Efter att länder som Kanada och Holland legaliserat dödshjälp kräver alltfler att även Sverige ska göra det, vilket debatterats här i Parabol. Det visar att vi lever i en dödens kultur, där livet i sig inte antas ha ett värde, skriver Thomas Idergard och undrar varför vi har börjat se på kroppen som en ägodel.

En eftermiddag i höstas passerade jag på en av Uppsalas gågator en demonstration för djurens rättigheter. En bild som visades föreställde en ko i sitt bås med texten ”inte något utan någon”. Jag undrar vad som hade hänt om samma text hade illustrerat en gammal, multisjuk människa eller ett ofött, mänskligt barn. Hade flanerarna betraktat manifestationen lika lugnt och distanserat?

Kraven på dödshjälp i sjukvården – under uttryck som det tekniska ”eutanasi” eller det individualistiska ”läkarassisterade självmord” – ökar också i vårt land. Argumenten pendlar mellan hurtigt liberala fraser om ”rätten” att få välja sin dödsdag på samma sätt som man väljer sitt elbolag, och empatiska resonemang om att minimera lidande vid svåra sjukdomar. Vad som är slående, är frånvaron av både filosofisk reflektion, det som grundar all moral, och lärdomar från länder i världen där denna praktik redan är legaliserad.

Argumenten för dödshjälp pendlar mellan hurtigt liberala fraser om ”rätten” att få välja sin dödsdag på samma sätt som man väljer sitt elbolag, och empatiska resonemang om att minimera lidande.

Låt oss börja med filosofin. Ytterst handlar frågan om dödshjälp, precis som frågan om döden i den tidiga änden av livet, om vad ett mänskligt liv och vad mänsklig värdighet egentligen är. Bakom kravet på legaliserad dödshjälp – dvs att sjukvården ska tillhandahålla ”behandlingen” att aktivt avsluta ett liv vid svår sjukdom – finns en föreställning om att var och en har ett slags äganderätt till sin kropp och därmed rätt att bestämma allt som händer med livet. Denna föreställning reducerar kroppen – utan vilken vi inte kan ha ett liv i tid och rum – och därmed alltså livet, till ett ting, ett objekt.

Men rätten till sin kropp och sitt liv betyder rätten att få leva, inte att kunna bestämma allt som händer med kroppen och livet. Det kan vi förstås se i den fysiska naturen, genom att vi blir gamla och sjuka mot vår vilja. Men det avgörande är att vi inte har något ägandeförhållande till våra kroppar eller våra liv som till olika fysiska objekt.

Talet om en rätt att få dö och därmed kravet på insatser för det från någon annan, förutsätter nämligen en möjlighet att överlåta eller avstå från rätten till liv, så som äganderätten innebär rätten att fritt få sälja eller kassera egendom, som t ex en cykel. Men livet tillhör inte kategorin ting som kan överlåtas. Den som säljer eller slänger bort sin cykel ger inte upp sin rätt att äga en framtida cykel, eller andra ting än en cykel. Äganderätten till ting i allmänhet är på en grundläggande nivå skild från innehavet av ett konkret ting, och fortsätter alltså att gälla även om man skulle frånhända sig alla ting man har vid ett givet tillfälle.

Livet tillhör inte kategorin ting som kan överlåtas.

Men att ha ett liv kan inte skiljas från livet i allmänhet. En överlåtelse av rätten till sitt eget specifika liv, genom att själv ta det eller låta någon annan göra det, medför på en och samma gång en överlåtelse av livet som sådant eftersom det är omöjligt att ha mer än ett liv, vilket till exempel filosofen David Oderberg effektivt har påpekat i debatten mot dödshjälpsanhängaren Peter Singer.

En lagstiftning som tillät läkare att aktivt ta ett liv på en patients egen begäran, eller aktivt bistå en patient i att ta sitt eget liv genom legal förskrivning av giftpiller, skulle alltså bygga på en falsk uppfattning om vad som utgör rätten till liv.

Är då inte en situation av svårt lidande i livets slutskede, eller i ett svårt, permanent sjukdomstillstånd, något mänskligt ovärdigt som av bara det skälet gör att det måste vara möjligt för den som så vill, att få sjukvårdens hjälp att begå självmord (för att det skulle kunna ske säkert och garanterat)?

Det är självklart legitimt att vilja undvika svårt lidande – och därför utvecklas ju också den palliativa vårdens metoder – men det har inget med mänsklig värdighet att göra. Filosofen John Finnis har till exempel pekat på att det är en avgörande skillnad mellan att vara i en ovärdig situation, å ena sidan, och att sakna mänsklig värdighet, å den andra. Som bärare av de rättigheter vi har bara genom att vara människor, dvs tillhöra människosläktet, oavsett om vi har förmågan att på egen hand värna dessa eller inte, behåller vi alltid vår mänskliga värdighet, dvs vårt mänskliga liv och allt det kräver för att kunna blomstra kräver en vördnad, en respekt och ett skydd bara som sådant. Att lagen ger en läkare rätt att på min begäran orsaka min död, eller aktivt hjälpa mig att göra det, skulle, även om jag lider svårt, inte öka min mänskliga värdighet. Och min mänskliga värdighet minskas inte av mitt lidande.

