Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

MENING. Jag var nyligen på ett mingel, där jag kom att prata med en för mig tidigare okänd kvinna. Vi presenterade oss för varandra och gjorde var sin snabbspolning. När jag nämnde att jag hade fyra barn fick jag frågan: ”Är det kul att ha barn?”

Jag insåg naturligtvis genast att hon – likt många andra i den åldern där det börjar bli som mest aktuellt – brottades med om hon ville eller inte. Men jag blev – måste jag erkänna – ändå paff. Inte för perspektivet som sådant: Vare sig man väljer eller väljer bort barn, så gör man det i grunden för sin egen skull. Den som försöker sminka över det ljuger både för sig själv och andra. Men ändå – kul?

Det sägs att Sara Lidman om sin egen barnlöshet sa att barn är något som sitter i träd och väntar att en presumtiv förälder skall dyka upp, men att det aldrig fanns några barn i de träd hon passerade under. Själv var jag nyss 27 fyllda när det första barnet (två år senare ett andra) valde att hoppa ner i just min famn. Det var mitt under studieåren och jag blev överväldigad och mäkta stolt. Men aldrig att jag, trots min relativa omognad, samtidigt tänkte: det här blir kul.

När det drog ihop sig till valborg, alla studenters nationaldag, kändes det plötsligt ointressant att åter festa loss och ha kul. I stället var jag hemma med familjen och vid fyratiden på morgonen drygade jag ut familjekassan genom att fylla upp 245:an med pantflaskor och pantburkar från studentstadens grönytor. Inte kul. Desto mer meningsfullt. Och trots att man nu hade betydligt mindre tid till sitt förfogande ägnade jag betydligt mer av den åt att ta studierna på allvar.

Livet är ett tvångsäktenskap. Du själv är den enda du aldrig kan begära skilsmässa ifrån. Denna insikt leder till en självklar slutsats, att man genom strävan behöver utvecklas till att bli den man skulle vilja vara gift med. Men ingen är samtidigt sig själv nog: som de flockdjur vi är fordras det mer än självutveckling för att leva ett fullgott liv.

Att skaffa barn är också att ingå i en livslång relation, men till någon annan än sig själv och därför erbjuder det en känsla av just mening och sammanhang. För nästan allt man därefter gör kommer nu att dimensioneras av ett ultimat syfte: en källa till motivation och mening med att fortsätta försöka ta ansvar och vara ett föredöme i vad vi övrigt kan inse vara ett ändligt och meningslöst liv i sig.

Det är erfarenheter och insikter likt dessa som filosofen Martin Hägglund framskriver i Vårt enda liv (2020); att livets ändlighet induceras med mening medan det varar just genom de investeringar vi gör i de relationer vi är med och skapar. Genom denna budkavle av meningsskapande relationsbyggen överlappar man livets meningslöshet med mening en generation i taget.

I serien The Crown (säsong 1, avsnitt 1) finns en scen där kung Edward VIII under en andjakt passar på att ha ett allvarligt samtal sin nyblivna svärson, prins Philip, hertig av Edinburgh. Han ”fäster blicken” i Philips ögon och förmanar honom att göra det samma, men inte bokstavligt i Edwards, utan i metaforisk mening liknande den Hägglund avser med ”att fästa blicken”. 

Edward säger: ”You understand the titles and the dukedom… They are NOT the job. SHE is the job. SHE is the essence of your duty: loving her, protecting her!”

Edward försökte få Philip att justera sitt fokus; från sig själv och eget självförverkligande till att i stället fästa blicken mot någon annan: Elizabeth, och något annat: relationen – förverkligande av mening genom gemenskap. (Att Edward i förlängningen möjligen även åsyftade monarkin som institution kan vi i sammanhanget välja att blunda för.)

I föräldraskapet är det naturligtvis mot barnet (samt även din medförälder) blicken och den essentiella plikten riktas och uttrycks. Men där fordras det i regel ingen tredje part som förmanar. Barnets existens kommer i de flesta fall att helt automatiskt göra dig till den förälder (och partner) du behöver bli och vill vara. När mitt första kom ersattes lusten att valborgfesta av försörjningsiver och studiedisciplin. Du behöver aldrig mer söka eller undra över vad som är viktigt, vad som är the essence of your duty.

Åter till minglet. Så vad svarade jag?

Jag förklarade att när jag får frågan om vem jag är så ligger svaret att jag är fyrbarnsfar högst upp. Det är min mest centrala identitet och som till skillnad från exempelvis partnerstatus eller yrkestitlar dessutom aldrig kan försvinna.

Jag berättade även om min ängel och livgivare som satt i köket intill; att vi träffades när hon var i 36-årsåldern. Hon hade tidigare i livet bestämt att hon inte ville skaffa några barn. Inom några månader hade hon emellertid övergett den tanken till förmån för ett livslångt slitsamt åtagande. När hon i 40-årsåldern märke att det var tyngre att återhämta sig från den andra graviditeten än den första, så sa hon: – Fan, vi skulle ha träffats lite tidigare så att vi hade haft tid och ork att skaffa några till.

Så, nej detta med att ha barn handlar inte om att ha kul, även om de för all del nästan dagligen erbjuder tillfälle för skratt: när de är små skrattar man åt barnen, när de växer till sig skrattar man med barnen. Om man gör ett riktigt bra jobb har barnen utvecklat så mycket självkänsla att de förmår skratta åt sig själva. Men mest är det alltså ett slitsamt åtagande, fast ett mycket mer både mång- och djupdimensionerat livsval än vare sig karriär, pengar eller det kulskap och den frihet man försakar.