Statskuppförsöket i maj och den stora väpnade konflikten har återigen satt DR Kongo på nyhetskartan. Parabols utrikesredaktör Francisco Contreras har intervjuat advokaten Roland Lumumba, son till den legendariska antikoloniala ledaren Patrice Lumumba, för att veta vad som hände i statskuppsförsöket.

Plats för intervjun: via Whatsapp. Drack: Lumumba kaffe, Contreras grönt té

Söndagen den 19 maj avvärjde republikanska gardet i Demokratiska Republiken Kongo (DR Kongo) ett misslyckat kuppförsök i huvudstaden Kinshasa. Ett 50-tal legosoldater tog sig ända in i landets presidentpalats “Palais de la Nation” men slogs snabbt ned av säkerhetsstyrkorna.

Under kuppförsöket hissade de beväpnade männen den gamla Zaireflaggan medan de skanderade “Nya Zaire!” Zaire var det tidigare namnet på det land som styrdes av diktatorn Joseph-Desire Mobutu (1971 – 1997). Mobutu är ökänd för plundringen av landets resurser och för att han hjälpte till att avsätta och mörda den antikoloniala och antiimperialistiska ledaren och demokratiskt valda premiärministern Patrice Lumumba år 1961.

Advokaten och arkitekten Roland Lumumba, son till den legendariska ledaren Patrice Lumumba, är förbluffad över vad som hände den 19 maj. I en intervju med Parabol från sitt hem i Kinshasa uttrycker han sin förvåning.

– Jag tror inte att det var en kupp. Jag vet inte vad det var för slags spel. För hur kan man gå till presidentens kontor klockan sex på morgonen? Ingen bor där. Ingen sover där. Det är därför jag säger att det inte är en kupp.  Jag vet inte vad jag ska kalla det. Jag vet inte varför, men för mig är det inte möjligt att kalla det en kupp. Någon försökte ta ett tomt kontor och ta makten.  Eller att genom att ta ner landets flagga och hissa upp sin egen flagga bli den nya presidenten. Det tror jag inte på. Det finns också ett problem med hur dessa människor tog sig in på en plats som denna. Det här ska vara det mest skyddade platsen i Kinshasa. Republikens presidentpalats. Det är ett område med många ambassader, USA, Storbritannien, Kanada, Kina. Det är en mycket strategisk plats. Hur kom de in? De var där i nästan en timme innan armén ingrep.

För hur kan man gå till presidentens kontor klockan sex på morgonen? Ingen bor där. Ingen sover där. Det är därför jag säger att det inte är en kupp.  Jag vet inte vad jag ska kalla det.

Kapten Christian Malanga som ledde attacken och dödades av säkerhetsstyrkorna under skottväxlingen var en förmögen affärsman, politiker och en gång militärkapten i den kongolesiska armén. Malanga var bosatt i USA där han grundat ett västvänligt högerparti, United Congolese Party. Trots att Malanga bedrivit lobbyverksamhet i Washington och fått stöd från högerpolitiker, som kongressledamoten och före detta ordföranden för representanthusets kommitté för inrikes säkerhet Peter King, är han och hans parti okända för kongoleserna.

– Malanga är någon som var med i oppositionen. Han bodde i USA. Vi känner honom inte så väl. Det finns många som inte gillar regeringen och som bor utomlands. Även folk som var med i armén för några år sedan. Vi fick veta mer om honom först efter kuppen, men han var okänd innan.

Bland dem som arresterades för kuppförsöket finns tre USA-medborgare. I medierna har det förekommit spekulationer om att de skulle ha varit CIA-agenter. En av de är Malangas egen son. En annan är Benjamin Reuben Zalman-Polun, tidigare dömd för handel med droger, som enligt Daily Mail ska ha varit intresserad av gruvor i Kongo. Men Roland Lumumba är inte säker på att det var en utländsk inblandning.

– De flesta som deltog är kongolesamerikaner. Det finns även flera från Kanada, kongoleskanadensare. Men de är inte bara ”amerikaner” eller ”kanadensare”. Kanske bara en eller två.

Så det är inte en utländsk inblandning?

– Nej, nej. Det här är kongoleser som bor i USA och de kom för att… jag vet inte hur jag ska kalla det för det är inte en riktig kupp.

Lumumba tror inte att det blir några uppseendeväckande efterspel eller stora förändringar i landet.

– Om det är något som måste förändras, så är det säkerheten. Hur kunde 50 – 60 personer ta sig in i presidentens palats. De var väl beväpnade. Det finns ett säkerhetsproblem. Så om det är något som behöver förändras, så är det landets och presidentens säkerhet.

Roland Lumumba menar att statskuppsförsöket väcker många frågor. Det spekuleras att kuppen kan ha varit en attack under falsk flagg. Dock genomlever landet just nu en svår situation med protester, politisk instabilitet och en väpnad konflikt i östra delen av landet.

President Felix Tshisikedi omvaldes i december 2023 men valresultatet ifrågasattes av oppositionen. Stora protester uppstod, som möttes av våldsamma nedslag. Det finns även interna motsättningar inom den styrande koalitionen. Tillsättningen av en regering har dröjt i fem månader och inte förrän nu, efter den påstådda statskuppen, valdes Vital Kamerhe till talman i nationalförsamlingen. Kamerhe dömdes 2020 till 20 års fängelse för att ha förskingrat 48 miljoner dollar, men frikändes 2022. Detta skulle lika väl kunna vara ett drag av Tshisikedi för att ytterligare befästa den politiska makten och avvärja all opposition, menar flera medier och Kongoexperter.¹  

Andra analytiker menar att man kan hitta motiven bakom det misslyckade kuppförsöket i utländska ekonomiska intressen. Christian Malangas parti United Congolese Party är en provästlig högerorganisation som förespråkar ett nytt Zaire som vill öppna upp för privatiseringar och utländska investeringar. Det finns trots allt en historia i landet med utländsk inblandning och manipulation av Kongos interna politiska angelägenheter. Inte minst i mordet på Patrice Lumumba med inblandning av USA och Belgien.

Utländska bolag kommer till DR Kongo för att lägga beslag på våra naturresurser, och till ett billigt pris. Det är stora västerländska bolag. För att få kontroll över områden betalar de miliser. Det ska föreställa att det är lokala konflikter, grupper som är emot varandra och landet, men allt detta handlar egentligen om ekonomiska intressen.

Sedan 2022 drabbas den mineralrika östra delen av landet, särskilt Nordkivu, av väpnade konflikter som involverar flera olika grupper och miliser där även utländsk inblandning förekommer. Roland Lumumba menar att problemet i DR Kongo är att det är ett mycket rikt land med stora resurser som inte administreras rätt. DR Kongos östra del har länge varit en fokuspunkt för global uppmärksamhet på grund av naturresurserna som är oumbärliga för den fjärde industriella revolutionens produkter som elfordon, datorer, mobiltelefoner.

– Utländska bolag kommer till DR Kongo för att lägga beslag på våra naturresurser, och till ett billigt pris. Det är stora västerländska bolag. För att få kontroll över områden betalar de miliser. Det ska föreställa att det är lokala konflikter, grupper som är emot varandra och landet, men allt detta handlar egentligen om ekonomiska intressen.

Den mest framträdande aktören är M23-gruppen som säger vilja befria DR Kongo. Men regeringen anklagar Rwanda för att ha skapat M23. Det är i huvudsak en division av den rwandiska armén, säger man, även om kongoleser har framträdande positioner.² Rwanda förnekar detta och säger att M23 är kongoleser och konflikten måste därför lösas av kongoleser. Rwanda anklagar tillbaka med att DR Kongo stödjer den väpnade gruppen FDLR som utgör ett hot mot Rwandas säkerhet.³

Är Rwanda inblandat i konflikterna i östra DR Kongo?

– Rwanda har beväpnat M23-milisen. Det är inte bara jag eller den kongolesiska regeringen som säger detta, det är också FN. Det ska framstå som om det är ett lokalt problem. Men i grunden är det ett ekonomiskt problem. Hur kan Rwanda exportera coltan och kobolt och en massa andra mineraler som de inte har i sitt eget land, hur kommer det sig?

Konflikten mellan länderna har eskalerat. Men på grund av folkmordet 1994 skyddas Rwanda av det internationella samfundet. Ett kongolesiskt militärt ingripande över den rwandiska gränsen skulle fördömas av hela världen. Västländerna har även hotat med att intervenera på Rwandas vägnar. Senast var det Polens president Andrzej Duda som på ett besök i Rwanda i februari sa att “om Rwanda någonsin är i fara kommer vi också att stödja det”, vilket ledde till protester från DR Kongo. I DR Kongo menar man att Rwanda med stöd av Väst vill bryta upp landet i mindre, ömsesidigt fientliga stater eller autonoma regioner. En process som kallas balkanisering.

Vill man splittra DR Kongo?

– Ja, naturligtvis är det en balkanisering de vill skapa. Det skulle bli lättare att föra ut varorna ur Kongo. Till ett billigt pris. Med balkanisering kan ett annat land eller ett multinationellt företag hjälpa två eller tre små länder att bli självständiga, men som de sedan kan äga eller kontrollera. Det är tyvärr Kongos rikedomar som ger oss alla dessa problem.

Naturligtvis är det en balkanisering de vill skapa. Det skulle bli lättare att föra ut varorna ur Kongo. Till ett billigt pris. Med balkanisering kan ett annat land eller ett multinationellt företag hjälpa två eller tre små länder att bli självständiga, som de sedan kan äga eller kontrollera.

I Västafrika gör länderna uppror mot det koloniala arvet från Frankrike, som man kallar Franceafrique, och mot resten av västvärlden. I Mali, Burkina Faso och Niger har det iscensatts militärkupper och försök att distansera sig från den västerländska världsordningen. Man har försökt hitta andra sätt att bygga nya relationer med omvärlden. Lumumba ser dock inte det som händer i Västafrika som något farligt eller ett hot mot Väst.

– Det är inte ett uppror. Det är något normalt som borde ha gjorts för flera år sedan. Det är något som de första ledarna på vår kontinent, Nkrumah, Nasser, Lumumba, talade om, panafrikanism, att vara oberoende, att hantera väst eller hela världen på ett jämlikt sätt. Men västländerna förstår inte det. Men det måste få ett slut. Det finns moment då man måste sluta låta sig påtvingas av andra.

Är det möjligt? Om vi går tillbaka till Patrice Lumumba, som försökte frigöra landet från den västerländska ordningen, vet vi hur det slutade. Tror du att det är möjligt nu?

– Det är en kamp. Vi måste ta oss dit. Precis som ni gjorde i västländerna mot Nazityskland. Även i Asien, när japanerna invaderade Kina. Ja, det är möjligt. Det finns människor i västvärlden som också kan hjälpa oss. Men den verkliga självständigheten måste komma från Afrika. Jag är övertygad om att det kommer att ske.

Tror du att de fransktalande länderna i Afrika som nu slängde ut Frankrike från sina länder arbetar för att bli självständiga från västvärlden?

– Ja, de gjorde det för att bli ekonomiskt oberoende från Frankrike. Även andra länder i Afrika måste göra samma sak. Men det behövs mer panafrikanism och afrikansk solidaritet för att stå emot bland annat Frankrike.

I väst säger man att det man gör i Västafrika är att byta ut Frankrike mot Kina och Ryssland. De menar att de inte arbetar för självständighet, de byter bara partner.

– Det är propaganda. Ta exempelvis Kina som är det senaste stora landet att komma i kontakt med oss afrikaner. De behöver industrialisera sitt land och kommer med ett bättre bud än vad väst har. I Kongo har västländerna varit i över 200 år. Vad vi fick från dem är slaveri och kolonisering. Efter självständigheten förändrades inte situationen särskilt mycket. Nu kommer kineserna med ett bättre bud. Vi kommer inte acceptera att kineserna gör vad västländerna gjorde mot oss tidigare. Om de inte respekterar avtalet kommer vi att bryta samarbetet. Men just nu är deras bud bättre än västländernas.

Nu kommer kineserna med ett bättre bud. Vi kommer inte acceptera att kineserna gör vad västländerna gjorde mot oss tidigare. Om de inte respekterar avtalet kommer vi att bryta samarbetet.

Roland Lumumba sätter sin förhoppning till panafrikanism. Afrikas länder kan lösa många av sina ekonomiska, kulturella och politiska problem genom att gå ihop och samarbeta. Det är det han arbetar med som ordförande i stiftelsen Patrice Lumumba Foundation, som förvaltar den antikoloniala och antiimperialistiska ledaren Patrice Lumumbas politiska arv. Stiftelsen jobbar i Afrika med ungdomar och fattiga i landsbygden.

– I stiftelsen försöker vi hitta inte bara politiska lösningar utan också försörjning för ungdomar och fattiga. Hur kan de bli oberoende? Hur kan de hitta sätt att försörja sig?

Har dagens DR Kongo likheter med de utmaningar som Patrice Lumumba hade på 1960-talet?

– Ja, under Lumumbas tid var 60 procent av kongoleserna under 30 år. Nu 60 år senare är det nästan samma procentandel. Drygt 65% av vårt land är unga. Vi måste berätta för de unga människorna att det finns människor som Patrice Lumumba som kämpade för befrielsen, att man måste arbeta för att bli fri och för att få ett bättre liv, inte bara politiskt utan även ekonomiskt.