Det gångna året har, för palestinier och många andra, varit som att gå omkring i en parallell verklighet. Medan människor i Gaza, Palestina, inte har el eller mat, har våra politiker förklarat att det som sker är proportionerligt. Ammar Makboul försöker summera året som gått, och varför våra ledare visar sådan brist på empati.

Hur gör man ett bokslut över ett folkmord som pågår? Var börjar man; räknar man alla dödade? Tar man sats i rapporten från tidskriften Lancet som talar om uppemot 186 000 döda? Ska man beskriva ytan som Gaza utgörs av, nämna att den är mindre än Göteborgs, att det bor 2.5 miljoner flyktingar som fördrivs för kanske 10 gången i deras liv, att Gaza är belägrat sedan 17 år och ockuperat sedan 57 år? Men vänta lite, är inte allt det där redan känt; var inte detta historiens, i realtid, mest väldokumenterade folkmord?¹ Men varför pågår det i så fall fortfarande?
 
Ett sätt att summera det gångna året på är att räkna ihop framgångarna Israel och dess allierade skördat. Trollfabrikerna för ockupationsmakten har aldrig varit mer aktiva än nu, som Pabi Shrestha visade i sin text i Parabol 4/23. Den sionistiska definitionen av antisemitism vinner mark.² Medierapporteringen fungerar som en megafon åt Israel.³

Vi kan också begrunda Europas gröna ljus till folkmordet.⁴ Avrättningar av motståndsrörelsens ledare. Aggressionskrig mot Syrien, Iran, Jemen och Libanon där terrorbombningarna resulterat i 1 miljon flyktingar. 

Men frågan är vad Israel och dess allierade uppnått, egentligen. Var det det här de ville ha? Var det värt priset? Är de nöjda?

Men frågan är vad Israel och dess allierade uppnått, egentligen. Var det det här de ville ha? Var det värt priset? Är de nöjda? Hur uppfattas Sverige och EU i omvärlden, i kommande generationers ögon? Och vad får det för följdverkningar för den internationella rätten? Kan Israels vänner längre förneka att Israel blommat ut till en fullfjädrad fascistisk stat där hundratusentals israeliska medborgare protesterar mot monstret Europa skapat?⁵
 
På en väsentlig punkt håller jag med de som till Israels försvar hävdar att Israel inte kunde agera på något annat sätt. Så är det, helt klart. Väst visste vad Israel var och är. Ni kände till att Israel vilar på ruinerna av palestiniernas hemland, fördrivningar, etnisk rensning. Ni såg apartheidmurarna och ockupationen. Ni kände till dödsskvadronerna, de otaliga massakrerna, ni kände till tortyren i fängelsecellerna, allt det som era människorättsorgan och era utrikesdepartement och era ambassader rapporterat om. Kunde det ha gått på något annat sätt? Är det inte i själva verket så att ni både drivit fram folkmordet och Israels fascistiska regim? Och är det överhuvudtaget meningsfullt att tala om den israeliska regimens skuld utan att samtidigt adressera Europas, Sveriges? Är inte er skuld större? För visst är det så att ni egentligen aldrig gjorde upp med kolonialism, imperialism, folkmord – ni hittade bara nya sätt att dominera människan i det globala Syd.

På en väsentlig punkt håller jag med de som till Israels försvar hävdar att Israel inte kunde agera på något annat sätt. Så är det, helt klart. Väst visste vad Israel var och är.

De första tre månaderna av folkmordet var som att gå omkring i en parallell verklighet; som att leva utanför samhällsgemenskapen. Nej, det var inte så att jag var besatt av Gaza. Visst kunde tankarna ofta gå dit när jag åt, duschade eller när det var kallt ute och jag befann mig inomhus. Men det var inte för att jag var offer för något slags tvångsbeteende som att maniskt följa nyheterna eller sociala medier. Det var för att svält användes som vapen; för att de var (och är) utan el och vatten. Och för att likriktningen och rundgången i svensk offentlighet var våldsam, kvävande när medierna fungerade som megafon åt ockupationsmakten, när Sveriges utrikesminister upprepade gånger hävdade att folkmordet är proportionerligt. 
 
Och nej, det var inte heller så att jag distanserade mig eller valde att leva i en bubbla. Känslan jag snarare upplevde var att Sverige distanserade sig från mig, från oss. Jag var inte ensam med känslan av att leva i en parallell verklighet de första månaderna av folkmordet, vi var många, även etniska svenskar. 
Jag ansträngde mig för att leva mitt liv som jag gjort tidigare; försökte dämpa ångesten genom att gå samman med andra för att väcka oppositionen i riksdagen. Jag kanaliserade vreden över vår regerings agerande genom att gå på manifestationer. Jag skrev för att hantera smärtan över att medierna bidrog till att demonisera och avhumanisera palestinierna – serverade Israel exakt det villkor som behövdes för att förvandla Gaza till den gravplats det är idag.

Jag var inte ensam med känslan av att leva i en parallell verklighet de första månaderna av folkmordet, vi var många, även etniska svenskar.

SVT talade om Pallywood när bilder från folkmordet dök upp, d v s att bilderna består av AI producerad desinformation, palestinsk propaganda.⁶ Ledarskribenter kopierade rakt av den israeliska militärens talepunkter när dom beskrev varför civila med nödvändighet måste dö i massor i Gaza om motståndet ska kunna utrotas på riktigt. Man hävdade att eftersom Gaza var så litet och tätbefolkat och eftersom stödet till motståndet var så massivt så behövde civila dö, det var naturligt och ansvaret för detta är palestiniernas eget. Som Svenska Dagbladets ledarsida första månaden av folkmordet. Nyligen förklarade Cecilia Uddén för Sveriges Radios lyssnare att civilbefolkningens stöd till den libanesiska motståndsrörelsen kan göra dem till legitima mål för Israel.⁷

Uddéns rapportering har även tidigare kritiserats för att åsidosätta krav på allsidig, opartisk, saklig journalistik- då handlade det också om att normalisera det systematiska dödandet av civila genom att okritiskt återge den israeliska militärens narrativ.⁸

Uddéns rapportering har även tidigare kritiserats för att åsidosätta krav på opartisk journalistik – då handlade det också om att normalisera det systematiska dödandet av civila genom att okritiskt återge den israeliska militärens narrativ.

Geopolitiska intressen om naturtillgångar och energiresurser kan inte ensamt förklara varför ansvariga politiker och redaktörer agerade som de gjorde, även om det också förhåller sig så att Israel fungerar som imperialismens bastion i Mellanöstern. Detta skeende kan aldrig förstås helt och fullt utan ett åskådliggörande av det som gör iscensättandet av svält och folkmord möjligt, normaliserat samt även påhejat av regeringar som den svenska.⁹
 
Det förutsätter en samtalsordning om palestinier som vilar på negativa stereotyper. Det finns inget utrymme för palestinsk agens i Europas historiskt betingade dominansförhållande till de Andra. Palestinier framställs som högljudda känslovarelser som inte förstår sitt eget bästa, nämligen att allt kommer att så småningom bli bra med underkastelse och lite tillit.
 
Man behöver inte ha läst postkolonial teori för att förstå att kolonialism och folkmord förutsätter rasism. Det räcker med att se glimtar av barnens ögon i folkmordets Gaza. De lär oss något om oss själva, om världen vi lever i, om de politiska ledare vi har. Dessa ögon gör att vi kommer närmare skeendet som utspelat sig under året som gått. De lär oss bland annat att de som hade den politiska makten att kunna hejda utvecklingen, inte agerade.

Här avses två typer av politiskt ledarskap från höger till vänster. Den ena sidan består av de som aktivt bidrog till att understödja folkmordet politiskt, militärt, ekonomiskt så som Sveriges regering. Och så har vi ett politiskt ledarskap som agerade alldeles för sent och för lite. De första månaderna kommunicerade riksdagens oppositionspartier det ena menlösa uttalandet efter det andra utan att snudda vid krav på sanktioner mot Israel. Det var först efter Sydafrikas åtal mot Israel i internationella domstolen i Haag som ledningen i socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet sakteligen började agera ansvarsutkrävande. Men då var vi redan flera månader in i folkmordet.

Det finns olika anledningar till varför politiska ledare inte agerar för att stoppa ett folkmord. Och ingen av dem handlar om brist på kunskap.

Det finns olika anledningar till varför politiska ledare från höger till vänster inte agerar för att stoppa ett folkmord. Och ingen av dem handlar om brist på kunskap. Jag tror att den främsta anledningen är att ledande politiker sätter egennyttan framför samhällsnyttan eller vad som är bra för helheten och moraliskt riktigt. Sådana ledare förhåller sig instrumentellt och kalkylerande till allvarliga skeenden – vad kan vi/jag vinna eller förlora på att agera ansvarsfullt. Hur många röster får vi om vi gör så eller så?

Det kan verka oskyldigt i taktisk bemärkelse men konsekvenserna är förödande för inte bara rättsstatens principer, demokratins fundament, folkrätten, mänskliga rättigheter – sådant ledarskap möjliggör också folkmord, nu såväl som då. Detta svek är möjligen den bittraste lärdomen av året som gått.