Människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch har blivit kuppade av sexindustrin och anammat prostitutionsvänliga policys. I relativ tystnad pågår just nu en total omtolkning av vad ”mänskliga rättigheter” är. EU och FN går åt rakt motsatt håll i synen på förtryck. Varför har det inte blivit mer diskussion? Det frågar Gerda Christenson.

När EU-parlamentet för ett år sedan antog en resolution om nödvändigheten att bestraffa profitörer och sexköpare vid prostitution och trafficking protesterade de stora människorättsorganisationerna. De hade redan innan resolutionen antogs arbetat hårt för att försöka stoppa den.¹ Hur är det möjligt?

Förr i tiden skulle det ha ansetts självklart att organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter var emot all handel med människor. Men så är det inte längre. Istället för att motverka förtryck driver de större människorättsorganisationerna nu de förtrycktas ”mänskliga rättighet” att ”samtycka” till förtrycket.

Det är i grunden samma gamla argument som slavägarna på plantagerna i den amerikanska södern drev ända fram till inbördeskriget under 1800-talet: att slavarna själva faktiskt var för slaveriet, för tryggheten i att de blev bäst omhändertagna så. Det argumentet fungerade allt sämre då, men idag går det tydligen hem.

En efter en har nämligen Amnesty International, Human Rights Watch med flera ändrat sina policyer. Nu driver de att allt som rör prostitution i världen måste avkriminaliseras.

En efter en har nämligen Amnesty International, Human Rights Watch med flera ändrat sina policyer. Nu driver de att allt som rör prostitution i världen måste avkriminaliseras. De kräver alltså inte det som feminister gör: att de som blir utnyttjade inom prostitution ska avkriminaliseras i de länder där de är kriminaliserade, att förtryckarna ska ställas till svars. Istället kräver människorättsorganisationerna att just de som är de främsta förövarna av våld och förtryck i prostitution – prostitutionsköpare liksom hallickar, bordellägare och liknande profitörer/exploatörer – alla ska avkriminaliseras, med motiveringen att det är bäst för de utsatta kvinnorna.

När jag frågar dem jag har omkring mig hur det är möjligt att inte fler reagerar mot att organisationer för ”mänskliga rättigheter” idag alltså driver en politik som gynnar förtryckare, får jag ganska ofta svaret att de flesta nog inte känner till policyändringarna.

Det finns många som skrivit om detta förut, men här följer därför en sammanfattning av vad som hänt, om läget idag, och frågan om vad som kan hända framöver.

Amnesty International var nog de första som ändrade sin inriktning. Den brittiska journalisten Julie Bindel har avslöjat hur det hela började med en motion från den engelska lokalavdelningen Newcastle upon Tyne. Motionen var framtagen av en av delägarna i norra Englands största ”escort agency”, med andra ord en prostitutionsprofitör/hallick, Douglas Fox. Han är också medlem i en ”sexarbetar”-organisation: IUSW, International Union of Sex Workers.

Nordirlands dåvarande hälsominister Jim Wells sammanfattade det hela i en utfrågning av Amnesty 2014, alltså medan arbetet med deras nya policy ännu pågick:

”You allowed a person who ran the largest prostitution ring in the north-east of England to have major input in your policy development.”²

Amnesty har senare hävdat att motionen ju avslogs den gången. Men klart är att de nu har ändrat sin policy just så som denna hallick, liksom andra profitörer i prostitution, har önskat.

Att Amnesty så okritiskt kunnat ansluta sig till hallickars världsbild kan tyckas obegripligt. En del av förklaringen ligger förmodligen i den allmänna samhällsutvecklingen idag – att vi lever i en tid där strukturella förståelser av samhället alltmer byts ut mot liberal individualism. Men förutom sådan allmän fördumning ser jag också tre samverkande strategier/faktorer: patriarkatets tystande av feministisk kamp mot mäns sexualiserade våld genom fokus på ”samtycke”, prostitutionslobbyns lanserande av begreppet ”sexarbete” – och pengar.

Att Amnesty så okritiskt kunnat ansluta sig till hallickars världsbild kan tyckas obegripligt. En del av förklaringen ligger förmodligen i att vi lever i en tid där strukturella förståelser av samhället alltmer byts ut mot liberal individualism.

