I sin artikel (Parabol 2/25) instämmer Göran Lambertz i min kritik mot SVT:s nyligen visade dokumentär om da Costafallet, ”Det svenska styckmordet”. Dokumentären har, skriver han, ”flera allvarliga fel och brister” i sin framställning av bevisningen mot Teet Härm och Thomas Allgén.

Inte desto mindre landar han i slutsatsen att de båda läkarna förmodligen är oskyldiga till att ha styckat Catrine da Costas kropp på rättsläkarstationen i Solna på annandag pingst 1984, och att kammarrätten med sin fällande dom utsatte dem för ett justitiemord. Han menar sig kunna matematiskt beräkna sannolikheten för att bevisen som talar för deras skuld håller måttet. Den sannolikheten, säger han, är 1,2 procent, alltså långt från kravet på att de ska kunna anses befunna skyldiga bortom rimligt tvivel.

Jag kan inledningsvis konstatera att vi talar om olika saker. Min kritik mot SVT:s dokumentär har riktat in sig på dess grovt vinklade redovisning av den bevisning som kammarrätten baserade sin dom på. Denna framställdes, menar jag, på ett förvrängt, tendentiöst och till delar rent lögnaktigt sätt. Men trots den felaktiga faktaredovisningen – eller snarare tack vare den – lät sig en stor del av Mediasverige övertygas om att läkarna är offer för ett justitiemord och därför borde få upprättelse. Jag anser att en sådan slutsats inte kan baseras på SVT-dokumentären, som var ett journalistiskt haveri, effektiv i sitt berättande men osann till sitt innehåll.

Men trots den felaktiga faktaredovisningen – eller snarare tack vare den – lät sig en stor del av Mediasverige övertygas om att läkarna är offer för ett justitiemord och därför borde få upprättelse.

Göran Lambertz, som tveklöst är en erfaren och kunnig jurist, riktar däremot in sig på att bedöma värdet av de bevis som kammarrätten faktiskt grundade sin dom på. I det syftet lyfter han fram en formel, kallad Bayes sats, som han menar kan användas för att beräkna bevisningens sammanlagda hållfasthet, med hänsyn tagen till de invändningar som kan resas mot de enskilda bevisen.

Lambertz påpekar visserligen att formeln av praktiska skäl inte används av domstolar – dels för att ”den är för krånglig och svår att förstå”, men också av det skälet att den som använder den ”måste göra en uppskattning av värdet av de olika bevisen som förs in i beräkningen”. Han anser sig dock ha bemästrat dessa svårigheter när han nått sin slutsats om den dryga procentens sannolikhet för läkarnas skuld.

Eftersom Lambertz inte redovisar vilka värden han matat in för de olika bevisens bärighet är det lönlöst att diskutera hans sammanlagda resultat. Vi får istället rikta in oss på att syna hur han resonerar om några av de enskilda bevisen.

Den enligt Lambertz ”kanske viktigaste” bevisomständigheten till stöd för att läkarna var oskyldiga är vad han kallar ”tidsaspekten inkl. upptäcktsrisken”. De bör, skriver han, enligt vittnesuppgifter ”ha haft sammanlagt högst ca två timmar på sig att träffa Catrine da Costa, mörda henne (rimligen efter ett visst föregående händelseförlopp) och stycka hennes kropp i närvaro av Allgéns dotter innan denne lämnade rättsläkarstationen med flickan”.

Någon måste också ha städat upp efter styckningen, skriver han vidare och fortsätter: ”Det minsta man kunde ha begärt av kammarrätten är att den redovisat ett tänkbart scenario för brotten, räknat på tiden och bedömt rimligheten”.

Det låter som ett vettigt resonemang, men rymmer ett antal allvarliga förbiseenden och tankefel.

Läkarna åtalades och dömdes endast för att ha styckat Catrine da Costas kropp. Ingenting sades om att de skulle ha varit skyldiga till hennes död. De är alltså inte dömda för att ha mördat henne. De är inte heller dömda för att ha styckat hennes kropp inför det lilla barnets ögon – det vittnesmålet, förmedlat av mamman, tog kammarrätten inte till sig.

De är alltså inte dömda för att ha mördat henne. De är inte heller dömda för att ha styckat hennes kropp inför det lilla barnets ögon – det vittnesmålet, förmedlat av mamman, tog kammarrätten inte till sig.

