga arbete
Jag ska ta upp några exempel och hävda att Den gröna vändningen visar hur ett engagerat medieetablissemang vid en viss tidpunkt fångade upp, förhöll sig till, agerade i, förlöste och drev på debatten – men att studien ser förbi det fulla värdet av allmänhetens roll, och därför skapar en begränsad berättelse som handlar mer om makten att synliggöra eller osynliggöra protester i slutet av 1960-talet än om den moderna miljörörelsens bakgrund och tillkomst.

Utöver Hans Palmstierna framhåller Den gröna vändningen Sveriges första miljöjournalist Barbro Soller och historieprofessorn i Lund, Birgitta Odén. Båda aktörerna kämpade hårt intill utbrändhet för att etablera miljöfrågor på sina respektive arbetsplatser: Odén som enda kvinnliga namn bland sina kollegor och Barbro Soller som en av få kvinnligt anställda på DN:s redaktion (30 av totalt 183 journalister).

Dock verkade de båda enligt Den gröna vändningen inom det lågmälda och nationella, och tog inte debatten om det globala och apokalyptiska. Det stämmer dock inte.

I verkligheten gjorde Barbro Soller internationella reportageresor och skrev stort uppslagna artiklar om den globala världssvälten – ett ämne som boken Plundring, svält, förgiftning spann vidare på. I Birgitta Odéns SOU-utredning Att välja framtid (framlagd 1972) användes internationella perspektiv, och till skillnad från tidens övriga utredningar och antologier, vilka alla saknade kvinnlig representation, författades den av 40 procent damer: Birgitta Odén, Marianne Frankenheuser och Alva Myrdal.

Till skillnad från tidens övriga utredningar och antologier, vilka alla saknade kvinnlig representation, författades Att välja framtid av 40 procent damer: Birgitta Odén, Marianne Frankenheuser och Alva Myrdal.

Redan 1941 diskuterade Elin Wägner globala och lokala framtids- och miljöfrågor i Väckarklocka (1941), det vill säga nära ett decennium före de omnämnda naturvetarna Georg Borgström respektive William Vogt och Fairfield Osborn (översatta till svenska 1959 och 1950). Experten i nedrustningsfrågor och framtidsfrågor Alva Myrdal, och delegaten vid internationella konferensen för befolknings- och miljöfrågor mellan 1972 och 1975 Inga Thorsson, var långt gångna i sina respektive arbeten när Hans Palmstierna och övrigt manligt elitetablissemang upptäckte miljökrisens övergripande karaktär.

Vilket förklaras av att kvinnorörelsens tidigt befolkade den miljömässiga kunskapshistorien – och det trots sekel av västerländsk akademisk och klassmässig diskriminering. (Inte förrän 1871 när Betty Johansson från Visby överklagat sig igenom alla instanser på Uppsala universitet började murarna falla i svensk lagstiftning.)

Tre exempel: fysikern och kvinnorättsaktivisten från Seneca Falls Eunice Newton Footes vetenskapliga artikel från 1856 om växthuseffekten, erkänd offentligt först på 2000-talet, arbetsmiljöforskaren, kvinno- och fredsaktivisten, första professorn med kvinnligt namn på Harvarduniversitetet i USA Alice Hamiltons larm 1908 om industrins miljögifter och brist på arbetsmiljöregler, och fredsaktivisten Donella Meadows ledande arbete i systemanalys tillsammans med tre andra MIT-forskare i Tillväxtens gränser (1968, utgiven 1971).

Alva Myrdal och Inga Thorsson var långt gångna i sina respektive arbeten när Hans Palmstierna och övrigt manligt elitetablissemang upptäckte miljökrisens övergripande karaktär.

Författaren och arbetaren Lubbe Nordströms verk inspirerade journalisten Barbro Sollers reportageserie och bok Lort-Sverige 30 år efteråt (1968, andra upplagan 1970), men sådan påverkan hade även, och mindre uppmärksammat, poeterna och arbetarna Stig Sjödins och Birger Normans verk Syneförrättning i folkhemmet. I Nordströms anda, men med miljöfokus, satte Sjödin och Norman redan 1964 ljus på tidens ”lort i vattendrag, lort efter vägar, lort i luften”, ”accelererande växtgifttillförsel”, ”dålig planering och nyslum i sten”, betonade att ”privata vinstintressen kunde påverka och snedvrida hela samhällsbilden” och såg till att ge tribut åt Rachel Carsons insatser i Tyst vår från 1963.

