Borgerliga politiker talar om ”den hårt arbetande medelklassen” som en samhällsbärande klass. Dan Andersson prövar tesen.

Den liberale utbildningsministern Mats Persson säger ”den hårt arbetande medelklassen” hela 13 gånger under ett tal i riksdagen.¹

SVT kallar det för ett ”brandtal”; det är mycket riktigt ett engagerat tal på nio minuter där Persson kritiserar de som ”raljerar över medelklassens fäbless för padel, trädgårdsintresse och grillning.” I talet definierar han medelklassen efter livsstil, inte efter ekonomiskt kapital som inkomst och inte heller efter andra typer av kapital som utbildning eller nätverk. (Men väl bostaden, som i sammanhanget får stor betydelse.)

Persson är upprörd över ”tv-serier som ser ner på medelklassen.” Därmed skapar han en dikotomi där han ställer den hårt arbetade medelklassen, samhällsbärarna, i kontrast till de som ”lever på alla andra.”

Det är nu sexton år sedan arbetarna förlorade sitt stora inflytande i riksdagen. Sedan dess har medelklassen styrt budgetar och lagstiftning genom en borgerlig majoritet.

Det är nu sexton år sedan arbetarna förlorade sitt stora inflytande i riksdagen. Sedan dess har medelklassen styrt budgetar och lagstiftning genom en borgerlig majoritet. Vi kan alltså tala om ett samhälle som nu präglas av medelklassens vilja. Och medelklassens företrädare, likt Persson, har under några decennier velat få oss att tro att medelklassen tagit över rollen som samhällsbärare från arbetarklassen.

Men stämmer detta verkligen? Min tes är att medelklassen inte vill ta på sig rollen som samhällsbärare. Det skulle ju innebära vissa förpliktelser gentemot samhället. Skatteverket förstår begreppet, när de vill locka personal är det för att de blir samhällsbärande och ger möjlighet att finansiera offentliga uppgifter.²

Med samhälle avses här en medborgarstat, där medborgarna efter förmåga bidrar till det gemensamma samhället och som lägsta minsta nivå låter andra få ett bo ungefär med den modernitet som man själv kräver (även om på en större yta), samt inte minst, får likvärdig grundutbildning. Således enligt universell princip om ömsesidighet. Den som är petig kan kräva att en samhällsbärare också tar ansvar för beslut, bra som dåliga, och inte hävdar att det var andras ansvar, när det inte blev som tänkt.

Problemet med att ha medelklassen som samhällsbärare, är att det är en klass som inte accepterar principen om ömsesidighet. Det märks när den efter 1990-talet bryter upp från principen om socialt allsidiga klasser och stöder en expansion av privatskolor under namnet friskolor. Andreas Schleicher, som är utbildningschef vid OECD och grundare av Pisastudien, säger till Svenska Dagbladet att svensk skola tidigare var en förebild som levererade goda resultat och dessutom var likvärdig. Han pekar på fenomenet att ”betygen i de svenska skolorna år efter år går upp – även när resultaten i internationella mätningar sjunker.”³ Förbättringar har skett men vägen till återhämning är lång. En del av problemet var att ”eleverna blev konsumenter, lärare skulle tillhandahålla en tjänst, föräldrarna blev kunder – utan att man hade ett starkt skolsystem i grunden.”

Problemet med att ha medelklassen som samhällsbärare, är att det är en klass som inte accepterar principen om ömsesidighet.

Samhällsbärare ser till så att kunskapsnivån inte devalveras i förhållande till omvärlden. De står för plikt, elever och föräldrar ska respektera läraren och dennes auktoritet i sin profession, och inte agera som kortsiktiga konsumenter och i egenintresse.

Varför klarar då medelklassen inte att fylla den roll som samhällsbärare, som arbetarklassen fyllt under så många år?