Beteckningen ”styckmordet” leder naturligtvis tanken till att mordet – om offret verkligen blev mördad, vilket inte låtit sig fastslås i detta fall – och styckningen utfördes i ett sammanhang och av samma gärningsmän. Rubriken på SVT:s dokumentär anspelar också på denna förutsättning. Den framstår möjligen som det erfarenhetsmässigt mest sannolika, men vi kan inte binda oss till det scenariot när vi utvärderar den åberopade bevisningen. Vi får istället med Lambertz ställa frågan: finns det ett alternativt scenario som rymmer att själva styckningen av Catrine da Costas kropp utfördes (och samtidigt fotograferades) av Härm och Allgén inom loppet av cirka två timmar?

Svaret är obetingat ja. Om Catrine var död redan när de båda läkarna kom till rättsläkarstationen, och hennes kropp då fanns tillgänglig där eller i närområdet, färdig att delas i bitar, är tidsaspekten inget problem. Två timmar bör ha räckt gott och väl för en erfaren rättsläkare att göra det som behövde göras: skära bort alla delar som kunde röja likets identitet – exempelvis huvudet – liksom de yttre och inre könsorganen samt de övriga organ som kunde avslöja dödsorsaken, och slutligen stycka kroppen i hanterbara delar, lägga dem i sopsäckar och därefter städa upp.

Här har vi således ett fullt tänkbart scenario som löser problemet med tidsaspekten – enligt Lambertz det största problemet av alla, tillsammans med upptäcktsrisken.

Hur ska då upptäcktsrisken vägas in? Med andra ord: vilken är sannolikheten för att de båda läkarna skulle våga stå på rättsläkarstationen och utföra styckningen, med risk för att bli påkomna?

Det var Teet Härms arbetsplats, och att skära i lik var hans profession, så hans blotta närvaro skulle förmodligen inte förvåna en plötsligt uppdykande besökare. Men hur bedömde han sannolikheten för att en sådan skulle infinna sig i lokalen på en helgdag som annandag pingst? Kan han ha förberett en plausibel förklaring för den händelsen?

Det var Teet Härms arbetsplats, och att skära i lik var hans profession, så hans blotta närvaro skulle förmodligen inte förvåna en plötsligt uppdykande besökare.

Av allt att döma blev de inte påkomna under pågående styckning. Men hade de blivit det hade de förmodligen agerat annorlunda efteråt – de hade inte lagt ut säckarna med kroppsdelarna i terrängen som nu skedde, och inte heller låtit en närbelägen fotobutik framkalla bilderna de tagit. Eftersom de lyckades genomföra styckningen i hemlighet innebar dessa båda åtgärder visserligen en risk, men dock en mindre sådan.

Frågan är också hur riskbenägna Härm och Allgén var som personer. Kan risken de löpte när de grovt skändade Catrine da Costas kropp – och samtidigt tog bilder – istället för att avhålla dem ha bidragit till att öka upphetsningen?

Dessa frågor måste besvaras för att man ska nå en sannolikhetssiffra för att de två läkarna gjorde det de dömdes för, och mata in den i Bayes sats. Det säger sig självt att varje sådan bedömning i sig innebär en stor osäkerhet. Det finns dessutom en risk för att den som gör bedömningen medvetet eller omedvetet låter sig påverkas av sin egen övertygelse i skuldfrågan. I Lambertz fall kan jag på den punkten citera honom från hans artikel: ”Jag tyckte redan när jag läste domen första gången att den var alldeles för ensidig och sträng”.

Det som kan se ut som en objektiv bedömningsgrund är således i högsta grad subjektivt, och utfallet styrs inte av matematisk logik utan av personliga åsikter och överväganden. En sannolikhetssiffra framkommen på de premisserna kan knappast tas på allvar.

Det som kan se ut som en objektiv bedömningsgrund är således i högsta grad subjektivt, och utfallet styrs inte av matematisk logik utan av personliga åsikter och överväganden.

Låt mig ta ett annat exempel på subjektiviteten i Lambertz resonemang: fotohandlarparet Anita och Anders Schröder, i vilkas butik i Solna centrum en person lät framkalla en filmrulle med bilder föreställande styckade kroppsdelar. Paret Schröder pekade vid konfrontationsförhör ut Thomas Allgén som den kunden, i synnerhet fru Schröder gjorde det med stor säkerhet. Ytterligare ett vittne, en pensionerad jägmästare som råkade befinna sig i butiken vid tillfället, pekade också ut Allgén. Tre olika vittnen, alltså, som pekade ut en och samma person. Kammarrätten ansåg att det knöt Allgén till styckningen av Catrine da Costas kropp, och det vägde tungt i den slutliga domen som ledde till att de fråntogs sina läkarlegitimationer.

Göran Lambertz betecknar detta som ”det kanske starkaste beviset” för läkarnas skuld, och jag håller med honom. Men trots att tre samstämmiga vittnen oberoende av varandra pekade ut Thomas Allgén som kunden med filmrullen hävdar Lambertz att det finns utrymme för tvivel. I sin artikel kritiserar han att rätten i sin dom inte diskuterade ett antal frågor, sammanlagt tretton stycken, där han menar att det råder en osäkerhet som domstolen borde ha tagit hänsyn till.

Låt oss se på dessa frågor, som Lambertz formulerar dem:

1.Hur sannolikt var det att Allgén skulle avslöja bilderna så som man antog?

Min kommentar: Återigen riskbenägenheten, alltså, som är omöjlig att bedöma. Varken Göran Lambertz eller jag skulle förmodligen våga ta en sådan risk. Men mot den risk Allgén kan ha upplevt sig ta när han besökte fotobutiken måste ställas hans drivkraft för att få tillgång till bilder av de styckade kroppsdelarna. Det bör ha handlat om en önskan att kunna känna upphetsningen på nytt – varför skulle han annars ha fotograferat?

Dessutom kan Allgén ha försökt minska risken för upptäckt när han, enligt fotohandlarfrun, i samband med inlämnandet av filmrullen uppgav att han var ”läkare och obducent”, att bilderna ingick i ett hemligt projekt och att det ”inte fick komma ut” – vilket hon lovade honom. Han hade också trängt sig in på laboratoriet och samlat in alla kasserade bildkopior från papperskorgen, vilket fotohandlaren reagerade på.

En befogad fråga i sammanhanget är varför Allén valde en fotobutik i Solna centrum, med tanke på att sopsäckarna med Catrines kvarlevor lades utinte långt därifrån bara någon vecka senare.

Det kan tyckas oförsiktigt, men här kan vi tänka oss att Allgén inte visste hur Härm tänkte göra sig av med likdelarna. Det är alltså möjligt att beslutet att placera ut säckarna på två platser i terrängen, någon kilometer från stationen och på ömse sidor om denna, fattades av Härm själv, utan Allgéns kännedom, och att Allgén skulle ha uppsökt en annan fotobutik – eller avstått från att låta framkalla bilderna – om han känt till det.

Med tanke på vad som sedan hände kan detta utgöra de båda läkarnas fatala misstag: hade Catrine da Costas kropp försvunnit spårlöst hade Thomas Allgéns fotografier aldrig kunnat kopplas ihop med henne.

Det rör sig här givetvis om obekräftade antaganden från min sida, men det bygger på ett tänkbart scenario – alltså just ett sådant som Lambertz efterlyser. Det leder också till slutsatsen att det är omöjligt att beräkna sannolikheten för att det gick till på det ena eller andra sättet, och därmed inte heller för vilken roll upptäcktsrisken kan ha haft för gärningsmännens agerande.

Och återigen – vi vet inte inte vilka värden för osäkerheten kring tidsaspekten och upptäcktsrisken Lambertz satte in i Bayes sats när han gjorde sin sannolikhetsberäkning – och på vilka grunder det skedde.

2. Hur stor var sannolikheten för att Allgén över huvud taget deltog i brottet?

Min kommentar: Även här vore det intressant att veta vilken siffra Lambertz valt. Den hänger ju i högsta grad samman med mitt ovanstående resonemang om Lambertz eget ingångsvärde i skuldfrågan.

Någon generell sannolikhet för att en tidigare ostraffad läkare deltar i en likskändning är omöjlig att uppskatta. Det kan vara beroende av vilken bakgrundsinformation läkaren, i det här fallet Allgén, hade när brottet begicks och hur allvarligt han bedömde att brottet var. Om han exempelvis levde i tron att offret hade dött en naturlig död, t.ex. genom en överdos, kan han ha ansett att det etiska övertrampet att stycka hennes kropp var mindre allvarligt än om hon hade mördats.

Om han exempelvis levde i tron att offret hade dött en naturlig död, t.ex. genom en överdos, kan han ha ansett att det etiska övertrampet att stycka hennes kropp var mindre allvarligt än om hon hade mördats.

3.Hur stor var sannolikheten för att Allgén begick brottet inför sin dotter?

Min kommentar: Den lilla flickans närvaro ansågs inte bevisad av kammarrätten och frågan är därför irrelevant.

4, Hur sannolikt var det att Allgén skulle ha gömt kroppsdelarna så som skett?

Min kommentar: Se punkt 1 ovan. Allgén behöver inte ha varit delaktig i att gömma soppåsarna, och inte heller medveten om var de lades ut. Hans val av fotobutik kan tala för att han inte kände till det. I så fall är frågan irrelevant.

