Medierna duckar för att diskutera NATO:s expansion fram till Rysslands gränser som är det stora säkerhetspolitiska debaclet. Varför undviker medierna att fråga försvarsministern när upprustningen är tillräcklig? Ska NATO:s militärbudget vara 25 eller 50 gånger Rysslands? skriver Pär Salander.

Dominerande media i de centrala NATO-länderna USA, Storbritannien och Frankrike beskriver ensidigt Rysslands krig i Ukraina som uttryck för ryska imperialistiska intressen. Man undviker att problematisera det politiska sammanhanget, och då i första hand NATOs expansion fram till Rysslands gränser. Detta visar en forskningsrapport från Newcastle University som bygger på en primärdataanalys av västerländsk mainstream-tidningsrapportering.¹

Putin tryckte på avtryckaren när Ryssland invaderade Ukraina, men pistolen var laddad av den europeiska säkerhetsordningens misslyckande.

Rapporten förmedlar hur denna medias bild kontrasterar mot historiska dokument och uttalanden från forskare men även centrala politiker/diplomater från både öst och väst som beskriver just NATO-expansionen som det stora säkerhetspolitiska debaclet. Det centrala budskapet från rapporten är att även om Rysslands krig i Ukraina är ett otvetydigt brott mot internationell rätt, så uttrycker det samtidigt mer reaktion än aktion. Med den brittiske Östeuropaforskaren professor Richard Sakwas ord: ”Putin har ansvaret för att ha tryckt på avtryckaren den 22 februari 2022 när Ryssland invaderade Ukraina, men pistolen var laddad av den europeiska säkerhetsordningens misslyckande”.² Rapporten visar att media i de centrala NATO-länderna undviker den senare delen i denna konklusion. Men, det är uppenbart att detta även gäller i Sverige.

Under processen kring Sveriges NATO-ansökan begränsade sig journalistiken närmast enfaldigt kring förhandlingsturer utifrån när Sverige skulle godkännas. Vi fick veta att Ryssland som invaderat Ukraina var expansionistiskt och därför hotfullt även mot andra länder, men frågan kring den militärpolitiska betydelsen av NATOs utvidgning lyste helt med sin frånvaro.

Det gör den dessvärre fortfarande. Vi hör således inget om att NATO i samband med förhandlingarna kring Tysklands återförening 1989-1990, försäkrade att man inte skulle expandera öster om det enade Tyskland. Sovjetunionen/Warszawapakten upplöstes därefter och framför allt Gorbachev talade om det kalla krigets slut och ett nytt gemensamt Europa. Flertalet gemensamma säkerhetskonferenser genomfördes utifrån ”att inte stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet”.³

USA ska med alla medel hindra andra makter från att hota USAs nyvunna globala hegemoni.

Men trots detta visade NATO snart sitt intresse för att inkludera tidigare medlemmar i Sovjetunionen och att samtidigt stänga dörren till Ryssland. Flertalet amerikanska presidenter/ministrar har också efter Sovjetunionens upplösning förmedlat att USA med alla medel skall hindra andra makter från att hota USAs nyvunna globala hegemoni. Närmast övertydlig var den tidigare säkerhetsrådgivaren till Jimmy Carter, Zbigniew Brzezinski, som 1997 proklamerade att USA för att bevara sin hegemoni måste ”krossa den ryska makten /…/ genom att trycka in Ukraina i den västra kretsen”.⁴

Samtidigt varnade inte bara USAs utrikespolitiske chefsstrateg under det kalla kriget, George Kennan, för en vandring österut, utan även 50 amerikanska utrikespolitiska experter som i ett brev till Vita Huset uttryckte att en vandring österut skulle vara ”ett politiskt misstag av historisk betydelse”.⁵ NATO lyssnade inte – det kalla kriget var tillbaka. Putin protesterade mot att NATO inte hållit sina löften om säkerhetsgarantier och markerade 2008 kraftfullt att en röd linje vad gäller NATO-medlemskap går vid Ukraina och Georgien.

