Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.

Migrationens myter och monster

Migrationen - så laddad och omdebatterad, ändå vet vi så lite om dess historia. Varje månad skriver forskaren Admir Skodo om ett begrepp relaterat till migration i historien eller vår samtid.

World Border Security Congress, Skopje 2023. En ungersk löjtnant pekar på fotot med två Kalasjnikovs och säger att de som nu illegalt korsar EU:s gränser är något i stil med elitsoldater. Nordmakedoniens inrikesminister vill införa polygraftester för att sniffa ut korrumperade gränspoliser. En officer från Ghana citerar D.H. Lawrence: ”Att föra krig mot rebeller är rörigt och långsamt, som att äta soppa med en kniv.” Multinationella företag visar upp deras senaste drönare och automatiserade multisensortorn med namn som Thales, Lambda Automata och Teledyne.

Slående nog. Men det mest slående säger en deltagare från Lampedusa, en fiskarson. Jag frågar honom vad öborna tänker om alla asylsökande som har drunknat utanför kusten och dem i förvaret. Han svarar: ”Migranterna hålls fångna på ett litet område där ingen kan se eller höra dem. Och de drunknade? Vissa perioder av året avstår fiskarna från att fånga och äta tonfiskar, för de har ätit de drunknades kroppar. Fiskarna är rädda för oturen som skulle komma över dem.”

Dessa ord säger nåt tungt och mångbottnat om vår tids stora politiska myt. Myten att stängda gränser är nyckeln till säkerhet och välfärd.

Denna myt förstås bäst när man inser att den ersätter en annan stor myt, sin motsats egentligen: att gränserna måste ständigt expanderas. Under artonhundratalet och en bra bit in på nittonhundratalet trodde både äldre och nyare kolonialmakter att de kunde besvärja fram inrikes välstånd och framsteg genom evig gränsutvidgning och territoriell expansion. Välståndet skulle också komma de koloniserade till godo genom spridandet av västerländsk ”civilisation”. Visst behövdes våld men det var ett sorts optimistiskt våld, en nödvändighet i det äventyrliga mötet med det okända, de vilda: amerikansk ursprungsbefolkning, mexikaner, samer, irländare, berber, araber, pashtuner, indier, klingoner, ni vet.

Expansionen gjorde sig såklart ingenstans av med ekonomisk ojämlikhet och exploatering men den gagnade bosättare; stater som ville ha mer territorium och omdirigera inrikespolitiska konflikter; och storkapitalägare i jakt på råvaror, billig arbetskraft och nya marknader. Ingen räknade med nåt större migrationsbakslag.

Det var en storslagen myt, med olika namn – i Frankrike ”mission civilisatrice”, i USA ”the Frontier”.1 Myten alstrade otaliga legender och epos: Teddy Roosevelts ”Rough Riders”, franska piratskrönor, ända upp till Star Trek, ”the final Frontier”.

Men sen andra halvan av nittonhundratalet har det inte gått att expandera mer på det här sättet. Och det var bara en tidsfråga innan människor från periferin, över vilkas kroppar och resursrika marker den högre civilisationen spred ut sina drömmar om rikedom, skulle göra uppror, skulle försöka ge igen, skulle tvingas att söka sig över gränserna i stora antal, till länderna som hade försatt dem i våld och misär.

Det är nånstans här som myten om den hotade gränsen började ersätta myten om den ständigt expansiva gränsen, i en sorts historisk bumerangbana. Den nya myten lovar att ordning och välstånd kommer genom gränskontroll, gränsstängning och gränsmurar. Den kan avläsas alltmer i sättet som vi medvetet och omedvetet talar och tänker om gränser. Låt mig illustrera med ett par exempel.

EU:s gränspolis, Frontex, har namngett en av sina stora operationer i Medelhavet efter den grekiska gudinnan Themis. Som för att säga till alla dem som ger sig ut på de skrangliga gummibåtarna från Nordafrikas kuster: ta akt för Themis, den gudomliga lagens och ordningens väktare, är med oss.

Men i Lampedusafiskarnas berättelse kan vi se att de som lämnades att dö i de grekiska gudarnas tecken fann en väg in i Europa, för de vars drömmar slocknade i havsdjupen fördes upp till ytan i magen på den mäktiga tonfisken och in i vårt medvetande. De hemsöker oss för att vi förvägrade dem rätten att söka ett hem.

En sista illustration. I Białowieża, Centraleuropas sista urskog, låter Lukashenkoregimen sedan 2021”instrumentaliserade migranter” korsa gränsen till Polen för att ”destabilisera” EU. Polen har fått auktoritet att avvika från EU:s asyllagstiftning i gränskontrollsyfte, avvikelser som snart kommer att tillåtas i varje medlemsstat som lider av ”kris” och ”instrumentalisering”.2

Volontärer från en polsk humanitär hjälporganisation som jag har pratat med säger att de asylsökande som kommer från Vitryssland misshandlas rutinmässigt. De som lyckas undvika gränsvakterna, ofta med svåra kroppsskador eller sjukdomar, kommer vilse i skogen.3 Vissa överlever, andra dör.

Jag kan inte sluta tänka på ett foto jag såg. Det är nattid. En intravenös droppsäck hänger från en trädgren. Säckens genomskinliga slang slingrar sig nerför trädstammen och in ådran på en medvetslös yngre man. Han är insvept i en aluminiumfilt vars metalliska guld skimrar i mötet med ljusstrålarna från volontärläkarnas huvudlampor. Jag får veta att volontärerna aldrig ringer ambulansen, för ambulansen måste enligt lag lämna över flyktingarna till gränspolisen. De lämnar mannen där, i djupet av skogen.

Jag ser monster- och spökhistorier i vardande här, ett nytt mytsediment ovanpå redan befintliga slaviska sagor om skogsväsen, typ varulvar och Baba Jaga. En landmotsvarighet till den lampedusiska havsberättelsen om migranterna och tonfisken.

Kanske växer berättelser av detta slag fram för att vi nånstans måste ge uttryck åt det omöjliga att förena idén om ett Europa som bejakar allt mänskligt liv med verkligheten som visar Europa som ett våldsverkande och dödsbringande rike, redo att offra mänskliga liv för en myt som aldrig kommer att hålla vad den har lovat européerna själva.

Fotnoter


  1. Grandin, Greg, The End of the Myth: From the Frontier to the Border Wall in the Mind of America, 2019; Addi, Lahoari, Colonial Mythologies: Algeria in the French Imagination, 1996[]
  2. Europeiska parlamentet, ”Crisis and Force Majeure Regulation”, mars 2024[]
  3. Palęcka, Alicja, State Violence and Grassroots Activities: The Ocalenie Foundation’s Report on the Humanitarian Crisis in the Polish-Belarusian Border Region, 2022[]
Admir Skodo
Doktor i historia

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant