Sekter är ett samhälleligt ytterhetsfenomen, men forskningen om dem kan belysa människans grundläggande existentiella villkor. Längtan efter en absolut sanning, en desorganiserad anknytning och den tankestoppande klyschan – allt detta återfinns i sekter likväl som i auktoritära rörelser. Psykologen Tor Wennerberg har läst ny forskning i frågan.

Vad är det som sker psykologiskt med människor som lockas in i destruktiva sekter och sedan inte förmår ta sig ut? Frågan får ökad aktualitet i en tid när demokratin, som är den mänskliga samverkansform som ligger längst från sekters sätt att fungera, trängs tillbaka av auktoritära ledare och rörelser runtom i världen.

Forskningen om sekter, eller high-demand groups som de också kallas, kastar ljus över människans grundläggande existentiella villkor, och visar hur rädsla och isolering, när de kombineras med varandra, gör oss mottagliga för manipulation. Trots att forskningen om sekter handlar om ett sociologiskt ytterlighetsfenomen kan den därför också ge viktiga bidrag till en mer allmängiltig, fördjupad förståelse för den politiska demokratins psykologiska förutsättningar.

Forskningen om sekter kan också ge viktiga bidrag till en mer allmängiltig, fördjupad förståelse för den politiska demokratins psykologiska förutsättningar.

Människan brukar beskrivas som en hypersocial varelse, kapabel – på grund av sina unika psykologiska förmågor – bland annat till inlevelse i andra människors inre världar, till avancerat gruppsamarbete och kulturell utveckling. Våra grupptillhörigheter, som utgör en central del av vår mänskliga identitet, innebär att vi låter gruppen, med dess normer och värderingar, flytta in i och bli en del av oss, något som är nödvändigt för att organisationer och samhällen överhuvudtaget ska fungera. Men denna ”inre grupp” står i vanliga fall i ett dynamiskt växelspelsförhållande till vår medfödda självständighetssträvan.

Fenomenet sekter handlar i grunden om att människor manipuleras till att låta den ena polen, grupptillhörigheten, fullständigt överordnas den lika grundläggande mänskliga strävan efter självständighet.

Ett av de mest fasansfulla exemplen är Jonestown-massakern 1978, ett kombinerat gruppsjälvmord och massmord med över 900 döda, bland dem ett stort antal barn som tvingades dricka giftblandad saft. Exemplet belyser just hur människor, under trycket av en destruktiv gruppdynamik, kan fås att begå handlingar som de aldrig skulle utföra under normala omständigheter, och till och med, i extrema fall, sätta lojaliteten mot ledaren framför det egna överlevnadsintresset.

Ett av de mest fasansfulla exemplen är Jonestown-massakern 1978, ett kombinerat gruppsjälvmord och massmord med över 900 döda, bland dem ett stort antal barn som tvingades dricka giftblandad saft.

Den sociologiska och psykologiska forskningen om sekter har länge hämtat inspiration från psykiatern Robert Jay Liftons banbrytande studie om ”hjärntvätten” i det kommunistiska Kina, Thought Reform and the Psychology of Totalism, som publicerades 1961. Lifton fann att den kinesiska hjärntvättsprocessen kunde beskrivas i termer av en rad ”teman”, som gemensamt präglas av det han kallade ”totalism” – den mänskliga tendensen till absoluta kategoriseringar, till känsloladdat antingen-eller-tänkande och indelning av världen i gott och ont.

Hjärntvättsprocessen inriktas på att tvinga individen till fullkomlig underkastelse. Ledningen upprättar för det första kontroll över informationsflödet: systemet sluter sig för utifrån kommande information, och all informationsöverföring inom systemet, mellan enskilda individer, kontrolleras.

Den totalistiska miljön präglas vidare av det Lifton kallar ”kravet på renhet”, upprättandet av ett ouppnåeligt ideal av absolut godhet och renlärighet som alla medlemmar måste eftersträva. Detta krav på renhet, på förverkligandet av ett omöjligt ideal, innebär att den totalistiska miljön griper djupt in i den enskildes inre värld och manipulerar den benägenhet vi alla har att känna skuld och skam över våra tillkortakommanden.

Hjärntvättsprocessen inriktas på att tvinga individen till fullkomlig underkastelse. Ledningen upprättar kontroll över informationsflödet: systemet sluter sig för utifrån kommande information.

