Vi lever i retromanins tid. Alla drömmer om det förflutna, särskilt inom musiken. Musiken har berövats sin subversiva kraft och förvandlats till en kulturarvsinstitution för folk över femtio. Förra årets mest onödiga comeback var den nya Beatleslåten, och nu följer Oasis comeback – något vi kunde sluppit, menar Daniel Strand.

Så sent som i april i år hävdade Liam Gallagher att Oasis aldrig skulle återförenas. ”Det är över, och för vår psykiska hälsas skull måste vi alla gå vidare”, skrev han på X. Gallagher måste ha tillfrisknat på rekordfart, för bara några månader senare kom beskedet som alla (eller ingen) hade väntat på: Oasis har vaknat upp ur sin dvala och kommer nästa sommar att ge 17 konserter i Storbritannien och Irland.

Även om reaktionerna på Oasis återförening har varit mer återhållna än de från fjolårets Beatles-psykos har medelålders män återigen ställt sig på kö för att uttrycka sin vördnad. ”Det är fantastiskt att Oasis är tillbaka”, förklarade den brittiske premiärministern från talarstolen i parlamentet. ”Detta är återföreningen som världen har väntat på”, skrev James Blunt på Twitter. Längst från verkligheten var Robbie Williams, som i en intervju i The Mirror hoppades att ”Oasis comeback kommer att läka vårt land”. Lika realistiskt som när Noel Gallagher i ett samtal med en journalist hävdade att det inte skulle ha blivit inbördeskrig i Syrien om Oasis tredje skiva inte hade floppat.

Längst från verkligheten var Robbie Williams, som i en intervju i The Mirror hoppades att Oasis comeback skulle läka vårt land.

Gallagher har visserligen fog för sin megalomani. Över 14 miljoner personer sägs ha köat för att få biljetter till Oasis återförening. Den ”dynamiska prissättningen” på Ticketmaster gjorde att biljetterna steg från 1 800 till 5 000 kronor på några timmar. På återförsäljningssidor som Viagogo såldes platser på Wembleys översta sektioner för det facila priset av 23 000 pund.

För bröderna Gallagher, som ägnat de senaste 15 åren åt att kasta skit på varandra på nätet, är det naturligtvis mumma. Enligt vissa beräkningar kommer de tjäna 700 miljoner kronor var på turnén. Vad konsertbesökarna får ut av det hela är mer oklart. Bortsett från perioden kring 1994 har Oasis aldrig betraktats som ett särskilt bra liveband. Från och med genombrottsskivan ”(What’s the Story) Morning Glory” från 1995 spelade de i princip bara på stora arenor för tiotusentals personer.

Men det enorma intresset kring Oasis återförening har antagligen inte så mycket att göra med upplevelser, utan återupplevelser. Efter att Blur, Suede, Pulp och Stone Roses återförenats är det nu bröderna Gallaghers tur att vara programledare för britpopens reprissändning.

Den sövande nostalgin i detta ligger helt i linje med det som musikkritikern Simon Reynolds kallar för ”retromani”: en upptagenhet av det förflutna där popmusiken berövats sin subversiva kraft och förvandlats till en kulturarvsinstitution för folk över femtio.

Den sövande nostalgin i detta ligger helt i linje med det som musikkritikern Simon Reynolds kallar för ”retromani”: en upptagenhet av det förflutna där popmusiken berövats sin subversiva kraft och förvandlats till en kulturarvsinstitution för folk över femtio. Som Reynolds skriver:

“Alt-rockbandens återföreningar sker utifrån ett arrangemang mellan musikerna och deras publik som båda parter tjänar på. Den åldrande publiken ges pålitlighet (de vet vilken musik som kommer att spelas) och en chans att återuppleva sin ungdom. Banden får sola sig i sin forna glans och återknyta till sina fans. De tjänar också mer pengar än när de var på väg uppåt i karriären (biljetterna kan kosta mycket mer utan att man skrämmer bort publiken, som inte längre är studenter eller slackers utan yrkespersoner i medelåldern).”¹

Nyckelordet här är nostalgi: värdet finns inte i musiken, utan i återupplevelsen av det förflutna. Och det sentimentala tillbakablickandet ligger trots allt i Oasis DNA. Noel Gallagher har aldrig hymlat med att hans styrka som låtskrivare inte är att vara originell, utan att klistra ihop fragment från Beatles, T-Rex och The Faces. ”Jag älskar nostalgi” förklarade hans bror i en intervju tidigare i år. ”Ge mig mina tofflor och min lilla filt och lägg mig i min comfort zone”.

Det uttalandet återspeglar inte bara Liam Gallaghers världsåskådning, utan hela Oasis estetik. För ett band vars låtar till stora delar består av omtagningar av popmusikens guldålder på 1960- och 1970-talen är en återförening kanske inte en möjlighet, utan en oundviklighet.