USA agerade politiskt och ekonomiskt för den provästliga sidan i det splittrade Ukraina i samband med Maidan-upproret 2013.

Vi vet också att USA agerade politiskt och ekonomiskt för den provästliga sidan i det språkligt och etniskt splittrade Ukraina i samband med Maidan-upproret 2013 och det påföljande inbördeskriget. USA tillsammans med andra NATO-länder började öva med och utbilda ukrainsk militär, inte minst vid en militärhögskola som blivit ett centrum för extrema högernationalistiska grupper.⁶ Rysslands Svartahavsbas på Krim stod inför att falla i NATO-händer och Krim, som 1954 gavs till Ukraina, togs tillbaka och sedan kom invasionen i sydöstra Ukraina 2022.

George Kennan och de utrikespolitiska experterna blev dessvärre profetiska – ”ett politiskt misstag av historisk betydelse”. I sitt Strategic Concept, skrivet efter Rysslands invasion, uttrycker NATO i stället att utvidgningen österut varit ”en historisk succé”.⁷ Här kolliderar de diametralt motstridiga perspektiven kring NATO-utvidgningens innebörd, men media tar inte den möjligheten till ett fördjupande samtal. Det vore inte minst intressant att höra hur public services ”experter” i studion värderar NATOs utvidgning; om de instämmer med Kennan och de andra experternas förkastande eller med NATOs eget hyllande. Detta förutsatt att ”experterna” inte bara får styra samtalets innehåll inför en nickande reporter utan möts av insiktsfulla kritiska frågor.

Vi kan också se Kubakrisen 1962 som en parallell till Natoexpansionen och Rysslands reaktion. Efter USAs misslyckade försök att störta Castro vid Grisbuktsinvasionen förstod kubanerna att USA skulle återkomma med nytt försök. Castro vände sig till Moskva som sände missiler till Kubas försvar. Kennedy protesterade hotfullt och världen höll andan. Men diplomatin hittade en väg ut: Ryssland backade då USA i gengäld demonterade missiler vid Rysslands gränser och lovade att inte invadera Kuba. Nu protesterade istället Putin hotfullt, men NATO backar däremot inte.

USA får tillgång till 17 svenska baser och till rymdbasen Esrange i Norrbotten med rätten att skicka iväg satelliter med militärt syfte.

Vi har inte heller sett någon diskussion kring den geopolitiska innebörden av Värdlandsavtalet med USA, av att USA får tillgång till 17 svenska baser (DCA-avtalet) och nu också till rymdbasen Esrange i Norrbotten med rätten att skicka iväg satelliter med militärt syfte. Nu har dessutom Sverige skickat upp en satellit i USA, även den med militärt syfte. Vidare att svensk militär och underrättelsepersonal via Stratcom i Baltikum i samarbete (via FRA resp. NSA) med USA hackar sig in i andra länders datornätverk. Statsminister Kristersson och försvarsminister Jonsson har tillsammans med krigsindustrin varit på andra sidan jordklotet; i Filippinerna, Sydkorea och Japan för att teckna militära samarbeten. Man kan undra vad Sverige har där att göra annat än att verka som stödtrupp för USAs fortsatta globala hegemoni. Detta bekräftas för övrigt av Försvarsberedningens Säkerhetspolitiska Rapport 2022 som i klartext ställer sig bakom att stödja USAs globala hegemoni.

Förändringen är dramatiskt. Sverige har lämnat sin politiska integritet och sitt mångåriga internationella fredsarbete för att i stället, med ett underdånigt leende och ett huvud på sned, inrätta sig i ledet bakom USA. Media förmedlar konkret vad som händer, men de kritiska frågorna till de förment ”oberoende” militära och säkerhetspolitiska ”experterna” kring innebörden av detta för ”det säkerhetspolitiska läget” lyser helt med sin frånvaro. Detta är speciellt anmärkningsvärt för public service, som ju skall förmedla ”opartisk och mångsidig” journalistik.