Skuld- och skamproblematiken eldas på ytterligare genom en ”bekännelsekult”, en påtvingad ständig upptagenhet med kritiska självavslöjanden inför gruppen, som syftar till att avskaffa allt privat psykiskt utrymme. Den totalistiska miljön gör anspråk på att ha tillgång till den enda sanna läran, ”den heliga vetenskapen”, med Liftons term. Indoktrineringen i denna enda sanning sker med hjälp av ”laddning av språket”, som innebär att alla mänskliga problem reduceras till ”tankestoppande klichéer” – ständigt återkommande fraser och termer som syftar till att strypa tendenser till självständig tankeverksamhet.

Principen ”doktrin över person” innebär att den rätta läran är överordnad alla mänskliga hänsyn, och att varje tvivel på dogmernas riktighet tolkas som ett utslag av personliga brister eller psykologiska avvikelser.

Slutligen tar sig den totalistiska miljön rätten att avgöra vem som har rätt att existera och inte, antingen på ett symboliskt plan eller i bokstavlig mening. Lifton benämner detta tema ”the dispensing of existence”, och menar att det summerar totalismens ondska. Totalistiska miljöer skapar, genom sin indelning av världen i det absolut goda (den egna gruppen eller rörelsen) och det absolut onda (världen utanför, dit också den enskilda medlemmen riskerar att förpassas om han eller hon uppvisar bristande renlärighet och underkastelse), en ständigt närvarande underström av förintelseångest som underblåser den destruktiva gruppdynamiken.

Fenomenet sekter handlar i grunden om att människor manipuleras till att låta den ena polen, grupptillhörigheten, fullständigt överordnas den lika grundläggande mänskliga strävan efter självständighet.

I boken Terror, Love and Brainwashing ger socialpsykologen Alexandra Stein ett intressant kompletterande perspektiv på den ”totalismens psykologi” som Lifton sökte förstå för ett drygt halvsekel sedan. En fördjupad insikt i det som händer med människor som lockas, tvingas eller föds in i sekter och totalitära rörelser kan, menar hon, nås genom att de psykologiska processer som uppstår i dem förstås utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv.

Anknytningsteorin handlar om rädsla och trygghet, och hur vi människor agerar vid fara och hot. Det finns, konstaterade barnpsykiatern John Bowlby på 1950-talet när han formulerade sin anknytningsteori, en dubbelhet i människans rädsloreaktioner: vi rör oss bort från det som skrämmer oss, men samtidigt till den eller de personer som kan reglera rädslan och göra oss trygga igen. Rörelsen till någon, en utvald person, utgör det instinktiva, närhetssökande anknytningsbeteendet.

Den är särskilt tydligt framträdande under barndomsåren, men följer oss genom hela livet. Det är bara genom närhet till andra som vi människor kan reglera vår rädsla. Det var så vi överlevde, i varje generation bakåt, i vår evolutionära utvecklingsmiljö, den jägar-samlartillvaro där rovdjursfaran var ständigt närvarande.

Men vad händer om föräldern, i stället för att utgöra en trygg bas som barnet kan utgå från i sitt utforskande av världen, själv utgör ett hot, som när barn utsätts för misshandel eller annan allvarlig omsorgssvikt? Barn kan då utveckla det som kallas för en desorganiserad anknytning.

Barnet kan, på en instinktiv nivå, inte undgå att betrakta anknytningspersonen som sin enda trygghet och tillflykt, även om det är föräldern själv som utgör hotet. Resultatet blir det som anknytningsforskaren Mary Main har beskrivit som ett tillstånd av ”rädsla utan lösning”: barnet måste fortsätta söka skydd och trygghet hos föräldern, samtidigt som närmandet till föräldern får den biologiskt oförutsedda konsekvensen att det intensifierar barnets rädsla.

Den desorganiserade anknytningen innebär, i sin kärna, att skräck och kärlek tvinnas samman. Det är just den här mekanismen som enligt Stein är en nyckel till att förstå fenomenet sekter och det järngrepp de kan få om sina medlemmar.