Vidare gav Ruth Harrisons bok Animal machines Barbro Soller idén och metoden till reportageserien och boken Djurfabriken (1969 och 1971) tillsammans med fotografen Stig A. Nilsson. Ruth Harrisons respektive Rachel Carsons efterforskningar influerades i sin tur av enskildas och aktivistgruppers arbete: För Rachel Carsons del av Olga Owen Huckins och Committe Against Mass Poisoning brevkampanjer i USA 1958 mot användningen av kemiska bekämpningsmedel och kemiska vapen, och för Ruth Harrisons del av aktivistgruppen Crusade Against All Cruelty to Animals broschyrer och demonstrationer med dokumenterad början i England 1960.

Långt före 1948 och 1967, och speciellt runt sekelskiftet 1900, kritiserades naturförstörelsen av aktiva i fria grupper knutna till kvinnorörelsen.

Långt före 1948 och 1967, och speciellt runt sekelskiftet 1900, kritiserades naturförstörelsen av aktiva i fria grupper knutna till kvinnorörelsens, arbetarrörelsens och kolonialmotståndets kamper och idéer. Särskilt diskuterades hur rovdriften på naturen drabbade arbetare i de mest utsatta industrimiljöerna. Sambandet mellan miljöförstöring i naturen och miljöförstöring i arbetsmiljön införlivades även av dem som kämpade mot atomvapen, kemiska vapen och miljögifter. På internationella kvinno- och arbetarkonferenser utbyttes fakta och erfarenheter.

Så är det ju de maktberövade i samhället och världen som först erfar samhällsordningens baksidor och kan vittna om dem.

Fria gruppers aktioner visar att medvetenhet fanns
Så hur stod det egentligen till med sociala rörelsers och enskildas vittnesmål, dokumentation, cirkulation och tradering av protester mot miljökrisen 1967 och 1968? Hans Palmstiernas brev- och kontaktarkiv ger i Den gröna vändningen rikligt besked om allmänhetens miljöengagemang:

Grupp Ulla-Britt Bergman Holmstrand arrangerade föredrag, cirkulärskrivelser och inlägg i dagspressen. Folksams ungdomsråd organiserade kampanjen ”Front mot miljöförstöringen” med riksomfattande offentliga hearings där politiker, näringsliv och naturvårdare ställdes mot väggen. Nätverk av innerstadsföräldrar var i full gång med att uppvakta politiker med krav på omedelbart förbud mot massutsläpp av biocider, förbud mot bly i bensin, obligatoriska avgasrenare och avskaffade planer på parkeringshus i city.

Psykologförbundet, Rotary, akademikergrupper, elevkåren vid Luleå tekniska gymnasium, SAP och Vänsterpartiet anordnade föredragsserier. Naturskyddsföreningens ungdomsavdelning Fältbiologerna ställde till med happenings utifrån tanken om att ”ökad, okontrollerad ekonomisk tillväxt utgör det största hotet mot det ekologiska samspelet”, s. 152.

Ett hundratal föreningsklubbar listade 70 000 underskrifter mot ”engångshysterin” och ”resursslöseriet” och samlade in 160 000 ölburkar för avsändning till regeringen, riksdagen, Naturvårdsverket och förpackningsföretaget, s. 154. Oberoende nätverk och studentkårer landet runt anordnade kurser och paneldebatter, utställningar, aktioner och föreläsningsserier om sambanden mellan jordens begränsade resurser, den rika världens lyxkonsumtion, fattigdomen i u-länderna och miljöförstöringen.

Den gröna vändningens digra katalog (här ett axplock) är en forskningsbragd som visar på den rika floran av redan kunniga, medvetna och aktiva grupper och individer som omedelbart tog till sig Hans Palmstierna som användbar frontfigur i press, radio, tv.

Likväl lyder slutsatsen: ”Ett myller av aktiviteter som vi mött i detta kapitel kan svårligen karaktäriseras som en organiserad miljörörelse. Någon sådan fanns varken i Sverige eller någon annanstans vid denna tid. I början på 1970-talet såg situationen annorlunda ut. Då grundades en rad nya organisationer av varierande storlek och betydelse, däribland framgångsrika internationella nätverk som Friends of the Earth och Greenpeace. Men under den svenska genombrottsfasen 1967–1968 drevs miljöfrågorna i och genom etablerade organisationer”.²

Hur kommer det sig att exemplen på enskilda och gruppers engagemang inte anses vara lika med en social rörelse?