Dels för att medelklassen som grupp kännetecknas av en vilja till avstånd. Borgerligheten behöver framhäva egenskaper som markerar ett ”vi”. Som statsvetarna Göran Bergström och Linda Ekström slagit fast, ger ”sättet som ’de’ betecknas på samtidigt mening åt hur vi uppfattar ‘oss’.”⁴ På det sättet betecknar medelklassen á la Mats Persson sig som ”vi samhällsbärare som jobbar hårt men också bor bra.” Det avskiljer oss från andra.

På det sättet betecknar medelklassen á la Mats Persson sig som ”vi samhällsbärare som jobbar hårt men också bor bra.”

På 1950-talet fanns en paroll som löd Rättvisa åt medelklassen som då sammanfattade en hetsig pressdebatt och även fanns som en rubrik i en ledare i Svenska Dagbladet.Gruppen hade fått stå tillbaka, var innebörden. Den övre medelklassens värdighet krävde en tydlig skillnad både i kultur och i ekonomisk standard gentemot arbetarna. Arbetarklassen sågs som krasst materialistisk och ute efter snabba pengar. Det var människor som, ”hellre väljer att snabbt skaffa sig relativt stora omedelbara löneinkomster framför att engagera sig i ett mödosamt studiearbete med låg avkastning.” Allt enligt Vecko-Journalen som stod på samma sida i debatten som Svenska Dagbladet. Den rättvisa medelklassen krävde var således inte att få samma förmåner som andra – utan fler.

Också bland sociologer på 1950-talet var det tydligt att i medelklassbegreppet fanns en moralisk avgränsning och att tillskriva arbetarklassen ett lägre moraliskt värde var då och nu en del i gränsdragningen. Den då intensiva diskussionen i Svenska Dagbladet, Vecko-Journalen och Idun rörde det rimliga i att fabriksarbetaren kunde ha nästan lika hög levnadsstandard som lektorn. Ekonomhistorikern Orsi Hurz skildrar debatten i Att räkna värdighet – privatekonomi och medelklasskultur vid mitten av 1900-talet.⁵

För lektorn var en stor villa med tjänstefolk och utrymme för böcker och tidningar nödvändiga utgifter. Arbetarfamiljen hade lägre nödvändiga utgifter och därför var respektavståndet i inkomster för litet för att upprätthålla den borgerliga värdigheten enligt en artikelserie i Svenska Dagbladet. Det var en linje som Dagens Nyheter i viss mån delade, medan den socialdemokratiska tidskriften Tiden med utförlig statistisk analys kritiserade föreställningen att medelklassen hade låga löner.⁶

Medelklassen kan inte heller se till att det byggs bostäder åt alla. Miljonprogrammen tecknades som ett problem redan från start – de gjorde att arbetare kunde bo för bra. Orsi Hurz noterar 1950 ogillandet av arbetsklassens ”relativt stora omedelbara löneinkomster” som ger ett för litet respektavstånd. Med ökad produktivitet, solidarisk lönepolitik och med miljonprogrammet kunde miljoner arbetare och lägre tjänstemän nå likvärdig standard fast naturligtvis på färre kvadratmeter. Ogillandet fortsätter 1994/95 där (M) i en partimotion kopplar ekonomi och moral till boende, ”det miljonprogram som i slutet av 1960-talet igångsattes för att bygga bort bostadsbristen tillkom de stora höghusområdena i städernas ytterkanter och förorter, vilka idag utgör stora ekonomiska belastningar på såväl de boende som kommunerna.”⁷

Det moderaterna gör på 1990-talet påminner om 1950-talets debatt där bostaden ansågs uttrycka en bättre kultur och en social värdighet jämfört med arbetarklassens mer konsumtionsinriktade kultur och som bor i höghusområden nära stora köpcentra.

Varför är detta ett problem? Jo, återigen har vi att göra med det nödvändiga avståndet. Det centrala begreppet för medelklassen är borgerlig värdighet och den fysiska scenen är en större villa med modern standard i en stad samt med välutbildade boende. Men borgerligheten väntar sig inte att arbetarklassen ska bo med hög standard. Ogillandet av miljonprogrammen har därför inte med att de skulle vara dåliga att göra – utan tvärtom.