Den desorganiserade anknytningen innebär, i sin kärna, att skräck och kärlek tvinnas samman. Det är just den här mekanismen, den desorganiserade anknytningens hårt tvingande logik, som enligt Stein är en nyckel till att förstå fenomenet sekter och det järngrepp de kan få om sina medlemmar.

Det som utmärker totalistiska system av alla slag, framhåller Stein, är inte en viss specifik ideologisk överbyggnad. Dessa grupper eller rörelser kan vara religiösa eller sekulära, politiskt vänster- eller högerorienterade, eller uttalat opolitiska. Det som förenar dem alla är en specifik slags relation mellan följare och ledare, en relation som ”kapar” följarnas anknytningssystem och som kännetecknas av följarnas absoluta underkastelse under ledaren.

Det som händer i sekter och i totalitära rörelser är, enligt det här perspektivet, att ledaren – och gruppen, som en förlängning av ledaren – positionerar sig som exklusivt anknytningsobjekt, som den enda säkra tillflyktsorten i tillvaron. Sektledare uppvisar två personlighetsdrag – auktoritarism och karisma – som i kombination verkar desorganiserande på sektens medlemmar.

I sin personlighet förenar de, framhåller Stein, de båda tvingande inslagen i den desorganiserade anknytningen: kärlek (karisma) och rädsla eller skräck (godtycklig maktfullkomlighet). De drastiska växlingarna mellan skräck och kärlek åstadkommer ett slags kapning och korskoppling av individens anknytningssystem. Den ständigt närvarande rädslan, som ytterst är ett utflöde av ledarens paranoia, driver individen att i ännu högre grad söka trygghet och överlevnad i gruppen, trots att det är från ledaren och gruppen som rädslan härrör.

Indoktrineringen i denna enda sanning sker med hjälp av ‘laddning av språket’, som innebär att alla mänskliga problem reduceras till tankestoppande klichéer – ständigt återkommande fraser och termer som syftar till att strypa tendenser till självständig tankeverksamhet.

Det som krävs för att åstadkomma denna underkastelse är upplevelsen att det inte finns någon annan utväg. I en sekt eller ett totalitärt samhälle måste därför människor isoleras, framhåller Stein, i en stegvis process som sker på tre olika nivåer. För att ledarens och gruppens totala kontroll ska kunna bevaras måste organisationens medlemmar isoleras från omvärlden, det vill säga från alternativa tillitsfulla relationer och källor till information.

De måste dessutom isoleras från varandra, vilket sker genom att genuint ömsesidigt relaterande mellan medlemmar motverkas och undergrävs. Slutligen isoleras de också från sig själva, från upplevelsen av att ha ett inre psykiskt utrymme för reflektion och känslomässig bearbetning, genom att privatlivet inskränks eller utplånas.

Lifton betonade i sin studie att totalismen, längtan efter absoluta sanningar och den omnipotenta vägledaren, finns som en potential hos alla människor, förmodligen som en restprodukt av den långa mänskliga barndomen, med det fullständiga beroende av yttre auktoriteter som den innebär. Vi blir mer eller mindre rustade, genom de erfarenheter vi gör, att stå emot trycket från auktoriteter, och att bevara och hävda vårt eget autonoma perspektiv – men för att kunna göra det är vi också beroende av att befinna oss i miljöer som tillåter och uppmuntrar till självständigt tänkande, det vill säga sociala system som är icke-totalistiska och demokratiskt präglade.

Lifton betonade i sin studie att totalismen, längtan efter absoluta sanningar och den omnipotenta vägledaren, finns som en potential hos alla människor.

”Endast isolerade individer kan domineras totalt”, konstaterade filosofen Hannah Arendt. Sekter och totalitära samhällen raderar ut avståndet mellan människor; de eliminerar utrymmet för de konversationer – grundade på vänskap och jämbördighet, och med utrymme för olika erfarenheter och perspektiv – som enligt Arendt är det som gör världen och livet verkliga för oss.

Demokratin har på det sättet sin yttersta förankring i jämlika och tillitsfulla mellanmänskliga relationer, i sociala nätverk som i tillräcklig grad kan reglera den rädsla som annars kan göra oss mottagliga för manipulation och totalistiska lösningar. Det är genom tillhörighet och tillit, i grupper och sociala system som är öppna för olikheter och skillnader, som vi blir förmögna till det självständiga, kritiska tänkande som utgör demokratins livsnerv.