Om det vore så, skulle vi inte alls försöka bota eller lindra sjukdomar alls eller ta hand om äldre och dementa. Deras värdighet skulle ju redan, genom lidandet, vara reducerad, och därmed deras humanitet. Den snabba och mycket goda utvecklingen inom palliativ vård är däremot ett sätt att utöva ansvar för vad den mänskliga värdigheten kräver av andra, när den inte kan värna sig själv.

Vår mänskliga värdighet kan heller aldrig vara knuten till vår subjektiva uppfattning om den. Då skulle en människa i exempelvis en svår depression av självförakt sakna värdighet, och så är det ju inte.

Vår mänskliga värdighet kan heller aldrig vara knuten till vår subjektiva uppfattning om den. Då skulle en människa i exempelvis en svår depression av självförakt sakna värdighet, och så är det ju inte. Filosofin leder oss alltså tillbaka till frågan om vår rätt och där blir dödshjälpsanhängarna svaret skyldiga när de, även med påstått goda avsikter, vill likställa det kroppsliga livet med en cykel.

Om vi lämnar filosofin och går till praktiken kan man genom att studera länder i världen där dödshjälp i vården i någon form har legaliserats, se att det hela öppnar för ett brant sluttande plan mot ett samhälle som vi i alla fall i ord annars brukar vara ganska överens om inte är önskvärt. Ett samhälle där svaghet hanteras genom utplåning.

Ta Kanada som ett exempel, där delstater redan har legaliserat dödshjälp. I somras berättade flera engelskspråkiga medier om 56-åriga, kanadensiska Heather Hancock som är född med en CP-skada. Följdsjukdomar gör att hon ibland behöver tillbringa tid på sjukhus. I Kanada vidgas användningsområdet för dödshjälp snabbt, trots de ursprungliga uttalade avsikterna med lagstiftningen. Precis som i t ex Nederländerna och Belgien, där nu exempelvis minderåriga med psykisk ohälsa blir ”hjälpta” med giftbehandling i vården. Initialt heter det alltid att dödshjälp ska ges restriktivt och bara till mycket svårt, fysiskt sjuka där den naturliga döden säkert kommer inträffa inom kort. Men empirin visar mycket snabbt att det aldrig förblir så. Döden visar sig bli en attraktiv lösning på problem efter problem.

Vid sitt senaste sjukhusbesök, berättar Heather, pressades hon hårt för att låta vården döda henne. Ett vårdbiträde uttryckte det som att hon var ”självisk” som vägrade. ”Du lever inte, du existerar bara” fick hon höra. Och för Heather framstod sambanden: ”De ser mig bara som en belastning för sjukvården och att pengarna min vård kostar skulle kunna läggas på en person utan funktionsnedsättning.”

Även om vårdbiträdet förstås överträdde en gräns i sin marknadsföring av giftpillrets eller giftsprutans sociala välsignelser, är händelsen lika talande som skrämmande. Det finns många andra exempel på hur legaliserad dödshjälp skapar ett tryck, både yttre och inre, på sjuka, ofta också gamla. Såväl offentliga som privata finansiärer av en vård där den medicinsk-tekniska utvecklingen ständigt möjliggör nya behandlingar, ser den inducerade döden som kostnadsregulator. I den amerikanska delstaten Oregon, till exempel, har det gällt nya, effektivare men dyrare cancerbehandlingar. När det väl är ett faktum har det sluttande planet alltså många intressenter som snabbt vill göra lutningen brantare.

När det väl är ett faktum har det sluttande planet alltså många intressenter som snabbt vill göra lutningen brantare.

Kommentaren till Heather uttrycker emellertid den starkares avhumanisering av den svage: ”Du lever inte, du existerar bara”. Den representerar tyvärr något mer än ett olycksfall i arbetet. Den är en norm i en dödens kultur, där det slutligen är den relativt sett starkares, eller det starkares, ideal och behov som styr. Och den har redan fått ett starkt grepp om våra samhällen genom abort, som nu till och med sägs vara en ”rättighet”.

Tanken på varje människas värdighet, oavsett hennes förmåga att förklara eller försvara sig själv, bara genom att vara mänsklig person, är faktiskt den tanke som ensam byggt vår västerländska civilisation. Den är och förblir kärnan i allt vad som kallas “humanism”. Med legaliserad och sedan, med automatik, stegvis utvidgad dödshjälp, tar vi flera, nya, stora steg bort från denna civilisation, ackompanjerat av parallella krav på bättre behandling av kor.

Här har vi därför också det verkliga hotet mot demokratin.