En samhällsbärande klass ska därtill finansiera sin konsumtion och inte be det allmänna om stöd. En samhällsbärande klass kan inte heller vara upptagen av tingen i stället för att bära samhället.

En samhällsbärande klass ska därtill finansiera sin konsumtion och inte be det allmänna om stöd. En samhällsbärande klass kan inte heller vara upptagen av tingen i stället för att bära samhället.

Det finns en intressant diskussion om detta i ekonomen Thorstein Veblens The Theory of the Leisure Class från 1899, där uttrycket i iögonfallande konsumtion myntas. En ny studie pekar på att iögonfallande konsumtion hänger samman med en jäktad livsstil och båda uttrycker status.⁸

Allt detta ha varit känt i ett sekel. Nytt är den svenska statens stöd för iögonfallande konsumtion. Det går emot den övre medelklassens självbild att ta emot ”bidrag” för sin konsumtion. Det är därför som subventioner inte finns på statens utgiftssida, då skulle medelklassen framställas som en ”börda”. Dessa subventioner läggs istället på statens inkomstsida genom avdrag på skatten. För att kunna subventionera borgerliga dygder har man trasat sönder skattesystemets ekonomiska rationalitet som förutsatte att arbete, kapitalägande, sparande och konsumtion beskattas lika. Borta är nu tanken på enkelhet och i stället krävs rader av blanketter och brev från Skattemyndigheten. Allt för att upprätthålla de borgerliga illusionerna om avstånd till arbetarklassen samt att ”vi inte går på bidrag.”

I listan på avdrag knutna till borgerlig värdighet finner vi till exempel skatteavdrag för fordon, som uppgår till 11 miljarder.⁹ Då ingår cykelförmåner, laddstolpe på arbetsplats, miljöbilar samt arbetsresor. Avdrag knutna till bostaden uppgår till 75 miljarder, här ingår sänkt skatt vid försäljning, avkastning på bostaden, installation av grön teknik, reparationer och tillbyggnader samt RUT eller servicetjänster. Avdrag knutna till kapital uppgår till 33 miljarder och med både lägre skatt på aktier och pensionsmedel vilket torde minska drivkraften för ”hårt arbetande.” Det finns ingen hejd på hur man från regeringshåll velat påverka individers konsumtion – detta i ett förment liberalt samhälle.

Det finns ingen hejd på hur man från regeringshåll velat påverka individers konsumtion – detta i ett förment liberalt samhälle.

Jämför man dessa avdrag med de som ens är möjliga för de hushåll (ofta enpersonshushåll) som bor i hyresrätt och åker kollektivt och som är representanter för en annan kultur så förstår man att avdragen inte är annat än bidrag för att borgerligheten ska kunna upprätthålla den värdighet som består i ett avstånd till arbetarna.

En vanligt använd tankefigur är att subventioner för ROT och RUT i själva verket gynnar andra genom att skapa så kallade ”enkla” jobb vilket gynnar till exempel flyktingar och kvinnor. Så är det inte. Det är främst kvinnor som arbetar med rottjänster som städning men av kvinnorna är det bara 3 procent som är flyktingar.¹⁰

När medelklassen tar makten ägnar den sig alltså mer åt att finansiera iögonfallande konsumtion än att se till att alla får en vettig bostad, ett tryggt arbete och en bra skola.

Men detta är inte det enda skälet till att medelklassen inte kan fylla sin roll som samhällsbärare. Det andra är att deras partier har slutat företräda dem.

Men detta är inte det enda skälet till att medelklassen inte kan fylla sin roll som samhällsbärare. Det andra är att deras partier har slutat företräda dem.

Sedan 1970-talet är två djupgående samhällsförändringar avgörande för inrikes född befolkning. En brutal urbanisering bort från landsbygd och bruk, samt en stark meritokratisering av arbetslivet. På 37 år, mellan 1985–2022, har den högre utbildningens demografi förändrats radikalt. Det är särskilt uttalat bland kvinnor. Andelen kvinnor i åldern 25-34 år med treårig eftergymnasial utbildning var 1985 klart lägre än männens. Relationerna är omkastade 2022 då kvinnorna var 57 procent fler. Det totala antalet med treårig eftergymnasial utbildning ökar fyra gånger. Antalet kvinnor 25-34 år ökar emellertid nära sex gånger och män bara drygt tre gånger. Fördelningen av utbildningsnivån bland befolkningen kan numera beskrivas som ett ägg, mot tidigare en pyramid med få i toppen med längre eftergymnasial utbildning.¹¹ Fler människor har alltså medelklassyrken.

Dock är klassindelning enbart baserat på utbildning tveksam och ger en delvis felaktig bild av en homogen klass. Som exempel är graden av adrenalin och kortisol som indikerar stress väsentligt högre för de som har en mellanposition som sjuksköterska eller socialsekreterare än de som har hög position och det gäller även efter hänsyn till vikt, rökning alkohol och motion med mera. Graden av kontroll i arbetet har således stor betydelse för stressnivån.¹² En sjuksköterska eller socionom kan samtidigt vara underställd i arbetslivet och ha måttlig kontroll över intensiteten i arbetet men tydligt vara samhällsbärande genom påverkan på reproduktion, befolkningens hälsa och den sociala disciplinen och normerna som är kulturbärande.

Detta leder oss till frågan: är verkligen medelklassens klassintresse klokt företrätt i Sverige?

Arbetarklassen såg till att skaffa sig kontroll över utbytbarheten på arbetsmarknaden, samt installera ekonomiska trygghetssystem. Detta gagnade alla anställda, även medelklassen. Det som sker efter 2006, då medelklassen tar över den politiska makten, är att underställda i arbetslivet – vilket även inkluderar många tjänstemän och egenföretagare – förlorat kontrollen över sin utbytbarhet i arbetsuppgiften. Det kan mätas genom väsentligt lägre löneutveckling än andra grupper.

Det som sker efter 2006, då medelklassen tar över den politiska makten, är att underställda i arbetslivet – vilket även inkluderar många tjänstemän och egenföretagare – förlorat kontrollen över sin utbytbarhet i arbetsuppgiften.

För högskoleutbildade tjänstemän gick något annat förlorat när styrning av offentlig sektor ändras och resurserna blir snålare. En sjukvård till lägsta styckepris går inte att lita på, anser allt fler läkare. En intressant artikel som påpekar detta är skriven av primärvårdsläkaren Andreas Thörneby i Kinna. Han beskriver den sviktande tillit som kommit att prägla vardagen för många läkare.¹³ Teknokraterna i vården vill få kontroll över professionerna genom utvärderingar. I en annan artikel ställer Thörneby frågan om läkarna idag är boskap eller proffs: ”Välfärdstjänster är svårare att planera, genomföra och utvärdera. Det är bakgrunden till att dessa tjänster historiskt anförtrotts professioner vars viktigaste egenskaper är autonomi (självstyrning) och intern kontroll.” Det innebär att verksamheterna, enligt Thörneby, tjänar på ”att medarbetarna fungerar självständigt utifrån sina kunskaper och sin yrkesetik.”¹⁴

De som har ekonomisk och teknokratisk makt tar allt mindre ansvar och delegerar alltmer nedåt. Verksamma i medelklassyrken får därmed både det sämsta av kapitalismen och det sämsta av överteknokratiska system.

Verksamma i medelklassyrken får därmed både det sämsta av kapitalismen och det sämsta av överteknokratiska system.

Lägg därtill partier som inte litar på personalen som kan jobbet. Två tredjedelar i Göteborgs Universitets SOM-undersökning är år 2022 mot vinstutdelning i vård/skola/omsorg.¹⁵ Andelen som vill ha mer privat driven vård och äldreomsorg sjunker från en fjärdedel år 2006 till kring 15 procent 2022.¹⁶ Men det medelklassen får, både som anställda och som medborgare, är i stället lobbyisternas politik.

Resultatet kan rått uttryckas som att pedagogerna är på väg att trycka Liberalerna ut ur riksdagen. Vårdprofessionen har redan orsakat maktskifte i Region Stockholm. Den realpolitiska konsekvensen är således att storstadspartier som förväntas locka välutbildad medelklass inte växer. Medelklassen vänder sig emot sina egna partier.

Riksdagen ska spegla väljarnas värderingar och intressen. Så är inte alltid fallet, visar en översikt av statsvetaren Sören Holmberg. 1968 var riksdagen mer vänsterorienterad än väljarna. 50 år senare, 2018, är riksdagen mer högerorienterad än väljarna. Det beror inte på SD utan på att de andra borgerliga partiernas representation av de egna väljarnas värderingar har minskat. Det är tvärtom bland de rödgröna, den har ökat. (Undersökningen av 2022 års val är inte klar.) Centerns ledamöter avviker från sina väljare genom att de vill minska den offentliga sektorn och önskar mer sjukvård i privat regi samt högre skatt på bensin, vilket väljarna inte vill. KD:s ledamöter vill minska offentlig sektor vilket inte väljarna vill. Över 70 procent av KD:s väljare vill minska inkomstskillnader, vilket ledamöterna inte vill.

KD:s ledamöter vill minska offentlig sektor vilket inte väljarna vill. Över 70 procent av KD:s väljare vill minska inkomstskillnader, vilket ledamöterna inte vill.

M- ledamöterna vill när undersökningen görs öka arbetskraftsinvandringen vilket deras väljare inte vill. En övervikt av Moderaternas väljare vill faktiskt även minska inkomstskillnader, till skillnad från ledamöterna. Ledamöterna vill entydigt minska biståndet vilket inte heller faller i god jord hos deras väljare.¹⁷

Medelklassen får således inte vad de vill ha. Inte på arbetet, och inte heller i politiken. Deras åsikter blir inte representerade av riksdagens borgerliga partier. Företagens inflytande över politiken har ersatt löntagarnas. Absolut livsfarligt för demokratin, kallar statsvetaren Sten Widmalm det samarbete mellan företag och det offentliga som sker över väljarnas huvud. Denna ”näringslivskorporatism” har ersatt tanken på att partier ska representera olika grupper av väljare i samhället och företräda deras intressen. Det konstiga här, skriver Widmalm, är att partierna i Sverige tycks sträva efter en position de vet att väljarna inte lockas av. Vinster i välfärden går före de egna väljarna.¹⁸

En alternativ norm till borgerlig värdighet är Den skötsamme arbetaren, en praktik som växer fram ur fackföreningar, nykterhetsloger och bildningsorganisationer och skildrats av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.¹⁹ Arbetarna ville ha inflytande över samhällsutvecklingen och då fungerade inte kortsiktighet och oordning. Låt oss säga att dagens nya liberaler företräder medelklassen. Men inte är det någon värdig, långsiktig medelklass inte. Skolpolitiken leder till konkurrens om elever som ger betygsinflation, avskaffad kontroll av arbetssökande genom offentlig arbetsförmedling ger bristande kontroll över arbetskraften. Detta samt kravet på uppluckrad alkoholreglering är knappast steg mot en skötsam arbetskraft – fastän det var delvis insiktsfull liberal medelklass som introducerade dessa verktyg i början av förra seklet. Representerar den nutida politiken verkligen medelklassens kultur?

Det hela kokar ner till att en samhällsbärande grupp måste ha starka drag av paternalism eller bry sig om goda villkor för generationerna efter sig. En del gör det som idrottsledare. Andra ser till så en god grundläggande skola också omfattar andras barn. 2002 skriver den tidigare folkpartistiske riksdagsledamoten och utbildningshistorikern Gunnar Richardsson att för en liberal skulle det vara, ”ohållbart att avsvära sig ansvar” för andras barn.²⁰

Det var en linje som från 1880-talet och fram till det nya millenniet byggde på en pedagogisk insikt om att skolan inte skulle organiseras efter föräldrarnas sociala status. Sedan dess hörs inte den linjen från liberala grupperingar.

Dagens medelklass vill inte ta på sig rollen som samhällsbärare. Den är främst upptagen med att skapa ett avstånd och vill inte sörja för samhällets behov.