4. Vilken betydelse hade det att fotohandlaren först sa att mannen var fetlagd?

Kommentar: Här är Lambertz dåligt påläst. Anders Schröder sa i det första bandade polisförhöret att kunden var ”fetlagd…rund i ansiktet”. Sättet han säger det på visar att han avsåg ansiktsformen. Detta stämde bra in på Thomas Allgén.

Schröder sa för övrigt också i förhöret att kunden hade ”en väldigt rund mun som var liksom lite fuktig alltid”. Även detta stämde bra in på Allgén, vilket kammarrätten särskilt noterade.

5.Hade läkarna tillräckligt med tid för att mörda da Costa och stycka kroppen?

Min kommentar: Som vi sett finns det ett tänkbart scenario där mord inte ingår, i varje fall inte vid samma tillfälle. Där är tidsfrågan inget problem.

6.Hur sannolikt var det att de styckade kroppen så som påstods trots upptäcktsrisk?

Min kommentar: Denna sannolikhet är, som vi sett ovan, omöjlig att bedöma med något som helst anspråk på att träffa rätt.

7.Kan vittnena ha varit påverkade av den omfattande publiciteten?

Min kommentar: Detta är i och för sig en relevant fråga. Det är högst troligt att de inte var omedvetna om eller opåverkade av den intensiva mediebevakningen kring fallet. Men det kan inte förklara hur de kunde peka ut Thomas Allgén i sina konfrontationsförhör, och därmed knyta honom till styckningen.

Men det kan inte förklara hur de kunde peka ut Thomas Allgén i sina konfrontationsförhör, och därmed knyta honom till styckningen.

Det hade varit annorlunda om det hade framkommit att Allgéns ansikte hade varit exponerat i tidningar, TV eller på annat sätt. Men om så hade varit fallet hade Allgéns försvarare naturligtvis åberopat det, och det skedde inte.

8.Kan vittnena ha varit påverkade av en önskan att ha sett det de sa?

Min kommentar: Sannolikheten för att fotohandlarparet i samråd skulle ha hittat på sin historia om den mystiska kunden med de otäcka bilderna är, med tanke på detaljrikedomen i deras vittnesmål, men också med tanke på de skillnader som ändå fanns mellan dem, försumbar. Och inte heller detta skulle ändå kunna förklara hur de kunde peka ut Allgén vid konfrontationsförhören.

Det sista gäller även följande två frågor:

9.Kan vittnena ha varit påverkade av en vilja att hjälpa till?

10.Kan vittnena vara påverkade av den övertygelse många hade?

11.Kan vart och ett av vittnena vara påverkade av vad de andra båda sa?

Kommentar: Paret Schröder hördes var för sig, och ingenting har framkommit som tyder på att de kunde kommunicera sinsemellan mellan konfrontationsförhören. Jägmästarens vittnesmål kom in långt senare.

12.Kände vittnena till i förväg hur Allgén såg ut?

Kommentar: Frågan är redan besvarad ovan. Hade Allgén tidigare exponerats i media hade det förstört värdet av konfrontationsförhören, men det hade givetvis påtalats av försvarsadvokaten.

13. Vilken betydelse hade det att Allgén aldrig sa något som talade för hans skuld?

Här är det oklart för mig vad Lambertz menar. Vill han säga att det faktum att en misstänkt konsekvent förklarar sig oskyldig gör sannolikheten för att han är skyldig mindre? I så fall, med hur många procent?

Jag kan också upprepa det ovan sagda att, i det nämnda scenariot där styckningen skedde fristående från det eventuella mordet, Allgén inte behöver ha känt till hur Catrine da Costa hade dött. Därmed kan hans upplevelse av skuld ha varit begränsad – och är det än idag.

Lambertz hävdar sammanfattningsvis att det är ”helt oacceptabelt” att ovanstående tretton frågor inte diskuterades i kammarrättens dom. Jag är enig med honom om att det kunde ha varit klargörande om det hade visats att de viktigaste av de angivna frågeställningarna varit uppe för diskussion. Men som vi har sett ger frågorna föga vägledning när det gäller att fastställa styrkan i bevisningen. Därför är det svårt att se varför de skulle ha lett till ett annorlunda beslut i skuldfrågan än den fällande domen.

Avslutningsvis menar jag att en matematisk sannolikhetsberäkning som den Lambertz utfört med Bayes sats är ett alltför oskarpt verktyg för att i detta konkreta fall kunna bidra till att klargöra frågan om skuld och oskuld. Den innehåller alltför många subjektiva moment för att kunna tillmätas någon tillförlitlighet, vilket Lambertz egna resonemang kring de olika bevisen vittnar om. Därför kan den inte heller åberopas som grund för att påstå att Teet Härm och Thomas Allgén blev utsatta för ett justitiemord.