När kvinnorörelsen växte i många länder under 1970- och 1980-talen var det bland annat för att kvinnor delade sina egna erfarenheter av mäns sexualiserade våld med varandra och satte samman dem till en gemensam kunskap och analys. Det vill säga motsatsen till individualism: det personliga gjordes politiskt. Patriarkatets svar var att fokusera på individens ”samtycke”. På Roks internationella konferens om pornografi 1990 konstaterade exempelvis den amerikanska sociologen Kathleen Barry:

”I USA – själva symbolen för den liberala individualismen – innebar denna utveckling att ju mer vi vägrade bli sexuellt objektifierade, desto mer kom samhället, lagen och den offentliga debatten att inriktas på samtycke.”³

Sedan dess har vi kommit allt längre ifrån att alls diskutera vad män faktiskt gör mot kvinnor i ett patriarkat. Istället kan vi se hur prostitutionslobbyns organisationer idag driver att lagstiftning mot prostitution är en kränkning av individens ”samtyckesrätt”.⁴

Den andra strategin handlade om att få bort den negativa synen på prostitution. I länder som Sverige, med en lång historia av stark arbetarrörelse, har inställningen till prostitution traditionellt varit att den handlar om att överklassens män kunnat utnyttja arbetarklassens kvinnor sexuellt. För att bryta det lanserade prostitutionslobbyn begreppet ”sexarbete”. Då kunde man hävda att man startade ”fackliga” organisationer med krav på ”sexarbetares” rättigheter. Det gick hem.

Alltför få tänkte på att begreppet ”sexarbetare” inte skiljer mellan de som utnyttjas och de som utnyttjar – där kan ingå hallickar, bordellägare, porrproducenter, prostitutionslobbyister och alla upptänkliga förtryckare och profitörer. Och lika få frågade exakt vilka ”fackliga” krav organisationerna i så fall ställde, riktade mot vem?

Dessutom nischade ”sexarbetar”-organisationerna in sig på HIV-prevention. Där fanns pengar då. Mycket pengar. Så kunde vi senare hamna i den absurda situationen att Sverige, som har en lag mot sexköp, genom myndigheten SIDA gav 31 miljoner till den nederländska organisationen Mama Cash, som i sin tur fördelade miljonerna till avkriminaliseringsorganisationer – inklusive till den svenska lobbyorganisationen Rose Alliance, som arbetade här i Sverige för att avskaffa den svenska lagen.⁵

Så kunde vi senare hamna i den absurda situationen att Sverige, som har en lag mot sexköp, genom myndigheten SIDA gav 31 miljoner till den nederländska organisationen Mama Cash, som i sin tur fördelade miljonerna till prostitutionslobbyn.

HIV-prevention gav ”sexarbetar”-organisationerna möjlighet att finansiera sin lobbyverksamhet, vilket exempelvis beskrivits av Julie Bindel i ” The Great Sex Trade Swindle: How AIDS Campaigners Joined the Fight to Pimp Prostitution”.⁶ Och framför allt gav det dem expertstatus. Få andra än vi feminister ställde frågor om vilka ”sexarbetarexperterna” egentligen var, vilket gjort att många fortsatte tro att dessa organisationer representerar utsatta kvinnor, trots att de uppenbarligen har en helt annan agenda än de flesta av kvinnorna själva, vilket det finns otaliga exempel på från olika delar av världen.⁷

Det faktum att det var en hallick som skrev den första motionen i Amnesty var ju inget undantag. WHO anlitade ”sexarbetar”-organisationen NSWP, Global Network of Sex Work Projects, som experter, och tackade NSWP:s vice ordförande Alejandra Gil personligen i en rapport 2012, där NSWP står som medansvariga tillsammans med WHO, UNAIDS och UNFPA (FN:s befolkningsfond).⁸

Samma år som Amnesty antog sin nya policy dömdes Alejandra Gil till 15 års fängelse för trafficking.

Men även Alejandra Gil var en hallick, närmare bestämt en som ägnade sig åt den grövsta formen: människohandel. Samma år som Amnesty antog sin nya policy dömdes Alejandra Gil till 15 års fängelse för trafficking.⁹ Även efter domen fortsatte NSWP att stötta Gil – och de hänvisade i ett uttalande till att hon inte skulle kunnat dömas för människohandeln om Amnestys nya policy hade styrt lagstiftningen.¹⁰

Att NSWP har fortsatt att stå bakom denna dömda människohandlare visar förstås vems intressen de i själva verket driver. Men det har inte hindrat Amnesty från att fortsätta hänvisa till NSWP. Såväl WHO som UNAIDS fortsätter också att än idag hänvisa till sin rapport som tackar människohandlaren Gil.¹¹

Det kunde tyckas att de skulle lärt sig av misstagen. Istället fortsätter såväl människorättsorganisationerna som olika FN-organ att visa samma (vad som kan framstå som) ofattbara naivitet inför prostitutionslobbyn, samma obefintliga krav på källkritik, och fortsätter okritiskt att hänvisa till eller citera prostitutionslobbyn. Förra året antog en expertgrupp inom FN:s råd för mänskliga rättigheter ett ”position paper” om prostitution och mänskliga rättigheter, som krävde total avkriminalisering. I själva sin definition av begreppet ”sexarbete” citerar de, och länkar till, Open Society Foundations webb.¹² OSF är den säkerligen största finansiären av den internationella prostitutionslobbyn. Stiftelsen startades för över trettio år sedan av en av världens rikaste män, den kände prostitutionsglorifieraren och miljardären George Soros. Sedan förra året drivs OSF av hans son Alexander Soros. Enligt deras egen webb finansierar OSF ”sexarbetar”-organisationer i en mängd länder runt om i världen. OSF har också givit omfattande stöd till Mama Cash och liknande organisationer, som i sin tur fördelar bidrag till organisationer för avkriminalisering.

Som av en tillfällighet är OSF samtidigt en av de större finansiärerna av just sådana organisationer för mänskliga rättigheter som de senaste tio åren har ändrat sina policyer och nu driver total avkriminalisering, som Human Rights Watch, Amnesty International med flera.

Såväl ”sexarbetar”- som människorättsorganisationerna har sedan framställt faktablad, webbsidor och rapporter om behovet av total avkriminalisering. Material som förringar eller helt ignorerar den verklighet av sexuellt utnyttjande, våld och övergrepp från sexköpare, hallickar och bordellägare som annan, oberoende forskning redovisar. Genom att istället hänvisa till varandra har dessa organisationer skapat en alternativ bild av verkligheten, skriver Jody Raphael i ”Decriminalization of Prostitution: The Soros Effect”.¹³ OSF själv osynliggör prostitutionens konsekvenser för dem som utsätts så till den milda grad att de på sin webb slår fast att prostitution i sig inte är skadligt.¹⁴

OSF själv osynliggör prostitutionens konsekvenser för dem som utsätts så till den milda grad att de på sin webb slår fast att prostitution i sig inte är skadligt. Alla som vet det minsta lilla om vad prostitution gör mot kvinnor kan se att det är ett fullkomligt sanslöst påstående.

Alla som vet det minsta lilla om vad prostitution gör mot kvinnor kan se att det är ett fullkomligt sanslöst påstående. Exempelvis visade en svensk studie förra året att 81% av dem med erfarenhet av prostitution och pornografiproduktion uppfyllde diagnoskriterierna för PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Studien konstaterar att det är siffror nästan lika höga som för tortyröverlevare.¹⁵

Ingenting av det här är något nytt eller okänt, det har skrivits om lika länge som Soros har finansierat prostitutionslobbyns många organisationer. Men det gör det förstås än mer anmärkningsvärt, för att inte säga skrämmande, att så viktiga internationella samarbetsorganisationer som FN-organ kan välja att utgå från en så uppenbart partisk källa som om den vore neutral och oproblematisk.

Även ”sexarbetar”-organisationerna själva beskriver OSF inte bara som den största bidragsgivaren globalt, de betonar också att OSF haft en nyckelroll i att bygga upp avkriminaliseringsrörelsen i världen, och ge den legitimitet, inklusive genom det nätverk av ”allierade” organisationer som OSF också finansierat.¹⁶

Satsningen verkar onekligen ha haft effekt. Människorättsorganisationernas nya policyer utgår helt från prostitutionslobbyns argument. Exempelvis hävdar policyerna att ”sexarbete” är ”samtyckande vuxna” som har ett ”utbyte av sexuella tjänster” mot ersättning, och om det finns tvång är det människohandel, och ifall det gäller barn ska det självklart alltid ses som människohandel.

Så förvandlas utnyttjandet av barn till undantag, och så döljs samtidigt det faktum att ”debutåldern” för så många av dem som köps är före 18 år, och att majoriteten varit utsatta för andra sexuella övergrepp redan tidigare. Prostitution handlar inledningsvis alltså ofta om att vuxna män köper ”samtycke” från redan sexuellt utnyttjade barn. Den bakgrunden av utsatthet försvinner inte den dag någon blir myndig. Som en då vuxen utsatt kvinna uttryckte det: ”Prostitutionens så kallade frivillighet har en glidande skala”.¹⁷

Prostitution handlar inledningsvis ofta om att vuxna män köper redan sexuellt utnyttjade barn.

Men för att slippa verkligheten av hallickar och andra profitörer skriver policyerna hellre om hur ”sexarbetare” får problem om det lagstiftas mot ”sexarbetets organisering” och liknande förskönande omskrivningar. Då slipper de förklara varför avkriminalisering – som gjort kriminella organisationer som Hells Angels och Bandidos, som styr prostitutionen i exempelvis Tyskland, till laglydiga ”entreprenörer” inom just den delen av deras verksamhet – inte fått profitörerna att sluta utnyttja kvinnor på landets bordeller, där man för att konkurrera med det ofantliga utbudet i ett land där prostitution ses som ”arbete” erbjuder männen sådant som ”tabuslos” (utan tabun): gör vad du vill med vilken eller vilka kvinnor du vill så länge du vill.¹⁸

Genom kraven på total avkriminalisering normaliserar organisationer för ”mänskliga rättigheter” varufiering av och handel med kvinnor, med allt vad det får för följder för kvinnor och flickor på alla områden i samhället.

Hittills har prostitutionslobbyn varit framgångsrik. De har fått medier över hela världen, människorättsorganisationer, och stora internationella samarbetsorgan inom FN att okritiskt ”köpa” omdefinitionen av prostitution till ”sexarbete”.

Men 1999 införde Sverige, som första land i världen, en lag som identifierar prostitution som det kvinnoförtryck det är och som därför straffar prostitutionsköparen, men inte den som utnyttjas. Prostitutionslobbyn har sedan dess drivit stora kampanjer om hur misslyckad sexköpslagen har varit, men i takt med att det med åren visat sig att deras påståenden inte stämt, har allt fler länder infört liknande, eller ibland även bättre, sexköpslagar.

För att få stopp för den utvecklingen stämde prostitutionslobbyn, genom ett antal organisationer och enskilda, för några år sedan Frankrike inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. De hävdade att den franska sexköpslagen var ett brott mot artikel 8 i Europakonventionen, om ”respekten för privatlivet”. Motiveringen var att det handlar om ”sexarbetare” och deras ”rätt till sexuell frihet och eget val”.

Prostitutionslobbyn har sedan dess drivit stora kampanjer om hur misslyckad sexköpslagen har varit, men i takt med att det med åren visat sig att deras påståenden inte stämt, har allt fler länder infört liknande, eller ibland även bättre, sexköpslagar.

Så förvränger de verkligheten till sin raka motsats. Själva grundförutsättningen för prostitution är ju att den som prostitueras inte vill ha ”sex” – därav pengarna.

I somras kom Europadomstolens dom. Domstolen slog enhälligt fast att Frankrikes lag inte är ett brott mot artikel 8. Den konstaterade att det finns olika åsikter om prostitution, men att den franska sexköpslagen är helt inom ramarna för vad länder kan besluta i frågan.¹⁹

Det var förstås ett stort bakslag för prostitutionslobbyn. Det väcker också frågor. Domen är i linje med vad även EU i olika sammanhang driver. EU-parlamentets resolution förra året lyfter behovet av sexköpslagar och straff för profitörerna – oavsett ”samtycke”.²⁰ Den slår fast att avkriminalisering av hallickar och prostitutionsköpare har ökat efterfrågan och normaliserat handeln med kvinnor. EU och flera FN-organ går därmed åt rakt motsatt håll när det kommer till synen på prostitution – och på hur ”mänskliga rättigheter”, samtycke och förtryck därmed ska tolkas.

Redan samma dag som Europadomstolens dom kom gick FN:s speciella rapportör om allas rätt till högsta möjliga standard för fysisk och mental hälsa, Tlaleng Mofokeng, ut med ett pressmeddelande och hävdade i egenskap av ”oberoende expert” att domen strider mot internationell rätt.²¹

Dagen efter det gick i sin tur FN:s speciella rapportör om våld mot kvinnor och flickor, dess orsaker och konsekvenser, Reem Alsalem, ut med ett tvärtom positivt pressmeddelande, där hon i egenskap av ”oberoende expert” istället välkomnar Europadomstolens beslut. Hon hänvisade också till FN:s deklaration från 1949, som slår fast att det att inte lagstifta mot prostitutionens profitörer är oförenligt med mänskliga rättigheter.²²

Där står vi nu.

Vi lever idag i ett samhälle som håller på att tappa förståelsen för skillnaden mellan en individs personliga upplevelse, eller erfarenhet av lidande, och faktiska förtryck. Men, som den amerikanska filosofen Marilyn Frye skriver i sin berömda essä: förtryck är strukturellt.²³ En individ förtrycks i egenskap av tillhörig en grupp eller kategori som systematiskt utsätts. Det betyder också att en individ i en förtryckt grupp inte kan ”välja” att personligen ställa sig utanför de förtrycksstrukturer som existerar i samhället – ett förtryck existerar oavsett individens personliga upplevelse av det, oavsett individens eventuella ”samtycke”. Den förståelsen fanns när kampen mot slaveriet pågick som starkast under 1800-talet. Den fanns när FN 1949 antog sin deklaration om prostitution. Men den finns inte i människorättsorganisationernas nya policyer, där den kunskapen tvärtom har suddats ut.

Prostitution är en av de grövsta formerna av sexualiserat kvinnoförtryck. Prostitutionen finns för att samhället är grundat i en könsmaktsstruktur. Men prostitution är inte bara en följd av ojämlikheten mellan könen i vårt samhälle, den reproducerar också den kvinnosyn som omöjliggör könens lika värde, och hindrar kvinnors rättigheter. I länder där prostitutionen är legal expanderar marknaden.

Men enligt Amnesty är ”sexarbete” inte människohandel – eftersom det är ”samtyckande”.²⁴ Som om ”samtycket” inte kan vara ett mått på en individs desperation, inte minst utifrån ekonomisk utsatthet. HRW skriver att prostitution inte kan vara ett exempel på mäns våld, eftersom deltagandet är ”frivilligt”.²⁵ Som om verkligheten inte är att prostitution ”väljs” av de som har minst att välja på.

HRW skriver att prostitution inte kan vara ett exempel på mäns våld, eftersom deltagandet är frivilligt.

Och IPPF (International Planned Parenthood Federation) skriver att ”samtyckande sexuella aktiviteter”– även när det sker inom handel – i sig är att utöva den mänskliga rättigheten till kroppslig autonomi.²⁶ Handel med människor som mänsklig rättighet. Med sådana uttalanden, och kraven på avkriminalisering även av prostitutionens själva profitörer, säger människorättsorganisationerna alltså att handeln i prostitutionen inte är väsentlig, det är ”samtycket” som avgör hur vi ska se på företeelsen.

Borde inte det få fler att åtminstone vilja diskutera vad en sådan total omdefinition av förtryck, samtycke och mänskliga rättigheter kan komma att betyda sett i ett större perspektiv?

Att det inte blivit mer diskussion om människorättsorganisationernas nya policyer beror nog delvis på att alltför många män, från höger till vänster, gillar porr och prostitution, och att de ser kvinnors villkor som oväsentliga och ovidkommande för politisk teori. Att det handlar om just prostitution gör att de därmed missar att policyerna faktiskt innebär en ändrad syn på vad mänskliga rättigheter är. Andra kanske snarare tänker att människorättsorganisationerna gör så mycket bra, och detta är bara en del av deras arbete. Men utvecklingen står inte stilla för att vi blundar.

Kampen om hur förtryck, samtycke och mänskliga rättigheter ska definieras pågår här och nu. Vad vi alla gör eller inte gör avgör hur det går.