Den svenska abortlagen fyller femtio år i år och en ny utredning föreslår förändringar. Ett förslag som stärker kvinnors rättigheter, skriver Gudrun Schyman som minns hur det var när fri abort inte fanns på kartan.

Jag var en just 15 år fyllda livrädd flicka. Jag hade inte fått mensen i tid. Jag hade haft mitt första samlag med min första kille. Jag trodde jag var med barn. Paniken spred sig i kroppen. Som tur var hade jag en mamma som jag kunde tala med. Hon fick på för mig outgrundliga vägar fram en adress till en läkare inne i stan. Över immiga glasögon i ett snålt upplyst rum såg han på mig och sedan gav han mig suckande några tabletter. Jag smög därifrån, tog mina tabletter och mensen kom väl några dagar eller någon vecka efter. Kanske hade jag bara spänt mig i nervositet. Kanske var det en helt vanlig förskjutning i den menscykel som inte riktigt hade hunnit etablera sig. Min handlingskraftiga mamma beställde sedan tid hos gynekologen och gick med mig dit för att jag skulle prova ut ett pessar. Dåtidens mest använda preventivmedel. Rätten till fri abort fanns inte på kartan på den tiden, på 60-talet.

En ny statlig utredning föreslår att rätten till abort ska tydliggöras genom att den uttryckligen skrivs in i lagen och att en bestämmelse ska införas om att hälso- och sjukvården har en skyldighet att tillhandahålla abort skyndsamt.

Nu fyller abortlagen femtio år och ska moderniseras för att anpassas både till den medicinska utvecklingen och till gravida kvinnors behov av en förenklad procedur. En ny statlig utredning föreslår att rätten till abort ska tydliggöras genom att den uttryckligen skrivs in i lagen och att en bestämmelse ska införas om att hälso- och sjukvården har skyldighet att tillhandahålla abort skyndsamt. Kravet på att medicinsk abort måste utföras på en sjukvårdsinrättning ska tas bort.¹ RFSU kallar förslagen för en frihetsreform som öppnar dörrarna för ökat självbestämmande. Vårdförbundet är positiva till utredningens förslag om att barnmorskor får utökade möjligheter att självständigt handlägga aborter, något som man har drivit länge. Själv säger jag: äntligen!

Men det finns också abortmotstånd. I Läkartidningen i höstas kunde vi läsa om anti-abortorganisationen Människovärde som annonserar efter läkare som kan tänka sig att skriva ut progesteron till svenska kvinnor för att avbryta en medicinsk abort. De skriver på sin Facebooksida att: “Svenska kvinnor kontaktar prolife-organisationer i USA när de tagit ett första abortpiller men ångrar sig. I Sverige får de ingen hjälp och vi vill ändra på det. Om du som läkare är villig att hjälpa svenska kvinnor i denna situation är du välkommen att kontakta oss. Du förbinder dig inte till något och konfidentialitet utlovas.” Föreningen Människovärde är en organisation “med kristen grundsyn”, grundad år 2017 vid en sammanslagning av organisationerna Ja till livet och Provita. Andra frågor som organisationen driver debatt kring är dödshjälp, fosterdiagnostik och vårdpersonals samvetsfrihet vid abort.  

Både SD och KD har riksdagsledamöter som återkommande lägger förslag i syfte att inskränka aborträtten.

Både SD och KD har riksdagsledamöter som återkommande lägger förslag i syfte att inskränka aborträtten. Det handlar om att konstant ifrågasätta gränsen för sena aborter, om att ge juridiskt skydd till “ofödda” och att propagera för att svensk sjukvårdspersonal ska kunna vägra utföra aborter genom att åberopa s.k. samvetsfrihet. Detta är skolboksexempel på hur anti-abortlobbyn arbetar för att inskränka aborträtten världen över.

Historiskt satt rätten till fri abort långt inne i Sverige. Flera länder i världen var före oss, bland annat Ryssland, Polen och Tunisien. Att svenska kvinnor åkte till Polen var inget ovanligt på 60-talet. I början på 1960-talet genomfördes runt 3000 legala aborter årligen i Sverige, men 7000 kvinnor och tjejer fick avslag varje år. De illegala aborterna uppskattades till 20 000 per år.² Kravet för att få en laglig abort var fortfarande våldtäkt, att det fanns fara för kvinnans liv, allvarliga sjukdomar eller särskilda sociala omständigheter. 

1963 kom en vändpunkt. Två politiska ungdomsförbund, det socialdemokratiska och det folkpartistiska, krävde helt fri abort vilket då ansågs chockerande radikalt. Flera svenska dagstidningar tog så småningom ställning för fri abort och på insändarsidorna krävdes folkomröstning och att kvinnan själv skulle få bestämma. Abortförespråkarna framhöll att aborter var en klassfråga. De rika hade sedan länge uppsökt privatläkare för abort. De fattiga tvingades att vända sig till illegala ”abortörer” vilket kunde leda till sterilitet eller döden. 

Men så tillsatte regeringen i mitten av 1960-talet äntligen en utredning om rätten till abort. Sveriges nuvarande abortlagstiftning – med smärre ändringar – klubbades igenom 1974 och infördes året efter. Enligt svensk lag har nu alla kvinnor rätt till fri abort. Så här står det på 1177:

”Abortlagen ger dig som är gravid rätt att avbryta graviditeten. Aborträtten gäller för alla som är gravida i Sverige, även för dig som inte är svensk medborgare eller inte är bosatt i Sverige. Du behöver inte tala om varför du vill göra en abort och du ska inte bli ifrågasatt i ditt beslut. (…) Du som är gravid har rätt att själv bestämma om du vill göra abort om det inte har gått mer än 18 graviditetsveckor. Efter vecka 18, fram till vecka 22, behövs tillstånd av Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen för att få göra abort”.

Min privata situation har, vid två helt skilda tillfällen, helt enkelt inte haft utrymme och förutsättningar för att ta emot ett barn till.

Vid två tillfällen har jag personligen varit lycklig över lagen, inte minst passusen: ”Du behöver inte tala om varför du vill göra en abort och du ska inte bli ifrågasatt i ditt beslut.” Det betyder inte att det varit lättvindigt. Min privata situation har, vid två helt skilda tillfällen, helt enkelt inte haft utrymme och förutsättningar för att ta emot ett barn till och preventivmedlen har inte fungerat. Det har varit solklart men ändå har jag tvivlat och rådbråkat mitt samvete, känt både skuld och skam. Både före och efter. Det gör att jag utan minsta tvekan kan säga att det finns inga lätta beslut och det finns ingen annan än kvinnan själv som kan fatta det slutgiltiga beslutet.

Så nu, när vi för ovanlighetens skull fått ett förslag som stärker kvinnors rättigheter, genom att aborträtten tydligt skrivs in i lagen och proceduren blir enklare, så gäller det också att regeringen gör förslagen till sina och att en majoritet i riksdagen ställer sig bakom. Svängningar i politiken kan komma fort, det vet vi. Så låt oss därför fira denna 50-åring inte bara med blommor och blader utan också med kraftfulla HURRA-rop som hörs ända in i riksdagen!