En avgörande seger i Kidal i norra Mali banar vägen för landets suveränitet och för en befrielse mot Frankrikes koloniala makt i Sahelregionen, skriver Olive Carlsson.

Den 14 november 2023 var en oförglömlig dag för det västafrikanska Mali. Armén intog staden Kidal i landets norra delar som i tio år varit ett rebellfäste. Det var ett avgörande slag mot terrorgrupper som hållit landet i en långvarig osäkerhet och instabilitet. Hur kunde Mali besegra terrorgrupperna och återställa sitt territorium där Frankrike, EU och FN misslyckats så totalt? 

För trots FN:s långvariga militära närvaro har man inte kunnat stoppa terrororganisationerna som hållit delar av landet under sitt fäste. FN-styrkan MINUSMA bestod av 13 000 soldater som huvudsakligen var stationerade nära städerna i norra Mali där de jihadistiska miliserna verkade, bland annat i Gao och Timbuktu. Frankrike genom “operation Serval et Barkhane” och Sverige genom “Task Force Takuba” har haft ledande roller i denna internationella styrka. Med en budget på 1,2 miljarder dollar var MINUSMA FN:s dyraste uppdrag och med 300 dödsfall gjorde den till FN:s dödligaste fredsbevarande insats. 

Mali som ligger i Saharaöknens södra utkant är ett av de västafrikanska länderna som länge drabbats av terrorism.

Mali som ligger i Saharaöknens södra utkant är ett av de västafrikanska länderna som länge drabbats av terrorism. Det går tillbaka till början av 2000-talet när algeriska jihadistiska rebeller etablerade sig i Sahelregionen. I Mali gick de ihop med grupper tillhörande lokala stammar i norra delen av landet och begick terrorattacker mot civilbefolkningen. Situationen förvärrades när tidigare legosoldater verksamma i Libyen, många av de från folkgruppen Tuareg, återvände till norra regionen Azawad i Mali och gick ihop med de algeriska jihadisterna.¹.  

Norra delen, i huvudsak kring staden Kidal, har sedan 2012 kontrollerats av terroriststämplade Azawadrörelsen National Movement for the Liberation of Azawad (MNLA). En allians av olika fraktioner av separatister som är allierade till grupper anknutna till Al-Qaeda in the Lands of the Islamic Maghreb, jihadistiska Jama’at Nusrat al-Islam wal-Muslimin och Islamiska Staten – Sahel Province (ISSP).

2015 undertecknade delar av separatistgrupperingarna ett fredsavtal med dåvarande regering i Bamako. Rebellerna förväntades lägga ned sina vapen och återintegreras i den politiska processen. Inget av detta blev av. Islamisterna, med kopplingar till al-Qaida och Islamiska staten, fortsatte att döda tusentals civila och separatistgrupperna blev kvar i norra Malin. Och FN-styrkan misslyckades med sitt uppdrag. I stället har terrororganisationerna gradvis under de senaste tio åren ökat sitt inflytande över landet. Inte minst i Kidal där de installerade sin bas. 

Detta fram till den 30 maj 2021 när armén genomförde en statskupp efter månader av folkliga protester mot den dåvarande regimen och mot Frankrikes militära trupper. En övergångsregering tillsattes som sparkade ut först de franska militärerna och därefter förlängde inte FN-insatsens uppdrag som skulle gå ut i december 2023.

De koloniala avtalen med Frankrike annullerades. De villkor som de franska kolonierna, bland de Mali, tvingades skriva på för att erhålla självständighet skrotades.

De koloniala avtalen med Frankrike annullerades. De villkor som de franska kolonierna, bland de Mali, tvingades skriva på för att erhålla självständighet skrotades. Genom dessa villkor höll Frankrike grepp över den tidigare kolonin Mali och begränsade landets självständighet i områden såsom försvar, ekonomi och kultur. 

Det är inte första gången som Mali har distanserat sig från Frankrike för att utveckla ett självständigt nationellt projekt. År 1960 blev Mali självständigt. Presidenten Modibo Keïta ville då stärka landets suveränitet och bidra till utvecklingen av en panafrikansk politik för kontinenten. År 1968 störtade generalen Moussa Traoré Keïtas socialistiska regering. 

Efter statskuppen 2021 sökte Mali nya samarbetspartners i Kina, Ryssland och Turkiet. Man köpte militärutrustning och säkerhetsrådgivning som man menade behövdes för att garantera landets säkerhet. 