Hur kommer det sig att exemplen på enskilda och gruppers engagemang inte anses vara lika med en social rörelse? Varför räknas inte myllret av materiella erfarenheter som blivit till protest och därefter till material för användning av etablissemang, medier och forskning? Varför är förändring inom existerande organisationer inte lika med en rörelse?

Definitionen av kunskap i Den gröna vändningen – lärdom som en elitär exklusivitet – innebär att allmänhetens erfarenheter av förhållanden på arbetsplatserna, i hemmen, på perifera platser liksom i naturen och hos djuren ges funktion av given, anonym materia, som (eventuellt) kan fångas upp, och därefter i bildad och kultiverad form, förvandlas till etablissemangets upplysning av folket (’den ätbara omvärlden’ som det skulle kunna kallas).

Varmed obemedlade och oetablerade fria grupper och aktörers rörelser som vetande och engagemang försvinner ur både folkrörelsehistorien och Den gröna vändningens berättelse om vem/vad som ”fick saker att hända”.

Särskilt intressant blir boken om den läses som ett resultat av ett genussamarbete mellan Hans och Lena Palmstierna.

Den gröna vändningens tyngdpunkt på boken Plundring, svält, förgiftning bör ändå till viss del sägas vara berättigad. Särskilt intressant blir boken om den läses som ett resultat av ett genussamarbete mellan Hans och Lena Palmstierna (obs se titelsidan), och som uppenbart påverkad av Rachel Carsons Tyst vår (1962, översatt 1963), boken som inte bidrog marginellt till den moderna miljörörelsen på svenska, utan startade biociddebatten och påverkade den bredare naturvårdsutredningen 1967, liksom den föregående från 1962.

Så återstår att ge erkännelse åt Tyst vår som huvudinfluens i Plundring, svält, förgiftning – tillsammans med Göran Palms hyllade och kritiserade och idag förglömda En orättvis betraktelse (1966) om de industrialiserade ländernas plundring av utvecklingsländerna.

Palmstiernas bok
Lysande är Den gröna vändningen när den påminner om vad det kan innebära att som forskare i en tid av stark motvind följa sin övertygelse och sanningslidelse.

I Palmstiernas fall genom att peka ut arbetsmiljön som lika viktig som naturmiljön, i en tid när ungdomar direkt från högstadiet kunde ställas på verkstadsgolvet och utsättas för giftiga material som drabbade både arbetare och konsumenter (exempelvis genom dåtidens epoxyplaster och anrikade höga halter av PCB-drabbad fisk från Östersjön).

Uppföljaren Besinning (1972) – liksom Plundring, svält förgiftning framarbetad av Hans Palmstierna under medverkan av Lena Palmstierna – fortsatte att ställa pressande frågor: Varför var det fackförbunden som upptäckt hälsoriskerna i industrin och inte de ansvariga i företagsledningarna? Varför hade nya bestämmelser införts som innebar att forskare inte längre behövde anmäla till universiteten när de tog uppdrag som konsulter åt industrin och därmed inte längre var opartiska?

Kanske skulle (forskar)studenter från arbetarfamiljer behålla självständigheten och solidariteten med de lågavlönade. Miljöproblemen som helhet kom från industrin, varför de bäst kunde lösas genom statlig reglering.

Men redan i Plundring, svält, förgiftning tog Hans och Lena Palmstierna ett stort grepp och förordade en ny global hushållning från miljökritisk vinkel: ”Det finns ingen möjlighet att klara krisen om vi som hittills låter allt ha sin gång. En verklig internationalism med sträng, planerad hushållning av jordens resurser kan klara oss. Ett frö finns i socialismen och kanske även i den multilaterala hjälpen som går via FN. Hinner det gro innan jorden utarmats?”

Kanske eller kanske inte var det en tillfällighet att både Palme och Palmstierna dog under våldsamma omständigheter?

Budskapet i paret Palmstiernas böcker applåderades sannolikt i den studentrevolt som stod i full blom sommaren 1968, men som visas i Den gröna vändningen, inte lika mycket av det etablissemang som Palmstiernas var en del av. Lena och Hans Palmstiernas granskning av arbetsmiljöriskerna och forskningens dubbla lojaliteter sågs inte med blida ögon av näringslivet, och det sades att Hans Palmstierna höll på att bli en ny Palme.

Kanske eller kanske inte var det en tillfällighet att både Palme och Palmstierna dog under våldsamma omständigheter – Hans Palmstierna i en olycka i skärgården 1975. En önskan vore att denna fråga, som uppstår, följs av en granskande biografi som närmare utreder saken.