Försvarsminister Pål Jonsson håller ju i taktpinnen kring hur Sverige skall hantera ”det försämrade säkerhetspolitiska läget”. Försvarsministern med sin bakgrund från NATO-högskola och som kommunikatör för krigsindustrin kan väl närmast sägas personifiera det ”militärindustriella komplexet” som president Eisenhower varnade för under det kalla kriget. Det militära perspektivet blir ett självspelande piano kring idén att ”Vapen är vägen till fred”, för att låna ett uttryck av NATOs tidigare generalsekreterare Stoltenberg.⁸

Media undviker att ställa den kritiska frågan om när upprustningen är tillräcklig. Skall NATOs militärbudget vara 25 eller 50 gånger Rysslands?

NATOs militärbudget är idag circa 14 gånger Rysslands, men NATO-länder, och inte minst Sverige, rustar vidare. Media förmedlar NATO-ländernas militärbudget i % av BNP, men undviker att ställa den kritiska frågan till försvarsministern och regeringsföreträdare kring när upprustningen är tillräcklig – skall NATOs militärbudget vara 25 gånger eller 50 gånger Rysslands? Finns det överhuvudtaget någon bortre gräns? Oklart, men däremot vet vi att krigsindustrin jublar.

Avslutningsvis; NATOs löftesbrott och respektlöshet för Rysslands uttryckta säkerhetsintressen provocerade Ryssland. NATO skapar alltså konflikt, men tar sedan Rysslands, i och för sig oförsvarbara, reaktion som intäkt för att motivera ökad upprustning och ökad isolering av Ryssland, och därmed ökad polarisering. Tysklands Gerhard Shroeder och Israels Naftali Bennett har förmedlat att de var nära en uppgörelse mellan Ryssland och Ukraina innan kriget bröt ut, men det stoppades av USA och NATO-länder. En uppgörelse då kan ha räddat en halv miljon människors liv.

Journalistiken begränsar sig till att nicka okritiskt inför höga militära och ”oberoende” experter.

Vapen är inte vägen till fred men ömsesidig respekt, förtroendeskapande åtgärder och förhandlingar kan vara vägen till fred. De orden tycks inte finnas i NATOs, och inte heller i försvarsminister Jonssons, vokabulär. Tyvärr inte heller i medias vokabulär. Journalistiken begränsar sig till att nicka okritiskt inför höga militära och ”oberoende” ”experters”, inte minst från FOI, föreställningar om styrkeförhållandet på slagfältet utifrån att det är vapen som gäller, att ”Ukraina måste vinna”. Om inte kan vi alla vara hotade. Inte ett ord om den historiska, etniska och språkliga närheten, som gör relationen mellan Ryssland och Ukraina unik men också känslig. Sverige är inte Ukraina.

Det är otvetydigt USA som styr NATOs agerande mot Ryssland. I stället för att bara nicka instämmande inför de militära och civila förment ”oberoende” ”experterna” i studion skulle det kanske vara vitaliserande om dessa ”experter” också fick kommentera Harold Pinters karakteristik av USA från Nobelföreläsningen 2005: ”USAs brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och samvetslös, men väldigt få talar om den. USA är ändå värt en eloge. Det har utövat en absolut klinisk maktmanipulation över hela världen, samtidigt som det gett sig ut för att vara en kraft i det universella godas tjänst. Detta är ett lysande, ja virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer”.

Det är i alla fall hög tid för media, och framför allt public service, att vakna från den hypnotiska sömnen och kritiskt granska betydelsen av USA/NATOs expansion mot Rysslands gränser i perspektivet av kriget i Ukraina. Rysslands krigsbrott gör inte NATO till en oskuldsfull ängel. Tidölaget lär dessvärre sova vidare. Inte ens dagens USA-presidents självgoda expansionistiska ambitioner från Grönland till Gaza lär få dem att reagera. De lär fortsätta tala med USAs röst – hur den än låter.