Men FN-insatsen fick ett abrupt slut. Enligt överenskommelsen i resolutionen 2690 mellan FN:s säkerhetsråd och Malis övergångsregering skulle MINUSMA lämna landet senast den 31 december 2023. Malis armé skulle då ta över hela landets säkerhet och FN-styrkan överlämna baserna till Malis armé. Redan i augusti drog sig FN-styrkorna tillbaka från militärbaserna Ogossagou, Goundam, Ber och Ménaka.

Oanmält övergav FN-trupperna basen i Kidal den 31 oktober 2023 och lämnade kvar all militärutrustning. Det blev ett lätt byte för terrororganisationerna som tog sig in i den övergivna basen och beslagtog allt militärt materiel. Detta förstärkte deras krigskapacitet inför kommande och avgörande slag mot Malis armé (FAMA). 

För Malis övergångsregering var detta droppen som fick bägaren att rinna över.

För Malis övergångsregering var detta droppen som fick bägaren att rinna över. En skandal, menade Malis premiärminister och utrikesminister i nationella TV-kanalen ORTM. Detta visade hur Frankrike och EU indirekt stött dessa grupper, menade man.

FAMA, enligt västerländska medier med stöd av ryska Wagner-trupper, gick in i Kidal i november. Den 14 november 2023 annonserade Malis president Assimi Goita i nationell TV och i lokala medier att man hade besegrat terrorismen efter en intensiv kamp och därmed vunnit tillbaka Kidal-regionen efter tio års ockupation.

Nyheten spreds snabbt. Folkmassorna gick ut på gatorna. Det som FN, EU och Frankrike inte hade lyckats på tio år lyckades Mali göra på två år. 

Arméns seger anses utgöra en vändpunkt i Malis eftersträvan att befria hela landet från terrorism. Kidal hade länge utgjort en viktig suveränitetsfråga. Grannlandet Burkina Faso välkomnade också nyheten och kallade det ett avgörande ögonblick i kampen mot väpnade grupper i Sahelregionen. 

Folkmassorna gick ut på gatorna. Det som FN, EU och Frankrike inte hade lyckats på tio år lyckades Mali göra på två år.

Malis seger debatterades i de västerländska medierna utan entusiasm och där antyddes att kampen inte var över. Det kunde tolkas som att de inte uppskattade Malis seger. Man pratade om en skör seger. Frankrike hade tidigare befarat att säkerheten i Mali skulle försämras om alla utländska militärstyrkor lämnade landet. Den franska försvarsministern Sébastien Lecornu varnade för potentiella massiva terrorattacker och splittring av Mali under kommande veckor och månader².   

Malis övergångsregering reagerade starkt på Frankrikes uttalanden. Man beskrev dessa som paternalistiska och som en attack mot Malis suveränitet och territoriella integritet. Frankrike anklagades vidare för att göra allt för att dela landet geografiskt samt att finansiera, beväpna och lämna strategisk information till terroristgrupperna. 

Malis utrikesminister begärde i ett brev den 15 augusti 2022 till ordföranden i FN:s säkerhetsråd om ett akut möte för att diskutera Frankrikes indirekta stöd till terroristerna. Det var ett sätt för Mali att påvisa att Frankrike och allierade inte kunde vara en lösning för att bekämpa terroristerna som man menade själva hade skapat. Mali blev nekat mötet.

Malis premiärminister och utrikesminister hävdar att Frankrike blockerat leveransen av militärutrustning som Mali hade beställt för att försvara landet mot terroristerna. Frankrikes militärbefäl hade även förbjudit Malis armé att komma in i Kidal där terroristerna hade sina baser. Hama Ag Mahmoud, en av terroristledare, hävdade att Frankrike skall även ha lovat de en egen stat i Kidal³

Malis seger mot terroristorganisationerna är en vändpunkt för både landet och Västafrika. Andra som Burkina Faso och Niger revolterar mot Frankrikes nykoloniala politik och har genomlevt statskupper nyligen. Terroristorganisationerna Jama’at Nusrat al-Islam wal-Muslimin (JNIM) och Islamiska staten Sahelprovinsen (ISSP) är verksamma i Mali, Niger och Burkina Faso.

Gemensamt för Mali, Burkina Faso och Niger är att de nu brutit med Frankrikes koloniala avtal, så kallat Franceafrique, och infört flera reformer för att stärka sin självständighet.

