Fiktivt kapital är en belastning på ekonomin och utgör en stor risk för kriser. Utlämnat åt sig självt skulle det krascha – men det hålls uppe av stater, med vanliga människors sparande och lån som gisslan. Vi borde lämna bankerna åt sig själva och istället låta Riksbanken ge alla en gratis, säker digital plånbok, skriver Mats Alexandersson.

Den 10 mars förra året kollapsade Silicon Valley Bank och skickade chockvågor genom finansvärlden. Banken var en amerikansk nischbank med fokus på teknik- och tillväxtbolag. Det visade sig att deras fokus på högriskföretag med förväntad stark tillväxt blev problematisk. När de ekonomiska förhållandena för många startups försämrades ledde det till låneförluster och en minskning av bankens aktievärde. Förväntningarna om stora vinster i framtiden byttes till förluster och konkurs. Det är den näst största bankkollapsen i USAs historia efter Lehman Brothers under finanskrisen 2008.

Den 10 mars förra året kollapsade Silicon Valley Bank och skickade chockvågor genom finansvärlden. Banken var en amerikansk nischbank med fokus på teknik- och tillväxtbolag. Det visade sig att deras fokus på högriskföretag med förväntad stark tillväxt blev problematisk.

Bara dagar efter Silicon Valley Bank kollapsade även Signature Bank och Silvergate Capital på grund av paniken som skapades. Den fulla effekten av dessa konkurser känns fortfarande av i finanssystemet och har bland annat inneburit krav på en ökad tillsyn från myndigheternas sida.

Det svenska Alecta, som tar hand om tjänstepensionen för 2,8 miljoner privatpersoner och 35 000 företag, med ett kapital som uppgick till 1007 miljarder kronor, ville inte vara sämre när det gäller att spekulera med våra pensionspengar. Enligt SVD var Alecta vid tillfället för konkursen den fjärde största ägaren i SVB.¹ Ett ägande som innebar att bolaget gjorde en förlust på 20 miljarder kronor och att dåvarande VD Magnus Billing fick avgå, med 6,4 miljoner i arvode så klart.

Fler åtstramningar
Politiken efter finanskraschen 2008 har inneburit socialism för bankirerna. Centralbankerna främst i Europa och USA har pumpat in pengar till finansmarknaden, Internationella valutafonden (IMF) har angett 315 000 miljarder svenska kronor mellan 2008 tills nu, 57 gånger Sveriges BNP. Samtidigt har det på grund av att pengarna inte investerats i någon produktion, enbart gynnat det allra rikaste samtidigt som det skett stora åtstramningar för alla oss andra.

Banker har, sedan sin etablering, besuttit en inneboende brist på robust säkerhet. Tillsammans utgör de ett system som, på grund av sin struktur, inte förmår att efterleva principerna för en välfungerande marknad. Denna problematik har länge varit erkänd, men bristen på alternativ har tvingat samhället att förlita sig på banker som den enda kanalen för att distribuera pengar till individer (kontanter, bankfilialer, uttagsautomater etc.). Denna situation har skapat en beroendeställning där samhället, i praktiken, hållits gisslan av ett monopoliserat nätverk av privata banker som innehar makt över betalningar, sparande och krediter.

En lösning har föreslagits från flera ekonomer, som till exempel Thomas Piketty, Mariana Mazzucato och Yanis Vaurofakis. Den går ut på att Riksbanken ger alla en gratis, säker digital plånbok. Den fungerar i praktiken som ett gratis bankkonto med ränta som följer centralbankens egen ränta – ett mycket bättre erbjudande än traditionella banker. Genom att utnyttja molnteknik skulle centralbanken kunna erbjuda gratis digitala transaktioner och lagring av sparande för alla. Intäkterna från dessa transaktioner skulle då kunna användas för att finansiera viktiga offentliga tjänster.

Den går ut på att Riksbanken ger alla en gratis, säker digital plånbok. Den fungerar i praktiken som ett gratis bankkonto med ränta som följer centralbankens egen ränta – ett mycket bättre erbjudande än traditionella banker.

Detta system skulle frigöra människor från begränsningarna i det nuvarande banksystemet, som ofta kritiseras för att vara en oligopolmarknad. De skulle inte längre tvingas att förvara sina pengar hos privata banker eller betala höga avgifter för grundläggande transaktioner. De skulle ha frihet att välja om de ska använda sig av privata banker för tjänster som lånegarantier, där banken fungerar som mellanhand mellan sparare och låntagare. Med en digital plånbok och en e-krona garanterad av Riksbanken kan vi låta alla kommersiella banker som inte sköter sig få gå i konkurs.