Gemensamt för Mali, Burkina Faso och Niger är att de nu brutit med Frankrikes nykoloniala ordning, så kallat Franceafrique, och infört flera reformer för att stärka sin självständighet. Den koloniala skatten som betalats till Frankrike sedan 1960 talet har avskaffats. Dubbelbeskattning för bolag har återinförts som ska tvinga utländska (läs franska) bolag betala skatt i de länder där de verkar, även om de betalar skatt i sina ursprungliga länder. Länderna ska inte längre lämna sina finansiella reserver till Frankrikes centralbank, såsom de gjort under 60 år. Frankrike ska inte längre ha förköpsrätt till naturtillgångar. Länderna ska sälja sina råvaror till de som de själva väljer. Franska intressen och företag ska inte längre vara prioriterade. Länderna ska etablera samarbete med andra partners inom militär och säkerhet, energi, forskning och många andra områden. Franska ska inte längre vara ett officiellt språk i varken Mali eller Burkina Faso.

De tre västafrikanska länderna tillhör tillsammans med Tchad och Mauretanien Sahelområdet. En region som Frankrike haft politiskt och militärt grepp om. I februari 2014 bildades på initiativ av Frankrike den så kallade G5 Sahel med syfte att bekämpa terrorismen och garantera säkerheten. Detta har misslyckats totalt. Nu har de tre länderna gått ur G5-sahel och bildat en gemensam ekonomisk- och militärallians, Allians des Etats du Sahel (AES). I slutet av januari lämnade de tre länderna samorganisationen Economic Community of West African States (ECOWAS) som kontrolleras av Nigeria med stöd av Frankrike.

Frankrike håller på att förlora makt och mark i Västafrika. Hur kommer Frankrike (och EU) att klara sig utan Afrikas naturtillgångar? Är de beredda att köpa varorna på rättvisa villkor? 

Det spekuleras i att Frankrikes ekonomi utan Afrikas naturtillgångar och råvaror skulle kunna kollapsa. Landet skulle vara lika fattigt som Rumänien eller Grekland.

Det spekuleras i att Frankrikes ekonomi utan Afrikas naturtillgångar och råvaror skulle kunna kollapsa. Landet skulle vara lika fattigt som Rumänien eller Grekland. Därför gör man allt för att få tillbaka det förlorade inflytandet. Detta förklarar Frankrikes och EU:s ovillkorliga stöd till den avsatte presidenten Mohamed Bazoum i Niger, med nära relationer till Frankrikes president Emmanuel Macron. Man kräver att han ska släppas fri och återinstalleras som president i Niger efter sju  månader i husarrest. Frankrike och EU har fortfarande inte accepterat de nya ledarna i Mali, Burkina Faso och Niger. Detta till skillnad från USA som söker samarbete med övergångsregeringen i Niger.

Tyskland och Sverige har dragit in biståndet till Mali med motiveringen att Mali samarbetar med Ryssland och har röstat emot FN-resolutioner i  kriget mellan Ryssland och Ukraina. Detta visar på att Mali och EU har olika fokus och perspektiv. Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister pratar om ” regelbaserade världsordningen” som länder skall följa medan Malis utrikesminister pratar om landets suveränitet, att göra egna val av samarbetspartner som gynnar landets intresse. 

Frankrike och EU måste inse att Afrika och i synnerhet Västafrika har förändrats. Länderna ställer nya krav för ett samarbete. Övergångsregeringen i Mali har exempelvis tre principer och krav vid internationellt samarbete: respekt för landets suveränitet, att få göra egna strategiska val och få välja sina samarbetspartner samt sätta folkets intressen först.

Tyskland och Sverige har dragit in biståndet till Mali med motiveringen att Mali samarbetar med Ryssland.

Tyskland och Sveriges villkor för att erbjuda bistånd är snarlik Frankrikes koloniala villkorlista till Mali på 1960-talet. Kravet då var att avstå från all militär allians med andra länder såvida man inte hade Frankrikes tillstånd. Mali skulle alliera sig med Frankrike i händelse av krig eller global kris. Det kan tolkas som att man ger bistånd med villkor att biståndsmottagaren inte får ha någon annan ståndpunkt än biståndsgivarens.

Länder i Syd anser att en lösning för konflikten mellan Ryssland och Ukraina är viktig, men att de har andra akuta frågor på hemmaplan som behöver prioriteras, exempelvis säkerhet, utbildning, industrialisering i sina egna länder. Och de gör de val som gynnar sina länder. Detta förklarar deras ställningstaganden mot FN:s resolutioner mot Ryssland. 

Nelson Mandela menade att det var fel inställning av väst. I Mandelas legendariska intervju med journalisten Ken Adelman 1990 på sin första USA-resa, ställde Adelman frågan varför Mandela umgicks med Fidel Castro och Yasser Arafat. Mandela svarade då: ”One of the mistakes which some political analysts make is to think that their enemies should be our enemies”.⁴

Detta misstag fortsätter väst att begå i Afrika.