Kapitalismen har förändrats
Genom det nyliberala projektet har politiken i vid bemärkelse övergett tanken på kontroll över tiden och beslut över produktionen till de opersonliga finansmekanismerna. Dessa har erhållit en disciplinär bestämmanderätt som både offentliga och privata ekonomiska aktörer måste underkasta sig. Framförallt bankirernas och kapitalägarnas girighet och de numera ständigt återkommande kriserna kommer från denna mekanism. Själva kärnan i mekanismen är det som Marx analyserade som fiktivt kapital.

Karl Marx undersökning av fiktivt kapital fördjupade sig i den invecklade dynamiken med finans och kredit under hans tid. Fiktivt kapital omfattar en rad finansiella instrument, från aktier och obligationer till komplexa derivat, vars värde är fristående från det moment i kapitalets cirkulationsprocess där mervärdet skapas, det vill säga i själva produktionsprocessen. Till skillnad från materiella tillgångar som maskiner eller mark, som direkt bidrar till att skapa välstånd, beror det fiktiva kapitalets värde på marknadens spekulationer och förväntningar.

Marx hävdade att spridningen av fiktivt kapital kunde ha destabiliserande effekter på ekonomin. Eftersom finansmarknaderna prioriterar kortsiktiga vinster framför långsiktiga investeringar i produktiva tillgångar. Dessutom skulle beroendet av spekulation snarare än investeringar skapa finansiella bubblor där till exempel fastigheters priser blåses upp långt över deras värde.

Fiktivt kapital omfattar en rad finansiella instrument vars värde är fristående från själva produktions-processen.

Ett av Marx bekymmer var att expansionen av fiktivt kapital kunde överträffa tillväxten i den verkliga ekonomin. Detta scenario, varnade han, sätter scenen för finansiella kriser. Sett i dagens sammanhang förblir Marx kritik av det fiktiva kapitalet ytterst relevant. Den så kallade finansialiseringen av ekonomin har accelererat, och skapat klassklyftor och inkomstskillnader vilka vi aldrig tidigare har sett.

Med en stor säkerhet kan man idag säga att kapitalismen ömsat skinn, genomgått en metamorfos, där politiska beslut om att avreglera finanssystemet gjort att en liten finansiell elit tagit hela ekonomin som gisslan för att kunna leva på räntor och spekulation. Till skillnad från Yanis Varoufakis, som i sin senaste bok Technofeudalism driver tesen att molnkapitalister tagit över ekonomin, menar jag att den gruppen består av fler och delvis andra personer än molnkapitalet.

Att ta itu med de utmaningar som fiktivt kapital innebär kräver en omfattande förståelse av dess konsekvenser för ekonomisk stabilitet och tillväxt. Politiker måste konfronteras med forskning och förslag på åtgärder för att främja produktiva investeringar, reglera finansmarknaderna och minska riskerna i samband med spekulativa överdrifter. Genom att lyssna till Marx insikter om fiktivt kapital kan samhällen sträva efter ett mer hållbart och rättvist ekonomiskt system.

Vad innebär fiktivt kapital idag
Finanskrisen 2008 visade otvetydigt att ingenting undgår det fiktiva kapitalets grepp. Den makt som fiktivt kapital har förvärvat gestaltar sig som likviditet på finansmarknaderna. Värdepapper har företräde framför framtida produktion med löfte om utdelning i framtiden, och de erbjuder sina ägare möjligheten att konvertera löftena till riktiga pengar när som helst.

Men sammantaget är denna likviditet bara en illusion, för det skulle vara omöjligt att omedelbart avveckla alla dessa löften om framtida utdelningar. Sedan 2008 har den absoluta prioriteten från de ledande kapitalistiska ländernas regeringar varit att garantera finansiell stabilitet, man har pumpat in pengar i systemet. Nuvarande ekonomiska vinster måste upprätthålla värdet av ackumulerat fiktivt kapital.

Om värdepappret inte utgör något verkligt värde, utan endast en garanti, en rätt att erhålla inkomst måste det ge ägaren möjligheten att i framtiden lägga beslag på mervärden i form av utdelning och ränta. Det nyliberalismen har piskat marknaden till har inneburit att det fiktiva kapitalet har ökat snabbare än det reellt existerande kapitalet som cirkulerar i produktionen. De löften som ges idag om höga utdelningar, kan bara accepteras om tidigare löften har hållits.

Det stora uppdraget för regeringar och monetära myndigheter som har ställts inför varje finansiell omvälvning sedan 1980-talet – och desto mer under de senaste åren – har varit att garantera denna kontinuitet av finansiella vinster.

En av konsekvenserna i de rikaste kapitalistiska länderna är att den ekonomiska tillväxten har avtagit i nästan ett halvt sekel. Ökningen av producerande företags finansiella betalningar och intäkter beskrivs som en motvilja mot egna investeringar. Trots det ökade intresset för digitalisering, och mer specifikt i vår tid för artificiell intelligens, finns det inga garantier för att detta kommer att medföra en ny ekonomisk guldålder. När börsprofitörerna kräver rekordutdelningar från t.ex. Nvidia, IT industrins nya guldägg, följer våra samhällen en bana som är både politiskt och ekonomiskt explosiv.

Det fiktiva kapitalets politiska konsekvenser – utarmning och parasitism
Strävan efter finansiell stabilitet döljer ofta en obekväm sanning: den vilar på en osäker grund, byggd på två mycket utmanade pelare – utarmning och parasitism. Utarmning, i detta sammanhang, hänvisar till de olika sätt på vilka välstånd systematiskt överförs från den offentliga sfären till den finansiella sektorn, ofta genom statliga ingripanden.

Denna utarmning kan vara både direkt och indirekt. Direkt utarmning sker när offentliga resurser används för att stötta upp fallfärdiga finansinstitut. Statliga garantier för banker och okonventionell penningpolitik, såsom kvantitativ lättnad, innebär i huvudsak en överföring av offentliga medel till privata finansinstitut. Denna dolda kostnad tynger skattebetalarna och kommande generationer, och pantsätter i princip långsiktig stabilitet för kortsiktig finansiell lugn.

Statliga garantier för banker och okonventionell penningpolitik, såsom kvantitativ lättnad, innebär i huvudsak en överföring av offentliga medel till privata finansinstitut. Denna dolda kostnad tynger skattebetalarna och kommande generationer.

Dessutom gynnar politik som syftar till att blåsa upp tillgångsvärden, såsom låga räntor, ofta dem som redan har finansiella tillgångar, vilket ytterligare breddar förmögenhetsklyftan och försvagar de produktiva sektorerna i ekonomin.

Indirekt utarmning antar å andra sidan en mer lömsk form. Åtgärder för åtstramning, som ofta genomförs för att säkerställa fortsatt skuldbetalning till finansinstitut, innebär nedskärningar i offentliga tjänster och socialprogram. Detta försvagar skyddsnät och drabbar oproportionerligt de mest utsatta i samhället. Dessutom kan strukturreformer som syftar till att öka företagens lönsamhet leda till lägre löner och försvagat arbetarskydd. Även om detta kan gynna företag på kort sikt, hindrar det långsiktig tillväxt genom att urholka den arbetande befolkningens efterfrågan och förvärra ojämlikheten. En av kapitalismens klassiska motsättningar.

Denna utarmningstaktik skapar en parasitär relation där den finansiella sektorn frodas på bekostnad av den bredare befolkningen. Miljontals människor står inför förödande konsekvenser, allt från minskad tillgång till grundläggande tjänster som sjukvård och utbildning, till lönesänkningar och en sjunkande levnadsstandard. Denna utarmning är i slutändan ohållbar, eftersom social oro växer tillsammans med ekonomiskt elände. Vilket utgör grunden för den ytterst högerns populism.

Att bryta sig loss från denna cykel kräver mer än bara att motstå utarmning. Det kräver en grundläggande förändring i maktdynamiken. Folkrörelser och offentligt tryck är avgörande för att bekämpa politik som prioriterar finansinstitutens välbefinnande framför människors. Men i slutänden måste det till ett annat produktionssätt.

Dessutom är en omprövning av ekonomisk politik nödvändig. I dagsläget behövs en politik som prioriterar produktiva investeringar i grön infrastruktur och humankapital, tillsammans med åtgärder som främjar socialt välstånd och delad välfärd, är avgörande för långsiktig och hållbar tillväxt. Dessutom måste det till starkare regleringar på finansmarknaderna som bidrar till att förhindra alltför stora risker och säkerställa en mer progressiv skattepolitik.

Kapitalismen har blivit en parasit
Finanskapitalismen fungerar med en parasitär logik, som kräver en minsta lönsamhetsnivå som finansiell norm. Detta fungerar som ett filter för produktionsprojekt och gallrar bort även potentiellt lönsamma initiativ som inte når upp till denna höga ribba. Denna selektiva press försvagar ekonomisk tillväxt och minskar möjligheten till klimatomställningen.

Men varför existerar denna norm? Svaret ligger i lockelsen av högre avkastningar som finns i vissa kretslopp för kapitalvärdering – processen där kapital ökar i värde. Fossila ekonomin är en sådan process. Ojämlikt utbyte mellan utvecklade och perifera ekonomier spelar en avgörande roll. Integrationen av det tidigare kommunistblocket i den globaliserade marknaden, i kombination med att perifera nationer övergett utvecklingsfokuserade strategier, har fungerat som en grogrund för “fiktivt kapital” som ackumulerats på finansmarknaderna i den utvecklade världen. Här avser fiktivt kapital finansiella instrument vars värde är avskilt från den reala ekonomiska aktiviteten.

Fördelarna för utvecklade länder är ett resultat av en specifik historisk konjunktur: tre decennier där multinationella företag åtnjöt en nästan oändlig tillgång på billig arbetskraft i det globala Syd.

Fördelarna för utvecklade länder är ett resultat av en specifik historisk konjunktur: tre decennier där multinationella företag åtnjöt en nästan oändlig tillgång på billig arbetskraft i det globala Syd. Dessutom utövade de betydande marknadskrafter över företag i dessa regioner, vilket ytterligare stärkte deras fördel. Denna privilegierade position förstärktes ytterligare av den internationella dominansen av dollarn och, i mindre utsträckning, euron.

I huvudsak skapar detta system en “imperialistisk bonus” för utvecklade nationer. Denna bonus drivs av flera faktorer:

Billig arbetskraft: Tillgång till en stor pool av billig arbetskraft i det globala Syd tillåter utvecklade länder att producera varor och tjänster till lägre kostnader.

Marknadsmakt: Möjligheten att diktera villkor och kontrollera marknader i utvecklingsländer gör det möjligt för utvecklade länder att ta en större del av vinsterna.

Valutadominans: Att ha en stark valuta (dollar eller euro) underlättar internationella transaktioner och ger utvecklade länder ytterligare ekonomiskt inflytande.

Detta system skapar en pervers stimulans. Fokuset på att utvinna maximal vinst från ojämlikt utbyte främjar tillväxten av fiktivt kapital i utvecklade länder, samtidigt som det kväver tillväxt och utveckling i perifera ekonomier. Detta skapar i slutändan en situation där parasiter frodas på bekostnad av verkliga värden.

Fiktivt kapital och erosionen av kapitalismen
I höginkomstländer har fiktivt kapital förvandlats från en dynamisk tillväxtmotor till en dödvikt som kväver hela den sociala reproduktionsprocessen. Den tidigare detaljerade regleringen av finansiella marknaden har förfallit till kaos, kännetecknad av finanskriser och makroekonomiska chocker som kräver kraftfulla statliga ingripanden.

Denna minskning av verkliga produktionsvinster har försatt nationalstaten i en otacksam position. Regeringar tvingas nu hantera en allt mer akut fördelningskonflikt, både inrikes och internationellt, då den privata sektorn inte levererar. Denna återkomst av den politiska sfären är paradoxal. Just det finansiella systemet, en gång hyllat som ett föredöme för värdeskapande, förlitar sig nu på det offentliga myndigheternas ovillkorliga stöd för att upprätthålla sin hegemoni. Socialism för miljardärerna, utarmning för oss andra som det brukar beskrivas.

Överlämnat åt sig självt skulle fiktivt kapital oundvikligen kollapsa och dra med sig hela ekonomin i fallet. I grunden har finanssektorn blivit en expert på utpressning. Den maskerar sig som en förespråkare för den fria marknaden, men klamrar sig ändå fast vid statens tvångsmakt för att pressa ut ännu mer vinst ur samhällskroppen.

Situationen väcker en grundläggande fråga: är detta fortfarande kapitalism? Systemets dödsryckningar har förutspåtts otaliga gånger, men kanske har de nu äntligen börjat, nästan oavsiktligt. Det finns dock ingen tydlig väg mot en ljusare framtid. Den rika eliten, ovillig att acceptera stagnation, tar till ytterligare åtgärder för att krossa medelklassen och arbetarklassen. Kapitalet har inte bara stulit frukterna av människors arbete utan även släckt hoppet om en framtid byggd på arbete och framsteg. Den döda vikten av fiktivt kapital berövar människor den så kallade välfärd de trodde sig ha säkrat.

Situationen väcker en grundläggande fråga: är detta fortfarande kapitalism? Systemets dödsryckningar har förutspåtts otaliga gånger, men kanske har de nu äntligen börjat, nästan oavsiktligt.

Den nuvarande situationen presenterar ett tydligt val: antingen avveckla det parasitära systemet med fiktivt kapital och bygga upp en ekonomi baserad på produktiva investeringar, eller möta konsekvenserna av ett system i dödsryckningar. Kampen för en ljusare framtid kräver handling och en vision för en alternativ väg.

Genom att förklara status quo och förespråka systemiska förändringar kan vi bryta oss loss från cykeln av utarmning och parasitism. Endast då kan vi bygga en framtid där finansiell stabilitet uppnås inte genom exploatering, utan genom ett annat, mer jämlikt och hållbart ekonomiskt system.